Hon kunde inte
sluta gråta. Hon skälvde i mina armar. Jag kunde ha sagt mycket, men just då
visste jag att tystnaden var mera effektiv. Ibland är allt vi behöver någon som
finns där, just då.
Det var en
dag då jag helst själv skulle ha gråtit i någons armar. Jag var trött, hade
jobbat väldigt långa arbetsdagar och vakat i två nätter eftersom jag inte hade
frid i hjärtat. Det kändes som att jag var i en ständig bönekamp, och dessutom
utbröt det slagsmål på arbetsplatsen – något som jag inte visserligen hade
något att göra med, men man blir trött av att jobba i en så negativ atmosfär.
Det var just den dagen jag traskade mot tågstationen efter ännu en 12 timmars
arbetsdag, och bad till Gud att jag skulle få tala ut med någon. I samma stund
ringer telefonen. En av mina vänner som jag lärt känna i Australien ringer. Jag
hörde på hennes röst att allt inte var okej, så jag föreslog att jag skulle
bjuda på middag.
Jag som hoppats att få tala ut fick nu vara
den som lyssnade, men jag tackar Herren för Hans nåd och att jag där och då
kunde förmedla Hans kärlek till Hans trötta dotter. Det faktum att jag själv
kände mig trött och tom bara bekräftade det att jag fungerade som ett
verktyg eller en kanal för Herrens kärlek, jag gjorde inget i egen kraft. Vilken underbar förvissning, det handlar inte om min kraft!
Flickan jag träffade är backpacker, och
vi brukade jobba tillsammans. Jag hade inte träffat henne på en längre tid, och
hon hade tyvärr blivit helt utan pengar på grund av ett dåligt jobb – och Sydney
är en av världens dyraste städer att bo i. Hon hade lånat pengar av många
vänner, men till slut fallit för prostitution för att betala hyran. Tyvärr är
det inte alldeles ovanligt bland backpackers idag, speciellt i Kings Cross –området
i centrala Sydney.
Jag blev påmind om Jesus och hur han agerade
när äktenskapsbryterskan fördes till honom. Vi minns alla hans välkända ord – ”den
som är utan synd får kasta den första stenen”. Han kunde ha gett henne en
moralpredikan. Han kunde ha sagt väldigt många saker. Jag kunde ha gjort
detsamma nu. I den situationen var det dock bara en sak som behövde göras, och
det var att visa kärlek. Jag bjöd henne på middag, och efter det gick vi till
matbutiken och jag köpte några påsar mat åt henne. Det var som om något väcktes
till liv i hennes ögon, och hon fick ny kraft. Vi gjorde också upp en konkret plan för hur hon skulle ta sig vidare, och jag lovade att stöda henne i den processen.
Trots att jag själv var trött så var detta en
upplevelse som gav även mig ny kraft. Det
är en glädje att tjäna Herren, inte en börda! Visst behövde jag själv ännu få
tala ut med någon, att tjäna Gud betyder inte att vi förnekar våra egna behov,
men det betyder att vi älskar andra som oss själva och är snabba att bära någon
annans bördor.
För övrigt känns det som om tiden nästan
flyger. Jag har bara 55 dagar kvar i Australien, och sedan börjar min långa
hemresa. LÄNGTAR efter Finland, ber för Finland, profeterar över Finland och
ser så fram emot att få se vad Herren förberett. Den 30.4 landar planet i
Helsingfors, och det är minsann något jag väntar på.
Några av er har frågat mig något som jag
själv också funderat på. ”Vad är betydelsen av din tid i Australien?”. Tro mig,
jag har frågat Gud säkert 70 gånger exakt vad det var Han ville göra när Han
tog mig hit. Jag är nästan förvånad att Gud svarat, för oftast svarar Gud inte
när vi frågar ”Varför?”. Orsaken till att Han inte svarar då är att hela
processen kanske skulle mista sin betydelse om vi i förväg fick veta Guds
syfte. I detta fall har Gud dock svarat – men aningen hemlighetsfullt förstås,
sådär som Gud oftast gör...
Det första svaret jag fick var en vitlök. Det
var en stor lök, men den saknade några klyftor. Gud sade att jag behöver få
några klyftor till innan löken är hel. Jag levde en tid på det ordet, men sedan
slog min mänskliga nyfikenhet till, och jag ville veta mera. ”Gud, VARFÖR ledde
du mig hit?”. Jag har också frågat det flera gånger då det varit tufft. Visst
kom jag för att få vara med min syster och hennes två barn, men jag visste att
Gud också hade något annat syfte. En dag kom svaret. 1 Kungaboken 18:41-46.
Jag vet inte om jag riktigt kan klä i ord det
Herren förmedlat via detta bibelord, för det är så stort och mångfacetterat för
mig, och innehåller så mycket av min egen kallelse. Innehållet är i varje fall
den, att Elia stiger upp på Karmels topp för att be. Han hade bett att det inte
skulle regna, och det regnade inte på tre år och sex månader i landet (kolla 1
Kungaboken 17:1 --> eller mera enkelt Jak 5:18). Nu sade han att han hörde bruset av
regn. Vilka underbara ord. Tänk att höra bruset av regn efter mer än tre år av
torka. Vidare ger dessa ord mig kalla kårar, för de har en alldeles specifik, profetisk
betydelse när det gäller väckelse. Mera om det en annan gång...
Elia hör bruset av regn innan några som helst
moln syns. Han hör alltså regnet i anden innan han ser det i det fysiska,
precis som en man med profetisk gåva ska göra. Då slår han sig ner och ber. Detta
är en av mina stora förebilder när det kommer till bön, och jag hoppas och ber
att jag en dag får undervisa om bön utifrån detta bibelställe. Elia ber innan
han ser regnet. Han sänder ut en spejare för att se om det syns några moln, men
han gör det inte bara en gång. Uthålligt upprepar han detta, ända tills
tjänaren den sjunde gången ser ett litet moln över havet. Snart föll ett
kraftigt regn.
Detta är alltså alldeles kort vad som sker i
bibeltexten som Gud gång på gång fört mig tillbaka till. Med sin kärleksfulla,
ljumma röst viskade han sedan i mitt öra...
Det tar
tid för moln att bildas.
Jag hörde
det andliga regnet redan i Kenya. Jag trodde jag var färdig att rusa hem och
börja predika, men Herren ville ännu förbereda mig. Det behövdes och behövs en
böneperiod, för det tar en tid för moln
att bildas. Jag får kalla kårar av dessa ord, och jag har lust att hoppa
upp ur sängen och dansa, lovsjunga, profetera och tala ut Herrens alla löften
för REGNET ÄR PÅ VÄG. VÄCKELSEN ÄR SNART HÄR! En liten stund till ska vi vänta.
En liten stund till, och den tiden ska vi ta vara på och spendera i våra
bönekammare, förbereda oss själva och också be för vårt folk.
Det tar tid
för moln att bildas, men jag hör bruset redan. Hör du det med?