Låt Andens regn få falla!

Maneterna flyter omkring nära vattenytan. En grupp kinesiska turister fotograferar allt som rörs, medan affärsmän rusar förbi i sina dyra kostymer och med Starbucks-muggar i handen. Vardag vid Darling Harbour, Sydney, New South Wales, Australia.

  Det har inte alls varit lätt att byta kontinent. I lördags var det dags att ta farväl av mina afrikanska föräldrar och stiga på planet. Det blev en lång resa som tog mig via Dubai och Bangkok slutligen till Sydney, och det var en glädje att få träffa min syster som jag inte sett på nästan två år. Är en nöjd morbror till Nikau, två år, och Tiaki, 26 dagar, som jag nu fått träffa och gosa med.

  Visst var det skönt att få dusha efter fyra månader utan dusch, och lika skönt att få dricka äkta kaffe och äta ostsmörgås. Efter nio månader i Afrika var det på många sätt skönt att återvända till en mera bekant kultur, men samtidigt har det varit otroligt svårt. Första gången jag åkte in till stan höll ja på att spy. Marmorgolv, tusentals bilar, guldsmedsaffärer, hissar och rulltrappor. Framför mig såg jag alla utsvultna barn på gatorna i Narok. Herre förbarma Dig...

  Så småningom har det dock börjat gå bättre, och idag, torsdag, känns det som att jag äntligen varit mig själv. Det är så viktigt att minnas att Gud ALDRIG ändras, Han är densamme oavsett var vi är, hur vi känner oss eller vilka omständigheterna är. Han består! Samtidigt vet jag vikten av att kontrollera känslorna. Känslorna är viktiga och de ska inte förnekas, men vi får inte låta dem ta kontrollen. Romarbrevet kap 8 talar en hel del om den troendes kamp, och Paulus säger mycket klart att som Guds barn ska vi leva enligt Anden – inte själen, och det är i själen som känslorna finns. Oavsett vad jag känner ska jag lita på Gud, och när det känns tungt får jag bara krama om Honom hårdare. Han går inte sönder!

  Nu har jag ansökt om australienskt skattenummer så att jag kan jobba lagligt, och har också öppnat lokalt konto. Jag har sökt arbete, och var idag på arbetsintervju för ett jobb jag väldigt gärna skulle ha. Må Guds vilja ske! Förutom det ser jag redan hur Gud har förberett denna tid i Australien. Det finns för många ”sammanträffanden”, och jag vet att Herren förberett varje steg.

  För två månader sedan såg jag en australiensk kille leda lovsång på tv tillsammans med en grupp kenyanska barn. Jag fick en märklig känsla, och sade åt min afrikanska mamma ”jag tror jag kommer att träffa dendär killen snart”. För två veckor sedan var jag på en marknad, och plötsligt ser jag honom där, så jag går fram till honom. ”Hey bro!” säger jag, och inser inte att han alls inte känner mig. Han svarade på min hälsning lite förvånat, och det blev en lång och givande diskussion. William är från Sydney, och har varit i Kenya i flera månader på ett barnhem. I mitten av november åker han dock tillbaka, och naturligtvis kom vi överens om att träffas. Vi fortsatte vår diskussion via email, och ännu samma kväll hade hans kyrka skickat en predikoinbjudan till mig – två veckor innan jag ens kommit till Australien!

 Inte nog med det. Igår var jag till stan på olika ärenden, och plötsligt står jag utanför ett stort komplex med skylten ”Wesley Missions”. Eftersom jag läst en hel del av Wesleys böcker väcktes mitt intresse (John Wesley och samtida George Whitefield gav upphov till en rörelse vi idag känner som metodistkyrkan), och jag steg in. Om en stund hade jag pratat med en massa trevliga människor, blivit en del av kyrkans missionsteam, och en av sekreterarna ville att jag skulle bli hennes sons mentor. Men nåja, det var säkert bara en massa ”sammanträffanden”... Gud är så god; suverän helt enkelt, och trots sin helighet kan Han använda en "mosatrampare" som mig - och dig! Det är Nåd, gott folk!

  Det finns en hel massa detaljer jag kunde berätta, och roliga historier jag kunde dela med mig. Jag tror dock det får bli till en annan gång, för nu är det något annat som ligger på hjärtat. Med varje hjärtslag låter det ”Finland, Finland, Finland” inom mig. Guds hjärteslag.

  Jag har alltid värderat mitt fria, rena hemland, men nu har Gud gett mig en ny kärlek  för Finland. Inte landet som nation eller administrativt område, utan Finlands folk. Jag har fått en nöd och en iver jag inte kännt förr. Det känns alldeles spännande och pirrigt i magen, och jag längtar efter att flyga hem och börja jobba för Guds rike hemma! Stora ting väntar, Finland, stora ting! God is on the move!

  Igår satt jag på tåget hem från centrum till förorten där jag bor, och eftersom tågresan tog en stund plockade jag fram Biblen ur min väska. Jag håller som bäst på med bl.a. Hesekiel, och landade i kapitel 12. Plötsligt blev vissa rader så levande för mig.

Herrens ord kom till mig: Människa! Vad är det för ett talesätt ni har i Israel: Tiden går och inga syner slår in. Säg till dem: Så säger Herren Gud: Jag skall göra slut på det talesättet. Det skall aldrig mer brukas i Israel. Säg i stället till dem: Tiden är inne och alla syner blir verklighet. Inga falska syner och insmickrande spådomar skall längre finnas bland israeliterna. Vilket ord jag, Herren, än uttalar kommer det att gå i uppfyllelse. Det kommer inte att dröja länge. I er egen tid, motsträviga folk, kommer jag att uttala mitt ord och låta det gå i uppfyllelse, säger Herren Gud.
Herrens ord kom till mig: Människa! Israeliterna säger: ”Hans syn gäller en annan tid, det är om en avlägsen framtid han profeterar.” Säg till dem: Så säger Herren Gud: Det kommer inte att dröja länge förrän mitt ord, det ord jag uttalar, går i uppfyllelse, säger Herren Gud.

(Hes 12:21-28)

Det är vanligt i Finland att höra folk tala om ”den gamla goda tiden”. Det är bra att vi är tacksamma för det som varit, men vi kan inte köra framåt med blicken i backspegeln. Samma gäller andliga sammanhang. Jag har hört tiotals gånger om väckelsen på 70-talet, men väldigt få väntar på en färsk väckelse? Vidare är så många av oss uppgivna. ”Det är svåra tider. Inga arbetsplatser. Gud e också långt borta, det är torka före domedagen...” Vad uppmuntrande! Nu låter jag kanske dömande, men jag måste tala ärligt nu. Vi behöver byta fokus, fästa blicken vid Jesus (Heb 12:2) och inte blicka bakåt! (Luk 9:62) Biblen säger klart att det blir svåra tider före domedagen, men samtidigt står det också mycket om den kommande skörden! Skörden är stor, men var är arbetarna? (Matt 9:37-38). 

  En ny tid kommer. Gud håller redan på att resa upp sin armé i Finland, och även runtom i världen. Det är en armé av människor som är redo att dö bort från sitt eget jag, och ge allt för Guds rike. Människor som är redo att gå längre än det är bekvämt att göra. Människor som är redo att stå, även när alla vänder ryggen till. Människor som väljer att säga nej till synd, och tjänar Herren i rättfärdighet, tillber Honom i ande och sanning.

  Den tiden är nära. Vi kommer att se alla Guds löften uppfyllas, och en mäktig väckelse spridas i vårt land. Snart. Samtidigt kommer hela det andliga planet att ändras när det gäller kyrkor och rörelser, och församlingarna ställs inför nya utmaningar. Gud börjar tala till individer, och Han reser ett nytt nätverk – ett nytt nätverk som ser över församlingsgränser och språkgränser. Ett nätverk, en armé, en grupp lärjungar som hör bara och endast Jesu röst.

  Det är underbart när Gud talar om Finland. Under min tid i Bibelskolan hade jag alltid tre häften på bordet – en för att göra de obligatoriska anteckingarna, ett häfte för de uppenbarelser jag fick, och så ett häfte för Finland. Jag hade bara några blad till en början, men så växte det till ett helt häfte. Gud är på gång, gott folk, och Han talar med en intensitet jag sällan upplevt. Nu är det vår skyldighet att gå ner på knä, fasta och be för Finland, och verkligen förbereda oss för det som komma skall. Snart faller Andens regn!  

Är du redo? 

Dags att sätta kommatecken...

Tårarna strömmade ner längs ansiktet, och jag försökte klämma fram ett leende. Billyktorna lyste upp uppfarten till huset, och jag kunde inte dröja mera. Det tog sjukt i magen, och hela mitt jag ville bara lämna där och skippa alla planer. Jag hade just fått ordning på livet, varför måste jag åka nu? Rösten var ändå så klar och tydlig. Tydligare än nånsin tidigare. Det var dags att gå.

För över åtta månader sedan reste jag iväg, och tog ett kanske lite väl dramatiskt farväl av mina vänner. Det var dramatiskt för jag älskade (älskar) dem som min egen familj, de har stått med mig i vått och torrt, och nu var det JAG som lämnade dem. Jag förstod inte att det hände på riktigt. När vi skulle ta farväl grät jag som ett litet barn, både hemma i Kokkola och på flygfältet i Helsingfors – och då porten var öppen fick jag inte stängd den före jag var i Dubai. Världsrekord i karagråt...

  Dryga åtta månader har gått. Det har varit åtta månader som totalt ändrat mitt liv, utan att överdriva. Det har varit åtta månader utan vänner och familj, utan tryggheten att man kan träffas över en kaffekopp när skorna börjar klämma. Det  har varit åtta månader då Gud jobbat för, i och genom mig på sätt jag aldrig tänkt mig att Han kunde göra. Han är så bra, vår Pappa!

  Innan jag kom till Kenya var jag otroligt organisativ, och planerade mitt liv flera månader i förväg. Kalendern var alltid full. Därför fick jag nästan ångest över att jag inte visste något om vad som skulle hända efter att planet landat i Nairobi i början av februari. Redan två dagar senare hittade jag mig själv dock på bibelskolan, och följande veckoslut höll jag min första predikan – ivrig men ovetande om vilken process där började.

  De första veckorna var tuffa. Nya språk, nya människor, ingen dusch, ny sorts mat, extremt heta förhållanden, en totalt annorlunda kultur... Ja, det är nog Guds nåd att jag klarade mig genom de första veckorna. Han inte bara gick vid min sida utan verkligen bar mig. Så småningom började dock olika saker hända, och med sådan fart! Herren ville från första början visa att det var HAN som kallat mig, och Han hade minsann en mycket större plan än jag kunde tänka mig.

  Jag kommer ihåg den första pojken som kom till tro. Jag väntade på en matatu (sliskiga minibussar) när jag började tala med honom, och några minuter senare fick jag leda honom i frälsningsbönen. Jag var fylld med iver, och tackade Gud. ”Om jag så bara skulle leda denna enda kille till dig, Herre, så har min resa inte varit misslyckad”. Little did I know...

 

  Det blev många fler skolbesök. Tiotals. Jag har sett tiotusentals människor komma till tro. Människor från fina, stora hus, och de fattigaste ungdomarna i slummen i Narok. Den farliga slummen dit inte ens polisen vågade sig, men även där hade evangeliet samma livsförvandlande kraft. Även där vann Namnet Jesus över alla onda andemakter. Jag kommer ihåg hur jag stod och predikade, och min livvakt/tolk viskade i örat ”vi måste gå nu, det är för farligt”. Jag hade dock inte tid för en sådan diskussion. Jag fortsatte predika budskapet om Korset, och bad inom mig att Gud skulle tysta munnarna som talade emot Herrens Namn. De hånade, skrattade, ropade, och någon kastade alkohol på mig. De började tränga allt närmare på mig, och situationen blev hotfull. Det är bara Guds nåd att jag inte fegade ur, utan vågade stå och fortsätta predika. Några minuter senare rann tårarna ner längs många ansikten, varje mun var tyst och de lyssnade mycket uppmärksamt. Om en stund bad vi tillsammans, och även den dagen skrevs nya namn i Livets bok. Halleluja!

   Jag kunde inte tro mina ögon i Kisumu när jag på fem dagar fick vittna mer är 32 000 trosbeslut. Det var något så övernaturligt och underbart att jag inte visste hur jag skulle reagera. Det är siffror jag bara läst i böcker, och tänkt att det bara är evangelister som Reinhard Bonnke som får vara med om sånt. Nu ville Gud visa att det inte handlar om personen. Han använder vem Han vill – Bonkke eller en kokkolabo.

  Under mer än åtta månader har jag fått stå på alla Guds löften. Ett av dem är helande. Jag har inte ätit en enda tablett sedan januari, och inte har jag varit sjuk heller! Nå, lite magknip hade jag nog i Kisumu, men det får man väl räkna med om över 32 000 människor kommer till tro. Bibeln är väldigt klar på denna punkt – helande är Guds vilja, och vår uppgift i ekvationen är att tro. Detta betyder inte att läkare, sjukhus och tabletter vore förbjudet, dåligt eller synd. Nej, inte alls. I januari talade Gud dock väldigt tydligt till mig – nu ville Han visa att VARJE löfte i Ordet håller, och jag skulle inte behöva äta mediciner. Tänk vilket vittnesbörd om Gud kraft! Jag har inte ätit malariamediciner, och inte fått malaria på hela denna tid. Det är många andra här på orten som haft malaria under min tid här, men jag har fått njuta av gudomlig hälsa. Alla människor förstår mig inte på denna punkt. Jag har flera gånger från olika människor hemifrån fått höra ”Gud respekterar inte ett sånt beteende eller sånt tänkande. Du MÅSTE äta mediciner också!”. Ursäkta mig? Vad är det som Gud inte respekterar? Min tro? Att jag sätter allt mitt hopp till Honom? Det är tråkigt att vi tvivlar på det Gud vill ge oss. Det är gåvor Han vill ge – men precis som med andra gåvor har vi rätt att säga nej tack. Då låter Gud bli, och ger dem åt någon annan.

  Gud är också försörjaren. Sedan slutet av januari har jag inte haft någon världslig säkerhet för mitt leverne, men sällan har jag gått hungrig. Jag har tidigare vittnat om hur Gud t.o.m. fixat strumpor åt mig när jag behövt dem, och Hans sätt att skicka in mig på hotellveckoslut, och även hela Kisumu-resan där jag betalade varken flyg eller hotell... Gud är otrolig!

   Gud är min trygghet, och Han skyddar mig i alla situationer. Det finns flera vittnesbörd jag aldrig vågat dela, speciellt för min kära mamma som nu läser dessa ord med hjärtat i halsgropen – det är lugnt mamma, jag är trygg! Dessutom åker jag iväg om några veckor, och upplever att jag kan så småningom börja berätta om allt som verkligen hänt.

  Ett av de mest otroliga fallen är från Gilgil. Jag var där på ett missionsuppdrag, som samtidigt fungerade som en praktikperiod för mina studier i bibelskolan. Det var en tuff vecka. Det fanns inte vatten att tvätta sig med, det fanns inte tillräckligt med mat och jag jobbade som aldrig förr. Som bäst fick jag predika sex gånger på samma dag, och jag var i tredje himlen och svävade av lycka – men visst var det tungt. Spännande var det också, speciellt då den lokala pastorn skickade iväg mig för att predika på en av östra Afrikas största militärbaser. Även där togs evangeliet emot, och under veckan i Gilgil kom också stadens bäst kända prostituerade kvinna till tro! Halleluja!

  En av dagarna i Gilgil var jag ute och evangeliserade med två andra elever från bibelskolan, och vi var verkligen ute i bushen. Det fanns låga buskar och kaktusar, men inga träd. Jag hade tidigare sett många ormar, och också dödat en orm som försökte komma in i stugan där vi sov. Jag hann precis tänka på ormar när jag kände att något stack mig i min vänstra fot, ovanför hälen. Jag skrek till, och såg något slingra in bland buskarna. En orm. Jag började ropa och skrek åt ormen att äta damm (!), och så började jag bli orolig. På två sekunder hann jag tänka många saker: det finns inget sjukhus nära, jag hinner inte få medicin, det finns inga ambulanser, allt jag ser är kaktusar, telefonen fungerar inte här ute i bushen, jag kommer att dö – och det var då Anden i mig stannade mig. Jag kommer visst inte att dö. Bibeln säger ”jag skall leva och inte dö och förkunna Herrens gärningar” (Ps 118:17), och jag talade högt ut det bibelordet. Jag blev påmind om Luk 10:19, och auktoritet över allt ont. Jag blev påmind om Paulus som också blev biten av en orm men inte skadades (Apg 28:3-6 ). Den Helige Ande påminde mig verkligen om alla bibelställen med ormar! Då började jag be högt, och jag talade till min kropp att underordna sig Jesus Kristus. Jag talade till allt ont att försvinna i Jesu blod, och talade ut helande, perfekt hälsa och beskydd i Jesu Namn. Samtidigt kände jag en stickande, domnande känsla spridas i foten, och den spreds snabbt uppåt. Då började jag gå. Jag gjorde precis det motsatta till vad jag skulle ha viljat göra. Jag sade åt mina två vänner att fortsätta gå, för jag är helad i Jesu Namn. Jag fortsatte be högt, och talade i tungor över mig själv. Om någon minut började det bli bättre, och så småningom försvann den obehagliga känslan från benet, och lite senare också från foten. Jag var helt återställd innan dagen var slut! Halleluja!

  Guds beskydd fungerar på många olika sätt, och så ofta verkar Han ”bakom kulisserna”, utan att vi riktigt vet vad Han räddat oss från. Som ni säkert alla sett på nyheterna skedde det en terrorattack i Nairobi för några veckor sedan, när al shabaab attackerade köpcentret Westgate. Till saken hör att jag skulle vara ledig ifrågavarande lördag, och hade tänkt åka in till Nairobi med min afrikanska syster för att dricka en kopp kaffe och njuta av en ledig dag. På torsdag fick jag dock veta att jag skulle delta i en ledarskapsskolning, så min lediga dag blev utbildning istället. Tack gode Gud för det! När jag på lördag eftermiddag hörde om attacken insåg jag att det verkligen inte var ett sammanträffande att min lediga dag blev utbildning.

   Jag hade tänkt att livet i Kenya blir slappt, och var lite orolig över hur jag ska kunna varva ner, eftersom jag är en människa som gillar att ha en massa på gång. Jag blev dock förvånad över hur intensivt det blev, speciellt med studierna i bibelskolan. Första gången vi fick en hemuppgift som skulle vara mer är 50 sidor lång var jag tvungen att fråga om de skämtade! Det är ju som ett värre slutarbete! Nå, det var inget skämt, men trots längden och arbetsmängden blev det nog till stor välsignelse. I augusti skrev jag mitt slutarbete på 96 sidor, och trodde aldrig att jag kunde skriva så mycket på 4,5 veckor – men Guds nåd är mig nog, oavsett vad det gäller! I skrivande stund är alla uppgifter och prov godkända, förutom ett kursprov som jag borde få tillbaka snart, och jag har lyckats slutföra mina studier på Practical Ministry –linjen. Namnet betyder ”praktiskt tjänande”, och det har minsann varit praktiskt. Först lär vi oss, sedan skickas vi ut för att praktisera allt det vi lärt oss. Skolan har hjälpt mig växa otroligt. Innan jag kom till Kenya brann jag nog för Jesus, men hade inte tillräckligt kunskap – som Paulus skriver i Rom 10:2. Trots att jag inkommande söndag välsignas till pastor så betyder det inte att jag nu skulle veta allt, tvärtom. Ju mera jag studerar Ordet desto mera inser jag hur lite jag vet. Allt jag vet är inte allt där finns, men jag tänker fortsätta studera vidare, och jag vet att Herren kommer att hjälpa mig med det.

  Dessa vittnesbörd är bara några exempel på hur Gud skyddat mig, helat mig och arbetat för, i och genom mig under min tid i Kenya. Det är bara Gud, vad annat kan jag säga. Till Honom vare ALL ära för varje människa som kommit till tro, för alla tecken, under och den mirakulösa försörjningen. Den 19.10 är det dags att ta farväl av detta underbara land, och mitt äventyr fortsätter till Australien där min syster bor - för en dryg vecka sedan blev jag dubbelmorbror, och det är dags att ta hand om morbrorns skyldigheter. Just nu känns det som att jag helst skulle lämna här och fortsätta predikandet eller åka hem till Finland, men allt har sin tid, och jag är säker på att Gud har en plan för min tid i Australien också. Annars skulle Han inte ha fixat min biljett dit redan i augusti 2012! Jer 23:23 säger att Gud är Gud både nära och långt borta, Han är densamme oavsett var vi är. Det är en underbar sanning att stå på när det snart bär av igen. Fortsätt dock följa med, käre läsare! Detta är bara början! Det blir ingen punkt på detta äventyr. Bara ett litet kommatecken...

Guds rika välsignelse & Herrens segerkraft!

Förändrade liv

 I juni var jag tillsammans med 16 amerikaner i Kisumu, västra Kenya, på skolbesök. På fem dagar hann vi nå ut till mer är 140 skolor, och 32 065 människor kom till tro. Ett bevis på att Gud kan använda helt vanliga människor till att göra stora saker - ingen av oss var präst eller annars heller "kvalificerad". Det enda som behövs är Jesus i hjärtat, den Helige Ande lär nog resten! 

 Vid varje skola hade vi en eller flera lokala pastorer som skulle ta hand om de nyfrälsta och hjälpa dem att bli lärjungar. Det har grundats flera nya kyrkor eftersom skörden var så stor, och väckelsen sprids fortfarande i byarna omkring Kisumu och ända till Tanzania. Pastorerna som koordinerar efterarbetet skickar ibland uppdateringar, och det är oändligt uppmuntrande att läsa de otaliga vittnesbörden. Här kommer några av dem - hoppas de kan hjälpa även dig!

Nyahera-området

Nyahera är ett otroligt vackert område i Kisumu med både höga kullar och breda slätter. Vi hann nå ut till sammanlagt 26 skolor i detta område, med tusentals elever och lärare som gav sitt liv till Jesus. Vi såg otroligt många bli helade, och flera blev befriade från demoniskt inflytande. Ett av vittnesbörden är dock alldeles speciellt.

 Hon hette Grace Adhiambo, 15 år gammal. Ifjol miste hon båda sina föräldrar på grund av HIV/AIDS, och hon fick agera mamma och pappa för de tre syskonen hon hade. Eftersom det inte finns något socialskydd blev det hennes uppgift att skaffa mat, kläder, pengar till skolavgifterna och allt annat som behövdes. Dessutom gjorde hon sitt bästa för att fortsätta i skolan. I januari i år bröt ett gäng unga män in sig i hennes hus, och medan de yngre syskonen hjälpöst såg på våldtog dessa män Grace. Hon lämnades blödande och halvdöd i den lilla hyddan. Det är bara Guds nåd att hon inte började vänta barn. Dåliga nyheter väntade dock ännu.

 Den andra juni kom en grupp frivilligarbetare (VCT) för att utföra gratis HIV-test, och Grace blev också testad. Hon var positiv. Grace återger att hon önskar att jorden själv slukat henne när hon fick resultatet. Det vara bara för mycket. Hon orkade helt enkelt inte mera, och hon bestämde sig för att begå självmord. Hon tänkte dock inte lämna sina syskon ensamma – de skulle dö med henne. Klockan 21:00 fredagen den 14.6.2013 skulle hon och syskonen (som inte anade något ont) svälja giftet hon köpt: furradam, ett gift som fräter sönder inälvorna och dödar på enstaka minuter.

   Hon gick till skolan precis som vilken dag som helst, men hela tiden hade hon i tankarna vad hon skulle göra. Hon hade redan tagit farväl av några sina vänner, och förberedde sig för att lämna skolan, när det plötsligt kom en grupp vithyade besökare till skolan. Kanske hon trots allt skulle lyssna på dessa besökare innan hon gick iväg en sista gång. Besökarna började berätta om Jesus, och att Jesus dött för oss alla så att vi inte behöver dö. De fortsatte berätta mera om Jesus, men Grace kunde inte lyssna mera. Hon hörde en annan röst. En mjuk röst som viskade i hennes öra ”Du är mitt barn. Jag lämnar dig aldrig”.

 Grace gav sitt liv till Jesus, och när en lokal pastor lämnade kvar för follow up hämtade hon giftet och gav det åt honom. Det blev ett vittnesbörd för hela skolan, men också byn där Grace bodde. Hon delade frimodigt hur Jesus räddat henne, och majoriteten av byborna tog emot Jesus som Herre och Frälsare!

  På samma område, men i en annan skola, fanns en flicka som hette Mercy. Hon hade lidit av svår epilepsi ända sedan hon var ett litet barn, och hon fick anfall varje vecka. När vi kom till hennes skola tog hon emot Jesus, och vi bad också om helande för alla sjuka. Sedan den dagen, den första veckan i juni 2013, har hon inte haft ett enda anfall! I skrivande stund är det fyra helt symptomfria månader!

Kusa -området

Kusa eller Nyakach-området är ett av de områden där vi sett mest under, och de största ändringarna sedan evangeliet predikades i juni. Alkohol- och drogmissbruk är väldigt vanligt, mera än på andra håll i landet, och det finns enorma marijuana-odlingar. Lärarna har kämpat med eleverna för att hålla dem borta från drogerna, men det har varit lönlöst eftersom vissa elever varit involverade i droghandeln. Två av dessa var Tim och James, som fanns i en av skolorna vi besökte. De hade varit på ungdomsfängelse flera gånger sedan de börjat använda och sälja droger i 12-års åldern. De var dock båda tillbaka på skolbänken nu, eftersom områdets polischef också använde droger och lätt kunde mutas. I juni 2013 hade Tim och James ett stort nätverk som omfattade 38 skolor och tusentals elever dit de sålde droger.

  Den dagen vi kom till deras skola var James inte på plats, men Tim var där. De var sjutton år nu, och hela deras liv kretsade kring droger. När vi predikade det oförfalskade evangeliet grep det dock tag om Tim, och han gav sitt liv till Jesus. Han tog med sig några av traktaten och gav dem åt James, som tre veckor senare också tog emot Jesus som Herre och Frälsare! Tim och James hade 45 kilogram färdig marijuana i en grotta, och de gav drogerna nu till den lokala pastorn som kommit för att följa upp de nyfrälsta. Tillsammans brände de drogerna, och en massa elever och andra bybor tog emot Jesus!

  Över 30 skolor i området har nu blivit helt drogfria när James och Tim är ”ute ur spelet”, och hela området har genomgått  en totalförvandling. Namnet Jesus sprids som en löpeld från by till by.

Nyabondo Plarture-området

Detta är ett av de andliga fästen i hela Kisumu-regionen. Nyabondo Plarture är känt för den avgudadyrkan som pågår, och det finns en massa demonisk aktivitet i detta område. Det finns en massa offerhöjder, ”heliga platser” och olika pålar för tillbedjan. Den mest dominanta sekten heter Legio Maria. MAJORITETEN av befolkningen hör till någon sekt eller kult, och Nyabondo är välkänt för alla sinnesjuka människor, råa mord och oförklariga hänselser samt en kvävande ondska. Skolorna är ofta stängda på grund av oroligheter och allmänt kaos. Med denna bakgrund är följande vittnesbörd verkligen upplyftande.

  ”Teamet kom i precis rätt stund. Utan dem skulle det inte finnas kvar något av denna skola”, säger Gordon Adoje, rektor i en av skolorna. Teamet kom nämligen på aftonen av det som skulle vara ”alla attackers moder”. Eleverna i denna skola upplevde att rektorn var för sträng eftersom de inte fick gå på disco under kvällarna, och därför ville de hämnas. Hämnden var dock alldeles demoniskt omåttlig. Ledaren för denna gruppering av elever, George Otieno, hade rekryterat 50 elever för att utföra det han alltså kallade ”alla attackers moder”. Han delade in dem i fem grupper med varsin gruppledare, tio elever i varje grupp. George hade samlat in allt som behövdes. Han hade fått tag på 40 liter bensin, 50 pangas (djungelknivar), enstaka vapen och klubbor. Alla dessa hade de gömt i buskagen bakom skolan. De väntade på den rätta dagen. Planen var att ta livet av åtminstone alla lärare och andra illojala, och sedan sätta eld på hela skolbyggnaden.

 När vi kom dit var George naturligtvis en tuff kille, omgiven av sina egen lilla armé. När vi predikade började dock något hända i hans hjärta. Hatet och ondskan liksom flydde bort, och han insåg plötsligt vilka hemskheter han planerat. Övertygad av den Helige Ande gav han sitt liv till Jesus, och hela hans team följde samma exempel. De berättade om sina planer till rektorn, men han kom också till tro så han upplevde att han inte kunde göra annat än förlåta dessa killar – som dessutom grundade en kristen skolgrupp med George i spetsen.

Sondu-området

Sondu är en stad som utvecklas väldigt snabbt, och är beläget mellan Kisumu, Bomet och Nyamira. De största utmaningarna i detta område berör flickebarn och prostitution. Den lokala kulturen och de religiösa traditionerna förespråkar prostituering, och det är  alldeles vanligt att föräldrar sänder iväg sina unga flickor till bland annat nattklubbar för postituering, så att de kan föra in pengar i hemmet. De flesta flickorna deltar i skolan väldigt sporadiskt eftersom de är ”upptagna på annat håll”. HIV/AIDS är mera vanligt än ett helt friskt tillstånd, tillsammans med syfilis, gonorréa och andra sjukdomar som sprids via sexuellt umgänge. Det är vanligt att flickor gifter sig i 15-årsåldern, och inte alls ovanligt att små flickor dör på grund av brutalt, sexuellt missbruk.

  World Mission Teamet besökte 26 skolor i detta område, och tusentals elever gav sina liv till Jesus. Rektorerna räknade ut att före vårt besök deltog 65% av eleverna dagligen i undervisningen, medan ev jämförelse efter besöket visar att 96% av eleverna nu är i skolan varje dag! Orsaken är den att flickorna upphört med prostitutionen, och satsar på skolan istället. Detta har lett till en total omvälvning på orten, för även många familjer har nu blivit frälsta, och väckelsen sprids i byarna omkring Sondu. En skolhälsovårdare berättade att han före juni dagligen vårdade 21-26 elever med allvarliga hälsoproblem på grund av olika sjukdomar som sprids via samlag, men att antalet elever vid detta laget är 3-5 per dag – och största delen av dem är gamla fall!

Chemelil-området

Chemelil-området är beläget nära Kano-plattan, och är ett område som är känt för de ändlösa sockerrörsodlingara. I detta område hann vi inte besöka särskilt många skolor, men ett vittnesbörd övergår de övriga. Skolan hette Ngire, en relativt stor skola med flera hundra elever. Under oroligheterna som följde valen år 2007 fungerade skolan som ett evakuationscenter för människor vars hus bränts eller annars förstörts, men även i skolan som skulle fungera som en trygg bas blev tre män styckade framför deras familjer. Enda sedan dess hade eleverna varje vecka sett tre nakna män springa över skolgården, med sedan försvinna ut i intet. De panikslagna eleverna och lärarna var alldeles trötta, och de var övertygade om att stället var förbannat.

  När vi kom med evangeliet var vi inte medvetna om det eleverna och lärarna upplevde varje vecka, utan predikade evangeliet precis som på alla andra orter. Lärarna återger dock att något ändrade i atmosfären omedelbart, och dessutom kom hundratals elever till tro. Efter den dagen har varken lärarna eller eleverna sett nakna män eller andra ”spöken” heller!

Bomet, Homa Bay och Nyamira

I dessa områden, långt ute i bushen nära gränsen till Tanzania, bor främst Kalanji-folk. Det är ett tufft område på många sätt, och på grund av bristfällig infrastruktur (det fanns inga vägar) hann vi inte nå ut till mer än 14 skolor, men vittnesbörden var starka: framförallt kom tusentals elever till tro.

  I detta område finns en massa häxor och andra ”doktorer”. Kannibalism förekommer än i denna dag, och små babyflickor våldtas och dödas i otaliga olika riter – främst för ”rening” eller välgång. Dessutom säljs kroppsdelar till häxdoktorerna för olika ändamål, och kroppsdelar från barn är speciellt eftertraktade. Det finns hundratals registerade fall av skolbarn som spårlöst försvunnit på skolvägen. Det finns ingen tvekan om vart de hamnat. Största delen av kropparna säljs över gränsen till Tanzania, där häxkraft är ännu vanligare än här.

  I en av skolorna i Nyamira fanns en flicka som hette Jane. Några månader före vårt besök hade hon på skolvägen hittat ett människohuvud, och hon blev naurligtvis chockerad. Bilder av huvudet följde henne, och några dagar senare miste hon en del av synen. Synen forsatte att bli sämre, tills hon knappt kunde gå till skolan mera. Eftersom människohuvudet låg övergivet på vägen hade det redan använts i någon häxdoktors riter, vilket betyder att det bar en förbannelse. Denna förbannelse som Jane kom i kontakt med höll nu på att förblinda henne.

 När vi kom till hennes skola tog hon emot Jesus. När hon bad frälsningsbönen kände hon en märklig känsla i hela kroppen – som elekticitet som fick hela kroppen att darra. När vi lämnade skolan fanns känslan fortfarande kvar, men till sin stora förvåning märkte Jane något viktigare: hon hade återfått en del av synen! Fem minuter senare kunde hon se helt normalt! Halleluja!

Rae-området

Rae är beläget i östra Kano, och Nyando-floden rinner genom området. Befolkningen livnär sin främst på boskapsskötsel, och enligt traditionen blir en pojke inte man innan han stjält boskap från någon annan hjord. Det är inte ovanligt att pojkarna dör i denna process, ofta ihjältrampade av tjurar, eller så dödas de av den andra hjordens ägare. När vi besökte en av skolorna hade en 12-årig pojke nyss dött - han höll på att stjäla boskap när den andra familjen upptäckte honom och sköt en pil i magen på honom.

 Även i detta område kom flera tusen elever till tro, och hela familjer och släkter gav senare sina liv till Jesus. Antalet boskapsstölder har minskat kraftigt efter detta, eftersom stammen överger den obibliska traditionen och håller sig till ärligt boskapsskötsel. Myndigheterna är alldeles stumma av den förändring som skett bara på några månader!

Dessa är bara axplock av det hav av vittnesbörd som dokumenterats, men jag vill dela dessa med er för att uppmuntra er i troskampen: Jesus lever än idag, Han är densamme igår, idag och i evighet (Heb 13:8) och Han kan förändra även den mest hopplösa situationen! Ropa till Honom i din nöd, och Han skall hjälpa dig! (Ps 50:15)

Om du läst detta och inte tagit emot Jesus som Herre och Frälsare i ditt hjärta, vill jag att du ska fundera på den saken på allvar. Jesus har dött för DIG, och i Honom finns förlåtelse för alla synder. Han är den enda vägen till Fadern (Joh 14:6), ingen kommer till himlen utan Jesus. Dessutom älskar Jesus dig något oerhört, och Han vill hjälpa dig redan här och nu. Han vill vandra vid din sida, hjälpa dig och bära dig. Om du vill ta emot Jesus Kristus och ärva evigt liv, då kan du be denna bön högt:

Himmelske Fader, jag bekänner att jag är en syndare. Jag har syndat mot dig med tankar, ord, och gärningar. Jag tror att du gav din ende Son Jesus Kristus för att dö för mina synder, och jag tar nu emot Jesus i mitt hjärta. Jesus Kristus, var Herre och Frälsare i mitt liv. Jag ger dig full kontroll. Jag avsäger mig mitt gamla liv, och tackar Dig för att jag nu är ny. Tack för att mina synder nu är förlåtna. Helige Ande, fyll mig från topp till tå, och hjälp mig att lyda min Fader alla mina dagar. Vägled mig på den rätta vägen. Tack Fader för att jag nu är ditt barn. Tack för evigt liv och beskydd. I Jesu Namn, Amen.