Att stå i stormen

Telefonen ringde. Det var alltför sent för att vara goda nyheter. Jag kollade telefonskärmen – hemligt nummer. Inte igen... Jag svarade med ett sömnigt ”Patrick?”. Fnisset och skrattet i andra ändan avslöjade vem det var som ringde. Det var samma killar igen, samma killar som ringt i flera veckor. De hade högtalaren på så att de kunde alla njuta av den tokiga killen när han berättade sin märkliga berättelse som de tydligen fann otroligt roande. 

 Ända sedan jag kommit till tro och gett mitt vittnesbörd både på mitt eget skriftskoleläger och kort därefter på ett annat läger så började telefonen ringa. Mina jämnåriga ville att jag skulle berätta mitt vittnesbörd.  Tyvärr var det inte en hunger efter Gud som fick dem att göra det, utan de ville ha roligt på min bekostnad. Hur som helst fick jag berätta vad Gud gjort i mitt liv, och i slutskedet är det ju allt som räknas! Precis så kändes det ju ändå inte då.  

  I skolan fortsatte mobbningen, och att gå öppet ut som troende var som att blåsa i glöden. Jag minns hur jag gick längs korridoren efter en lektion, och plötsligt drog någon hårt i mitt halsband bakifrån, så att kedjan gick sönder och korset föll till golvet. Med tårarna i ögonen och ett rött streck på halsen tog jag upp korset, medan kören omkring mig skrattade och hånade. Det fanns ett visst hörn i skolan där vissa typer alltid samlades, och jag försökte undvika stället eftersom jag var rädd att passera. Saken blev inte bättre av att jag började ha bönegrupp under rasterna, jag utsatte mig för allmänt åtlöje.

   Jag kommer väl ihåg första gången en lärare kommenterade min tro när jag skrivit en uppsats – kommentarer i mindre trevliga ordalag. Jag kommer också ihåg hur en av mina lärare behandlade mig, när jag kom till skolan i en t-skjorta jag själv gjort. Den hade en textruta med orden ”I’m a Jesus people”. Det var alldeles surrealistiskt att sådant faktiskt hände, men så var det ändå. Jag var en högstadie-elev på 15 år, ny i tron och på många sätt ensam i denna kamp. Helt ensam var jag förstås ändå inte – Jesus fanns där.

   Jag kunde inte förstå varför Gud lät mig gå igenom allt detta. Varför skulle det vara så svårt? Varför slank så många andra undan? Varför var det just jag som igen skulle bli utpekad? Om jag bara vetat vilken träning det var. Om jag bara vetat, att jag några år senare skulle befinna mig i Afrika och predika Gudsordet, och vilken opposition det skulle resultera i. Jag behövde träningen för att senare hållas stående, när både vänner och släktingar ifrågasatte, kritiserade och hånade. Om jag bara vetat. 

   Jag kommer väl ihåg hur jag en dag besökte en syster i Kristus, Linda. De hade besök från Sverige den dagen, och i sällskapet fanns en äldre man som hade en glöd i sina ögon. Han brann för Gud. När han såg mig tittade han mig djupt i ögonen, och sade ”Du unge man, du kommer att gå långt. Du kommer att komma till situationer där du har en stenvägg framför dig, men du måste fortsätta trots det! Tala till stenväggen och den ska ge  vika i Jesu namn”.

 Då förstod jag inte vilka stenväggar denne man talade om. Om jag kunde kontakta honom nu skulle jag dock gärna berätta om alla stenväggar jag mött sedan han sade de orden sommaren 2008. Den sommaren fick jag också höra att jag inte ska ge upp min frimodighet, ”ty den ska rikligen belönas” (Heb 10:35). Det är bara Guds nåd att jag inte gav upp. Ja, än mera är det bara Guds nåd att jag idag lever. När jag slutligen brast ihop på grund av min depression och utmattning fick jag en diagnos och vårdrekommendation, enligt vilken jag borde gå på psykoterapi ända till nästa april – april 2014! Istället för det var jag frisk, glad, fylld av nytt liv och totalt återställd inom ett år. Ändringen var och är övernaturlig, för som psykoterapeuten sade ”en tiedä mitä tässä on tapahtunut, mutta ei ole mitään syytä jatkaa terapiaa”. När vi låter Kristus jobba i oss kan Han göra otroliga under. Kristus är livets vatten (Joh 7:37), och när Han kommer i beröring med askan i vårt liv växer det fram nytt liv. Hur trasiga vi än är, hur otroligt stora våra behov än är så är Han svaret och lösningen.

  När jag blev rotad i Kristus fick människors åsikter och ord allt mindre betydelse för mig. När källan för bekräftelse är hos Honom är det inte så stor skillnad vad andra människor säger. Jag menar, inget har ju ändrats. Än idag reagerar folk starkt på grund av min tro, ett av de roligaste namnen jag fått under min tid Kenya är ”hihhuli-hurri”. Eftersom jag är en mänsklig varelse tar det visserligen fortfarande sjukt när folk skrattar åt mig, men nu vet jag att det i slutskedet inte har någon betydelse. När jag predikar brukar jag säga ”Don’t please men. Please God, and those who are pleased with God will be pleased with you”.

Jag vet inte hur din situation ser ut. Kanske du känner dig utesluten? Mobbad på grund av din tro? Ge inte upp. Vet att de som hånar dig hånar den som sänt dig – och en dag skall vi alla stå inför Honom. Den dagen kommer Gud att skipa rätt. Det är inte din uppgift att döma eller ”ge tibaks” som vi säger. Välsigna dina fiender (Luk 6:27-28). Be för dem, fortsätt le, och glöm aldrig att en man (kvinna) och Gud är alltid i majoritet - oberoende av hur många som står emot dig!