Hjärtats samtal

När jag träffar mina bästa vänner kan vi sitta och prata i timtal. Vi kan skratta, gråta, fundera, fråga och svara. Om det är en av de vänner som är mig riktigt nära vill jag berätta precis hur jag känner mig, vad som hänt på sistone, och så ber jag kanske om råd i någon fråga. Jag förväntar mig också att min vän ska svara.

  Mitt förra inlägg fick en fråga om bön, om hur vi kan utveckla bönelivet. Jag tror att det första steget är att ”think outside the box”. Därav inledningen. Vi har gjort bönen så högkyrklig att det måste följa ett visst formulär, och t.o.m. uttalas med en visst röst. Suck.

 Bönen är hjärtats gemenskap med Gud. När vi går inför Gud måste vi minnas att Han är Helig, ja, men det ska inte ta ifrån oss vår frimodighet. Vi får komma inför Honom med stor frimodighet (Heb 4:16). Vi ska ha samma mentalitet som då vi samtalar med en god vän – vi delar allt! Jesus vill att vi släpper Honom närmare än någon annan. Dessutom ska det ju handla om en dialog. Så ofta när vi kommer inför Gud så handlar det om vår långa lista som vi går igenom steg efter steg, olika saker vi ber för eller ber om. Kära vän, listor hör till butiksbesök. Eller jultomten. Bön är samtal.

 Under det senaste året har mitt böneliv förnyats helt och hållet. Jag insåg i något skede hur viktigt det är att tacka för allt det Gud redan gjort och gett, men också det Gud är. Därför börjar jag ofta min bön med tacksägelse, det finns ju så mycket att var tacksam för – även när omständigheterna går emot oss! För det andra är jag väldigt ärlig med Gud. Ibland kan jag sitta länge och bara prata... ”Alltså Gud, det kändes jobbigt när detdär hände, och sen fick jag en sån hemlängtan...” Gud lyssnar. Det är så skönt att bara ösa ur sig allt.

 Samtidigt ska jag ha ett lyssnande öra hela tiden. Gud talar på olika sätt. Ibland visar Han mig en bild eller en vision, en ”videosnutt” spelas upp för mig, Han kan påminna om ett bibelord (ha alltid med dig Bibeln då du ber!), eller så talar Han med sin underbara, ljumma röst. Om jag bara sjåsar på med min bönelista lämnar jag inget rum för Guds tilltal. Det är bra att stanna upp och låta Honom tala. Tysthet är annars heller ingen synd, det är väldigt bra att bara vara tyst och stilla inför Gud, för ”genom stillhet och förtröstan blir ni styrkta” (Jes 30:15). Det är ofta i stillheten som vi upplever Guds storhet (Ps 46:10).

 Sedan kommer dethär med förbön. Vår uppgift är att be för andra människor och olika saker, och den uppgiften skall vi inte försumma. Jag tror ändå att vi ska låta Anden vägleda oss när det kommer till förbön. Visst, det kan vara bra att ha en lista med namn på de människor som bett om förbön, men vi ska också låta Anden visa åt oss vem och vad vi ska be för. Det är underbart när Herren nångong bara visat någons ansikte (en gammal högstadielärare, församlingsmedlem, arbetskompis), och så har jag bett för den personen. Herren har gett ett ord, och när jag delat tilltalet med personen i fråga har det varit  mitt i prick! Det har handlat om människor som jag ärligt talat inte annars skulle be för, men Herren har velat nå dem på något sätt.

 Vi ska inte hålla tillbaka något när vi kommer inför Gud. Gud ser vårt hjärta, så om vi känner oss besvikna är det bäst att säga det åt Gud istället för att komma med ett påklistrat leende. Om vi gömmer något i vårt hjärta ger vi inte tillåtelse åt Gud att jobba på den saken, men vår ärlighet ger Honom öppna dörrar. Han kan vända vår besvikelse till lovsång, men om vi inte ger vår besvikelse åt Honom så tar Han den inte med makt – då låter Han oss ha vår besvikelse.

 Vi ska ge Gud vårt skrot och våra blommor, det fulaste och det vackraste. Vi ska berätta ärligt om allt som pågår, be med förväntan och barnatro, och tacka Honom under alla förhållanden. Att komma till Gud handlar ju om att komma till kraftkällan, och vi ska inte göra det till något mindre än det. Afrikanerna säger ofta ”Little prayer, little power. More prayer, more power”. I våra finländska (lutherska) öron kan det låta som att de fokuserar mycket på människans egen förmåga, men så är det ju alls inte. Bön handlar om att tillskirva Gud olika uppgifter, att lita på Hans förmfråga. Vi ska be mycket. Jesus själv frågade om lärjungarna inte kunde be ens en timme med Honom (Matt 26:40). Det är ju alldeles naturligt att om vi tillbringar mera tid inför Herrens ansikte så kommer det är göra en skillnad, inte sant?

  Bönen sätter otroliga krafter i rörelse. Jesus har lovat att göra vad vi än ber om i Hans namn (Joh 14:14) – men vi måste tro (Jak 1:6-8). Om jag skulle vara dödssjuk, be om helande, men samtidigt förbereda min begravning, vad tror jag då på egentligen? TRO är inte ett ”kanske”, det är att vara övertygad om det vi inte ser (Heb 11:1). Jag behöver inte oroa mig för något, utan för ALLT inför Herren (Fil 4:6), och allt detta med tacksägelse. Om jag inte vet vad jag ska be för kan jag lita på Anden (Rom 8:26-27). Jag vill ha samma attityd som Hanna i 1 Sam 1. Hon ber, ber och ber, ända tills läpparna rörs men inget hörs (vers 13). Hon satte sitt hopp till Herren – och Herrren svarade hennes bön.

Bön. Hjärtats samtal med Herren. Dialog.  Ärlighet. Tro. Dessa är ord jag skriver till dig lika mycket som jag skriver dem till mig, jag hoppas ingen tycker att jag skrytit, för mitt böneliv är inget att upphöja till skyarna. Jag har inte kommit så långt – ännu. Jag vet dock att ju mer tid jag spenderar med min Herre, desto intimare blir vår relation, och desto naturligare blir bönen. Jag vill be mera och oftare, och jag vill be allt större och modigare böner, som allt mindre handlar om mig och som allt mer räknar med Guds allsmäktighet.

I know it’s gonna make a diffference – and not because of me, but because of the One who hears my prayers.