Att stå i stormen

Telefonen ringde. Det var alltför sent för att vara goda nyheter. Jag kollade telefonskärmen – hemligt nummer. Inte igen... Jag svarade med ett sömnigt ”Patrick?”. Fnisset och skrattet i andra ändan avslöjade vem det var som ringde. Det var samma killar igen, samma killar som ringt i flera veckor. De hade högtalaren på så att de kunde alla njuta av den tokiga killen när han berättade sin märkliga berättelse som de tydligen fann otroligt roande. 

 Ända sedan jag kommit till tro och gett mitt vittnesbörd både på mitt eget skriftskoleläger och kort därefter på ett annat läger så började telefonen ringa. Mina jämnåriga ville att jag skulle berätta mitt vittnesbörd.  Tyvärr var det inte en hunger efter Gud som fick dem att göra det, utan de ville ha roligt på min bekostnad. Hur som helst fick jag berätta vad Gud gjort i mitt liv, och i slutskedet är det ju allt som räknas! Precis så kändes det ju ändå inte då.  

  I skolan fortsatte mobbningen, och att gå öppet ut som troende var som att blåsa i glöden. Jag minns hur jag gick längs korridoren efter en lektion, och plötsligt drog någon hårt i mitt halsband bakifrån, så att kedjan gick sönder och korset föll till golvet. Med tårarna i ögonen och ett rött streck på halsen tog jag upp korset, medan kören omkring mig skrattade och hånade. Det fanns ett visst hörn i skolan där vissa typer alltid samlades, och jag försökte undvika stället eftersom jag var rädd att passera. Saken blev inte bättre av att jag började ha bönegrupp under rasterna, jag utsatte mig för allmänt åtlöje.

   Jag kommer väl ihåg första gången en lärare kommenterade min tro när jag skrivit en uppsats – kommentarer i mindre trevliga ordalag. Jag kommer också ihåg hur en av mina lärare behandlade mig, när jag kom till skolan i en t-skjorta jag själv gjort. Den hade en textruta med orden ”I’m a Jesus people”. Det var alldeles surrealistiskt att sådant faktiskt hände, men så var det ändå. Jag var en högstadie-elev på 15 år, ny i tron och på många sätt ensam i denna kamp. Helt ensam var jag förstås ändå inte – Jesus fanns där.

   Jag kunde inte förstå varför Gud lät mig gå igenom allt detta. Varför skulle det vara så svårt? Varför slank så många andra undan? Varför var det just jag som igen skulle bli utpekad? Om jag bara vetat vilken träning det var. Om jag bara vetat, att jag några år senare skulle befinna mig i Afrika och predika Gudsordet, och vilken opposition det skulle resultera i. Jag behövde träningen för att senare hållas stående, när både vänner och släktingar ifrågasatte, kritiserade och hånade. Om jag bara vetat. 

   Jag kommer väl ihåg hur jag en dag besökte en syster i Kristus, Linda. De hade besök från Sverige den dagen, och i sällskapet fanns en äldre man som hade en glöd i sina ögon. Han brann för Gud. När han såg mig tittade han mig djupt i ögonen, och sade ”Du unge man, du kommer att gå långt. Du kommer att komma till situationer där du har en stenvägg framför dig, men du måste fortsätta trots det! Tala till stenväggen och den ska ge  vika i Jesu namn”.

 Då förstod jag inte vilka stenväggar denne man talade om. Om jag kunde kontakta honom nu skulle jag dock gärna berätta om alla stenväggar jag mött sedan han sade de orden sommaren 2008. Den sommaren fick jag också höra att jag inte ska ge upp min frimodighet, ”ty den ska rikligen belönas” (Heb 10:35). Det är bara Guds nåd att jag inte gav upp. Ja, än mera är det bara Guds nåd att jag idag lever. När jag slutligen brast ihop på grund av min depression och utmattning fick jag en diagnos och vårdrekommendation, enligt vilken jag borde gå på psykoterapi ända till nästa april – april 2014! Istället för det var jag frisk, glad, fylld av nytt liv och totalt återställd inom ett år. Ändringen var och är övernaturlig, för som psykoterapeuten sade ”en tiedä mitä tässä on tapahtunut, mutta ei ole mitään syytä jatkaa terapiaa”. När vi låter Kristus jobba i oss kan Han göra otroliga under. Kristus är livets vatten (Joh 7:37), och när Han kommer i beröring med askan i vårt liv växer det fram nytt liv. Hur trasiga vi än är, hur otroligt stora våra behov än är så är Han svaret och lösningen.

  När jag blev rotad i Kristus fick människors åsikter och ord allt mindre betydelse för mig. När källan för bekräftelse är hos Honom är det inte så stor skillnad vad andra människor säger. Jag menar, inget har ju ändrats. Än idag reagerar folk starkt på grund av min tro, ett av de roligaste namnen jag fått under min tid Kenya är ”hihhuli-hurri”. Eftersom jag är en mänsklig varelse tar det visserligen fortfarande sjukt när folk skrattar åt mig, men nu vet jag att det i slutskedet inte har någon betydelse. När jag predikar brukar jag säga ”Don’t please men. Please God, and those who are pleased with God will be pleased with you”.

Jag vet inte hur din situation ser ut. Kanske du känner dig utesluten? Mobbad på grund av din tro? Ge inte upp. Vet att de som hånar dig hånar den som sänt dig – och en dag skall vi alla stå inför Honom. Den dagen kommer Gud att skipa rätt. Det är inte din uppgift att döma eller ”ge tibaks” som vi säger. Välsigna dina fiender (Luk 6:27-28). Be för dem, fortsätt le, och glöm aldrig att en man (kvinna) och Gud är alltid i majoritet - oberoende av hur många som står emot dig!

En masajversion av evangeliet och annat nyttigt

Tiden bokstavligen flyger… Har haft fullt upp igen, så skrivandet har lämnat. För det andra har jag nog skrivit en hel del annat, du kan ju kolla denna bloggtext om du vill läsa något på finska: http://blogitaivas.fi/2013/09/15/patrick-tiainen-vaipat-veks/

Om du igen är en ny bloggläsare, och inte vet vad en karlebybo egentligen gör i Kenya, så hänvisar jag till Yles intervju: http://yle.fi/uutiset/keniassa_saarnaava_patrick_ihmeet_kantavat_yli_yksinaisten_paivien/6823667

Yles artikel orsakade en störtflod av respons. Jag är glad och tacksam för den uppmuntrande positiva feedbacken som kom, det behövdes verkligen! Speciellt då alla människor inte var lika glada över intervjun och mina ”extrema åsikter”. Vi detta laget har jag nog blivit van vid att få de märkligaste kommentarerna, men ibland tar det fortfarande sjukt – speciellt när de egna hundarna biter. Det svider när människor man litat på, släktingar och vänner, plötsligt vänder sig mot mig. Sedan jag kom till Kenya i februari har jag mist flere människorelationer än någonsin tidigare, men samtidigt fått flere nya än någonsin tidigare! Snacka om uppfyllelse av Mark 10:29-30!

    Förutom detta har det varit full rulle med Bibelskolan. Eftersom jag borde få mitt certifikat om tre veckor är jag mitt i en slutspurt som kräver en hel del. Förra veckan höll jag min provpredikan inför 40 pastorer och Mr Bishop, och så lämnade jag in en skriftlig version. Igår fick jag veta att båda godkänts med fulla poäng! Jag har dock ännu kvar en del mindre uppgifter och fyra kursprov, så det finns nog att jobba på. Dessutom har jag några skolbesök framför mig, något jag natruligtvis njuter av alldeles fruktansvärt mycket!

  

  För den som inte vet så kommer jag att lämna Kenya i slutet av Oktober, därav slutspurten. Jag kommer att åka till Australien för att jobba där i sju månader, eftersom jag har en syster som bor i Sydney. Att tänka på att jag ska åka iväg relativt snart ger mig väldigt blandade känslor. Visst ska det bli skönt att duscha, äta renare mat och leva i en mera bekant kultur. Ändå är den mest påtagliga känslan vemod. Hur ska det gå ihop att flytta till en miljonstad som Sydney efter Kiambu? Att inte vara i Bibelskolan varje dag, och få hjälp med att fördjupas i Ordet? Att se människor som har allt, men som slutligen saknar det viktigaste? Hur ska det bli att inte åka på helt tokiga uppdrag där tusentals människor kommer till tro? Må Gud vara mig nådig och ge mig kraft, för det kommer inte att vara lätt att byta kontinent.

  För någon dag sen var jag i bön inför Herren, och jag kände mig på något sätt ledsen, och undrade om jag alls hört Gud rätt gällande tiden i Afrika – är det rätt tid att resa iväg nu? Så kom bekräftelsen. Alldeles stilla och lugnt kom övertygelsen och friden. Jag har gjort mitt, och nu är det dags att fortsätta vidare. Vad framtiden bär med sig är inte i mina händer, det är min Faders arbetsområde. Det var så skönt! En frid som bara Gud själv kan ge, en frid som finns där trots att alla frågor inte besvarats. 

” Peace I leave with you; my peace I give you. I do not give to you as the world gives. Do not let your hearts be troubled and do not be afraid.” (John 14:27) 

Förutom dessa känslostormar har jag varit ute I bushen på gränsen till Tanzania för att borra en brunn, otroligt intressant! Word of Faith Church har ett väldigt bra koncept där man borrar brunnen, startar en församling som också håller brunnen i skick, grundar en skola och en hälsoklinik. Det förvandlar bushmännens liv totalt! Det masajsamhälle vi åkte till levde ett väldigt fattigt liv. Närmaste brunn fanns mer än 20 kilometer bort, och vattnets kvalitet kan ifrågasättas... Ingen av de masajer jag träffade hade gått i skola. De levde i enkla hyddor bland alla elefanter, antiloper och lejon. De bjöd på obeskrivlig mat som smakade våt hund, men de var hur glada som helst. De var fascinerade över att se en vit man, och de visste inte vad de skulle tro om min kamera! Jag tog en bild och visade dem – ett stort misstag. Det blev nästan hundra nya  bilder bara för att det var så roligt! Nå, kanske de har något att prata om de följande månaderna. :)

   Masajerna är intressanta. De tillber naturgudar och lever på knappt ingenting. Många afrikaner tycker inte om masajerna för de luktar så fruktansvärt – men jag kan bara tänka mig hur jag skulle lukta om jag levde som de gör! Tack gode Gud för vatten! Att evangelisera bland masajerna innebär vissa utmaningar, något jag fick lära mig ”kantapään kautta”. Det var väl i april jag för första gången berättade åt en masaj om Jesus, och att Han vill komma in i vårt hjärta – och där blev jag avbruten. Masajkvinnan blev alldeles fruktanvärt rädd och höll sin hand framför sitt hjärta! Min tolk fick förklara att hon trodde att denne Jesus verkligen ville komma in i hennes hjärta, hjärtmuskeln alltså. Då insåg jag att jag behöver använda ett annat språk, presentera Jesus som Herden, för det förstår de mycket bättre eftersom de själva har stora hjordar och flockar och vad det nu heter. Nästa gång visste jag bättre.

 Jag vill också dela ett glädjeämne med er: den 15.9 startade verksamheten i den första kyrkan jag planterat! Orten är Ntulele, de som läst mina inlägg från Narok (både augusti och april) kanske känner till namnet. Det har varit roligt att se hur snabbt saker går framåt när man bara lyder Guds tilltal! Lätt har det förstås inte varit, vi har haft många motgångar, men ”the greater the trials the greater the triumph; the greater the obstacles the greater the miracle”. Nu har min vän Ochieng (se hur det rimmade!) från Narok tagit över pastorskapet tillsammans med sin familj. Ska bli spännande att se hur kyrkan växer och utvecklas. Motgångarna är inte över, för bara två veckor sedan körde en buss av vägen nära kyrkan, och 42 människor dog när bussen rullade runt. Nu tror förstås människorna att stället är förbannat, så marken är ganska hård... Men vi ger oss inte, utan fortsätter i Jesu namn framåt! Etteenpäin, sano mummo lumihangessa. 

  Just nu borde jag ta itu med några skoluppgifter och förbereda mig för morgondagens prov istället för att slösa tid här, men samtidigt är det så skönt att skriva ner saker och få dem ur systemet så att säga. :) 

 Var rikt välsignad! 

En spik i passivitetens kista

Ju längre jag varit borta från Finland, desto mer har jag upptäckt jag vad som gått snett med vår kristendom. Innan jag går vidare vill jag säga att min avsikt inte är att döma någon, inte döma någon kyrka heller, men bara bjuda på en annan synvinkel. Hoppas det kunde hjälpa även dig vidare.

  I Finland finns en märklig attityd bland de kristna, en attityd som på något sätt påminner om Adams sätt att undvika ansvar – ”det var inte jag, det var Eva”. I religiösa sammanhang idag finns människor med många fina idéer, men väldigt få förverkligar sina drömmar och visioner. Det finns ett farligt tankesätt av ”om det ska ske så kommer det att ske”, mera rakt sagt ”inte är det på mitt ansvar”. Om Gud vill ha väckelse i Finland så låter Han väckelsen lägga sig över landet som ett rosa moln och allt sker utan vår inverkan. Om Gud vill att vår församling ska växa så kommer nog människorna att hitta hit. Halåå? Vi ska ha en stor tro, inte en dum tro! Gud gör under, men Han har gett oss ett förstånd som vi ska använda!

  I Bibeln finnas endast en sak som kom på ett silverfat, och det var Johannes Döparens huvud! Om vi vill se stora kyrkor födas i Finland och tecken och mirakel flöda så måste vi börja arbeta för det. Om vi vill ha väckelse i Finland måste vi jobba också för det – bön och evangelisation. Det finns en märklig passivitet, en soffa-kristenhet som är så lätt att falla för: det är ju så bekvämt. Ingen kommer att ringa på din dörrklocka för att få höra om Jesus, det är på ditt ansvar att nå UT. Eller nåja, jag ska aldrig säga aldrig, för jag hade faktiskt en dag en kvinna som ringde på dörrklockan och bad om förbön. Detta var hemma i Karleby, och det var en kvinna som en gång besökt kyrkan och hört mig vittna. Poängen är dock att vi inte skall förvänta oss att människorna kommer till oss, det är vi som skall nå ut till dem!

  Väldigt ofta hör jag människor säga att vi inte ska evangelisera som människor tidigare gjort, utan att vi bara ska låta Kristi kärlek strömma genom våra relationer. Struntprat. Låt mig fråga, hur många människor har du lett till Kristus på det sättet? Ärligt sagt. Se om det finns frukter innan du godkänner läran. Okej, jag förstår tanken, och om du väljer att evangelisera på det sättet så måste du se till att låter Jesus få rum i dina relationer. Du kan inte säga att du evangeliserar genom dina människorelationer om du varit vän med någon typ i ett år och aldrig nämnt namnet Jesus. Låt oss vara ärliga, du evangeliserar inte. Du använder denna lära som en ursäkt för att inte berätta åt någon rakt på sak om Korsets väg och Korsets kraft! Jag gjorde detta en tid, men kände att nånting inte var rätt. Orsaken var att jag skämdes tala öppet om Jesus (vilket vi inte skall göra, Rom 1:16, Matt 10:32-33) och intalade mig själv att jag inte behöver berätta om Honom åt okända människor, jag ska istället bara lysa Kristi ljus till de jag känner. Under min tid i Kenya har Gud dock gett mig frimodighet att öppet proklamera Kristi namn och seger – och omedelbart fick jag börja be frälsningsbönen med förlorade själar.

  Vi kan inte ligga i soffan och tänka att Gud nog använder oss om Han vill, prästen ringer nog säkert om han behöver en vikarie... Om en segelbåt inte har en bestämd rikting har den inte nytta av vinden, oavsett hur hårt vinden blåser. Om du inte är målmedveten har du ingen nytta av den Helige Andes vind, oavsett hur kraftigt Han blåser i dina segel. VET vart du är på väg, sätt upp konkreta mål och jobba för att uppnå resultat. Om du vill ha mera människor i din församling så bör du bjuda in dem: gå dörr till dörr eller bjud in människor på något annat sätt. Vänta inte på att de ska falla ner från himlen, för det sker relativt sällan. Jesus var väldigt medveten i sitt arbete, apostlarna likaså. De valde en viss stad, åkte dit och evangeliserade med makt och auktoritet, och lämnade resultaten åt Gud. De gjorde sitt bästa och lämnade resten åt Gud – do your best and let God do the rest. Om vi inte är trogna med dett Gud gett kommer Han aldrig att ge mera. Om vi inte prisar Honom i vildmarken kommer vi aldrig att prisa Honom i det lovade landet. Kalla faktan.

  

  De flesta kristna känner till Joh 8:32 – sanningen skall göra er fria, men det finns ingen vers 32 utan vers 31! I vers 31 säger Jesus att vi är Hans lärjungar om vi håller fast vid Hans undervisning. Vi måste se sambandet mellan vers 31 och vers 32 för att leva i sanningen som gör oss fria, för en sanning vi inte känner till kan inte göra oss fria. Vi måste med andra ord studera Jesu undervisning för att få sanningen som gör oss fria.

  Under min tid i Afrika har jag tiotals gånger hamnat i situationer där vi kommer till ett möte, och ingen har meddelat åt mig att jag ska predika. När vi stiger in säger dock mötesledaren ”The man of God has arrived” (Gudsmannen har anlänt), och sedan bjuder de fram mig för att predika. Jag har lika länge på mig att förbereda mig som det tar att gå från stolen till predikstolen. I dessa situationer har den Helige Ande alltid gett mig de rätta orden, och lyft upp de bibelord som Han vill att jag ska predika utifrån. Vad skulle ha hänt om jag inte läst min Bibel? Om bibelorden inte fanns någonstans inom mig som ett resultat av min bibelläsning, hur skulle den Helige Ande kunnat lyfta upp dem i rätt tid? Om det inte skulle finnas material inom mig att använda så borde Anden skriva bibelordet med eldskrift på väggen, och det igen skulle få katastrofala följder i en träkyrka. Med andra ord: läs din Bibel!

  Nu känner du dig kanske dömd av mina ord, och därför vill jag säga att jag inte är perfekt, jag skriver precis lika mycket till mig själv som jag skriver till dig. Det är ändå precis såhär det fungerar. Vi måste bära vårt personliga ansvar. Vi måste göra oss av med vår passivitet om vi vill se ett genombrott i våra andliga sammanhang, och också i våra personliga liv. Vi har många gånger hört att vi ska smida så länge järnet är hett, men vi måste inse att ibland måste vi smida TILLS järnet är hett.

  En av dina största fiender är  din senaste vinst. Vi ska vara tacksamma över de vinster och framgångar Gud ger oss, men vi får inte lämna där. Vad händer i en fotbollsmatch om ditt lag gör ett mål, men ni lämnar sedan allihopa och stirrar på målet? Vi måste pressa vidare. Vi ska vara tacksamma men inte nöja oss med en delvinst, det finns alltid nya mål vi kan göra, nya strider att vinna. Jag blir så ledsen när jag ser på vissa församlingar som satt upp ett mål, och när de uppnått målet lutar de bakåt och ser nöjda ut – och stannar där. Vi får inte stagnatiseras, för Gud är väldigt progressiv, Han är hela tiden på väg framåt. Kanske du som pastor lagt upp ett mål att få en större byggnad: det betyder det inte att Gud fullbordat sitt verk i församlingen när ni flyttat in i den nya byggnaden – inte alls! Visst ska vi fira vinsten och framgången, men sedan är det dags att blicka framåt, vad är nästa steg. Gud är alltid redo att gå vidare, men det är vi som så gärna stannar och stirrar på vår lilla kyrka när Han vill ge en katedral. Vi måste se skillnaden mellan tacksamhet och förnöjsamhet.

 Vi har mycket att lära oss av Israeliterna. En sak gäller just detta ämne. Gud hade talat väldigt tydligt till Israels folk om det lovade landet: när de intog landet skulle de inte lämna kvar någon av fiendefolket. Ingen skulle lämnas vid liv. Vad hände när Israeliterna nöjde sig med en delvinst? De blev nöjda med det område de röjt för sig, men lämnade en del främmande folkgrupper kvar. Senare kom Israliterna att tillbe dessa främmande folks avgudar. Allt på grund av att de inte lydde Gud och nöjde sig med något mindre än en full vinst. 

 Du ska inte nöja dig med en 50-procentig vinst. Inte ens en 80-procentig vinst. Det Gud vill ge dig är en hundraprocentig, fullständig och total vinst över synd, sjukdom och allt annat som kommer från den onde. Om du har huvudvärk och ber om helande ska du inte sluta be när huvudvärken lättat. Nej, du fortsätter be tills värken lämnat dig HELT! Jesus ger oss själv ett exempel i detta i Mark 8:22-26. Jesus bad för den blinde mannen, och första gången fick mannen en del av synen tillbaka, men människor såg ut som träd. Jesus vill inte att vi ska se människor som träd! Jesus bad således en gång till, och då blev mannens syn totalt återställd. Vi måste följa Jesu modell! Om Guds Son var tvungen att be två gånger så måste vi inse att vi också ibland kan vara tvungna att be mer än en gång innan helandet manifesteras. De motgångar vi möter ska inte göra oss deprimerade, de ska förbereda oss för ett mirakel!

 Många ungdomar i min hemnejd bär armband där det står P.U.S.H. Jag undrar om vi ändå lever enligt den principen? Bokstäverna står för Pray Until Something Happens – be tills något händer. Ber vi verkligen tills något händer? Jag vet att jag själv ofta bett för någon, och när inget hänt har jag konstaterat ”Nå, nu har jag bett och Gud gör sitt verk enligt sin tidtabell”. Visst, det är helt sant, med vad skulle ha hänt om Daniel sagt så? Daniel måste be och fasta i tre veckor innan ängeln bröt igenom det andliga motståndet (Daniel 10:1-14). Utan uthållighet kommer vi att bli trötta och ge upp. Endast den uthållige kommer att se Guds tilltal uppfyllas.

 Det finns tre orsaker till varför vi ska vara uthålliga och inte ge upp. Vi hittar dem i Heb 10:32-39. Den första orsaken är att vi har kommit för långt att ge upp (vers 32-34). För det andra är din lön väldigt nära (vers 35-37), och för det tredje har Gud ingen glädje i sådana som ger upp (vers 37-39). Dessa verser handlar visserligen om vårt liv som troende, och att vi inte skall tappa tron, men dessa tre orsaker fungerar på alla områden i ditt liv. GE INTE UPP.

 När du känner att du är trött och det du gör känns jobbigt beror det på att du arbetat en hel del, och du har nu nått nivån för ditt genombott. Det är precis före genombrottet som den onde sätter in alla sina resurser för att göra dig modfälld, trött och uppgiven. Vi måste ha samma attityd som Jesus och se kronan på andra sidan korset, annars kommer vi att ge upp (Heb 12:2). Jesus spikades med stora spikar till korset, men det var inte spikarna som höll Honom kvar. Han var fast besluten att uppfylla det verk Han kom för att göra, och därför hölls Han kvar på korset. Vi är kallade till att imitera Kristus (Ef 5:1). Gud fullbordar alltid sitt verk (Fil 1:6), och det skall också vi göra.

  Vi måste förstå att om Gud vill göra något så kommer Han att ge någon en börda för den saken. Jag har en stor börda för Finland och väckelse i mitt hemland, och jag är fast besluten om att jobba mycket målmedvetet för det. Om jag ändå skulle ge upp (vilket i Jesu namn inte kommer att ske!) så skulle Han kalla någon annan. Om Saul inte gör sitt arbete så reser Gud upp David, så enkelt är det. Gud gör inte skillnad på människor (Apg 10:34), så Han kommer inte att låta sitt syfte och sin plan rinna ut i sanden på grund av en enskild människas ovilja att kämpa vidare – då kallar Han någon ny. Med andra ord kan vi förlora något som Gud kallat oss in i om vi inte är trogna och uthålliga. Om vi går miste om något som Gud kallat oss in i går vi miste om något spännande, något underbart, det bästa helt enkelt!

 Paulus var uthållig (2 Tim 4:7). Salomon, den klokaste mannen i världshistorien, var uthållig (1 Kon 6:14). Hur är det med dig? Du kan göra denna deklaration tillsammans med mig: 

”Herre från och med idag väljer jag att vara uthållig. Oavsett vad som händer, oavsett vilket motstånd jag möter på kommer jag att fortsätta vidare. Jag kommer inte att ge upp, för jag vet att DU har kallat mig, Dina löften står fast och i Din kraft är allt möjligt. Tack för att jag en dag kommer att få se resultatet!”

”Vet ni inte att av alla löparna som springer på en tävlingsbana är det bara en som får priset? Spring så att ni vinner det.” (1 Kor 9:24) 

”Var stark och frimodig, ty du skall som arv åt detta folk fördela landet som jag med ed har lovat deras fäder att ge dem. Ja, var stark och mycket frimodig så att du håller fast vid och följer all den undervisning som min tjänare Mose har givit dig. Vik inte av från den vare sig till höger eller till vänster, så skall du ha framgång vart du än går. Låt inte denna lagbok vara skild från din mun. Tänk på den både dag och natt, så att du håller fast vid och följer allt som är skrivet i den. Då skall du lyckas i det du företar dig, och då skall du ha framgång. Har jag inte befallt dig att vara stark och frimodig? Var då inte förskräckt eller förfärad, ty HERREN, din Gud, är med dig vart än du går”

(Jos 1:6-9)

... Eller som Nike säger det: Just do it!

” I can accept failure, everyone fails at something. But I can’t accept not trying” – Michael Jordan.