När nästa steg är steget ut på svag is

Så mycket på gång just nu... Borde sova egentligen, ska på styrelsemöte till Vasa imorgon så borde vara pigg då. Kommer inte att hända med denhär farten. Har just haft besök av en del av "folket", och insåg att det var en av de sista gångerna. Konstaterar det om det mesta som händer, och gör det kanske lite väl dramatiskt. Men i varje fall.
 Om lite på en vecka bär det av till Keuruu. God have mercy, hoppas och ber att det blir bara ett halvår i militären. Vill vidare. Vill till Kenya efter det - eller det tror jag i allafall. Jag vet att jag vill bort, och undrar ibland om det verkligen är Guds vilja att jag åker till Afrika strax efter militären. Och visst, det är inte alls säkert ännu, men ibland känns det som det enda rätta att göra. En känsla jag tycker jag känner igen från förr. En känsla som det är bäst att lyda, för då följer ett äventyr jag inte vill missa!
 Så om allt går som jag önskar (men Gud låt din vilja ske...) så blir det mili, sen Kenya och kanske till Australien o hälsa på syster med familj på "hemvägen". Efter det hoppas jag att jag är färdig för att börja studera, vad det nu än blir, får svaren från skolorna den 17.7. Dessutom kommer jag att vara åtminstone en del av permissionerna  på Vilppulan Evankelistakoti o hjälpa till med vad jag kan, så det blir inte mycket Karleby efter den 9.7 tror jag... Skrämmande, skönt, ovisst, spännande - så mycket på en gång. Känns som att jag verkligen inte är färdig att lämna allt, men samtidigt vet jag att jag aldrig kommer att bli det. Mina vänner, min familj, församlingen, FBK, mitt hem. Det skulle vara så enkelt att bara lämna här. Men jag vet att det inte är Guds plan för mig. Jag vet att Han planerat något annorlunda. Något otroligt fint, något spännande och enastående, och Han kommer att leda mig. Han är min trygghet. Han är min försörjare. Han är min sköld och mitt skydd. Han är min rådgivare, min fridsfurste, min frälsare. Han är min Gud. Han är min pappa.
 En vecka kvar alltså. Blir en massa koppar kaffe i form av goodbyes, en massa "sista gången jag gör detta med dessa människor"-tankar. Så overkligt att det verkligen händer. Ingenting är förstås slutligt, vem vet hur saker och planer ändras, och vem vet om vi alla flyttar tillbaka till Karleby om typ 10 år. Men ändå. Dethär är slutet på ett kapitel. Och början på ett nytt.

Och HERREN skall alltid leda dig; han skall mätta dig mitt i ödemarken och ge styrka åt benen i din kropp. Du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång, vars vatten aldrig tryter.

- Jesaja 58:11