Ut ur båten!

Han tittade på vågorna. Vattnet såg mörkt och hotfullt ut. Det var ganska djupt såhär långt från stranden. Skulle han våga stiga ut ur båten? Han tittade på Jesus igen. Med blicken fastspänd vid Jesus förde han ena foten ut över vågorna, sänkte foten tills den nådde vattenytan. Försiktigt flyttade han över tyngden på den foten. Det bar!

Detta scenario har predikanter, lärare, präster och evangelister predikat över hur många gånger som helst. Frälsaren som kommer gående på vattnet fram till lärjungarnas båt, och hur Han kallar till sig Petrus, som också börjar gå på vattnet – ända tills han tvivlar och börjar sjunka. Av någon anledning är tyngdpunkten ofta just i dessa senare ord, den delen där Petrus börjar sjunka. Visst, det finns en otroligt kraftig poäng vi hittar där; så länge vi håller blicken fäst vid Jesus kan vi även gå på vattnet, vi ska inte fästa blicken på omständigheterna. Det jag ändå ofta upplevt är att slutsatsen blir ”bättre att stanna i båten så att du inte börjar sjunka”. Man får den känslan att om man stiger ut ur båten, vågar sig att börja gå på vattnet men sedan börjar sjunka så blir Jesus arg, och det skulle ha varit bättre att stanna i båten. Då blir det ju alldeles snedvridet!

  Precis som Jesus kallade ut Petrus ur båten så kallar Jesus oss ut ur våra bekvämlighetszoner. Det är bekvämt att besöka kyrkan en gång i veckan, nicka eller säga ”Amen” när predikanten söker efter bekräftelse – men inte låta budskapet få någon större inverkan. Varken inombords eller i våra gärningar. Guds vilja är att vi ska klamra fast vid varje ord som kommer från Hans mun och ”aktivera dem” i våra liv. Vi ska inte förbli Ordets hörare utan bli dess görare (Jak 1:22).

  Bekvämlighetszonen är den zon där vi är bekväma och inte behöver ta så mycket ställning till Ordet, utan kan förbli ganska passiva. När jag bodde i Karleby hade jag byggt upp en ganska bra bekvämlighetszon. Jag hade min lägenhet, församlingsgemenskap, cellgrupp, vänner, familj, hobbyn, vanor och rutiner... Visst, jag försökte jobba för Guds rike även hemma, men jag visste att för att jag ska stiga ut från min bekvämlighetszon så måste jag långt. Nu behöver det dock inte vara alls detsamma för dig, fråga Gud hur det ser ut i ditt fall. Kanske det gäller att berätta om Jesus åt någon arbetskamrat, familjemedlem eller studievän? Kanske gäller det att se över ditt sätt att använda pengar? I varje fall uppmuntrar och uppmanar jag dig att ta reda på hur din bekvömlighetszon ser ut, och bestäm dig för att göra regelbundna exkursioner utanför den! Det är UTANFÖR den zonen som miraklen sker! Vi kan inte gå på vattnet om vi inte stiger ut ur båten först.

  Det jag frågat mig många gånger på den senaste tiden är när kyrkan börjat ”producera” troende människor istället för lärjungar? Och tro inte att dessa två betyder samma sak. Den gropen kan jag varna dig för, för där har jag själv varit. En troende människa och en lärjunge är helt olika personer. En lärjunge har en mästare som han noggrannt följer med, en väldigt praktisk träning där lärjungen tar efter mästaren i allt för att sedan, efter en kort tid, utföra samma verk själv. Effektivt, praktiskt, kort träning och ut på fältet! Begreppet ”troende” avser ju endast att en person tror på något.

  Att vara troende tar oss till himlen, det tvivlar jag inte på. Men om vi inte blir lärjungar kan vi aldrig fullt ut stiga in i Guds planer för våra liv och vi kommer inte att fullborda det Han planerat för oss. Vem vill köra en rostig 80-tals Datsun om man istället kan köra en splitterny Mercedes? Ganska bristfällig bild förstås. Jag tror dock att vi ofta väljer den rostiga bilen istället för den nya för att vi tror att den nya bilen är till för ”speciella” människor. Nu kan du med gott samvete skrota den uppfattningen. I själva verket kan du skrota din Datsun – Gud har gett dig en Mercedes! Våga köra den!

  Djävulen ser oss som vi är. Han ser att när vi tror på Jesus så är vi som en soldat med maskingevär. För att ändå testa om vi vet vad vi håller på med så närmar han sig oss med sitt kvastskaft. När den onde slår oss med kvastskaftet blir vi rädda och springer undan, och den onde inser att vi inte har någon aning om hur vi ska andvända maskingeväret. I bästa fall försöker vi slå honom med vapnet, istället för att använda vapnets eldstyrka. Såhär lever alltför många kristna. De är rädda för den onde för de inser inte att de har det bästa vapnet som finns: Jesus. Namnet Jesus. Blodet som vittnar om Hans korsdöd och uppståndelse. Det andliga maskingeväret. Om du är en av dessa kristna vill jag uppmuntra dig: frukta inte demoner. Frukta Gud, då kommer demonerna att frukta dig!

 Och så dethär med att det finns ”speciella” människor som Gud sparar Mercedesen åt. Struntprat. Eller kanske inte, men poängen är snarare att just DU är speciell. Läs Psalm 139 så förstår du precis hur speciell du är i Guds ögon! Jag älskar den engelska versionen som säger ”I am fearfully and wonderfully made”. Hur underbart är inte det! Ordet ”fearfully” betyder ”med fruktan”. Det avser inte att Gud skapat mig så att små barn flyr när de ser mig för att de fylls av fruktan, utan betydelsen är att Gud haft fruktan i sitt hjärta när Han skapat mig. Varför? Han ville inte göra några misstag. Han skapade ju människan till skapelsens krona. Kronan skulle vara Guds avbild, och Han var väldigt noggrann med att göra ett perfekt jobb. Så nu kan du känna dig tillräckligt speciell hoppas jag. Dessutom gav Gud sin ende Son för DIG, och det säger väl något om hur speciell DU är i Hans ögon!

  Det är inte svårt att bli en lärjunge. Det gäller att tro, att vara redo att ge allt (läs t.ex. 1 Kungaboken 19:19-20 eller gärna hela sammanhanget om Elisa som blir Elias lärjunge) och ”härma”  Mästaren i allt (Ef 5:1). Allt vi behöver finns hos Gud, det gäller bara att ”ladda ner det” för att använda en term som passar in i vår digitala tidsålder. Om du installerar ett nytt program på din dator så gäller det att ladda ner programvaran. Du behöver inte hitta på något själv, det är bara att ladda ner! MEN. Nu kommer ett stort men. Var säker på att ladda ner hela programvaran – annars fungerar inte programmet felfritt. Vi kan inte ta en del av Bibeln och lämna bort en annan del. Vi lämnar gärna bort obevkäma saker som tionde (inte samma som kyrkskatt), fastande och helgelse. En bristfällig programvara kommer dock aldrig att fungera problemfritt.

 Däremot måste vi inse att när vi vill bli något så behövs alltid en personlig aktivering. Du blir inte en bil om du vistas en stund i bilstallet. På samma sätt blir du inte en lärjunge för att du sitter en stund i kyrkan. Förstå mig inte fel, det är bra att gå till kyrkan, men det räcker inte om vi vill bli lärjungar, vilket borde vara naturligt när vi tror på Jesus. Det är en process där vi måste ta tid tillsammans med Gud, och både kvaliteten och kvantiteten av tiden måste vara tillräcklig. Vi behöver läsa Gudsordet så att vårt tänkande förnyas (Rom 12:2), be, lovsjunga och bara vara stilla inför Gud. Ta tid tillsammans med Honom, lyssna till Hans ljuva röst. Och sedan ska vi göra det Han säger. Stiga ut ur bekvämlighetszonen. 

 Även här i Kenya har jag väl någon sorts bekvämlighetszon. Varje gång jag ska ut på gatan för att evangelisera eller gå dörr till dörr så måste jag stiga ut ur den zonen. Fast jag gjort det många gånger hittills så känns det fortafarande inte naturligt, alla gånger är det inte alls lätt. Visst har det blivit lättare än det var de första gångerna, men fortfarande får jag kämpa med mitt kött som hellre skulle stanna hemma. Men det är utanför bekvämlighetszonen som miraklen händer. Hur underbart är det inte när man väl är ute på gatan, och en syndare kommer till Jesus? Det är en obeskrivlig känsla! Och inte gör jag ju det för känslans skull, utan för att ära min Fader och uppfylla befallningen Jesus gav, ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar”. UT är ordet. Ut ur bekvämlighetszonen, ut ur båten och ut på vattnet!

  Religion can reform you. Knowledge can inform you. The Holy Spirit will TRANSFORM you. När vi låter den Helige Ande ta kontroll över våra liv kommer inget att vara likadant längre. Det har jag själv fått uppleva på så många, konkreta och underbara sätt. Längtar du efter mera? Tror du att Gud har planerat något annorlunda för dig? Våga stiga ut ur båten. Låt inte vågorna skrämma dig. Det är inte bekvämt, ibland långt ifrån bekvämt, men slutresultatet blir så mycket bättre än vi någonsin kunnat tänka oss.

Välsignelse! 

I måndags undervisade jag den minsta kongregationen nånsin, en grupp på sex skolelever och deras lärare. Vi ska dock aldrig se ner på "små" uppdrag och tycka att de är mindre viktiga. Dessutom är Gud trogen och belönar oss om vi tjänar Honom i det lilla (Luk 16:10-12), Han multiplicerar det Han lagt i våra händer - Han multiplicerar det t.o.m. hundrafalt! Detta uppdrag öppnade dörren till att undervisa en grupp på 600 skolelever!

Här är en bild från ett möte idag. Guds Ande kom i sju olika "vågor" över oss så att folk började falla! Nu stod jag inför ett nytt problem - vad ska man göra när lovsångsteamet fallet till golvet o bara talar i tungor?... Man får sjunga utan teamet!  

"Och dessa tecken skall följa er..."

Ibland händer det så mycket saker att jag undrar om jag ska orka skriva om allt, och å andra sidan: vilka saker skall delas med alla? Mitt problem just nu är att jag inte har någon jag kan dela ALLT med här, och jag är i grund och botten en ganska känslig typ, och jag har ett stort behov av att reflektera över saker, diskutera, tänka... Hemma i Finland brukade vi träffas med cellgruppen varje vecka, och där kunde jag verkligen dela ALLT. Ni har ingen aning om hur jag saknar den gemenskapen!

 I varje fall, saker händer med en märklig hastighet här. ”He sker kolkkot” kunde man också säga. En av de sakerna som chockerade mig ägde rum förra veckan. På torsdag morgon vaknade jag med en otrolig smärta. Jag kunde inte förstå vad som hände, men det värkte något otroligt i munnen. Jag steg upp och tittade i spegeln. Vilken chock. Fyra av mina framtänder, hörntänderna både på den övre och nedre tandraden hade mittiallt ”sågats” så att jag kunde se tandmärgen inne i dem. Det kom blod också, och munnen var lite svälld. Första tanken var ”vad åt jag igår?”... Mina afrikanska föräldrar kunde inte förstå vad som hänt. De undrade om jag gått i sömnen och slått mig själv. Ärligt sagt visste jag inte vad jag skulle svara, men jag hade en gnagande känsla av att dethär är inget annat än en andlig attack. Ett demoniskt anfall.

 Vi reserverade tid till tandläkaren i Nairobi, men kunde åka dit först nästa dag. Trots smärtan ville jag åka till bibelskolan, inget ska hindra mig från att ta emot Gudsordet. Jag bad också mera eller mindre kontinuerligt, för jag litar på Guds helande makt. År 2008 växte mitt vänstra ben de 1,5 cm som fattades i jämförelse med det högra benet, och jag blev helad från en extrem laktosintolerans som plågat mig i flera år. Dessa är bara två exempel av alla de mirakulösa helanden som ägt rum under dessa år jag känt Jesus. Summa sumarum, jag bad en hel del om att få ny tandvävnad. Trots att jag trodde så blev jag nog förvånad när jag märkte att det under dagens lopp började bildas ett skikt på tänderna! Jag vet inte särskilt mycket om tänder, men jag vet att tanvävnad i vanliga fall inte växer särskilt fort. Därför var förvåningen stor när jag under eftermiddagen hade fått ett tunt lager på de fyra tänderna, det fanns inget blod mera och smärtan var borta. Ingen bananmos mera, jag kunde äta middag normalt!! 

 På fredag  åkte jag till Nairobi efter att ha skrivit veckans prov i bibelskolan (vi har alltså prov varje vecka, inte de lättaste proven heller kan jag säga). När jag var framme vid tandläkarens mottagning hade TRE av tänderna helats totalt!! Halleluja! En av tänderna såg dock ganska dråplig ut. När tandläkaren tog emot mig kollade han snabbt i munnen, och hans första fråga var ”Varför har du filat din tand?”. Jag tänkte fråga vilken sorts idiot han tror jag är... Vem skulle nu fila sin tand?? I varje fall kunde jag hålla mig, och konstaterade att varken jag eller någon annan har filat eller sågat eller gjort något annat åt min tand. As far as I know. Han svarade att det i varje fall inte finns någon naturlig förklaring till vad som hänt. Tanden har inte spruckit, för den finns inga vassa kanter, utan den har slipats från alla sidor. Den måste lappas för tandmärgen syns under ett tunt skickt. Jag frågade ännu om jag möjligtvis gnisslat med tänderna nattetid, men han sade att den möjligheten är utesluten med tanke på var tanden fanns. Han upprepade att det inte finns någon naturlig förklaring. Inga nyheter alltså. Jag visste det från förr, men jag ville ha belägg för min teori. Detta var inget annat än ett andligt problem. En attack. 

 Tandläkaren lappade tanden och allt blev väl. Vi hade en god diskussion också, det är alltid roligt att få vittna om helanden – speciellt med det områdets proffs som förstår mera om saken (de förstår inte mera om helandet utan om lemmen som helats, de förstår hur otroligt detta är som just skett).

  Den andliga verkligheten är väldigt annorlunda i Kenya. Häxor och häxdoktorer är inget ovanligt. Vissa stammar har bevarat sin tro på olika naturgudar, och utövandet av dessa religioner innebär ofta bl.a. djuroffer. Vid olika problem uppsöker man en häxdoktor – man skyddar sig från häxkraft med häxkraft! Man vet inte om något bättre. När vi ordnar möten ute på gatan ser man så gott som alltid åtminstone en häxdoktor komma dit. De vill få andlig auktoritet över stället (de kan stryka djurblod under stolar, hänga upp amuletter, tala ut förbannelser, lämna bägare men djurdelar - you name it), men de vet inte att de mött en som är större! Nu menar jag alltså inte mig utan Jesus. När jag evangeliserade i Narok kom en häxdoktor till tro en kväll, och vi fick bryta hans ”magiska stav”. 

 Dessa häxdoktorer är väldigt snabba att förbanna människor de inte gillar. Som en representant för Jesus hör man till en mindre populär kategori. Utan att här gå in desto noggrannare i vad allt som skett och vilka personliga erfarenheter jag har, så kan jag säga att jag fått min egen beskärda del av förbannelser och attacker från den andra sidan. Därför  visste jag att det som hände med tänderna inte var något annat än en attack, och den måste brytas i Jesu namn. Samtidigt tror jag på Guds helande kraft och makt, och jag visste att Han kan hela även tänder. Det bevisade han, än en gång. Hur underbar är inte Jesus!

  När jag skrev om tandsituationen och vittnade om helandet på FB fanns det till min stora förvåning människor som trodde att jag ljög. Varför i hela fridens namn skulle jag göra det? För det första skulle jag inte våga göra det, att  ljuga om Gud, det kan man inte göra utan konsekvenser. För det andra, vad skulle jag ha för nytta av att ljuga om ett helande? I varje fall, här kommer ett foto från den smärtsamma morgonen då jag fösökte le trots att tänderna blödde och speciellt vänstra sidan av ansiktet är svullet. Hoppas detta foto visar att jag verkligen inte hittat på hela grejen!  

Inte den bästa väckningen. Ser lite rolig ut speciellt i vänstra ansiktshalvan där jag är svälld upp till ögat...  Men man ska aldrig sluta le! Happiness is a choice! The Lord is still good, and the joy of the Lord is my strength!

  Så med reparerade tänder, glad och fylld med tacksamhet över helandet åkte jag iväg på min vilohelg som jag skrev om i mitt tidigare blogginlägg. Veckoslutet var fullt med små händelser som kanske inte känns märkvärdiga, men de var väldigt viktiga för mig. Ofta är det dessa små saker som Gud gör som gör mig så glad! Frälsningen är ju det största Han gjort i mitt liv, men det är så stort och så svårt att greppa om, men när Han gör något smått så blir det så konkret och personligt!

 När jag anlänt till Brackenhurst, stället där jag fick spendera mig vilohelg, var det snart dags för middag. Jag var obeskrivligt glad över att få testa mina ”nya tänder” på en stor biff! Hemma i Kiambu är det oftast ris eller ugali, bönor finns alltid och så kokad spenat eller nåt annat grönt ”gräs”. Ibland finns det kött, men inte varje dag, och ibland t.o.m. höna.  Då är det fest. Därför kändes det otroligt lyxigt att få både biff och potatis, och färsk sallad som jag inte ätit sen den 3.2! Till efterrätt blev det glass och kaffe, och trots denna värmeprövning reagerade tänderna inte alls. Jag var nöjd och belåten. En sak saknades dock från denna smakupplevelse: choklad. Kaffe och choklad, det är en underbar kombination. Med proppfull mage tackade jag Gud föra allt det goda Han gjort och gett, men med ett skämt sade jag att chokladen fattades... I samma sekund (bokstavligen alltså, jag höll ännu på att be) kommer en turist fram, räcker fram en påse och frågar ”Would you like these?”. Chokladöverdragna körsbär. Jag började skratta alldeles hysteriskt, och kunde inte svara mannen, så han gav mig pralinerna och gick iväg. Påmind om Guds underbara humor (Han måste ju ha otroligt bra humor eftersom det är Han som skapat humorn!) tackade jag Honom, och sade att nu kan inget bli bättre. FEL. Inom loppet av tio sekunder sätter sig ett ungt par vid samma bord, och de börjar fråga en massa frågor. Vad gör en ung kille ensam här? Vilken möjlighet! Jag fick vittna om Guds storhet och kärlek, det blev en riktig preaching till slut. De var mycket intresserade och hade många följdfrågor.

 Just när jag tänkte att nu kan inget bli bättre, då kommer Gud och låter mig göra det bästa jag vet: att berätta om Honom. Jag kunde inte ens be om det, men Han ser mitt hjärta och vet jag vad drömmer om – och i sin otroliga nåd och kärlek är Han redo att ge mig det jag drömmer om djupt i mitt hjärta! Det är dessa saker som förvånar mig om och om igen, att Gud välsignar mig över alla mått och gränser som jag själv satt upp med mitt mänskliga förstånd. Det är som när jag var i Narok och jag hade ont om strumpor efter att jag nött ut många par när gick omkring och gatuevangeliserade ute i slummen, och så efter ett möte kommer plötsligt en kvinna fram och säger ”God told me to give you these” och så ger  hon två par strumpor. Vilket underbart bönesvar, och vilket underbart bevis på att Gud bryr sig om även mina minsta behov. Hur mycket mer skall Han då inte se till att min hälsa är i skick och jag har mat och kläder?

 Det jag fascinerats över på sistone är Guds skapande kraft. Jag visste att Gud VAR Skaparen, i begynnelsen skapade han världsalltet. Jag visste också att Han är densamme igår, idag och i evighet. Ändå förstod jag inte att om jag sätter ihop dessa två, då betyder det ju att Gud fortfarande ÄR Skaparen! Hur underbart är inte det! Denna uppenbarelse blev en fortsättning på en tidigare sådan. Jag har fått lära mig en undebar sanning från Joh 14:14. Jesus lovar att vad vi än ber om i Hans namn, det kommer Han att göra. Just det, göra. Skapa. En direkt översättning från ursprungsspråket till engelskan skulle säga ”if there isn’t one, I’ll make one”. WOW! Genom Jesus har allt skapats (Kol 1:16-17), och Jesus är förevigt densamme (Heb 13:8). Dessutom lovar Jesus att göra vad vi än ber om. När vi adderar dessa verser betyder det ju att vi kan be om precis vad som helst, och om det vi ber om inte finns, då kommer Jesus att skapa det! Halleluja! 

  För det andra har jag funderat mycket på det som står i Jakob 1:6-7 

”Men han skall be i tro, utan att tvivla. Den som tvivlar liknar en våg på havet som drivs och jagas av vinden. En sådan människa, tvehågsen och vacklande i allt hon gör, skall inte vänta sig något av Herren.” 

Vilka starka ord. Om vi inte tror ska vi inte förvänta oss bönesvar. Däremot, om vi tror, då är alllting möjligt! Hur mycket tid spenderar vi inte i bön för olika saker, men när vi slutat be, tror vi då på helandet vi bett om? Tror vi att vi får jobbet vi bett om? Om någon är allvarligt sjuk och ber om helande men strax efteråt förbereder sin begravning, vad säger det om den människans inställning? Tro eller tvivel?

 Detta betyder inte att vi ska spendera mindre tid i bön, absolut inte. I Tess 5:17 säger att vi ska be ständigt! Tvärtemot vill jag uppmana allihopa att satsa ännu mera tid på bön, det är en viktigt investering med evighetsvärde, men jag vill fästa uppmärksamhet vid vårt tankeliv och våra attityder. Vi ska TRO, vi ska FÖRVÄNTA oss. Jesus sade själv i Mark 11:23   

” Sannerligen, om någon säger till berget här: Upp och kasta dig i havet! och inte tvivlar i sitt hjärta utan tror att det skall gå som han säger, då blir det så.”  

 Jag gillar den engelska översättningen som slutar med ”it will be done for him”. Vår uppgift är att tala ut det som ska ske och sedan TRO och inte odla tvivel i hjärtat, då kommer det vi bett om att göras för oss. Märker ni? Vi ska inte först tala till berget och sedan kasta det i sjön. Vi ska tala och tro, och Jesus gör resten! Vår del är egentligen ganska passiv. Hur ofta har jag inte försökt flytta berget själv, istället för att be, tro och lämna grovjobbet åt min Herre!

 Vi får stå på de löften Gud ger oss i sitt ord och ta dem till oss fullständigt. Vi ska tro att de är sant. Vi ska planera som om vi redan fått våra bönesvar, vision before provision! 

 Vilka önskningar har du i ditt hjärta? Helande? Ett nytt jobb? Vänner? Frihet från något som binder dig? Ett ekonomiskt genombrott i en svår situation? Be. Tro. If you do that – it’s yours. 

Här är jag utvilad och glad efter vilohelgen, på väg på ett nytt predikouppdrag! :)

Min Pappa älskar mig!

Guds kärlek.  ”Joojoo, vanha juttu, ge mig fast mat och inte den andliga modersmjölken!” Ungefär såhär tänkte jag många gånger när någon predikade om Guds kärlek. Vilket högmod. Guds kärlek är ju själva grunden, den rymmer allt – även Jesu Kristi fullständiga offer på korset!

 Att bli älskad är ett av människans grundbehov. Om ett barn inte får kärlek rubbas hela den psykiska utvecklingen. När vi upplever brist på kärlek i högre ålder kan vi drabbas av depression eller försöka ändra vår personlighet eller vårt beteende för att få bkeräftelse. Behovet av kärlek är så otroligt starkt att det väldigt långt styr vårt beteende – på gott och ont.

 Vi borde alla inse att den primära källan för den kärlek vi behöver är Gud. Inte vår maka eller make, inte våra föräldrar, vänner eller någon annan mänsklig varelse. Om vårt kärleksbehov riktas mot dem kommer vi att ”suga ut dem”, tömma dem på kraft och t.o.m. bli klängiga. Varför? För att endast Gud kan fylla det enorma kärleksbehov vi har inom oss. Bara Han kan fylla det tomrum Han skapat i vårt hjärta, det ställe Han skapat för sig själv. Utan den kärleken blir vårt liv flyktigt och ett sökande efter det ena och det andra.

 Jag hade totalt missförstått detta med Guds kärlek. Nu, under min tid i Kenya, har Gud visat hur snedvridet jag sett på saken. Han har visat att gruden för ALLT är att Han älskar mig. Jag tror att vårt missbruk av ordet kärlek också lett till att jag förstått saken fel. Att Han har mig kär ledde till att Han gav sin ende son. Ty så ÄLSKADE Gud världen – Joh 3:16.

 För några dagar sedan hade en massa problem och bördor hopat sig på varann, och jag gick inför Herren i bön. Jag hann knappt börja ösa ut mig mina böneämnen innan Han avbröt mig. Den så välbekanta, kärleksfulla rösten. ”Schh, schh... Minä tiedän. Minä tiedän”. Av nån anledning talar Gud till mig alltid på finska. Denna gång var det inget annat Han sade. Men det var tillräckligt. De få orden var tillräckligt för mig att börja gråta. Jag behövde inte GE bördan åt Honom – Han TOG den från mig just i den studen. Jag fick en otrolig frid inom mig, och det kändes bokstavligen som om ett tungt ok lyfts bort från mina axlar. Han vet. Han känner mig bättre än jag själv. Han känner till mina bördor, mina tillkortakommanden, mina svagheter, min oro... Han vet. Vilken kärleksfull Fader, och att Han ännu vill bekräfta sin kärlek till mig på ett så konkret sätt, det är mer än jag kan förstå.

 På söndag, dagen efter min födelsedag som jag inte fick fira med mina vänner i år, kände jag mig väldigt trött. Jag vaknade mitt i natten och bad en stund. Jag sade åt Pappa Gud hur det kändes just då, och jag kände mig väldigt självisk när jag bad att Gud skulle ge mig några lediga dagar tillsammans med Honom. Att bara få vila, omsluta mig med lovsång, fördjupa mig i Ordet och söka ledning, det kändes som att det var precis det jag behövde. Ändå trodde jag inte att Gud skulle svara så konkret Han kom att göra...

 Följande dag när jag loggar in på Facebook har jag fått ett nytt meddelande av en äldre broder. Han skriver att han lagt in en summa på mitt bankkonto, för han upplever att jag behöver få vila på ett hotell, duscha, njuta av god mat osv... HALLELUJA. Ni har ingen aning om hur det kändes. För det första, vilket bönesvar! För det andra, hur mycket älskar inte Gud en enkel, liten tjänare, att Han bryr sig om att ge mig en vilohelg. Otroligt. Jag har inte duschat sedan den 3.2 (det finns ingen dusch här jag bor) så det ska bli oerhört skönt att få duscha, likaså att dricka kaffe, att få vara på två med Jesus o bara njuta av Hans närvaro. Jag är fylld med förundran och tacksamhet. Skönt att personen som fungerar som kanal för Guds välsignelse också specifierat att pengarna ska användas just så, för känner skuldkänslan växa inom mig. Hur kan jag åka till ett hotell när barnhemsbarnen här på Mama Obed’s children’s home (barnhemmet där jag spenderar en stor del av min tid) aldrig ens  hört om hotell? Borde jag inte betala deras skolutgifter istället? Gud känner mig så väl, och Han vet att jag kan behöva specifika tilltal för att inte tro att jag kan ”förbättra” Hans plan och göra något som till synes ser väldigt bra ut men inte är i harmoni med Hans plan. Dessutom vet jag att om jag använt pengarna till något annat så skulle jag mista välsignelsen, det skulle orsaka ett hål i min plånbok om jag använde pengarna fel, det är en av Guds principer när det kommer till ekonomin.

 Under den tid jag varit i Kenya har vi haft väldigt många gästpredikanter från både USA och Australien i Kiambu. De har alla övernattat på ett naturskönt ställe som heter Brackenhurst, beläget mitt i teplantagerna dryga 30 kilometer från Kiambu västerut. Ett väldigt fint område med små, idylliska stugor, idrottsområde, naturstigar, restaurang... Verkligen högklassigt. När vi haft gäster där brukar vi hämta dem på morgonen och föra tillbaka dem på kvällen, så jag har besökt stället tiotals gånger. Många gånger har jag sagt ”Gud, en dag vill jag också övernatta här”. Aldrig tänkte jag att den dagen skulle komma så fort. När jag läste min broders meddelande på Facebook visste jag direkt vart jag ville åka. Brackenhurst. Nu är jag inbokad fre-sö, så jag åker dit på fredag efter att jag skrivit veckans prov i bibelskolan på eftermiddagen. Hur skönt skall det inte bli! 

 Detta är bara en aspekt av Guds kärlek. Främst handlar den ju inte om materiella saker som fina hotell, men som den mänskliga varelse jag är vet Gud att sånt gör mig välsigt glad – och det vill Han glädja mig med. Sådan är vår Pappa.  Så otroligt kärleksfull.

”My dear friend, I pray that you may enjoy good health and that all may go well with you, even as your soul is getting along well” (3 John 1:2)

Guds främsta mål är våra själars frälsning, men Han vill också välsigna oss med så mycket under vår jordiska vandring. Det handlar inte om att göra evangeliet till framgångsteologi. Det handlar om att njuta av sonens och dotterns rättigheter i vår Faders hus. Vår kärleksfulle Faders hus.

Not by might, not by power, but by the Spirit of God!

Med anledning av responsen jag fatt fran mina lasare och speciellt fran syskon fran min hemforsamling upplever jag att jag vill klargora nagra saker.

 Jag hoppas och ber att ingen tycker att jag blivit stolt, att jag tycker jag ar battre an nagon annan, att Gud skulle tycka om mig mer an nagon annan eller dylikt. Nej, det ar verkligen inte fallet. Jag ar mer an medveten om att jag valdigt frimodigt berattat om det som skett under min tid i Afrika, men avsikten ar inte att skryta. Avsikten ar tvartemot att visa att VEM SOM HELST KAN GORA DETTA. Om ni visste vilken uslig syndare jag ar, hur otroligt mycket jag kampar med olika saker skulle ni vara lika overtygade som jag om att Gud kan verkligen anvanda vem som helst. Det handlar 0% om Patrick och  100% om Jesus, nar nagon kommer till tro nar jag predikar ar det ju inte alls min fortjanst – ingen manniska kan overtyga en annan. Det ar bara den Helige Ande som kan gora det!

 Orsaken till att jag frimodigt lyft fram allt som skett ar just den att visa att hej, om Gud kan arbeta genom patu fran Kokkola sa kan Han ocksa gora det genom DIG. Just dig, kara lasare. Alla har vi gatt miste om harligheten fran Gud (Rom 3:23), sa ingen ar i sig sjalv vardig att gora Guds  rikes arbete. Det ar bara Jesus, och till honom hor all ara for eventuell framgang. Det ar en av de saker jag predikat om ofta – ”never touch the glory”. Aran tillhor Gud. I den stunden nar vi borjar ta aran till oss sjalva graver vi utan tvekan en grop for oss sjalva. ”Stolthet gar fore undergang och hogmod gar fore fall” (Ords 16:18).

 Det jag vill uppna med mina skriverier ar att fa ALLA att soka efter mera – for det finns garanterat mera att fa. Sa lange vi inte uppvacker doda pa vag till jobbet och ser manniskor bli mirakulost helade nar vi ber, sa lange finns det mera att fa. Mera gavor. Mera valsignelse. Starkare smorjelse. Nya loften att aterupptacka. Varfor? For att det var det livet larjungarna levde. Var de speciella? Nej. Flera av dem var ju fiskare, det kanner alla till. Vanliga, enkla manniskor. Simpla som en kokkolabo som jag tankte jag saga!

 Sen gallande Finland. Om nagon fatt den bilden att jag tanker fralsa Finland ensam sa har ni totalt fel, och jag ar valdigt ledsen om min text gatt att forsta pa det sattet. Det var inte avsiktligt. For det forsta kan varken jag eller nagon annan fralsa Finland. Det kan bara Jesus och Hans dyra blod gora.

 For det andra vill jag bara saga att Gud lagt en borda pa mitt hjarta. En borda att se mitt kara hemland Finland vanda sig till Jesus, jag vill se en enorm vackelse svepa over Finland och manniskor komma till tro. Detta ar inget jag hittat pa sjalv. I sjalva verket ar det inte en ”kiva” vision. Folk tycker ju att jag ar tokig, hjarntvattad och en total idiot nar jag sager det. Nej, detta ar en vision som Gud gett och som jag inte kan slappa taget om. Jag vill uppmuntra dig, kare lasare, att studera vackelsens historia. Vackelsen kommer aldrig som ett rosa moln som plotsligt lagger sig over en nation eller ett omrade. Nej, vackelse kommer nar folk borjar be och arbeta for det. Nar profeterna i GT borjade predika Ordet vande sig manniskorna om till Herren. Nar John Wesley borjade predika i Storbritannien kom manniskor till tro (1700-talet, resulterade senare i Metodistkyrkan), for Gud lade en borda pa Johns hjarta att ”ateruppliva” vissa sanningar. Samma skedde genom George Whitefield (Britannien/USA, samtida med Wesley). Samma skedde genom Hildegard under Europas morka arhundraden, genom Bohemian Brothers – ja, ocksa genom Martin Luther! Gud uppenbarade nagra bortglomda sanningar och anvande nagra enskilda personer for att fora fram sitt budskap.

 Jag har fatt en borda av Gud. Han talar kontinuerligen till mig om Finland. Om fasten som behover brytas. Om handelser som behover forlatelse. Han ger nycklar. Jag tror inte att jag ar pa nagot satt speciell och Gud darfor skulle kunna anvanda mig, nej, nej, nej, utan det ar Jesus som ar sa speciell och i sin stora Nad kan Han anvanda aven en syndare som mig for att utbreda Hans rike innan Hans atervando – som utan tvekan ar nara. Atminstone narmare an igar! 

 Ytterligare vill jag inte att nan ska tro att jag vill ”sooloilla”. Nej. Detta ar ett arbete som ingen kan gora ensam, och ocksa har i Kenya samarbetar jag alltid med nagon. Det ar ocksa en viktig andlig princip, man delar ansvaret och delar motstandet om ni forstar vad jag menar. Och gallande Finland har jag redan en grupp manniskor som ivrigt meddelat att de staller upp for att jobba intensivt for att vackelsen ska bryta igenom i Finland. Gatuevangelisation, skolmission, moten och framfor allt bon. Ingen kan gora nagot sadant ensam. Anda vill jag fraga dig, kare lasare, en sak. Reverend Reinhard Bonnke fick en vision om Afrika nar han var liten. ”The bloodwashed Africa”. Ingen trodde honom. Folk tyckte att han var stolt nar han dromde om att leda hela Afrika till Jesus. Reinhard stod dock fast, han vande blicken till Gud som gett honom visionen. Idag vet vi att Reinhards ministry lett tiotals miljoner manniskor till Herren Jesus – det storsta genombrottet var nar over en miljon manniskor gav sitt liv till Jesus under ett enda mote! Las garna mera via http://www.cfan.org/. Nu ar min fraga, vad skulle ha hant om Bonnke sagt ”Nja, jag kan nog inte gora det. Jesus kan nog inte anvanda mig.”? Vackelsens historia skulle se ganska annorlunda ut. Eller kanske inte. Antagligen skulle Gud ha valt att anvanda nagon annan tjanare for att forverkliga sina planer!

 Jag ar overtygad om att vi ar alla kallade till att sprida evangeliet. Inte for att jag hittat pa det, utan for att det star i Bibeln. Missionsbefallningen (Matt 28:18-20) galler dig och mig. Oavsett om vi tjanar Jesus som predikanter eller i businessvarlden sa ar vi alla kallade – kallade till att vara varldens ljus och jodens salt. Det ar var rattighet men ocksa var skyldighet. Jesus visar oss atskilliga ganger genom sina liknelser att vi inte ska halla denna skatt for oss sjalva, och inte bara det. Vi kommer att hallas ansvariga for hur vi forvaltat budskapet. Titta exempelvis pa Matt 25:14-30, liknelsen om talenterna. Den kanner vi alla till. Den tjanare som fatt en talent gravde ner den for att skydda den, och gav den sedan tillbaka da hans Herre atervande. De andra multiplicerade antalet talenter genom att forvalta dem ratt. Nar Herren atervande beromde han tjanarna som multiplicerat det han gett at dem – men tjanaren som gav tillbaka exakt samma talent som han fatt, till den tjanaren svarade Herren ”Du onde och late tjanare. Du visste att jag skordar dar jag inte har satt och samlar in dar jag inte har strott ut” (vers 26). Och sa togs aven den enda talenten fran tjanaren.

 Vidare sager Jesus i Matt 10:27 ”Vad jag sager till er i morkret skall ni saga i ljuset, och vad ni hor viskas i ert ora skall ni ropa ut pa taken”. Jesus har viskat i mitt ora att vackelsen kommer over Finland. Min uppgift – min plikt – ar att ropa ut detta gladjebudskap. Rom 10:17 sager att tron kommer av predikan, alltsa behover vi som kanner sanningen predika. Hur skall manniskor annars lara kanna sanningen?

 Jesus gav larjungarna missionsbefallningen. De var 11 till antalet (Judas var inte mera bland dem). Uppdraget kandes hopplost. Budskapet skulle tas till varldens yttersta grans. Sedan hande nagot. I Apg 2 laser vi om pingstdagen, ”kyrkans fodelsedag”, da den Helige Ande foll over den samlade skaran. Da fick de kraft att ga ut. Just det – kraft att ga ut. Den Helige Ande trostar, vagleder, ger oss t.ex. tungotalets gava och mycket mera, men det ar inte DHA:s huvudsakliga uppgift. Den huvudsakliga uppgifen ar att ge kraft till att ga ut. Utan DHA kan vi ingenting gora.

 Utan Gud skulle jag inte kunna gora nagot. Utan Guds Ande skulle jag sackna ihop pa flacken och do. Jag kan inte ta ett enda steg utan Gud. Han ger mig livet. Hur mycket mer ar det da inte Guds fortjanst, och inte min, nar en syndare kommer till tro? Det ar ett mirakel som jag inte har nagot att gora med. Jag ar bara en tjanare som sagt at Gud ”anvand mig”. Om du sager at Gud det samma och verkligen menar det i ditt hjarta ar jag overtygad om att Han kommer att borja floda genom dig pa ett nytt satt.

 Jag ar inte battre an dig. Alla ar vi lika infor Gud. Jag ar inte storre an dig som nagon av er skrivit. Helst skulle jag lana Paulus ord och kalla mig den storsta syndaren av alla.

 Jag vill avsluta med att paminna om att relationen till Jesus fungerar liksom vilken annan relation som helst. Jag bestammer hur mycket tid jag spenderar tillsammans med mina vanner. Likasa ar det jag som bestammer hur mycket tid jag spenderar tillsammans med Jesus. Det ar jag som bestammer hur relationerna till mina vanner utvecklas, och ocksa hur snabbt den processen sker. Sa ar det ocksa med Jesus. Han ar alltid redo, Han lyssnar hela tiden, fragan ar hur mycket jag vill satsa. Vi ser i Joh 4, dar vi laser om Jesus och den samaritiska kvinnan, att bara ett mote med Herren kan gora oss till evangelister om vi ar redo.  I vers 28 lamnar hon sin kruka och gar in i staden och berattar at folket om Jesus, uppmanar dem att komma och se sjalv. I  vers 39 star det ”Manga samariter fran den staden kom till tro pa honom genom kvinnans ord”. Hon hade haft ett enda samtal med Herren Jesus. Det var nog. Det forandrade hennes liv, hon ville beratta at alla om vad Han gjort. Jag onskar att vi alla kunde ha samma attityd, samma brinnande karlek och samma overtygelse om att hur syndiga vi an ar sa ska vi beratta at alla om den skatt vi hittat. I dagens lage finns det over 500 miljoner panyttfodda kristna i varlden. Larjungarna var elva till antalet. Varfor vi fortfarande kampar med missionsbefallningen, varfor kristendomen i Europa gar bakat, det har jag valdigt svart att forsta. Vi har fatt en uppgift – alla som har Jesus som Herre i hjartat har en uppgift – att predika de goda nyheterna. Att sprida Jesu karlek. Att leda manniskor till honom. I 1Pet 2:9 laser vi att ”ni ar ett utvalt slakte... for att ni skall forkunna hans harliga garningar”. Var uppgift ar att forkunna! Allt detta skall vi gora medvetna om att det inte handlar om oss sjalva, om nagon stiger upp i predikstolen for att upphoja sig sjalv sa kommer det att ses i frukterna av det arbetet. Det kommer att sluta daligt. Vi ar bara tjanare, som tomma krukor som Herren far fylla sa att det flodar over sa att aven krukorna bredvid berors. 

 Reverend Bonnke fick en vision om ”a bloodwashed Africa”. Jag fick en vision om ”a bloodwashed Finland” for att nu anvanda samma uttryck. Jag ar overtygad om att vi kan se en otrolig vackelse i Finland, men det kommer aldrig att ske om inte vi som alskar Jesus ”dagligen tar vart kors” (Luk 9:23) och inser vart ansvar i att predika evangeliet. Notera att jag talar om ”vi”. Inte jag ensam. Broder och syster, dina boner och din insats behovs om vi vill se vart hemland vanda om till Jesus. Latom oss sluta upp i en gemensam bon i enlighet med 2 Kron 7:14 – vi ska odmjuka oss, be, soka Herrens ansikte och vanda om fran vara onda vagar – och da skall Herren hela vart land. Finland behover helande. Finland behover vackelse. Guds vilja ar en enorm vackelse, for Han vill att alla kommer till Honom. Nu ar fragan, ar vackelse ocksa var gemensamma vilja? Min bon ar att den ar. 

Med all Guds karlek,

Patu 

"Inte genom styrka, inte genom kraft, utan genom min Ande, sager Herren Sebaot" (Sak 4:6)