Walk by faith and not by sight

Dödläget på bloggen har berott på en absolut tidsbrist. Inträdesprov, jobb, förberedelser inför studentfesten o lite till inträdesprov o lite till jobb har gjort sitt. Imorgon blir det de sista intervjuerna för psykologin, och samtidigt de sista testen överlag. Efter det kan jag inte mera göra något för att styra eller ställa, utan litar på att Herren kommer att öppna den dörr som ska öppnas också vad som gäller studieplats.
 Känns som att verkligen ALLT ändras just nu. Gud är den samme förstås, tack och lov för det!! Kompisgänget, skolan, vardagen - allt annat ändras. Samtidigt som jag inte alls är färdig att gå vidare, utan bara vill stanna kvar en stund, så vet jag ändå att det är dags att ta nästa steg. Göra det jag blivit kallad att göra. Det känns bara så tryggt i Kokkola med alla man känner, församlingen, FBK och det vanliga mönstret. Kanske det just är därför jag måste vidare. Det skulle vara FÖR bekvämt att stanna här nu. Och visst, studietiden blir säkert en alldeles speciellt fin tid. Lite tveksam hur det kommer att bli i militären, men å andra sidan kan det bli en välbehövlig paus i allt det hektiska!
  Konstigt att befinna sig i en situation då så många dörrar plötsligt finns runtomkring mig. Är så van att gå i en "tunnel", man går med massan och behöver inte göra så stora val själv. De senaste 12 åren i skolan har inte inneburit så väldigt stora valmöjligheter, medan jag nu plötsligt har hela livet framför mig (känns det som i allafall) och borde veta vad jag ska göra. Härligt att bli påmind om Jesu ord: "Jag är vägen, sanningen och livet". Han inte bara visar vägen. Han ÄR vägen. Han öppnar de dörrar som ska öppnas och stänger de jag inte ska gå igenom. Han är min trygghet. Min försörjare. Mitt allt.
  För några veckor sedan besökte jag ett evangelisthem i Vilppula, och fick uppleva Herrens närvaro på ett alldeles speciellt sätt. Blev styrkt, uppbyggd och välsignad - och väldigt många gånger blev jag tillsagd att inte glömma min kallelse. Jag vet att Herrens plan för mitt liv är något unikt, och säkerligen inte något helt vanligt liv ur världens synvinkel. Jag vill göra det Han kallar mig till. Om det är i Kenya, om det är i Finland, om det är vilohemmet jag drömmer om eller missionstjänst, jobb som psykolog eller brandbefäl, som evangelist eller själavårdare, om det är en kallelse till att leva ensam eller om jag blir välsignad med familj (det sista tar sjukt att säga) - må Guds vilja ske. Det är alltid det bästa. Och vad annat är av betydelse? Han ser mina drömmar. Han ser mitt hjärta. Han ser vad som gör mig lycklig. Han ser att jag vill göra det som gör Honom lycklig. Därför tänker jag välja att vandra i tro. Jag ser inte varje steg, men så länge jag är på Hans väg kan jag lita på att Han leder mig rätt. Han gör mina steg fasta. Min Pappa. Min Gud.