Min Pappa älskar mig!

Guds kärlek.  ”Joojoo, vanha juttu, ge mig fast mat och inte den andliga modersmjölken!” Ungefär såhär tänkte jag många gånger när någon predikade om Guds kärlek. Vilket högmod. Guds kärlek är ju själva grunden, den rymmer allt – även Jesu Kristi fullständiga offer på korset!

 Att bli älskad är ett av människans grundbehov. Om ett barn inte får kärlek rubbas hela den psykiska utvecklingen. När vi upplever brist på kärlek i högre ålder kan vi drabbas av depression eller försöka ändra vår personlighet eller vårt beteende för att få bkeräftelse. Behovet av kärlek är så otroligt starkt att det väldigt långt styr vårt beteende – på gott och ont.

 Vi borde alla inse att den primära källan för den kärlek vi behöver är Gud. Inte vår maka eller make, inte våra föräldrar, vänner eller någon annan mänsklig varelse. Om vårt kärleksbehov riktas mot dem kommer vi att ”suga ut dem”, tömma dem på kraft och t.o.m. bli klängiga. Varför? För att endast Gud kan fylla det enorma kärleksbehov vi har inom oss. Bara Han kan fylla det tomrum Han skapat i vårt hjärta, det ställe Han skapat för sig själv. Utan den kärleken blir vårt liv flyktigt och ett sökande efter det ena och det andra.

 Jag hade totalt missförstått detta med Guds kärlek. Nu, under min tid i Kenya, har Gud visat hur snedvridet jag sett på saken. Han har visat att gruden för ALLT är att Han älskar mig. Jag tror att vårt missbruk av ordet kärlek också lett till att jag förstått saken fel. Att Han har mig kär ledde till att Han gav sin ende son. Ty så ÄLSKADE Gud världen – Joh 3:16.

 För några dagar sedan hade en massa problem och bördor hopat sig på varann, och jag gick inför Herren i bön. Jag hann knappt börja ösa ut mig mina böneämnen innan Han avbröt mig. Den så välbekanta, kärleksfulla rösten. ”Schh, schh... Minä tiedän. Minä tiedän”. Av nån anledning talar Gud till mig alltid på finska. Denna gång var det inget annat Han sade. Men det var tillräckligt. De få orden var tillräckligt för mig att börja gråta. Jag behövde inte GE bördan åt Honom – Han TOG den från mig just i den studen. Jag fick en otrolig frid inom mig, och det kändes bokstavligen som om ett tungt ok lyfts bort från mina axlar. Han vet. Han känner mig bättre än jag själv. Han känner till mina bördor, mina tillkortakommanden, mina svagheter, min oro... Han vet. Vilken kärleksfull Fader, och att Han ännu vill bekräfta sin kärlek till mig på ett så konkret sätt, det är mer än jag kan förstå.

 På söndag, dagen efter min födelsedag som jag inte fick fira med mina vänner i år, kände jag mig väldigt trött. Jag vaknade mitt i natten och bad en stund. Jag sade åt Pappa Gud hur det kändes just då, och jag kände mig väldigt självisk när jag bad att Gud skulle ge mig några lediga dagar tillsammans med Honom. Att bara få vila, omsluta mig med lovsång, fördjupa mig i Ordet och söka ledning, det kändes som att det var precis det jag behövde. Ändå trodde jag inte att Gud skulle svara så konkret Han kom att göra...

 Följande dag när jag loggar in på Facebook har jag fått ett nytt meddelande av en äldre broder. Han skriver att han lagt in en summa på mitt bankkonto, för han upplever att jag behöver få vila på ett hotell, duscha, njuta av god mat osv... HALLELUJA. Ni har ingen aning om hur det kändes. För det första, vilket bönesvar! För det andra, hur mycket älskar inte Gud en enkel, liten tjänare, att Han bryr sig om att ge mig en vilohelg. Otroligt. Jag har inte duschat sedan den 3.2 (det finns ingen dusch här jag bor) så det ska bli oerhört skönt att få duscha, likaså att dricka kaffe, att få vara på två med Jesus o bara njuta av Hans närvaro. Jag är fylld med förundran och tacksamhet. Skönt att personen som fungerar som kanal för Guds välsignelse också specifierat att pengarna ska användas just så, för känner skuldkänslan växa inom mig. Hur kan jag åka till ett hotell när barnhemsbarnen här på Mama Obed’s children’s home (barnhemmet där jag spenderar en stor del av min tid) aldrig ens  hört om hotell? Borde jag inte betala deras skolutgifter istället? Gud känner mig så väl, och Han vet att jag kan behöva specifika tilltal för att inte tro att jag kan ”förbättra” Hans plan och göra något som till synes ser väldigt bra ut men inte är i harmoni med Hans plan. Dessutom vet jag att om jag använt pengarna till något annat så skulle jag mista välsignelsen, det skulle orsaka ett hål i min plånbok om jag använde pengarna fel, det är en av Guds principer när det kommer till ekonomin.

 Under den tid jag varit i Kenya har vi haft väldigt många gästpredikanter från både USA och Australien i Kiambu. De har alla övernattat på ett naturskönt ställe som heter Brackenhurst, beläget mitt i teplantagerna dryga 30 kilometer från Kiambu västerut. Ett väldigt fint område med små, idylliska stugor, idrottsområde, naturstigar, restaurang... Verkligen högklassigt. När vi haft gäster där brukar vi hämta dem på morgonen och föra tillbaka dem på kvällen, så jag har besökt stället tiotals gånger. Många gånger har jag sagt ”Gud, en dag vill jag också övernatta här”. Aldrig tänkte jag att den dagen skulle komma så fort. När jag läste min broders meddelande på Facebook visste jag direkt vart jag ville åka. Brackenhurst. Nu är jag inbokad fre-sö, så jag åker dit på fredag efter att jag skrivit veckans prov i bibelskolan på eftermiddagen. Hur skönt skall det inte bli! 

 Detta är bara en aspekt av Guds kärlek. Främst handlar den ju inte om materiella saker som fina hotell, men som den mänskliga varelse jag är vet Gud att sånt gör mig välsigt glad – och det vill Han glädja mig med. Sådan är vår Pappa.  Så otroligt kärleksfull.

”My dear friend, I pray that you may enjoy good health and that all may go well with you, even as your soul is getting along well” (3 John 1:2)

Guds främsta mål är våra själars frälsning, men Han vill också välsigna oss med så mycket under vår jordiska vandring. Det handlar inte om att göra evangeliet till framgångsteologi. Det handlar om att njuta av sonens och dotterns rättigheter i vår Faders hus. Vår kärleksfulle Faders hus.

Not by might, not by power, but by the Spirit of God!

Med anledning av responsen jag fatt fran mina lasare och speciellt fran syskon fran min hemforsamling upplever jag att jag vill klargora nagra saker.

 Jag hoppas och ber att ingen tycker att jag blivit stolt, att jag tycker jag ar battre an nagon annan, att Gud skulle tycka om mig mer an nagon annan eller dylikt. Nej, det ar verkligen inte fallet. Jag ar mer an medveten om att jag valdigt frimodigt berattat om det som skett under min tid i Afrika, men avsikten ar inte att skryta. Avsikten ar tvartemot att visa att VEM SOM HELST KAN GORA DETTA. Om ni visste vilken uslig syndare jag ar, hur otroligt mycket jag kampar med olika saker skulle ni vara lika overtygade som jag om att Gud kan verkligen anvanda vem som helst. Det handlar 0% om Patrick och  100% om Jesus, nar nagon kommer till tro nar jag predikar ar det ju inte alls min fortjanst – ingen manniska kan overtyga en annan. Det ar bara den Helige Ande som kan gora det!

 Orsaken till att jag frimodigt lyft fram allt som skett ar just den att visa att hej, om Gud kan arbeta genom patu fran Kokkola sa kan Han ocksa gora det genom DIG. Just dig, kara lasare. Alla har vi gatt miste om harligheten fran Gud (Rom 3:23), sa ingen ar i sig sjalv vardig att gora Guds  rikes arbete. Det ar bara Jesus, och till honom hor all ara for eventuell framgang. Det ar en av de saker jag predikat om ofta – ”never touch the glory”. Aran tillhor Gud. I den stunden nar vi borjar ta aran till oss sjalva graver vi utan tvekan en grop for oss sjalva. ”Stolthet gar fore undergang och hogmod gar fore fall” (Ords 16:18).

 Det jag vill uppna med mina skriverier ar att fa ALLA att soka efter mera – for det finns garanterat mera att fa. Sa lange vi inte uppvacker doda pa vag till jobbet och ser manniskor bli mirakulost helade nar vi ber, sa lange finns det mera att fa. Mera gavor. Mera valsignelse. Starkare smorjelse. Nya loften att aterupptacka. Varfor? For att det var det livet larjungarna levde. Var de speciella? Nej. Flera av dem var ju fiskare, det kanner alla till. Vanliga, enkla manniskor. Simpla som en kokkolabo som jag tankte jag saga!

 Sen gallande Finland. Om nagon fatt den bilden att jag tanker fralsa Finland ensam sa har ni totalt fel, och jag ar valdigt ledsen om min text gatt att forsta pa det sattet. Det var inte avsiktligt. For det forsta kan varken jag eller nagon annan fralsa Finland. Det kan bara Jesus och Hans dyra blod gora.

 For det andra vill jag bara saga att Gud lagt en borda pa mitt hjarta. En borda att se mitt kara hemland Finland vanda sig till Jesus, jag vill se en enorm vackelse svepa over Finland och manniskor komma till tro. Detta ar inget jag hittat pa sjalv. I sjalva verket ar det inte en ”kiva” vision. Folk tycker ju att jag ar tokig, hjarntvattad och en total idiot nar jag sager det. Nej, detta ar en vision som Gud gett och som jag inte kan slappa taget om. Jag vill uppmuntra dig, kare lasare, att studera vackelsens historia. Vackelsen kommer aldrig som ett rosa moln som plotsligt lagger sig over en nation eller ett omrade. Nej, vackelse kommer nar folk borjar be och arbeta for det. Nar profeterna i GT borjade predika Ordet vande sig manniskorna om till Herren. Nar John Wesley borjade predika i Storbritannien kom manniskor till tro (1700-talet, resulterade senare i Metodistkyrkan), for Gud lade en borda pa Johns hjarta att ”ateruppliva” vissa sanningar. Samma skedde genom George Whitefield (Britannien/USA, samtida med Wesley). Samma skedde genom Hildegard under Europas morka arhundraden, genom Bohemian Brothers – ja, ocksa genom Martin Luther! Gud uppenbarade nagra bortglomda sanningar och anvande nagra enskilda personer for att fora fram sitt budskap.

 Jag har fatt en borda av Gud. Han talar kontinuerligen till mig om Finland. Om fasten som behover brytas. Om handelser som behover forlatelse. Han ger nycklar. Jag tror inte att jag ar pa nagot satt speciell och Gud darfor skulle kunna anvanda mig, nej, nej, nej, utan det ar Jesus som ar sa speciell och i sin stora Nad kan Han anvanda aven en syndare som mig for att utbreda Hans rike innan Hans atervando – som utan tvekan ar nara. Atminstone narmare an igar! 

 Ytterligare vill jag inte att nan ska tro att jag vill ”sooloilla”. Nej. Detta ar ett arbete som ingen kan gora ensam, och ocksa har i Kenya samarbetar jag alltid med nagon. Det ar ocksa en viktig andlig princip, man delar ansvaret och delar motstandet om ni forstar vad jag menar. Och gallande Finland har jag redan en grupp manniskor som ivrigt meddelat att de staller upp for att jobba intensivt for att vackelsen ska bryta igenom i Finland. Gatuevangelisation, skolmission, moten och framfor allt bon. Ingen kan gora nagot sadant ensam. Anda vill jag fraga dig, kare lasare, en sak. Reverend Reinhard Bonnke fick en vision om Afrika nar han var liten. ”The bloodwashed Africa”. Ingen trodde honom. Folk tyckte att han var stolt nar han dromde om att leda hela Afrika till Jesus. Reinhard stod dock fast, han vande blicken till Gud som gett honom visionen. Idag vet vi att Reinhards ministry lett tiotals miljoner manniskor till Herren Jesus – det storsta genombrottet var nar over en miljon manniskor gav sitt liv till Jesus under ett enda mote! Las garna mera via http://www.cfan.org/. Nu ar min fraga, vad skulle ha hant om Bonnke sagt ”Nja, jag kan nog inte gora det. Jesus kan nog inte anvanda mig.”? Vackelsens historia skulle se ganska annorlunda ut. Eller kanske inte. Antagligen skulle Gud ha valt att anvanda nagon annan tjanare for att forverkliga sina planer!

 Jag ar overtygad om att vi ar alla kallade till att sprida evangeliet. Inte for att jag hittat pa det, utan for att det star i Bibeln. Missionsbefallningen (Matt 28:18-20) galler dig och mig. Oavsett om vi tjanar Jesus som predikanter eller i businessvarlden sa ar vi alla kallade – kallade till att vara varldens ljus och jodens salt. Det ar var rattighet men ocksa var skyldighet. Jesus visar oss atskilliga ganger genom sina liknelser att vi inte ska halla denna skatt for oss sjalva, och inte bara det. Vi kommer att hallas ansvariga for hur vi forvaltat budskapet. Titta exempelvis pa Matt 25:14-30, liknelsen om talenterna. Den kanner vi alla till. Den tjanare som fatt en talent gravde ner den for att skydda den, och gav den sedan tillbaka da hans Herre atervande. De andra multiplicerade antalet talenter genom att forvalta dem ratt. Nar Herren atervande beromde han tjanarna som multiplicerat det han gett at dem – men tjanaren som gav tillbaka exakt samma talent som han fatt, till den tjanaren svarade Herren ”Du onde och late tjanare. Du visste att jag skordar dar jag inte har satt och samlar in dar jag inte har strott ut” (vers 26). Och sa togs aven den enda talenten fran tjanaren.

 Vidare sager Jesus i Matt 10:27 ”Vad jag sager till er i morkret skall ni saga i ljuset, och vad ni hor viskas i ert ora skall ni ropa ut pa taken”. Jesus har viskat i mitt ora att vackelsen kommer over Finland. Min uppgift – min plikt – ar att ropa ut detta gladjebudskap. Rom 10:17 sager att tron kommer av predikan, alltsa behover vi som kanner sanningen predika. Hur skall manniskor annars lara kanna sanningen?

 Jesus gav larjungarna missionsbefallningen. De var 11 till antalet (Judas var inte mera bland dem). Uppdraget kandes hopplost. Budskapet skulle tas till varldens yttersta grans. Sedan hande nagot. I Apg 2 laser vi om pingstdagen, ”kyrkans fodelsedag”, da den Helige Ande foll over den samlade skaran. Da fick de kraft att ga ut. Just det – kraft att ga ut. Den Helige Ande trostar, vagleder, ger oss t.ex. tungotalets gava och mycket mera, men det ar inte DHA:s huvudsakliga uppgift. Den huvudsakliga uppgifen ar att ge kraft till att ga ut. Utan DHA kan vi ingenting gora.

 Utan Gud skulle jag inte kunna gora nagot. Utan Guds Ande skulle jag sackna ihop pa flacken och do. Jag kan inte ta ett enda steg utan Gud. Han ger mig livet. Hur mycket mer ar det da inte Guds fortjanst, och inte min, nar en syndare kommer till tro? Det ar ett mirakel som jag inte har nagot att gora med. Jag ar bara en tjanare som sagt at Gud ”anvand mig”. Om du sager at Gud det samma och verkligen menar det i ditt hjarta ar jag overtygad om att Han kommer att borja floda genom dig pa ett nytt satt.

 Jag ar inte battre an dig. Alla ar vi lika infor Gud. Jag ar inte storre an dig som nagon av er skrivit. Helst skulle jag lana Paulus ord och kalla mig den storsta syndaren av alla.

 Jag vill avsluta med att paminna om att relationen till Jesus fungerar liksom vilken annan relation som helst. Jag bestammer hur mycket tid jag spenderar tillsammans med mina vanner. Likasa ar det jag som bestammer hur mycket tid jag spenderar tillsammans med Jesus. Det ar jag som bestammer hur relationerna till mina vanner utvecklas, och ocksa hur snabbt den processen sker. Sa ar det ocksa med Jesus. Han ar alltid redo, Han lyssnar hela tiden, fragan ar hur mycket jag vill satsa. Vi ser i Joh 4, dar vi laser om Jesus och den samaritiska kvinnan, att bara ett mote med Herren kan gora oss till evangelister om vi ar redo.  I vers 28 lamnar hon sin kruka och gar in i staden och berattar at folket om Jesus, uppmanar dem att komma och se sjalv. I  vers 39 star det ”Manga samariter fran den staden kom till tro pa honom genom kvinnans ord”. Hon hade haft ett enda samtal med Herren Jesus. Det var nog. Det forandrade hennes liv, hon ville beratta at alla om vad Han gjort. Jag onskar att vi alla kunde ha samma attityd, samma brinnande karlek och samma overtygelse om att hur syndiga vi an ar sa ska vi beratta at alla om den skatt vi hittat. I dagens lage finns det over 500 miljoner panyttfodda kristna i varlden. Larjungarna var elva till antalet. Varfor vi fortfarande kampar med missionsbefallningen, varfor kristendomen i Europa gar bakat, det har jag valdigt svart att forsta. Vi har fatt en uppgift – alla som har Jesus som Herre i hjartat har en uppgift – att predika de goda nyheterna. Att sprida Jesu karlek. Att leda manniskor till honom. I 1Pet 2:9 laser vi att ”ni ar ett utvalt slakte... for att ni skall forkunna hans harliga garningar”. Var uppgift ar att forkunna! Allt detta skall vi gora medvetna om att det inte handlar om oss sjalva, om nagon stiger upp i predikstolen for att upphoja sig sjalv sa kommer det att ses i frukterna av det arbetet. Det kommer att sluta daligt. Vi ar bara tjanare, som tomma krukor som Herren far fylla sa att det flodar over sa att aven krukorna bredvid berors. 

 Reverend Bonnke fick en vision om ”a bloodwashed Africa”. Jag fick en vision om ”a bloodwashed Finland” for att nu anvanda samma uttryck. Jag ar overtygad om att vi kan se en otrolig vackelse i Finland, men det kommer aldrig att ske om inte vi som alskar Jesus ”dagligen tar vart kors” (Luk 9:23) och inser vart ansvar i att predika evangeliet. Notera att jag talar om ”vi”. Inte jag ensam. Broder och syster, dina boner och din insats behovs om vi vill se vart hemland vanda om till Jesus. Latom oss sluta upp i en gemensam bon i enlighet med 2 Kron 7:14 – vi ska odmjuka oss, be, soka Herrens ansikte och vanda om fran vara onda vagar – och da skall Herren hela vart land. Finland behover helande. Finland behover vackelse. Guds vilja ar en enorm vackelse, for Han vill att alla kommer till Honom. Nu ar fragan, ar vackelse ocksa var gemensamma vilja? Min bon ar att den ar. 

Med all Guds karlek,

Patu 

"Inte genom styrka, inte genom kraft, utan genom min Ande, sager Herren Sebaot" (Sak 4:6)

Fran hjarta till hjarta - om identitet.

I Finland ar vi valdigt forsiktiga med vad vi talar numera, begrepp som zigenare och neger ar ju helt enkelt inte nagot man sager. Det ar utpekande och krankande, numera t.o.m. straffbart.Bra sa.

 Jag forvantar mig alltid en omsesidig respekt av de manniskor jag jobbar eller umgas med. Det ar kanske en ganska onodig forvantning i dagens samhalle dar allt handlar om det egna jaget, men jag vill halla upp hoppet gallande manniskoslaktet och tro att det annu finns manniskor som respekterar varandra, och som kanner till orden ”Allt vad ni vill att manniskorna skall gora for er, det skall ni ocksa gora for dem” (Matt 7:12).  

 Kulturen i Afrika ar valdigt annorlunda. Pa manga satt. Det ar onodigt att ga in i en diskussion om den ar battre eller samre an i Finland, kultur som kultur, men den ar annorlunda. Jag upplever den i varje fall valdigt jobbig manga ganger. Jag skulle aldrig kalla nagon av eleverna i bibelskolan ”neger”. Jag ser inte mig sjalv som battre an dem, absolut inte. Tyvarr ar detta inte alldeles omsesidigt.

 Vart an jag gar, ocksa i skolan, kallas jag mzungu. Vithyad. Det var helt okej den forsta manaden, men nu borjar jag bli trott pa att ha en kor av manniskor runt omkring  mig som pekar, ropar ”Mzungu!” och skrattar. Manga av dem springer fram till mig och ber om pengar, som om jag vore rik. Evangelist som jag ar ser jag min mojlighet och sager ”pengar har jag inte, men jag har en storre skatt”, och sa berattar jag om Gud (detta naturligtvis inte i bibelskolan). I varje fall tycks kenyanerna ha en valdigt stereotypisk bild av den vita mannen – och ma det ursaktas dem, for den bilden de har harstammar fran kolonialtiden, och de har ju helt enkelt inte sett manga vita manniskor. Det andrar dock inte det faktum att jag upplever det jobbigt att vara objekt for pekande, ropande och skrattande.

 Ett av de sar jag tydligen fortfarande bar pa ar ett valdigt behov av att bekrafta att JAG KAN, precis som en fyraaring. Det finns fa saker som gor mig sa frustrerad som nar nagon sager ”det dar klarar du inte av” – det far mig att kampa anda tills jag nar malet, kosta vad det vill. Detta ar ett sar som jag vet att Pappa Gud vill hela, och som behover helas om jag ska klara mig har i livet utan att prova pa utbrandhet en gang till. Jag VET att jag inte behover bekrafta att jag duger, jag ar lika bra fast jag skulle ligga dagarna langa i sangen, min identitet ar inte beroende av prestationer. Jag ar alskad av Gud oavsett vad jag gor eller inte gor. Trots det finns detdar behovet kvar – behovet att visa att ”ja e en kaar!”, jag klarar visst dethar, sag inte vad jag inte kan. Nar jag akte in i militaren fick jag hora att jag sakert kommer hem ”maitojunassa”, att jag alltsa avbryter i fortid. Militaren var tuff, men jag kom hem som Korpral och Vuoden Suojelumies. Jag hade bevisat vad jag gar for. Min gymnasietid var tuff, inte minst pg.a. sjukskrivningen som holl mig borta fran skolan i flera manader – men jag kampade. Jag kunde inte tala tanken att stanna langre an tre ar, langre an mina jamnariga. Jag maste bli klar tills varen. Jag blev klar, och jag kan vara nojd med mina vitsord.

 Har i Kenya far jag standigt hora ”den vita mannen skulle inte gora dethar” av manniskor som jobbar med nagot fysiskt. Det vrider inom mig. Jag skulle vilja ropa ”DU VET INTE VEM JAG AR OCH VAD JAG KAN!”. Jag skulle vilja beratta vad jag jobbat med, bevisa vad jag kan. Varje gang marker jag min reaktion, och sager till mig sjalv att jag inte behover bekrafta att jag duger. Jag ar bra som jag ar, lat dem tanka vad de vill.

 Ibland kan jag inte resonera tillrackligt for att lata fornuftet styra kanslorna. Som idag. Bibelskolans elever var ute pa garden och jobbade med att rycka upp rotter och klippa gras med olika antika verktyg. Igen ropade de efter mig att jag skulle da aldrig gora det de gor, jag skulle aldrig smutsa ner mina hander osv... Och sa skrattade de och tyckte att jag kan ga och sitta vid datorn istallet. Jag blev arg. Jag blev fruktansvart arg. Jag blev som Ferdinand i Disney-klippet vi ser i ”Kalle Anka och hans vanner onskar God Jul”. Jag lamnade mina saker pa marken, slangde av mig ryggvaskan och gick med bestamda steg fram till en av pojkarna, tog hans konstiga djungelkniv och borjade jobba pa de tjocka buskagen och det hoga graset. Jag slungade kniven fram och tillbaka, det yrde gras och jord overallt. Jag svarade inget nar de andra kommenterade mitt arbete. Jag jobbade som en akta Tiainen ska jag saga. En hel timme jobbade jag med att riva upp rotter, sla ner buskage och ho. Svetten rann (helt bokstavligen alltsa), jag hade muld i skorna, fickorna, munnen och oronen. Ja, overallt. Solen var het, men jag tankte inte lata nagot hindra mig.

 Om en timme borjade jag bli svag, det rann vatska ur handerna som fatt trevliga blasor, och jag visste att jag maste fa vatten. Jag gav djungelkniven at en av killarna som statt och tittat pa, och sa gick jag ivag. Ingen sade nagot. Jag hoppas de forstod att man inte ska leka med den finska mannens kanslor.

 En annan sak som gor mig fruktansvart frustrerad ar nar manniskor pratar om mig som om jag fotts med en silversked i munnen – som om jag under mitt liv fatt allt jag nansin onskat. Det som gjorde mig mest frustrerad var nar en av lararna i bibelskolan pratade om hur vi gar igenom olika saker och motgangar i vara liv – och sa sade han nanting i stil med ”ja, alla forutom Patrick som vaxt upp i Europa”. Ursakta mig? Jag hade lust att stiga upp och ga ut ur rummet med detsamma. Jag ville inte ens saga nagot. Vad i hela fridens namn vet han om mitt forflutna? Vad vet han om vad jag gatt igenom, hur otroligt tuffa ar jag haft? Okej, jag har inte gatt 15 kilometer dagligen for att fa rent vatten. Anda skulle jag inte pasta att mitt liv alla ganger varit latt. De svarigheter vi moter i Finland ar kanske annorlunda an de som finns i Afrika, men att borja jamfora och fraga vilken som ar varre ar inte andamalsenligt. Svarigheter ar alltid subjektiva, och vi upplever saker sa olika att en objektiv jamforelse ar omojlig. Dar jag satt i bibelskolans klassrum kunde jag inte gora annat at be. ”Forat mig mitt hogmod. Min identitet skall inte vara i mitt forflutna utan i Dig, och det skall inte kannas nagonstans om nagon gor en kommentar om det som varit. Kottet skall do.” Sa ar det ju. Kottet skall do till den grad att det inte kastar oss varken till hoger eller vanster vad folk an sager om oss – for kottet ar dott. Det ar inte mera vi som lever utan Kristus som lever i oss (Gal 2:20). Det var inte anda sa det kandes dar jag satt i kallaren och alla andra elever tittade pa den vita mannen som sakert bor i ett hus av guld...

 Nu kan du tycka att jag ar alldeles korkad nar jag reagerar sa starkt. Da far du gora det. Det ar i varje fall sa det kanns for mig nar folk ifragasatter min formaga eller forbiser det faktum att jag kanske haft en del jobbigheter i mitt liv. Detta beror helt enkelt pa att jag under sa manga ar, anda tills jag blev 15 och kom till tro (och till en viss grad efter det) trodde att mitt varde fanns i de saker jag gjorde, mina prestationer. Jag var inte nojd om jag inte fick klassens basta vitsord i provet. Jag var inte nojd om jag inte hade skolans basta betyg. Ibland blev kraven orimliga, och jag blev besviken i onodan. Och det varsta – jag trodde att andra ocksa blev missnojda om jag inte var den basta.

 Nar jag kom till tro fick jag hora att det fanns en Gud som alskar mig. Pappa Gud som tycker om mig for att jag ar unik, for att Han skapat mig precis sadan jag ar – underbar. Las garna Psalm 139! Han bryr sig inte om mitt betyg och mina vitsord. Han bryr sig inte om mina prestationer. Ja, Han glads med mig nar jag gor val ifran mig. Ja, utbildning och arbete ar bra – men det ar inte en forutsattning for Guds karlek. Han alskar mig lika mycket om jag bara ligger i sangen och gor absolut ingenting nyttigt. Han alskar lika mycket sina rullstolsbundna barn och maratonloparna. Det har 0% med prestationer att gora.

 I Bibeln laser vi om tva forbund. Det forsta ingick Gud med sitt folk Israel, och den innebar ett lagiskt liv. Den enda vagen till Gud var absolut renhet och rattfardighet genom att folja lagen till punkt och pricka. Nagot en manniska inte helt enkelt klarar av – for alla har vi syndat och gatt miste om harligheten fran Gud (Rom 3:23). 

 Sedan hande nagot som andrade varldshistorien. Nagot Gud hade forberett anda sedan begynnelsen, nagot Han forberett sitt folk for genom profeterna. Han sande sin Son. Han sande sin Son for att forsona vara synder och oppna vagen till Honom igen. Han ville ge oss fritt tilltrade till sin himmelska tron. Tronen dar vi far boja kna i odmjukhet, men dar vi ocksa far mota den karleksfulle Fadern, dar vi blir upprattade, bekraftade och styrkta i var egen svaget. Dar far vi grata och ropa ut av smarta nar vi moter svarigheter – och Fadern hor oss. Han ser till oss i karlek.

 Jesus kom for att instifta det nya forbundet. Ett forbund av nad och forlatelse. Han upphavde inte lagen, men Han fullbordade den (Matt 5:17), eftersom Han var utan synd (Heb 4:15). Detta ar det nya forbundet. Det forsta handlar om vara egna prestationer och lagen, den andra handlar om nagot som redan gjorts for oss. I det andra forbundet skall vi inte sjalva prestera nagot for att uppna rattfardighet – det ar endast genom Jesu blod. Vi skall och kan inte heller gora nagot for att bli godkanda eller bekraftade. Gud alskar oss som vi ar. 

 Jag ar oandligt tacksam att jag far leva i Nadens tid. Att jag inte hopplost behover forsoka uppfylla lagens krav. Jag skulle aldrig ha klarat det. Jag far leva och tro att Jesu korsdod och offer ar tillrackligt. Likasa har jag i Honom min identitet. Inte i vitsord. Inte i andra manniskors asikter. Inte i mina prestationer. Inte heller i mina misslyckanden. Inte i mitt forflutna. Bara i Jesus och det Han ar och det Han gjort for mig. En av mina favoritverser i Bibeln sager att jag lever gomd i Jesus (Kol 3:3, eller som en annan bibeloversattning sager ”ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus i Gud”). Jag ar gomd. Jag ar osynlig. Nar manniskor sager nagot mot mig sa far jag ”gomma mig i Kristus”. Jag behover inte bevisa nagot. Jag behover inte visa vad jag kan och klarar av.

  

 Efter en dag som denna, da jag igen fallit for den gamla vanan ”minahan naytan mista mina olen tehty”, ar det mer an halsosamt att stanna upp infor dessa bibelord och gora som Maria gjorde efter att angeln besokt henne – BEGRUNDA DET. Inte konstatera att jovisst, det dar vet jag, utan verkligen skriva det pa mitt hjartas tavla. Jag ar alskad, perfekt, vardefull och tillracklig sadan jag ar. Inget behover eller kan tillaggas.

 Nasta gang nagon ifragasatter min formaga att gora nagot hoppas jag att mitt beteende ar mera moget. Nasta gang nagon tror att jag vaxt upp i presidenthuset sa far de val tro det. Jag definierar mig inte utifran mitt forflutna. Inte utifran det jag kan och det jag gor. Min identitet ar i Jesus Kristus, den orubbliga grunden, Han som ar densamme igar, idag och i evighet (Heb 13:8).

Hur ser du pa dig sjalv? Var har du forankrat din identitet?

” I detta hopp ager vi ett tryggt och fast sjalens ankare, som nar innanfor forlaten” (Heb 6:19)

The authority of a believer

I decided to write this post in English, since that is the language I've been preaching in during the last months and I've found a better flow using this  language...

  This is just one of my favorite things I like to read about in the Bible – partly because I don’t have to look for it, it’s just there, everywhere! We all know how helpless we are in our human nature, when we face the difficulties of life we are so often thrown down to our knees, and there is almost nothing we can do. ALMOST nothing. When you are down on your knees you’re in perfect position to pray, and that is what makes the difference. Prayer has the power to change the circumstances, but you need to pray for those things to break forth, on earth as they are in heaven! (Matt 6:10)

  God never created us to be a slave of the circumstances, we were told to “rule” (Genesis 1:28), and in Deuteronomy 28:1-14 we read about blessings for obedience. Verse 13 says “The Lord will make you the head, not the tail”. I think one of the reasons why mankind is so totally lost in these days, is that we have been made slaves. As Christians we should not be slaves of work, circumstances, money, sickness or anything else. The only one we should serve and call master is Jesus Christ Himself, and his burden is light! (Matt 11:30).

 What should we do then when we meet difficulties, setbacks and hardship? So often I hear and see Christians who meet these kinds of things, and they just say “it must be the will of God”. Well hello, since when?? Since when has it been God’s will to give His children sickness, financial problems and problems in the family life? His will for us is good. The Lord’s plans for us are plans to prosper and not to harm us; He wants to give us a hope and a future (Jer 29:11). Furthermore, James 1:17 tells us that “Every good and perfect gift is from above, coming down from the Father of the heavenly lights, who does not change like shifting shadows”. Can we please demolish the theories of God punishing us for something bad we have done by bringing sickness and difficulties into our lives?

  For me, accepting those things is not an option. Unless the Holy Spirit tells you that the hardship you are going through is God’s way of teaching you something (which I really doubt He does), please, don’t just assume you need those things to learn something. The only thing you need to learn is that the devil is a liar! And oh, by the way, the devil is real. In the modern world people tend to think that the devil and demons are myths and something the church has come up with to scare people. Oh my. My, my, my. How dangerous isn’t that! As believers we are supposed to be Jesus-centered, not devil-centered, but we still need to know that the devil is real, ministry is warfare, we need to know the ways in which the devil works so that we can nullify his plans and not be fooled.

 To get back to the topic… When we meet difficulties we are supposed to rule over them. We are supposed to rise up over the situation and take control. The only one we are to submit to is God, we are not supposed to become a slave to the circumstances around us! When you meet them – use your AUTHORITY! Hallelujah, I’m getting all worked up in the Spirit here… But I really mean this. As Christians we need to remain humble, but that’s humble BEFORE GOD. The Bible says “Submit yourselves, then, to God. Resist the devil, and he will flee from you” (James 4:7). Do you see that? We are supposed to be humble before and submit ourselves to God, but we are to RESIST the devil! So many times I have seen Christians do the exact opposite. Many times we are proud and boast before God, but then we surrender before the devil. Why? Because that is how the devil deceives us. The devil can’t create things, so he turns upside down what God has created (to give you an example: sexuality is a good thing, but the devil turns it upside down and it becomes sinful; lust, pornography…). In the same way the devil makes us act in the exact opposite way of what was God’s plan for us.

 Please, dear brother and sister, recognize the POWER and AUTHORITY you have as a believer. According to Luke 10:19 we have been given authority over all the ability of the enemy (the verse is talking about snakes and scorpions which of course means demonic oppression), Jesus has given us authority to cast out demons (Mark 16:17-18), 2^nd Cor 10:3-5 talks about the spiritual warfare, Eph 6:10-18 talks about the armor of God. There is a war raging, and if you believe in Jesus, you are a soldier. No matter if you are a girl or a boy, young or old, Pentecostal or Catholic, you are a soldier and there is a daily battle to fight. The question is, do you want to put on the armor of God daily? Are you ready to use the authority?

 Do you remember the situation when the Israelites escaped from the slavery in Egypt? Led by Moses they fled, but it didn’t look that good. The Red Sea before them and the enemy behind them. Literally between the rock and the hard place… What happened? Look at Moses. The people were mourning, they were terrified. They were sure they would be facing death. What does Moses answer them? “Do not be afraid. Stand firm and you will see the deliverance the Lord will bring you today” (Exodus 14:13). Then the Lord speaks to Moses: “Why are you crying out to me? Tell the Israelites to move on”. For God the situation was no problem, but the Israelites focused their eyes on the circumstances instead of focusing on God! The Lord goes on by telling Moses to raise his staff and stretch out his hand over the sea to divide the water. What if Moses wouldn’t have obeyed God? What if he would have started crying like all the others? Well he didn’t. He used the authority God had given him, and the people were saved and their enemy destroyed.

 Once I read about a brother (forgot his name, sorry) from the US who was facing enormous troubles, most of them financial. Every day he would find new bills in his mailbox. One day he got tired of that, and he spoke to his mailbox. It was something like this: “I speak to you mailbox! You are not going to bring me any more bills, you are going to bring me good news!”. The next day he found a check of – if I remember correctly – 10 000 dollars in his mailbox.

 The other day I was receiving bad news from Finland, one message after the other. Sickness, financial troubles, relationships on trial… You name it. I was feeling really discouraged and down, but then I rose up and DECIDED (you need to make a decision, that’s always the first step!) to use my authority. I went down to the prayercave in the church, and prayed and literally shouted out! I also spoke to every principality and all the rulers of darkness that were attacking my family and friends. Then I took my phone from my pocket, and I said “You are going to bring me good news in the name of Jesus!”. It took less than ten minutes when I got the first message – one with good news. By the end of that day I had received many good news, and surely something had changed. Something had happened. I had chosen not to be defeated, I chose to use the authority I have – and this not in my own name but in the Glorious name of Jesus. The King of Kings, Majesty, The Great I Am, The Alpha and Omega. We have overcome by His blood, and in the same blood we have the power and authority.

  Finally I want to encourage you to STUDY the word of God. Don’t just read it, study it. Make mind maps, lists, underline important scriptures – whatever makes you learn. Secondly, put it into practice. We are not supposed to be just hearers but also doers of the word (James 1:22). When you read the word you will know yourself better, you will know God better, and you will also get to know more about your authority as a believer. When you then face hardships – stand on the word. Use the word. The devil won’t flee because of my words, but he will flee because of God’s words, even if they come out of my mouth. So when I feel sick I say “By His wounds I am healed” and stand on the word given in 1 Peter 2:24. When I feel worried I cast my anxieties on Him, because He cares for me, and so I stand on the scripture in 1 Peter 5:7. When I feel I’m under oppression I say that I have been given authority over all the ability over the enemy, and I stand on the word in Luk 10:19. We are supposed to study the Word until we have a word for every situation (2 Tim 4:2).

 Dear brother. Dear sister. Don’t be a baby in your faith. Yes, it will take you to heaven, I’m not questioning that, but I’m saying that you may miss out on a lot down on the earth if you let the devil steal from you (Jesus said the enemy has come to steal, destroy and kill, John 10:10). If you don’t use your authority you may never come into your “promised land” that God has for you, something marvelous He has prepared for you already here on the earth. Let’s stop being babies. Let’s get mature in our faith, use our authority and make a change in this world.