Dittan dattan...

Sitter på kyrkans kontor efter dagens lektioner i bibelskolan. Denna vecka hade vi helt klart det svåraste ämnet hittills, ”ministerial ethics”. Ändå lärde jag mig en massa nytt, och jag vet hur viktigt ämne det är med tanke på alla fruktansvärda skandaler som befläckat kyrkan världen runt. Dagens prov var dock väldigt svårt så vi får se hur det går... Hittills har jag kämpat på med studierna trots att det ibland kräver ganska mycket, men det ser ut som att jag hinner bli pastor innan jag åker iväg. Det är ju inte pappren jag är efter, men inte vore det alldeles illa att officiellt vara kenyansk pastor! 

  Imorgon åker jag iväg till Kenyas västra gräns till Kisumu-området där det blir skolmission tillsammans med ett amerikanskt par som jag träffat en gång tidigare. I morse slog det mig hur mycket jag ändrats under min tid i Kenya, jag har börjat bli ganska modig och klarar av att göra mer än jag tror när den Helige Ande säger att jag ska göra det. Ett bra exempel är just Kisumu. I februari träffade jag alltså i Kiambu ett amerikanskt par som berättade att de varit på missionresa. Plötsligt säger herremannen ”I feel the Spirit telling me you should join us in June”. “Well okay!” blev mitt spontana svar - för Anden inom mig jublade och sade YES! Visst blev det en lång diskussion och veckor av vädjande med mina afrikanska föräldrar och också bibelskolans rektor (inte alldeles säkert och tryggt i Kisumu), men till slut fick jag grönt ljus. Dessutom ville paret betala mina flygbiljetter till Kisumu och tillbaka! Det är bara Gud som fixar sånt.

  Kommer att stanna i Kisumu åtta dagar med sex skolbesök per dag. Eleverna bor alltså på internat och skoldagarna är också längre här så vi kan utnyttja dagarna på ett helt annat sätt. Efter Kisumu blir det en veckas vila (bibelskola förstås) och sedan åker jag till Gilgil där jag också ska stanna en vecka på missionsuppdrag. UNDERBART!!! Jag njuuuuter när jag får gå ut på fältet, strida i främsta linjen. Då bryr jag mig inte om hur lite mat jag får eller hur smutsiga mina kläder är, så länge evangeliet går framåt så jublar mitt hjärta och jag mår bättre än någon annanstans! 

  Den senaste veckan i Kiambu har varit otroligt tuff. Fysiskt har jag nog mått bra, men psykiskt eller psyk-andligt har jag varit alldeles utmattad. Jag har inte haft några särskilt tuffa uppdrag, men jag ber och tror att Gud kommer att göra STORA saker i Kisumu. Ett genombrott är på väg! Därför tror jag också motståndet varit massivare. Jag vill se en stor skara människor vända om till Jesus, våra själars herde och  frälsare! Det enda uppdraget jag hade var i måndags då jag skulle predika på en lokal skola. Jag kände mig alldeles totalt tom och tänkte att jag inte har nåt att ge. Det var då jag insåg att det inte gör nånting. Det är inte jag som ger – det är Gud. Jag förmedlar. Jag är glad att Gud gav mig den uppenbarelsen och krafter att gå till skolan och se glad ut. Orsaken är att alla förutom EN elev (enligt rektorn) kom till tro! Fick också be för dem som var sjuka, och det tackar jag inte nej till. Our God is able to do all that He said He would do!

 Mitt vemod gick dock inte över trots denna upplyftande upplevelse, och till slut öppnade jag min ”nödförpackning”. Bilder hemifrån, salmiak, min favoritbok (Nouwens ”The inner voice of Love”) och en dvd med frendit-episoder. Det var helt bra första hjälp, men det som behövdes för att komma ur denna vågdal var BÖN. Nu menar jag inte stilla, små böner utan en BÖNESTORM. Jag tog en fastedag och såg till att jag hade ordentligt med tid att vara inför Pappa, och så gick jag ner i kyrkans bönerum eller ”powerhouse” som det så fyndigt heter här. Jag bokstavligen ropade, jag bröt makten av allt det som tyngde på och talade till bergen att bli jämna mark (Jesaja 45:2).

   Där var lösningen – än en gång. Det var en annorlunda trötthet eller tungsinthet. En andlig sådan. Då är inte lösningen vila. Då är lösningen bön och kamp i Jesu namn! Jag har upplevt olika tunga saker under mitt liv. Depressionsåren var jobbiga på ett visst sätt. Utbrändheten och sjukledigheten var en annorlunda jobbighet. Vidare var tiden då jag bodde på barnskyddsenheten en tid som var jobbig på ett annat sätt. Tiden i militären var ibland jobbig, men igen på ett alldeles speciellt sätt. Det går liksom inte att jämföra jobbigheter, de är allihopa tunga på olika sätt. Det fina är att Jesus känner oss bättre än vi själva gör, och Han bemöter oss precis som vi behöver bli bemötta! Han har svaret! Jag älskar Joh 11 där vi möter Martha och Maria som sörjer deras bror Lasarus som dött. Jesus möter dessa två kvinnor på alldeles olika sätt – precis som de behöver bli bemötta! Den handlingskraftiga, starka Martha möter han med lugnande ord när hon stormar emot honom med sina anklagelser. Den lugna Maria gråter han med. Resultatet är detsamma, Jesus lyfter upp dem och ökar deras tro genom att göra ett mirakel när han uppväcker Lasarus från de döda! Halleluja! Oavsett hur din situation ser ut och oavsett hurdan du är till din personlighet så bemöter Jesus dig precis som du behöver bli bemött, och så tar han dig vidare. Brukar på engelska säga att ”Jesus meets us at the level of our need and then He takes us to the next one”. Bättre flow på engelska… 

  För att avsluta ett väldigt flummigt blogginlägg vill jag dela med mig en uppmuntrande upplevelse från förra veckan. Vi hade ett underbart bönemöte där vi en god stund bad i tungor, och mitt i allt fick jag ett nytt bönespråk! Jag visste inte om det var ett mänskligt språk eller ”änglars språk” (läs 1 Kor 12-14, där lär vi oss mycker om tungotal, också det att vi kan tala i tungor ett språk som ”påriktigt” är ett språk, eller så är det änglars språk som bara Gud förstår). Förra våren var jag på ett evangelisthem där jag fick höra att jag talade i tungor på hebreiska en stund! Jag lär upprepade gånger ha sagt något om Guds härlighet, verser från psalm sextio-nånting. Jag vet dock att det inte är mitt vanliga bönespråk, utan det var ett språk som kom för stunden, kanske just för att där fanns en syster som kunde lite hebreiska! I varje fall, detta bönemöte som vi hade förra veckan var väldigt kraftigt, och Herrens Ande var mitt ibland oss på ett extraordinärt sätt. Jag fick som sagt ett nytt bönespråk, och fick idag höra att en av pojkarna kände igen det språket! Han kommer från en stam som kallas Kikamba, och jag hade talat hans stamspråk! Han var för rädd för att prata med mig då, men kom idag och frågade var jag lärt mig kikamba. Jag kan då inte kikamba, svarade jag förstås. Jag har aldrig ens hört någon tala kikamba, så vitt jag vet! Swahili, kikuyu, luo- och masaistammens språk är de enda jag är van vid. Han såg förvånad ut. Enligt honom hade jag tydligt ropat ”Gud, varför har du kallat mig till Kenya?! Gud, varför har du fört mig hit?”. Jag är inte förvånad över det jag sade, det var nämligen en av de dagarna jag var väldigt nere, så jag är inte förvånad över att Anden i mig ropade klagovisor till Gud....

  

 I varje fall, nu mår jag mycket bättre och känner mig stabil igen. Stabil i Herren alltså! Inget i egen kraft. Ber om bönestöd när jag imorgon reser iväg till Kisumu. Må skörden bli stor, för skörden är mogen! (Matt 9:36-38)  

Gud välsigne dig!