Din vilja, inte min.

Jag är en människa som så gott som alltid går omkring och planerar, funderar och lever någonstans i framtiden. Jag skulle säkert få abstinenssymptom av att vara utan min kalender... I varje fall tror jag att vi alla gör oss skyldiga till detta i större eller mindre omfattning. Vi har väl alla åtminstone en ungefärlig plan över hur vi vill att vårt liv ska se ut, vi har planerat arbetsveckan och semestern som infaller om någon månad. Det är visserligen helt okej, psykiskt sätt är det väldigt tungt att leva i ovisshet. Vi får ändå inte låta det gå för långt. Vi löper då risk för att stänga ut Gud ur bilden, vi kan begränsa Hans möjligheter att verka i våra liv om vi strävar efter full kontroll. Det är dessutom inte bara dåligt - det är en allvarlig synd. Precis densamma som Adam och Eva föll för - han ville bli som Gud. Snacka om arvsynd...

 Jag kommer väldigt ofta inför Gud med en lång lista, en sorts mental kalender där jag planerat olika saker. "Okej Gud, såhär tycker jag att de sku vara bäst. Först gör jag detdär, sen detdär och det leder dit... " Och sen till slut kommer ett ynkligt "Men låt din vilja ske, inte din". I det skedet blir väl detdär sista tillägget bara ord. En farisébön.
  Visst, Guds ord låter oss få veta att då vi ber ska vi komma inför honom med våra önsknigar:

Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. (Fil 4:6)

Det Guds ord också låter oss få veta är att Han vill ha hängivna hjärtan, tjänare som underkastar sig Hans vilja och är villiga att gå i Mästarens fotspår. Ett "Låt Din vilja ske" som kommer från hjärtat. Även om det skulle innebära att flytta till ett annat land. Byta jobb. Bryta en relation som känns viktig. Sluta med en hobby, sluta skvallra, sluta klaga - eller sluta göra upp planer.

  Jag märker hur Gud igen har lett mig in i en situation där jag än en gång tvingas leva i en sorts ovisshet. Jag vet inte hur lång min tjänstetid i militären blir, och kan egentligen inte göra så mycket för att påverka saken. Jag kollar nästan varje dag på flygbiljetter men vet först om några veckor när jag kan flyga iväg till Kenya dit mitt hjärta längtar. JAG VET INTE. Det känns frustrerande, men samtidigt hör jag Guds röst i bakgrunden...

"Mitt barn, du är alltid hos mig. Gör dig inga bekymmer, utan låt mig helt och fullt bära dig. Jag ger dig en framtid och ett hopp. Jag ser längre än du gör, och jag vet vad du behöver. Jag är din försörjare. Jag är Herren din Gud, och jag lämnar dig aldrig."

  Vad skönt det egentligen är att ge upp. Sluta fundera, planera och oroa sig. Stänga ut alla tankar som snurrar omkring i huvudet, stänga öronen för allt annat än min himmelske Faders varma röst som försäkrar mig om att "för den som tror samverkar allt till det bästa". Han har en plan för varje dag. Eftersom Han skapat hela universum så kan jag säkert lita på att Han fixar också mitt liv?

  Slutligen kanske jag vågar be en farlig bön... "Herre, låt Din vilja vara också min vilja".

  Och så är jag plötsligt igen mitt i förändringens ström. Han gör något nytt.