Another mile in His footsteps

Blogginläggen lyser med sin frånvaro. Något som vittnar om väldigt bråda dagar. Roligt att du ändå hittat hit igen, käre läsare!

 Var tvungen att kolla mitt förra blogginlägg för att veta var jag ska börja. Det har hänt så otroligt mycket sen dess att jag inte kan skriva allt i detalj, resten hittas kanske en dag mellan bokpärmar – God willing. 

  I början av augusti åkte jag till immigration officen i Nairobi för att förlänga mitt visum, något som bara skulle vara ett anmälningsärende. Nå, det gick inte riktigt så. Första gången gick jag dit en fredag, och de meddelade att de inte kan förlänga visumet ytterligare, och jag måste lämna landet inom en vecka. Kiva. Nå, jag ger mig inte lätt. Jag visste att det inte var Guds vilja att lämna landet ännu, så jag visste att Han skulle öppna en dörr. Efter långa diskussioner fick jag en tid till Nairobis högst uppsatta immigration officer, och skulle dit på måndag morgon. Det blev ett veckoslut i bön där jag andligt försökte vrida öppen den dörr som stängts för mig. Till slut insåg jag dock att dörren inte skulle öppnas. Gud skulle öppna en ny dörr. 

  På måndag morgon fick jag samma besked. Inget nytt visum – men om jag lämnar landet och kommer tillbaka så ges jag direkt ett 90 dagars turistvisum på flygfältet. Sagt och gjort.  Vi började söka efter billigaste alternativ, och det var Tanzania. Just när planerna var klara fick vi veta att de hör till samma visumzon, så ett besök dit skulle inte hjälpa. Suck. Samma hände med tre andra länder tills det bästa alternativet var Etiopien. Vid det laget var det måndag eftermiddag, jag visste att det enda flyget som jag skulle ha nytta av skulle avgå följande dag, och jag måste ännu besöka Etiopiens ambassad i Nairobi före det. Det var 45 minuter kvar tills ambassaden skulle stänga. En bilfärd från Kiambu där jag bor till andra sidan Nairobi där ambassaden finns borde ta ungefär 2,5 timmar – med andra ord såg det väldigt dåligt ut. Jag sade ändå åt min afrikanska pappa ”God can make a way”. Vi satte oss i bilen och började köra. Ingen sade ett ord innan vi anlände vid ambassaden – 35 minuter senare!! Först senare förstod vi vilket under vi varit med om! Vi hade kört i nån sorts ”tidsbubbla”! It’s good to have a God who can stop the time!

 Inte nog med det. Joseph märkte att bromsarna betedde sig märkligt, så när vi kom tillbaka till Kiambu körde vi direkt till garaget. Bilmontören såg förbryllad ut efter att ha studerat bromsarna, för båda bromscylindrarna var sönder – det borde ha varit praktiskt taget omöjligt att bromsa när cylindrarna inte kunde samla tryck. ”You have been breaking by faith” tyckte montören. Det var precis vad vi gjort. 

 Nåja, tillbaka till Etiopien-episoden. Nu visste jag alltså att jag skulle flyga till Addis Abeba om 24 timmar, och jag skulle stanna i fyra hela dagar. Var i hela fridens namn skulle jag övernatta? Tacka Gud för google vetja. ”Finnish church in Addis Abeba”-sökningen ledde mig till en missionsstation som Kansanlähetys har i huvudstaden. Några minuter senare hade jag ringt upp kontaktpersonen där, och jag visste att jag skulle få övernatta på missionsstationen. Tyvärr var det typiska finnar (inte finlandssvenskar som har ett mera öppet hjärta), så de ville inte hämta mig från flygfältet, utan jag fick bara adressen och skulle ta en taxi.

 Följande dag var det dags att flyga iväg. Att flyga iväg ända till Etiopien bara för att kunna stanna längre i Kenya, det låter ju ganska ologiskt, men precis så var det. Jag skulle flyga ensam till ett land där jag aldrig tidigare varit. Jag anlände mitt i natten, så att ta en taxi var kanske inte det smartaste  en vit kille kunde göra, men jag hade inte många alternativ.

 Trots alla hotbilder gick allt bra. Resan gick smärtfritt, det gick bra att bo på missionsstationen - trots att det arbete som bedrivs därifrån inte alls är mission. Det är hjälparbete. Jag måste medge att jag blev lite fundersam över vart kollektpengarna går: behöver dessa tre familjer verkligen sex nya bilar? Behöver de alla dessa prylar? Nå, inte ska jag döma dem. God bless them. Får kanske skriva mera om det en annan gång... Etiopien var i ett ganska kaotiskt läge med muslimernas dagliga demonstrationer, och regeringen hade tillfälligt blockerat alla e-poster, så livet verkade ganska begränsat. Användning av skype var ett bott mot lagen!

  Jag försökte gatuevangelisera i Addis Abeba, men det fungerade väldigt dåligt eftersom befolkningen pratade mest Amharic, ett språk jag behärskar lika bra som fotboll (ge mig en boll och jag har söndrat ett fönster inom fem minuter – just så skicklig är jag). Jag försökte dock göra mitt bästa på missionsstationen genom att göra allt jag kunde, och vi hade en riktigt bra gemenskap under mina fyra dagar där.

  Efter det var det dags att åka hem. Jag anlände hem tidigt på lördagmorgon, och om 24 timmar åkte jag iväg till Narok. Heh. Mina afrikanska föräldrar hade föröskt övertala mig att inte åka, de tyckte att det skulle bli för mycket. Jag hade bara en sak att säga. ”The Lord has spoken”. Jag visste att jag skulle till Narok, och jag skulle iväg NU. Till slut fick jag övertalat mina föräldrar, och jag åkte iväg med en matatu – en Toyota Hiace dit man trycker in 20 personer + chaufför, med klibbiga bänkar som ibland innehåller kackerlackor och andra mysigheter. Fruktansvärt farliga farkoster eftersom de unga chaufförerna använder mirrha och andra droger för att köra nästan dygnet runt och förtjäna stora summor pengar.

  Narok kallas östra Afrikas mörkaste stad. Det är östra Afrikas centrum för djävulsdyrkan. Det finns massor med häxor och alla möjliga figurer på orten, som också räknas som masaj-nomadfolkets huvudstad. Jag besökte stället första gången i februari 2011 på en skolresa. Vi övernattade i Narok när vi var på väg till Masai Mara på safari. Det var en väldigt märklig natt. Trots att jag inte var särskilt mogen i min tro kunde jag urskilja en del av det som hände i andevärlden. Det fanns ett påtagligt obehag över hela staden. Väl hemma i Finland, när Gud började tala till mig om Kenya, var Narok en av de första sakerna Han talade om. Därför besökte jag Narok redan i april, den gågen stannade jag i dryga två veckor.

 Två veckor blev det också denna gång. Jag bodde hos Bishop Nicholas och hans familj ute i bushen, utan rinnande vatten och andra lyxigheter. Ni ska veta att det är tungt att gå fem kilometer för att hämta tio liter dricksvatten – och de är tungt att gå tillbaka med den mängden vatten! Oh well, come rain, come sunshine, the gospel must be preached. The gospel is sweet but ministry is no joke…

  Narok = andlig kamp. Det är en väldigt enkel ekvation. När jag anlände i Narok och steg in genom dörren var det som om någon skulle ha slått mig i ansiktet. Jag hann bara säga ”I don’t feel too good” – och så fick jag rusa ut för att kräkas. Nå, vi visste alla att det var inget annat än en attack, så vi bad och bröt makten av allt det onda, och om en stund var allt bra igen. I själva verket satt jag om några minuter och åt chapati (en afrikansk rätt). Detta var dock den minsta attacken under de två veckorna jag kom att tillbringa där. Detta är kanske inte rätta forum för att återge precis allt som hände, men en episod var nästan lite kul, så den vill jag gärna dela med er... Jag vaknade en natt av ett fruktansvärt oväsen. Vad i hela fridens namn är detta, undrade jag förstås, och var sur över att någon annan än Den Helige Ande eller min väckarklocka vågade väcka mig. När jag kikade ut i mörkret såg jag en intressant syn. En häxa av något slag dansade utanför vårt hus, trummade på sin trumma och uttalade förbannelser över oss. Det lät som en tonåring som försöker sjunga den lutherska liturgin blandat med faffas gamla bil som skramlade och pruttade. Fruktansvärda läten alltså! Först blev jag arg och tänkte rusa ut för att vrida öronen tre varv runt på honom och åtminstone bränna upp trumman. Sedan insåg jag att det måste vara just det han vill åstadkomma. Why bother? Han har ändå ingen makt. Jag har Lejonet av Juda stam på min sida, och Jesu blod som skyddar mig. Låt honom ha sina trumlekar. Så jag gick och lade mig igen.

  Det blev två ytterst intensiva veckor i Narok. Jag var dagligen ute på gatorna för att evangelisera, något som är väldigt tungt och motigt i en stad som Narok. Rastafari-killarna var ganska aggressiva, muslimerna likaså – en av dem spottade t.o.m. på mig! Dessutom predikade jag i kyrkan två gånger per dag, och ojoj vilka möten vi hade! Gud manifesterade sin kraft på mäktiga sätt! En dag kom en mamma gråtande fram till mig efter min predikan, och hon räckte fram sin lilla bebis. Den några månader gamla stackaren skakade, spydde och svettades. Mamman hade varit men barnet till sjukhuset, men läkarna hade sänt hem dem utan hopp. Barnet skulle dö. Nu kom hon rusande fram, och jag kunde känna hennes desperation och nöd. ”God, this time it has to work” tänkte jag för mig själv. Jag bad för barnet, och tro det eller ej, men hudfärgen började så småningom ändras. Följande morgon var hälsan fullständigt  återställd!

  Nästa dag hamnade kyrkans sekreterare in på sjukhus med otoliga ryggsmärtor. Hon kunde inte gå mera. Röntgenbilderna visade att ett ben i ryggen hoppat helt ur led, och att det också skadat bröstkogen på något sätt. Låter det kanske som en attack? Eller brukar ben hoppa ur led så där i vanliga fall? Nå, vi bad. Vi bad och vi bad. Efter det togs nya röntgenbilder, och hör och häpna: allt var återställt. Smärtan lämnade syster Shilloh så småningom, och snart efter det fick hon komma hem från sjukhuset. Snacka om helande!

 Följande dag hade jag just slutat predika när en mamma rusar in med en medvetslös pojke i famnen. Hon berättade att pojken på sistone fått krampanfall som slutar i medvetslöshet. En snabb diagnos skulle kanske vara epilepsi, men jag misstänkte något annat. Jag frågade om de går till kyrkan. De var muslimer. Efter några frågor blev det klart att attackerna inföll just under en viss ”gudstjänst” i moskén. Detta var inte epilepsi – pojken var besatt! Vad lära vi härav? Du ska veta vad du ber för. Det är en sak att be om helande för någon som är sjuk och en helt annan sak att driva ut onda andar. Det som dock gäller i båda fallen är Guds absoluta vilja att hela och befria. Så också i detta fall. Pojken blev fri, och överbevisad om Guds styrka blev familjen kristen. Halleluja! 

  I april var jag och Bishop Nicholas till en ort som heter Ntulele på en ”profetisk promenad” (kolla Josua 1:3). Vi trampade upp ny mark för en kyrka. Nu, i augusti, var allt klart och kyrkan öppnas den 15.9. David Ochieng, en av mina goda vänner från Narok, kommer att bli pastor där. Härligt att se hur saker avancerar! I varje fall var det nu min uppgift att bryta den andliga atmosfären över stället.Vi ordnade en serie av utemöten där jag skulle predika. Det blev inte riktigt så enkelt... Första dagen då vi skulle köra igång slutade all teknisk utrustning att fungera. ALL utrustning, varenda manick. Nå, jag predikade utan mikrofon och högtalare och lovsångarna fick sjunga utan dem likaså. Bra att jag blivit van vid att rop-predika hittills. Följande kväll fungerade utrustningen, men precis när vi skulle börja ropar Nicholas ”Get down!”. Föbryllad ser jag mig omkring (smart reaktion) , och kastar mig ner när jag ser ett enormt, svart moln som flyger mot oss. Bin. Tusentals bin som plötsligt surrar över oss. ”Get away in the name of Jesus!!” – och så kommer en stark vind som driver bort dem. Ganska mäktigt vetja!

  Det finns så många vittnebörd jag kunde berätta. Sandstormen som överraskade oss när vi för tredje gången skulle ha utemöte. Bilolyckan vi alla klarade oskadda. Lejonet som överraskade mig ute i vildmarken. Försäkringskontorets meddelande om att jag betalat för mycket i försäkringsavgifter, en summa som de nu betalade tillbaka; en summa som motsvarade kostnaderna för resan till Etiopien. Mäktiga tilltal. En flicka som ingått förbund med sju olika andar men som slutligen blev fri. Masajer som tog emot evangeliet. Förvandlade liv. Evigt liv. Halleluja.

  Allt har sin tid. Nu sitter jag igen i Kiambu och är alldeles roddig i huvudet över allt som hänt den senaste tiden. Känslor av tacksamhet, trötthet och vemod upplöser varann. Trots att jag älskar att sprida evangeliet så blir det ibland tufft. En dag i Narok blev det helt enkelt för mycket. Jag satt i kyrkan och förberedde lunchmötet när allt plötsligt hopade sig över mig, och jag kunde inte kämpa tillbaka tårarna. Jag var tvungen att låsa in mig på officen en stund och bara ligga inför Herren en stund, låta alla känslor strömma fram och låta Pappa omfamna mig. Huj vad skönt det var. Jesus vet precis hur vi behöver bli bemötta, och det är underbart när Han gör det. ”He will quiet you with His love” (Zeph 3:17). Vilket underbart ord. När jag kommer inför Honom och öser ur mig allt vad jag känner och tycker så tystar Han mig med sin kärlek. ”Shh, Shh. It’s okay. It’s okay. I know. I understand. You don’t need to be afraid. I’m right here. I’m right here, and I love you”.

  Idag hade jag en lite motsvarande upplevelse, fast helt på en ny nivå. Vi har denna vecka haft en konferens i kyrkan, så jag har spenderat varje dag där och tagit emot nytt efter att ha gett så gott som allt i Narok. Kvällens pass började med en god stund av lovsång och tillbedjan. När vi började tillbe kände jag att nånting började hända. Jag gick ner på knä. Så ”öppnades mina ögon”. Framför mig såg jag ett stort tempel som skimrade i guld och olika klara färger. Jag såg änglarna stiga fram och börja sjunga och spela med instrument jag inte sett förut. Det lät så vackert, och allt såg så vackert ut! Jag var totalt uppslukad av visionen och kunde inte höra människorna runt omkring mig, utan lät min röst följa änglasången. Jag möttes av en flod av helande och frid, och jag fylldes  av en värme och trygghet. Det var en unik upplevelse. Försmak av himlen.

  Nå, nu har jag skrivit mer än jag tänkt mig och om fler saker än jag planerat, och klockan tickar i alldeles våldsam takt. Det kan hända att det blir fler blogginlägg om allt som hände i Etiopien och Narok, men nu är det dags att sätta punkt för denna gång, för det blir konferens igen imorgon. Tack om du orkat läsa hela inlägget, roligt att du följer med mig på mitt äventyr! :)

Till Gud vare all ära för det som skett, de mirakel som ägt rum, de helande jag sett och varje namn som blev skrevs i livets bok!  It's 0% Patrick and 100% Jesus!

“But the Lord stood at my side and gave me strength, so that through me the message might be fully proclaimed and all the Gentiles might hear it. And I was delivered from the lion’s mouth.  The Lord will rescue me from every evil attack and will bring me safely to his heavenly kingdom. To him be glory for ever and ever. Amen. “ 

 (2 Tim 4:17-18)