Hjärtats samtal

När jag träffar mina bästa vänner kan vi sitta och prata i timtal. Vi kan skratta, gråta, fundera, fråga och svara. Om det är en av de vänner som är mig riktigt nära vill jag berätta precis hur jag känner mig, vad som hänt på sistone, och så ber jag kanske om råd i någon fråga. Jag förväntar mig också att min vän ska svara.

  Mitt förra inlägg fick en fråga om bön, om hur vi kan utveckla bönelivet. Jag tror att det första steget är att ”think outside the box”. Därav inledningen. Vi har gjort bönen så högkyrklig att det måste följa ett visst formulär, och t.o.m. uttalas med en visst röst. Suck.

 Bönen är hjärtats gemenskap med Gud. När vi går inför Gud måste vi minnas att Han är Helig, ja, men det ska inte ta ifrån oss vår frimodighet. Vi får komma inför Honom med stor frimodighet (Heb 4:16). Vi ska ha samma mentalitet som då vi samtalar med en god vän – vi delar allt! Jesus vill att vi släpper Honom närmare än någon annan. Dessutom ska det ju handla om en dialog. Så ofta när vi kommer inför Gud så handlar det om vår långa lista som vi går igenom steg efter steg, olika saker vi ber för eller ber om. Kära vän, listor hör till butiksbesök. Eller jultomten. Bön är samtal.

 Under det senaste året har mitt böneliv förnyats helt och hållet. Jag insåg i något skede hur viktigt det är att tacka för allt det Gud redan gjort och gett, men också det Gud är. Därför börjar jag ofta min bön med tacksägelse, det finns ju så mycket att var tacksam för – även när omständigheterna går emot oss! För det andra är jag väldigt ärlig med Gud. Ibland kan jag sitta länge och bara prata... ”Alltså Gud, det kändes jobbigt när detdär hände, och sen fick jag en sån hemlängtan...” Gud lyssnar. Det är så skönt att bara ösa ur sig allt.

 Samtidigt ska jag ha ett lyssnande öra hela tiden. Gud talar på olika sätt. Ibland visar Han mig en bild eller en vision, en ”videosnutt” spelas upp för mig, Han kan påminna om ett bibelord (ha alltid med dig Bibeln då du ber!), eller så talar Han med sin underbara, ljumma röst. Om jag bara sjåsar på med min bönelista lämnar jag inget rum för Guds tilltal. Det är bra att stanna upp och låta Honom tala. Tysthet är annars heller ingen synd, det är väldigt bra att bara vara tyst och stilla inför Gud, för ”genom stillhet och förtröstan blir ni styrkta” (Jes 30:15). Det är ofta i stillheten som vi upplever Guds storhet (Ps 46:10).

 Sedan kommer dethär med förbön. Vår uppgift är att be för andra människor och olika saker, och den uppgiften skall vi inte försumma. Jag tror ändå att vi ska låta Anden vägleda oss när det kommer till förbön. Visst, det kan vara bra att ha en lista med namn på de människor som bett om förbön, men vi ska också låta Anden visa åt oss vem och vad vi ska be för. Det är underbart när Herren nångong bara visat någons ansikte (en gammal högstadielärare, församlingsmedlem, arbetskompis), och så har jag bett för den personen. Herren har gett ett ord, och när jag delat tilltalet med personen i fråga har det varit  mitt i prick! Det har handlat om människor som jag ärligt talat inte annars skulle be för, men Herren har velat nå dem på något sätt.

 Vi ska inte hålla tillbaka något när vi kommer inför Gud. Gud ser vårt hjärta, så om vi känner oss besvikna är det bäst att säga det åt Gud istället för att komma med ett påklistrat leende. Om vi gömmer något i vårt hjärta ger vi inte tillåtelse åt Gud att jobba på den saken, men vår ärlighet ger Honom öppna dörrar. Han kan vända vår besvikelse till lovsång, men om vi inte ger vår besvikelse åt Honom så tar Han den inte med makt – då låter Han oss ha vår besvikelse.

 Vi ska ge Gud vårt skrot och våra blommor, det fulaste och det vackraste. Vi ska berätta ärligt om allt som pågår, be med förväntan och barnatro, och tacka Honom under alla förhållanden. Att komma till Gud handlar ju om att komma till kraftkällan, och vi ska inte göra det till något mindre än det. Afrikanerna säger ofta ”Little prayer, little power. More prayer, more power”. I våra finländska (lutherska) öron kan det låta som att de fokuserar mycket på människans egen förmåga, men så är det ju alls inte. Bön handlar om att tillskirva Gud olika uppgifter, att lita på Hans förmfråga. Vi ska be mycket. Jesus själv frågade om lärjungarna inte kunde be ens en timme med Honom (Matt 26:40). Det är ju alldeles naturligt att om vi tillbringar mera tid inför Herrens ansikte så kommer det är göra en skillnad, inte sant?

  Bönen sätter otroliga krafter i rörelse. Jesus har lovat att göra vad vi än ber om i Hans namn (Joh 14:14) – men vi måste tro (Jak 1:6-8). Om jag skulle vara dödssjuk, be om helande, men samtidigt förbereda min begravning, vad tror jag då på egentligen? TRO är inte ett ”kanske”, det är att vara övertygad om det vi inte ser (Heb 11:1). Jag behöver inte oroa mig för något, utan för ALLT inför Herren (Fil 4:6), och allt detta med tacksägelse. Om jag inte vet vad jag ska be för kan jag lita på Anden (Rom 8:26-27). Jag vill ha samma attityd som Hanna i 1 Sam 1. Hon ber, ber och ber, ända tills läpparna rörs men inget hörs (vers 13). Hon satte sitt hopp till Herren – och Herrren svarade hennes bön.

Bön. Hjärtats samtal med Herren. Dialog.  Ärlighet. Tro. Dessa är ord jag skriver till dig lika mycket som jag skriver dem till mig, jag hoppas ingen tycker att jag skrytit, för mitt böneliv är inget att upphöja till skyarna. Jag har inte kommit så långt – ännu. Jag vet dock att ju mer tid jag spenderar med min Herre, desto intimare blir vår relation, och desto naturligare blir bönen. Jag vill be mera och oftare, och jag vill be allt större och modigare böner, som allt mindre handlar om mig och som allt mer räknar med Guds allsmäktighet.

I know it’s gonna make a diffference – and not because of me, but because of the One who hears my prayers.

Inlägget utan röd tråd - ett trådlöst inlägg?

Fredagkväll, klockan är way too much, men tankarna har inte tagit veckoslut ännu. Det har varit en hektisk vecka, så det tar säkert sin tid innan jag hinner varva ner...

  Ibland glömmer jag nästan att jag faktiskt studerar här, jag håller på med så många andra saker att jag glömmer bibelskolan. Det är trots allt en ganska intensiv skola. När folk hör att jag studerar i en bibelskola så tror de ibland att jag sitter vid nån sandlåda dagarna i ända och berättar historier åt andra korkade ungdomar. Riktigt så är det ju ändå inte.

  Kursen jag är på heter ”practical ministry”, och jag borde få mitt sertifikat i oktober, så i princip kunde jag jobba som präst här efter det. Practical ministry heter det eftersom allt är ytterst praktiskt. Om vi studerar helande så är vi i nästa stund ute på gatan och ber för sjuka, om vi studerar Andens gåvor praktiserar vi det nästa lektion... Vi har ett nytt ämne och ny lärare varje vecka, och det betyder att vi också har prov varje fredag, och hemuppgifter kommer i tacksam takt. 

  Vi har studerat ämnen som läran om den Helige Ande, läran om Jesus Kristus, läran om Gud Fadern, förbön, andlig kamp, deliverance (”befrielse”), andligt ledarskap, karaktär, väckelsens historia, kyrkohistoria, apologetik, evangelism, financial stewardship (hur vi bör hantera pengar, vad Ordet säger om att vara rik osv.), helande, tro, frälsning, bön, etik, lovsång och tillbedjan och mycket mera... Otroligt intressant!

 Förra veckan lärde vi oss om falska religioner och sekter, vilket var väldigt givande. Man stöter på så många muslimer, Jehovas vittnen och andra vilsna människor när man är ute på gatorna och berättar om Jesus, men om man inte förstår deras utgångsläge är det svårt att nå dem. Det var ändå ett brett ämne, så det blev en hel del egna studier – och ett forskningsarbete på 30 sidor som skulle inlämnas inom en vecka, deadline alltså idag. Denna vecka har vi studerat Nya Testamentets fem första böcker; bakgrunden, författarna, särdrag, hur vi ska förstå dem... Vi skulle också läsa igenom Matt- Apg och skriva ner varje liknelse och mirakel vi hittar. Till den uppgiften fick vi två dagar tid. De sju senaste dagarna har jag med andra ord varit ganska upptagen med skrivandet, men jag har lärt mig otroligt mycket nytt! Det är underbart hur den Helige Ande undervisar när vi börjar studera Ordet.

  I församlingen har vi samtidigt haft en bönevecka, så jag har deltagit i bönemöten varje dag mellan klockan fyra och sju. Otroliga saker börjar ske när man satsar mera tid på bön, rekommenderas varmt! Tyvärr blev ju dagarna lite korta på grund av bönemötena, så det har blivit en del nattarbete, men sånt tar man igen snabbt.

 Imorgon, lördag, blir det liv på barnhemmet när hönsfarmen får 1200 nya kycklingar. De är en dag gamla när de kommer så det är en massa pip och språng när lasset kommer. Efter det blir det familjemiddag med min afrikanska familj, och på söndag är det dags för skolmission igen. På måndag ska jag undervisa på en lokal skola som jag besökt tidigare, senast kom alla förutom en elev till tro -Halleluja! All ära till Gud! Nu är det dags att ge dem mera kött på benen så att de växer i sin tro.

 Nästa  vecka är den sista i bibelskolan på en tid, för då tar vi några veckor semester. Jag kommer att skickas till Narok och stannar där den 3-19.8, vilket förstås ska bli otroligt spännande! Jag var där i april och Gud gjorde mäktiga ting, men jag tror det var bara början. Det är ett tufft ställe, östra Afrikas huvudstad för djävulsdyrkan till exempel, men ända sen jag kom tillbaka till Kiambu har jag längtat efter att få åka tillbaka. Alla som besökt Narok nångong kan bekräfta att om man vill dit så är det Gud som skapar en längtan, för Narok är inget mysigt ställe precis.

  Märker att det blev ett otroligt osammanhängande inlägg, så kan väl avluta med att berätta något som är varken andligt eller viktigt, eftersom texten hursomhelst inte har nån röd tråd... Den stora nyheten är att vi idag var in till stan (Nairobi) med mina föräldrar för att handla en del saker. Vilken chock att stiga in i en stor supermarket. Livsmedel, kläder, teknik – så mycket att titta på! Så mycket jag inte sett på flera månader! Jag vet inte hur länge jag gick omkring och bara stirrade på alla färggranna paket, burkar och omslag, ända tills jag kände mig alldeles ”lande” som vi skulle säga hemma i Kokkola. Sen såg jag dock något jag fäste blicken vid extra noga. Osthyllan. Jag hade inte ätit ost sen slutet av januari, och hemma var jag en riktig ostmus som helst åt ost varje dag, så osten har faktiskt fattats mig. Därför blev det omöjligt att motstå frestelsen. Ett litet paket ost följde med mig hem.

  Just nu ligger jag under mitt myggnät, tacksam för frälsning och ost, förväntansfull inför de närmaste dagarnas uppdrag, och förstås Narok lite längre in i framtiden. Ögonen känns trötta efter de senaste dagarnas spurtskrivande, så nu är det säkert bäst att försöka få tag på sömn och ge kroppen den vila den behöver. 

Ha det gott, kära läsare!

Det förgångna

För några veckor sedan frågade en av mina bloggläsare om mitt förflutna, om vad jag menade med det jag i bloggen alldeles förbigående nämnt om min barndom. Istället för att svara privat blev det ett blogginlägg. Så här kommer det, en kort inblick i det som en gång var en så smärtsam verklighet.

Jag växte upp i en finlandssvensk familj med finsk pappa och svenskspråkig mamma, en bror och en syster som båda är betydligt äldre än mig. Vi var väl en typisk ”kristen” familj – vi besökte kyrkan vid jul och påsk. Själv trodde jag inte på Gud. Om Gud fanns, varför var mitt liv då så tufft?

  Mobbning är ett väldigt fult ord. Det väcker många minnen till liv inom mig, eftersom jag själv under så många år var ett offer för mobbning. De första minnen jag har går tillbaka till andra klassen i lågstadiet, men det började bli allvarligt på tredje klassen. Utfrysning, fula ord och små knuffar till att börja med. Jag var en väldigt annorlunda pojke. Jag spelade varken fotboll eller ishockey. Jag kom inte från en välbärgad familj, så vi hade inte råd till nya kläder. Oftast gick jag till skolan i kläder som en gång tillhört min bror, kläder som mamma lovade att skulle passa bra bara jag växte lite till. Farmor köpte ibland kläder, och de var de mest färggranna klädesplaggen jag nånsin sett. Jag är förvånad över att jag inte var omringad av humlor och insekter 24/7 när jag till färgerna såg ut som en blombuske... Nog med skämtandet. Det var inte roligt. Jag var en annorlunda kille, och det fick jag betala för. Jag kallades bög och flicka, något som jag fick stå ut med ända till nionde klassen i högstadiet. I något skede fick mobbningen även mera våldsamma, fysiska drag, men slagen tog aldrig lika sjukt som orden.

  När situationen i skolan var denna blev jag väldigt instabil. Situationen hemma hjälpte mig inte heller. Det tog inte länge innan jag började hata mitt liv. Varför leva om detta var allt livet hade att bjuda på? År 2003 skrev jag en "önskelista för livet". Jag vet inte vem jag skrev den åt, men i varje fall skrev jag ner saker jag önskade av livet. Det första jag skrev ner, det jag önskade mest, det var att få en vän. EN vän.

 Året var väl 2006 när jag för första gången besökte skolkuratorn. För första gången vågade jag berätta hur jag kände mig, och att jag på hemvägen från skolan ibland funderade på att styra cykeln under en lastbil. Om några veckor hade vi gjort olika test, och det fastslogs att jag led av medelsvår depression. Nu krävde kuratorn att vi skulle kontakta mina föräldrar. Absolut inte. Jag ville absolut inte belasta mina föräldrar med flera problem. Eftersom kuratorn fortsatte kräva att vi kontaktade föräldrarna så blev det slutet för mina kuratorbesök. Därmed stängdes också den enda porten till mitt inre. Jag hade litat på en person, delat mitt innersta – men inte fått det stöd jag sökt.

  Mobbningen fortsatte och nya problem dök upp. Mörkret inom mig tätnade och intensifierades. Jag försökte skriva av mig ångesten, men det hjälpte bara för en stund. Högstadiet var en  väldigt tuff tid. Jag hade redan tidigare börjat stjäla i ett försök att vara ”cool” och bli accepterad bland de andra killarna. Det började med Pokemon-kort och godis, men nu stal jag tobaksprodukter. Fick jag vänner på det sättet? Naturligtvis inte. Kanske fanns där vissa människor runt omkring mig, men de var där på grund av mina kort och mina sötsaker. Inte för att de brydde sig om mig.

  Ju äldre jag blev, desto allvarligare och mer välplanerade blev mina tankar om självmord. Eftersom jag led av migrän hade jag ett förråd på hundratals väldigt starka tabletter, och inte sällan funderade jag på överdos. Det är bara Guds nåd att jag aldrig förverkligade mina planer.

  Till slut blev jag dock väldigt desperat, och jag började förbereda min bortgång. Jag skrev ett sista brev åt mina föräldrar där jag bad om föråtelse för det hemska jag skulle göra. Jag skrev ett brev som skulle läsas i skolan den morgon då det fanns en tom pulpet. Jag planerade också min egen begravning, och lämnade slutligen alla dessa papper i en skrivborslåda för att vänta på den rätta dagen.

 Så plötsligt kom skribalägret. Det var sommaren 2008. Jag var inte intresserad av ”relifolk”, dessa märkliga typer som sades hjärntvätta folk på lägret, men det hörde liksom till att man blev konfirmerad. T.o.m. min tuffa bror hade blivit konfirmerad, så jag hade väl ingen orsak till att inte göra det jag med.

  Min mamma körde mig ut till lägergården dendär regniga morgonen. Vi möttes av en ung, vacker tjej i lockigt hår som hette Linda. Hon kom senare att bli något av en livlina för mig, och jag är oändligt tacksam för att Gud hade lett henne till att vara ungdomsledare också för detta läger. Hon kommer alltid att vara en  storasyster för mig.

  För att vara ärlig hade vi en otroligt misslyckad gemenskap på lägret, men det brydde jag mig inte om. Något viktigare höll på att ske. Jag kommer inte exakt ihåg om det var första eller andra dagen när saker började hända, men väldigt fort märkte jag att nu sker något som jag inte kan förklara eller lägga fingret på. Det var en känsla av att någon drog mig till sig. Det var som om jag kunde höra en viskning, men jag ville höra tydligare. Vad sade denna varma, mjuka röst? Samtidigt var jag alldeles förbryllad av den kärlek som jag möttes av. Hjälpledarna och alla som representerade församlingen betedde sig på ett alldeles korkat sätt – det verkade nästan som om de verkligen brydde sig om mig!  Det kunde väl ändå inte förhålla sig så...

  Snart hörde jag rösten allt tydligare. Han talade till mig. Gud talade till mig. Gud kallade mig in i sin  närhet; Han sade att Han ville hela alla sår, och att Han hade en underbar framtid för mig. En av de saker som aldrig lämnat mitt hjärta var när Han sade att Han håller alla mina tårar i sin hand.

 Så kom det första tilltalet från Bibeln, denna skrämmande, stora bok som jag inte visste vad jag skulle tro om. Budskapet handlade om örnar, och det var från Jesaja 40:27-31. Jag kunde inte riktigt förstå allt, men jag visste att det var något väldigt fint. Gud ville att jag skulle vara en örn.

  Det lät så bra allt detdär. Ändå tvekade jag. Skulle Gud verkligen vilja ha något att göra med mig? Kanske jag bara höll på att bli tokig? Jag kastades åt än det ena, än det andra hållet. Sen en dag bröt jag ihop. Jag bara måste få berätta åt någon, så en dag låg jag i hjälpledarnas famn och stortjöt som ett litet barn när jag berättade hur jag mådde och vad jag kände. Det var tårar som varit uppdämda i åratal. Vilken underbar känsla att bara ligga i fosterställning och låta tårarna flöda...

 Jag gjorde mitt val. Bör påpekas att det inte skedde på någons uppmaning eller under tvång. Jag valde själv. Jag ville följa Jesus. Jag ville ha allt det underbara som Gud talade om och som Han lovade i sitt ord. Jag ville att Han skulle ta bort denna börda jag bar på, och jag ville att Han skulle hela mig. Främst av allt ville jag ha evigt liv.

 Det var det bästa beslutet jag någonsin kunde ha gjort. Men hur skulle min familj reagera? Vad skulle släkten säga?...

 Ja, det blev inte alldeles lätt. Den främsta orsaken till svårigheterna som följde var dock att jag hade en väldigt felaktig Gudsbild. Jag trodde att om jag levde tillsammans med Honom så skulle livet bli en dans på rosor. Så är det ju ändå inte. Livet tillsammans med Jesus är ibland mera som en ökenvandring, men det som är av betydelse är att Jesus går vid min sida. När Han är där, då är det ingen skillnad hur tuffa omständigheterna än blir! Det visste jag inte då. Jag var en baby i tron, och jag förstod inte hur Gud fungerade. Jag blev besviken när jag märkte  att inget ändrats. Självmordstankarna fanns fortfarande där, livet var fortfarande jobbigt, mobbningen fortsatte – och den blev naturligtvis ännu värre nu när jag blivit ”uskovainen”. 

  Jag tyckte att hela Jesus var en enda stor besvikelse. Jag förstod inte att helandeprocessen inom mig krävde tid. Jag förstod inte hurdan Gud var. Därför uppfylldes inte mina förväntningar.

 En smällkall vinterkväll bestämde jag att nu räcker det. Jag plockade fram mina avskedsbrev, lämnade dem på bordet och gick ut i den mörka kvällen. Inte långt från mina föräldrars hus finns en tågbana, och sakta men säkert klev jag upp på tågbanan. Jag tittade upp mot himlen och sade åt Gud att Han var en enda stor besvikelse. Jag hade gett Honom en chans, men även Gud hade vänt ryggen åt mig.

 Snön glittrade i det kusliga månskenet. Trädens skuggor låg långa över snöfälten. Jag stod och väntade. En tår rann sakta ner längs kinden. Jag väntade.

 Där jag stod i min totala hopplösthet och söndrighet såg jag plötsligt ett ljus bland stjärnorna. Ett ljus som på något sätt tvingade mig bort från tågbanan. Först ena foten, sedan andra foten. Ett steg i taget gick jag bort från tågbanan och föll ihop på snön. Jag började gråta och huttra, och grävde fram telefonen. Jag visste att det fanns en människa jag kunde lita på. Linda.

  Det blev en lång process därefter. Linda sökte hjälp åt mig, och jag började besöka ungdomspolikliniken. I samma veva flyttade jag hemifrån, men till slut var jag tvungen att flytta in på en barnskyddsenhet. Det blev en intensiv terapi, och flera gånger om veckan var jag tvungen att gräva i mina mörkaste minnen och tuffaste upplevelser. När jag blickar tillbaka kan jag inte urskilja vad som hände när och i vilken ordning. Det är bara en svart klump för mig. Det var en väldigt, väldigt jobbig tid. Kroppen tog också åt sig av den svåra situationen, migränen blev väldigt svår, och till slut började hjärtat reagera. Det blev långa sjukskrivningar och många diagnoser.

 Samtidigt som jag fick mycket hjälp från människor så hjälpte Gud mig mest. När jag kom hem från terapin började Gud sin egen terapi, och den var alltid så mycket effektivare. Han inte bara lyssnade, Han förstod – för Han var där med mig varje gång jag grät. Varje gång jag svalde mina tårar. Varje jobbiga skoldag hade han sett, för Han var där med mig. Jag visste det bara inte då. Han kände alla mina tankar – och nu ville Han förnya dem. Han ville ge mig frid och glädje! Sakta men säkert ändrades mig Gudsbild, och i takt med det förändrades mitt liv.

 Detta är bara en kort inblick i vad som hände under dendär mörka tiden. Det är helt omöjligt att här återge allt jag kände, och inte är det väl meningen heller. Om du vill veta mera så får du vänta på min nästa bok (jag har lovat att den är klar innan jag fyller 50). I varje fall vill jag att du ska veta att jag idag är fri och helad. Jag mår bra, och folk kallar mig till och med ”se joka hymyilee” (den som ler). Gud har gett mig en alldeles otrolig, innerlig glädje som ingen kan ta ifrån mig. Min glädje och frid är i Kristus Jesus, och Honom kan ingen eller inget ta ifrån mig. Han är min och jag är Hans, och det för evigt.

  Det känns nästa konstigt att skriva om dessa händelser nu. Under en lång tid hade jag ett enormt behov av att få berätta vad som hänt och hur jag mådde, och det var bra att jag hundratals gånger fick prata ut. Till sist förstod jag dock att hela min identitet var i allt som hänt. Jag definierade mig själv som deprimerad, söndrig och onödig. Om jag fortsatte definiera mig på det sättet så kunde jag aldrig bli något annat. Jag måste släppa taget om den identiteten, och greppa om något nytt. Jag måste börja tala om mig själv på ett nytt sätt, se på mig själv i ljuset av Guds ord: jag är underbart skapad, helad, Guds avbild, unik, stark och stabil. Jag har en underbar framtid.

 Idag när jag skriver om mitt förflutna känns det som om jag berättade om en annan person. Jag känner helt enkelt inte igen mig. Jag har fått nytt liv. Han formade om mig, jag än ny. Jag är ny.

Den som är i Kristus är alltså en ny skapelse, det gamla är förbi, något nytt har kommit. (2 Kor 5:17)

Om du känner igen dig i min beskrivning om depressionsåren så vill jag att du ska ta följande ord på allvar. SÖK HJÄLP. Det är inte skamligt. Det är inte svaga människor som söker hjälp, det behövs mod för det. Om du känner dig värdelös så ska du minnas att Gud älskar dig, och för Honom är du oändligt värdefull. Du är högt älskad, och Gud har en underbar, unik plan just för dig. Låt Honom omfamna dig och tala till dig med sin kärleksfulla röst. Han förstår. Han vet. 

  Om du inte känner igen dig i texten ovan så ska du minnas att du kan alltid vara en Linda. Du kan bli någons räddning. Har du sett någon sitta ensam i skolans korridor? Du är kanske i militären och alla mobbar någon i din stuga? Sker något motsvarande på arbetsplatsen? Våga stå upp. Det kan kännas tungt att hjälpa andra ibland, men ”du ska älska din nästa som dig själv” (Matt 19:19). Och för att vara ärlig så kommer du också att få nytta av att hjälpa någon. Om du bestämmer dig för att hjälpa någon bestiga ett berg, var är du när den personen är på bergstoppen? Just det, du är också där. Du kan inte hjälpa någon annan utan att själv också växa.

Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig  och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus. (Fil 3:12-14)

Men glöm det som förut var,

tänk inte på det förgångna.

Nu gör jag något nytt.

Det spirar redan, märker ni det inte?

Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken.

(Jes 43:18-19)

Tiden som varit. Och lite om tiden som kommer.

Fredag. Har just skrivit veckans prov i bibelskolan, ätit en lunch som jag helst skulle ha hoppat över och försöker jobba nu. Nu finns dock så många tankar i huvudet att jobbandet inte riktigt fungerar... Bäst att skriva av sig då.

De senaste veckorna har varit väldigt intensiva på alla beskrivbara sätt och vis. När jag skriver datum skriver jag fortfarande maj (visserligen skriver jag också 2012 men det ska vi inte gå in på), har en hög med post it –lappar och en annan hög med lappar där det står ”VIKTIGT”. Tiden har bara susat förbi!

 Efter Kisumu hann jag vara fem dagar i bibelskolan, och efter det åkte jag iväg till Gilgil, denna gång med en grupp på 12 elever från bibelskolan. Vi åkte till en lokal Word of Faith Church,  detta var vår andra praktikperiod från skolan. Den första var i april. Denna gång var tanken att vi skulle evangelisera dörr till dörr under en vecka, men också ha open air –meetings och predika i olika kyrkor. Vi hann med allt detta, men också så mycket annat. Det var en otrolig vecka!

  När vi kom fram lördagen den 22.6 fick jag nog en liten chock. Stället där vi hade vår bas såg ut som nån sorts slum, otroligt smutsigt och sjabbigt. Jag skulle dela rum med sex andra pojkar, syskonbädd. Flickorna fanns i rummet bredvid. Det fanns naturligtvis inga duschar eller toalettstolar, men det har jag blivit van vid. Det jobbiga var att området var väldigt torrt, och i tre dagar var vi helt utan vatten, så det gick inte att tvätta sig alls. På orten användes inga bestick, och det kändes lite (halv)äckligt att äta med händerna när man inte tvättat dem. Under veckans gång funderade jag flera gånger om detta faktiskt var värt allt besvär... Inte minst när jag en natt vaknade med en rotta som gned sig mot mitt ansikte. Ush!

  Trots allt var det nog värt det. Jag gör vad som helst så länge som människor kommer till Jesus, och det gjorde de även här. Ute på gatorna såg vi hundratals människor ta emot Jesus som Herre och Frälsare, även muslimer och stadens bäst kända prostituerade kivnna! Dessutom hann jag med en massa intressanta ”specialuppdrag”. På söndagmorgon fick jag veta att jag skulle iväg till östra Afrikas största militärbas och ammunitionsförråd. Ensam. Det intressanta var att kvällen innan hade jag varit inför Herrens ansikte och frågat om Han ville ge mig något inför söndagen, eftersom jag inte ännu själv visste om jag skulle predika någonstans. Det Han gav handlade om andlig krigsföring, så på söndag när jag hörde vart jag skickades iväg log jag inom mig. Fast ja, först höll jag på att kissa ner mig. ÖSTRA AFRIKAS STÖRSTA MILITÄRBAS??! Oh my goodness, I’m gonna get killed. They’re gonna shoot me. Till slut kom jag dock fram till att jag inte ska göra skillnad på folk, för det gör inte Jesus heller. Jag behöver inte vara rädd för officerare när jag får Order från Den Högsta!

  En motorcykel kom och hämtade mig, och det blev en  lång motorcykelresa upp till bergen till en avlägsen ort. Efter säkerhetskontroll kom jag in på militärområdet, och snart predikade jag korset och blodet framför en stor grupp officerare som satt och såg hur skeptiska ut som helst. Om en stund kom dock ett genombrott, och trots att bara en officer kom till tro så kunde jag se Herren göra många saker bland dessa hårda män. När jag var klar fick jag höra att officerarna var så gripna att de nu rusat hem för att hämta sina ungdomar, och jag skulle predika åt dem om 30 minuter. Herren gav ett nytt meddelande, och om en stund stod jag inför en grupp ungdomar och predikade för andra gången den morgonen. Halleluja! Vilken stor Gud vi har!

 Under veckans gång hände en massa intressanta saker, och att återge allt nu är inte möjligt. Det jag dock märkte var att veckan i Kisumu med World Mission Teamet förändrade mitt liv. Varje gång jag nu går förbi en skola börjar mitt hjärta slå snabbare. Hundratals förlorade ungdomar sitter där inne. Desperata, ensamma, deprimerade. Någon måste nå ut till dem. Detta hände också i Gilgil, och till slut fick jag övertalat min lokala pastor att släppa in mig i skolorna. Jag hann bara med tre skolor pg.a. lärarstrejken och skeptiska rektorer, men i varje fall kom omkring 500 elever till tro i skolorna. Det tråkiga var att pastorn inte tyckte om mitt nya sätt att arbeta, så dessa trosbeslut registrerades inte. Efter skolbesöken märkte jag att alla inte var så förtjusna över hur Gud använde mig. Pastorer som arbetat i åratal i samma område var inte så förtjusna när en ung, vit kille kom in på deras revir och juniorens arbete följdes av väckelse. Vad ska man göra i en sån situation? Älska och välsigna. Det är ju inte jag som gör att folk kommer till tro, och jag kan inte ta nån ära av det, och således tänker jag heller inte ta åt mig av den negativa feedbacken. 

 För att komma till nån sorts sammanfattning så hade vi en fin vecka med vår grupp, trots att vi ofta arbetade ensamma dagtid. Det var spännande att sent på kvällen samlas och  berätta om allt som hänt under dagens lopp. Det var långa dagar och korta nätter – nätter i syskonbädd med sex svettiga afrikaner som inte tvättat sig. Ganska fräscht. Ibland var dagarna alldeles fullproppade av program: dagens första möte 6.30, däirfrån ut på gatan tills nästa möte börjar 16:30, därifrån till open air meeting, efter det kvällsmöte i kyrkan, middag kl. 22 och efter det eventuellt ett ytterligare möte i någon annan kyrka. Den sista kvällen skulle jag predika på en kesha, ett bönemöte som pågår hela natten. Min predikotur var lite efter midnatt, och kände nog tröttheten komma krypande vid den timmen, men så fort jag kom upp och fick tag om micken var jag hur pigg som helst!

 En vecka i Gilgil gick bra, men längre skulle jag inte gärna ha stannat. Smutsigt, fattigt, brist på vatten osv... Jag vill helst inte veta vad jag åt under min vecka där. Förutom rottan fanns en hel del andra djur så jag visste verkligen att jag var i Afrika. En morgon hade vi nästan 50 sebror på bakgården, det kryllade av ormar och jag stötte på en blå, stor och väldigt vacker ödla. Babianer och impalas fanns överallt. Efter en vecka där var det otroligt skönt att komma ”hem” till Kiambu, hitta en bekant säng som jag inte behövde dela med en handfull andra, äta mera bekant mat och sova lite längre nätter. Tack gode Gud!

  Att jag återvände frisk var nog ett mirakel i sig, men jag var inte bara frisk. Första dagen i bibelskolan frågade personalen vad som riktigt hänt mig. Det fanns liksom ett sken omkring mitt ansikte, jag såg hälsosam ut och var hur pigg som helst. ”It’s God”, svarade jag med ett brett leende. Vad annat kan man säga?

  Denna vecka har jag njutit av rutiner. Det har varit riktigt skönt att återvända till bibelskolan och suga i sig ny kunskap efter att jag bokstavligen gett allt i Gilgil. Jag har också börjat jobba med ett översättningsarbete som jag välsignats med från Finland, och det har varit skönt att få jobba med texten. Ute på fältet vet man aldrig vad som händer näst, så det är skönt att jobba med bokstäver som är rätt så förutsägbara. Trots det finns det nånting som hela tiden rör på sig och växer inom mig. Kallelsen.

 Efter dessa underbara veckor med tusentals frälsta frågar jag mig själv ibland (dagligen) om jag verkligen ska till Finland, sitta sex år på universitet och studera psykologi som slutligen ändå är bara teorier... Troligtvis så kommer jag ändå att göra det. Efter att jag blivit klar vill jag grunda vilohemmet som jag drömmer om, och ha det som bas för framtida, kortare missionsresor. Ändå tänker jag inte bestämma något nu. Om Gud säger något annat så sit mennään! Har under den senaste månaden träffat många människor i 50-årsåldern som lämnat sina arbeten och jobbar ute på fältet för Herren. Vi pratar, de ser på mig, suckar och säger ”om jag bara förstått att detta var Herrens vilja redan i din ålder...”. Jag vill INTE säga samma sak om 30 år. Må Guds vilja ske, vare det psykka på ÅA eller kamp med afrikanska andemakter ute i bushen. Med eller utan toalettstolar, rinnande vatten och ren mat – Herrens namn måste förkunnas för hednafolken!

 Samtidigt talar Gud mycket om Finland. Om den närmaste framtiden. Om vad som kommer att hända under de sju närmaste åren. De tre små väckelserna som förbereder en större våg som sveper över språkgränser och församlingstillhörighet. När Han talar vet jag också att Han har en uppgift för mig i Finland. Det tröstar mig, för visst vill jag också åka hem och träffa min familj och mina vänner. Samtidigt vet jag att arbetet i Finland kommer att bli så mycket tuffare. Nå, onödigt att tänka så långt nu. ”Blott en dag, ett ögonblick i sänder!”

  Mitt i allt detta fösöker jag få nån ordning på allt det som sker inom mig. Så många tankar, känslor, upplevelser och frågor. Jag märker också att jag fungerar på två sätt. När jag var hemma fokuserade jag ofta på känslor och hur jag upplevde olika saker. Jag älskade att sitta ner med någon nära vän och dela djupa tankar och försöka hjälpa honom eller henne om det är något jobbigt på gång i hennes liv. Jag upplever att jag har en kallelse inom det området, och därför ska jag väl också studera psykologi, för att hjälpa människor när de kämpar på det psykiska planet. Det är fortfarande något som är viktigt för mig, men den dimensionen fungerar inte på samma sätt i Afrika. Om det inte finns rinnande vatten hinner man inte liksom sitta ner för att fråga ”hur känns det?”...

 Den andra sidan av mig är väldigt annorlunda. Den jobbar för fullt utan att bry sig om hur nånting känns eller vad som händer inom mig. Den delen av mig är aktiverad när jag får alarm hemma (är frivillig brandman i Karleby). När jag får ett meddelande tar jag mig fast igenom en stenvägg för att komma till brandstationen. Jag har flera gånger rusat iväg från skolan, sprungit igenom korridorerna ooch ropat ”ALARM!” så att folk ger mig rum. På alarmplatsen kan jag jobba i timtal under våldsam fysisk påfresting och klara av saker jag annars inte skulle orka. Samma sida av mig dominerar när jag är ute på fältet. Folk kan hota mig, kasta alkohol på mig (som i slummen i Narok) och göra en hel del saker, men jag fortsätter predika. Det är bra att den sidan aktiveras då, för annars skulle jag inte ha klarat av varken Narok, Kisumu eller Gilgil. Utmaningen kommer när jag kommer tillbaka till Kiambu och ska försöka byta växel till det normala läget... Hundratals känslor, upplevelser, tankar och frågor sköljer över mig och det tar sin tid innan jag kan ”sortera allt i rätt låda”. Det är lite som att tömma ett stort skåp då man städar; det tar sin tid innan allt hittar rätt plats igen. När jag var hjälpledare på skribaläger brukade vi tala om ”lägerkrapula” för att beskriva det som händer när man kommer hem. När man har varit tillsammans med en viss grupp människor under en hel vecka, haft tajt gemenskap och delat det mesta, då tar det sin tid innan man anpassar sig till normalt liv igen. Samma fenomen händer när jag kommer hem från olika uppdrag, men effekten är mycket starkare än efter ett skribaläger.

  Nu om nångong skulle jag behöva vår cellgrupp maanantaimartsat. Oj vad jag saknar er. Om ni läser dethär så ska ni veta att när jag kommer hem behöver jag en veckas martsamöte med 15 kilo kött, tillräckligt tid för att lovsjunga, be o PRATA. Halleluja för trogna bröder man kan lita på. :)

 Nåja, nu har jag inga fler ursäkter utan det är dags att börja jobba. Barikiwa sana!