Otroligt vackra soluppgångar,
otaliga kilometrar längs vandringsleder, kaffestunder på mysiga caféer,
kvalitetstid med Pappa, intressanta diskussioner med andra backpackers – och mycket,
mycket nudelsoppa. Det har den senaste veckan bestått av, sådär i all korthet.
För tillfället är jag alltså
på Nya Zeeland, och förundras över hur den vackra naturen speglar Skaparens
majestät. Har varit här en knapp vecka nu, och har en vecka kvar. Efter det
reser jag iväg till Cook Islands, och ser så framemot att få stanna på en YWAM-bas
en hel vecka! Har mejlat med basens ledarteam en hel del, och det ska bli
roligt att få vara med dem ens en kort stund.
För övrigt sker det mycket. Så
mycket att jag knappt hinner med. Har tusen tankar i huvudet, och borde
egentligen tapetsera en hel vägg med vita papper och teckna ner allt jag ser
framför mig för att få någon sorts ordning på det hela. Kanske det ändå får
vänta tills jag kommer hem, hostellägarna kanske inte skulle gilla att ha mina
visioner på väggarna. Idag nådde jag ändå en gräns, och jag bara visste att nu
måste jag få be – och inte bara be, utan BE! Ropa till Gud och böla om det
känns så. Ja, jag kan bli ganska högljudd ibland när jag ber, men jag litar
liksom på att jag inte kan skada Guds öron. Bara som en varning till er som
tänkt komma på bönemöte med mig i sommar, det är inget farligt om jag lite
vrålar i Anden ibland. Det är riktigt skönt faktiskt...
Idag var en sån dag, och jag bara visste att
jag behövde få utgjuta mitt innersta inför Gud. Det var inget speciellt, inget
som gått snett, inga katastrofer, men det kändes som att jag bar på en börda
som inte var min. Det har hänt ofta på sistone; jag vet att jag behöver be, men
egentligen inte exakt vad jag ska be för. Då är det alltid bäst att tala i
tungor, och oftast klarnar det till slut vad exakt det är jag ska be för (eller
vad jag redan bett för i tungor, utan att förstå innebörden).
Jag fick hålla på en god stund ute i skogen,
alldeles intill Franz Joseph –glaciären, tills det äntligen var något som
släppte! I samma stund började det regna, och ni ska veta att jag bara älskar
att gå ute i regnet! Jag gick omkring och lovsjöng och prisade Gud, och så
plötsligt hörde jag Honom tala.
Run
Run, my son, and I will
show you great and magnificent things
Run, and you shall see
the diamond city
Run, and you shall not
grow weary
Run, cause only one can
win the race
Run
Och jag sprang. Jag visste nog
att Gud talade om andliga språngsteg, men jag ville svara på Hans tilltal – så jag
sprang. Kanske det också var något av en profetisk akt. Jag vet inte, men jag
blev fylld med kraft från ovan och dansade och hoppade omkring i regnet. I shall not grow weary – Isa 40:31. I
need to run to lay hold of the prize – 1 Cor 9:24. Halleluja!
Nåja, resten får bli till en
annan gång, för min wifi-tid tar slut alldeles snart. Avslutningsvis vill jag
bara säga att trots att det är en otrolig välsignelse att få uppleva allt detta
och bokstavligen resa världen runt, så väntar jag nog redan på att få komma hem
till Finland. Fy vad det ska bli skönt!
Välsignelse!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar