Klaustrofobi, rädsla för spindlar, rädsla för att att tala inför människor... Bekanta vardagsföreteelser som vi stöter på varje dag, och som säkert flera av oss lider av. Just det - LIDER av. Rädslor begränsar oss, och gör oss ovilliga att göra vissa saker. Detta kan bli ett allvarligt problem när rädslorna infinner sig på viktiga områden, inte minst i vår Gudsrelation.
Gud är vår pappa. En förälder symboliserar grundtrygghet för ett barn. När ett tre-årigt barn på daghemmet blir ängslig kan han tänka på sin mamma eller pappa, se en mental bild, och på så sätt "tanka trygghet". Detta borde också fungera i vår Gudsrelation. Vi får och ska komma till Pappa med allt som vi är rädda eller ängsliga för, inför Honom får vi lämna vår osäkra framtid och oron för ekonomin. Han har själv lovat att bära allt detta, och Han är själv vår trygghet. Vad mera behöver vi än en allsmäktigt Gud som håller oss i sin hand? Jo, vi behöver bli påminda om det.
Det kan låta som skåpmat, men det tål repeteras. Det finns INGET vi behöver oroa oss för (I give all my cares to Him because He cares for me / 1 Peter 5:7). Oron intar så väldigt lätt vårt sinne, och ju mer vi tänker på det som framkallar rädslan eller oron desto räddare blir vi. Det farliga med rädslorna är just hur omedvetet de kan styra oss och våra val, och hur snabbt de får mera rum i oss och mera makt över oss. Människofruktan är en vanlig rädsla speciellt bland troende människor. Man är rädd att visa eller tala om sin tro för man vet inte med säkerhet hur andra människor skall reagera. Tala om att begränsa Gud...
Jag har under den senaste tiden upptäckt väldigt många rädslor hos mig själv. En av mina största rädslor är att mista mina vänner, vilket kan låta konstigt, men det har sina grunder. Lösningen ligger i varje fall inte i att skylla bort rädslan och komma med en massa bortförklaringar. Det är bäst att gå till botten med saken och veta varför man känner som man gör, behandla saken - och sedan bli fri. Det kan ta sjukt, men det är alltid värt det.
En stor del av våra rädslor bottnar i feluppfattningar om Gud. Om vi skulle förstå hur otroligt kärleksfull Han är, och hur stor omsorg Han har om oss, så skulle vi knappast känna någon rädsla. Jag tror inte Jesus var rädd. Om vi mer och mer fäster blicken på Gud som vår Fader som verkligen ger oss allt vi behöver och som älskar oss så otroligt mycket så får våra jordiska bekymmer falla bort. De mister sin kraft i Guds ljus. Det är därför vi inte ska se på omständigheterna. Det är därför vi ska se på Gud.
fredag 23 mars 2012
måndag 19 mars 2012
Ärlighet och sanning
Tycks blogga oftare än jag tänkt mig... Eller så beror det på att jag gärna hittar på annat att göra när jag borde läsa till studentskrivningarna?
Ärlighet och sanning är två ord jag funderat på väldigt mycket under den senaste tiden, och Gud har också visat mig en del saker inom det området, och understrukit vikten av ärlighet. Eftersom jag tror att Bibeln är Guds ord vet jag att jag inte ska ljuga (det åttonde budet), men det kan väl inte vara så farligt att hemlighålla en del saker? FEL. Vi får inte ljuga, varken åt oss själva, vår nästa eller inför Gud. Det sista är förresten inte möjligt, även om vi ibland tror att vi kan lura Pappa. Att inte säga sanningen är som att plantera ogräs. Det sprids snabbt, och kan få oväntade konsekvenser: ogräs kan t.om. döda andra växter när de kräver mera livsrum. Samma gäller lögnen som hänsynslöst kan rota annat - som Guds ords auktoritet - ur vägen för att få mera makt. I själva verket säger Guds ord att den onde är lögnens fader. Då kanske vi inser allvaret.
Att inte vara ärlig binder oss. Det binder oss själva och begränsar Guds möjligheter att verka genom oss. Flera predikanter har under den senaste tiden lämnat fast för att ha levt ett dubbelliv, de som har ansetts vara stora gudsmän har begått grova överträdelser som inte hör lärjungaskapet till. Vad lära vi härav? Att inte lita på människor eller att döma alla predikanter? Visst inte. Men vi kan inse hur förödande det kan vara om vi inte är ärliga och inte låter sanning råda i våra liv, om vi inte vågar medge och erkänna (OBS: inte godkänna, men erkänna) våra problem i tid.
Jag har själv nyligen varit tvungen att inse att det inte går att ljuga för sig själv heller. Eller ja, det går en tid, men det man sår får man skörda. Det är dags att börja rota i skrotet och ta fram de saker som mer eller mindre omedvetet styr mig på ett negativt sätt, jag måste göra det för att bli helt fri. Efter första sjukskrivningen, viloperioden och terapin för två år sedan trodde jag att jag gått till botten med de saker som får mig att bl.a. prestera mer än jag orkar, men jag var tvungen att inse att det fortfarande finns såna saker kvar. Obehandlade minnen som får mig att fylla min tillvaro med en massa uppdrag och uppgifter. Det är tungt och svettigt att ta itu med dessa saker, men samtidigt vet jag att jag är i trygga händer. Översteläkaren vet vad Han gör, och Han leder mig rätt. Han är själv sanningen, och tillsammans med Honom får jag behandla det som känns jobbigt, låta Hans ljus lysa in i det som är mörkt. He heals the broken, He makes all things new. His love never fails. He's my God.
"... sanningen skall göra er fria" (Joh 8:32)
Ärlighet och sanning är två ord jag funderat på väldigt mycket under den senaste tiden, och Gud har också visat mig en del saker inom det området, och understrukit vikten av ärlighet. Eftersom jag tror att Bibeln är Guds ord vet jag att jag inte ska ljuga (det åttonde budet), men det kan väl inte vara så farligt att hemlighålla en del saker? FEL. Vi får inte ljuga, varken åt oss själva, vår nästa eller inför Gud. Det sista är förresten inte möjligt, även om vi ibland tror att vi kan lura Pappa. Att inte säga sanningen är som att plantera ogräs. Det sprids snabbt, och kan få oväntade konsekvenser: ogräs kan t.om. döda andra växter när de kräver mera livsrum. Samma gäller lögnen som hänsynslöst kan rota annat - som Guds ords auktoritet - ur vägen för att få mera makt. I själva verket säger Guds ord att den onde är lögnens fader. Då kanske vi inser allvaret.
Att inte vara ärlig binder oss. Det binder oss själva och begränsar Guds möjligheter att verka genom oss. Flera predikanter har under den senaste tiden lämnat fast för att ha levt ett dubbelliv, de som har ansetts vara stora gudsmän har begått grova överträdelser som inte hör lärjungaskapet till. Vad lära vi härav? Att inte lita på människor eller att döma alla predikanter? Visst inte. Men vi kan inse hur förödande det kan vara om vi inte är ärliga och inte låter sanning råda i våra liv, om vi inte vågar medge och erkänna (OBS: inte godkänna, men erkänna) våra problem i tid.
Jag har själv nyligen varit tvungen att inse att det inte går att ljuga för sig själv heller. Eller ja, det går en tid, men det man sår får man skörda. Det är dags att börja rota i skrotet och ta fram de saker som mer eller mindre omedvetet styr mig på ett negativt sätt, jag måste göra det för att bli helt fri. Efter första sjukskrivningen, viloperioden och terapin för två år sedan trodde jag att jag gått till botten med de saker som får mig att bl.a. prestera mer än jag orkar, men jag var tvungen att inse att det fortfarande finns såna saker kvar. Obehandlade minnen som får mig att fylla min tillvaro med en massa uppdrag och uppgifter. Det är tungt och svettigt att ta itu med dessa saker, men samtidigt vet jag att jag är i trygga händer. Översteläkaren vet vad Han gör, och Han leder mig rätt. Han är själv sanningen, och tillsammans med Honom får jag behandla det som känns jobbigt, låta Hans ljus lysa in i det som är mörkt. He heals the broken, He makes all things new. His love never fails. He's my God.
Savannen i Kenya. Soluppgång. En ny dag. Ny nåd. Frihet.
söndag 18 mars 2012
How did I get here?
Trodde aldrig denna dag skulle komma... Har alltid tänkt att en blogg inte är något för mig, att det bara är något som tonårstjejer håller på med. Har i varje fall insett att jag har ett behov av att skriva mer än facebook-statusar som menigheten kan läsa ifall de så vill - det vill säga DU. Speciellt tänker jag på ämnen som tangerar min tro och min vandring tillsammans med Gud och andra lärjungar. Därav bloggens namn.
Vet inte hur ofta jag kommer att blogga, hur mycket tid jag kommer att satsa på detta. Att skriva har ändå alltid varit viktigt för mig, och jag har under olika perioder av livet skrivit olika slags texter. Speciellt under osäkra perioder av livet är skrivandet ett viktigt verktyg för mig för att få klarhet i saker och ting. Tyvärr måste jag väl medge att jag igen känner mig väldigt osäker på vad som egentligen sker i mitt liv just nu, allting ändras i snabb takt och jag borde klara av att göra stora beslut som antagligen kommer att styra resten av mitt liv. Däremot vet jag att jag egentligen inte behöver - och i själva verket inte ska - oroa mig för något, för Herren har i sitt ord lovat att i allt vägleda mig. Men det är väl precis detta som livet som lärjunge handlar om, att våga lita på Honom fullt ut och tro på Hans löften. Att lita på att Han öppnar de dörrar som ska öppnas och stänger de dörrar som ska stängas.
"Vad jag gör förstår du inte nu, men längre fram skall du förstå det" (Joh 13:7)
Ibland får vi svar på våra frågor här och nu, oftast efter en tid av osäkerhet och väntan , men ibland måste vi godkänna att vissa saker hör evigheten till. Herren vet hur mycket vi tål och klarar av, och uppenbarar inte alla sina sanningar för oss på en gång. Viljan att veta mer och att få mera kontroll över situationen finns dock hos de flesta (läs: alla) av oss, det är väl i grund och botten ett resultat av syndafallet. Den onde lovade Adam och Eva gudomlig kunskap ifall de åt av den förbjudna frukten - och här är vi idag, mänskligheten, och lider av ångest och depression ifall vi upplever att vi inte har kontroll över vårt liv (enligt undersökningar inom psykologin). Även om man säger att det är en psykologisk grundmekanism att vilja ha kontroll över sitt eget liv så är den bibliska sanningen annorlunda: det är Gud som ska ha kontrollen i och över våra liv. Det är Han som ska få styra. Jag vågar också påstå att man som människa finner djupare frid i att HELT mista kontrollen (inte på ett destruktivt sätt, utan ge kontrollen åt Gud) över sitt liv, än om man strävar efter att uppnå full kontroll - för den senare är en utopi. Att nere på sina knän erkänna att man inte kan styra allt utan ger kontrollen åt Gud - det ger en helt annorlunda frid. Det är så vi blev skapade. Till tjänare, som ska inse tjänarens ställning.
Peace,
patu
Vet inte hur ofta jag kommer att blogga, hur mycket tid jag kommer att satsa på detta. Att skriva har ändå alltid varit viktigt för mig, och jag har under olika perioder av livet skrivit olika slags texter. Speciellt under osäkra perioder av livet är skrivandet ett viktigt verktyg för mig för att få klarhet i saker och ting. Tyvärr måste jag väl medge att jag igen känner mig väldigt osäker på vad som egentligen sker i mitt liv just nu, allting ändras i snabb takt och jag borde klara av att göra stora beslut som antagligen kommer att styra resten av mitt liv. Däremot vet jag att jag egentligen inte behöver - och i själva verket inte ska - oroa mig för något, för Herren har i sitt ord lovat att i allt vägleda mig. Men det är väl precis detta som livet som lärjunge handlar om, att våga lita på Honom fullt ut och tro på Hans löften. Att lita på att Han öppnar de dörrar som ska öppnas och stänger de dörrar som ska stängas.
"Vad jag gör förstår du inte nu, men längre fram skall du förstå det" (Joh 13:7)
Ibland får vi svar på våra frågor här och nu, oftast efter en tid av osäkerhet och väntan , men ibland måste vi godkänna att vissa saker hör evigheten till. Herren vet hur mycket vi tål och klarar av, och uppenbarar inte alla sina sanningar för oss på en gång. Viljan att veta mer och att få mera kontroll över situationen finns dock hos de flesta (läs: alla) av oss, det är väl i grund och botten ett resultat av syndafallet. Den onde lovade Adam och Eva gudomlig kunskap ifall de åt av den förbjudna frukten - och här är vi idag, mänskligheten, och lider av ångest och depression ifall vi upplever att vi inte har kontroll över vårt liv (enligt undersökningar inom psykologin). Även om man säger att det är en psykologisk grundmekanism att vilja ha kontroll över sitt eget liv så är den bibliska sanningen annorlunda: det är Gud som ska ha kontrollen i och över våra liv. Det är Han som ska få styra. Jag vågar också påstå att man som människa finner djupare frid i att HELT mista kontrollen (inte på ett destruktivt sätt, utan ge kontrollen åt Gud) över sitt liv, än om man strävar efter att uppnå full kontroll - för den senare är en utopi. Att nere på sina knän erkänna att man inte kan styra allt utan ger kontrollen åt Gud - det ger en helt annorlunda frid. Det är så vi blev skapade. Till tjänare, som ska inse tjänarens ställning.
Peace,
patu
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)