Mitt hopp

De första dagarna i milin är över, äntligen en ordentlig stund kvällsledigt. Det har varit tuffa dagar, faktiskt tuffare än jag tänkt mig. Kände en kille som skulle hit, men vi blev placerade i olika kompanier så jag kände (känner) ingen av de jag fick dela rum och byggnad med. Tyvärr tycks vi inte ha mycket gemensamt, de flesta meningarna börjas och slutas med svordomar och handlar för det mesta om alkohol. Känslan då man inte riktit passar in... Samtidigt tror jag att det inte är ett sammanträffande att jag bor med just dessa killar, utan jag tror att Gud har en plan också för dem och jag vill göra mitt bästa för att vara en del av den planen!
  Nästa onsdag börjar en bibelgrupp tillsammans med militärdiakonen, ska bli intressant och hoppas verkligen att det blir en fin gemenskap. Problemet är kanske att jag har så höga förväntningar efter att ha fått träffas med martsat så länge, och uppleva något alldeles speciellt. Saknar den gemenskapen.
 Det känns viktigt för mig att just nu påminna mig själv om VEM JAG ÄR och varifrån MITT HOPP kommer. När allt jag gör måste följa samma regler som för alla andra och jag måste fåga om lov för att gå på toaletten eller skrapa mig när myggbetten kliar - då måste jag veta vem jag är, och inte bli helt vilsen av alla kommandon.

  Jag är värdefull, älskad, Gud har en plan för mig och Han har kallat mig. Han älskar mig. Jag är trots allt en syndare som behöver ny nåd varje dag - och det får jag, för Gud är trofast och Han lämnar mig ALDRIG.

Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen.

(Rom 12:12)

Jag väljer att tro, och jag väljer att göra det som står i bilbelordet ovan. Jag väljer det i kraft av tron, och jag väljer det även om det inte känns bra och roligt. Även när klockan är 5:45 och väckningen kommer.
Jesus är mitt hopp, min frälsare, min återlösare, mitt skydd - och jag får "leva gömd i Kristus" (Kol 3:3). Jag får fly in i Honom och lita på att Han bär, Han har sett varje dag som ligger framför mig och Han vet vad jag behöver för att orka vidare, för att växa i Honom. Han är verkligen min försörjare. Min Pappa.

  Tror nog det blir Kokkola nästa helg då det blir permission, saknar mina vänner så mycket. Tacksam för att jag har en sån fin gemenskap att komma hem till! Nu blir det snart kvällsmål på statens bekostnad, och jag tar med mig orden "leva gömd i Kristus". Jag tror jag kan behöva tala dem över mig själv ett antal gånger under de kommande månaderna. Gör det du också!