Glory River

Dagarna bokstavligen flyger iväg... Nå, dagar som denna önskar man nästan att det snart skulle bli kväll och man skulle få lägga sig. En dag då den onde verkligen attackerar från varje håll och försöker på alla sätt trycka ner mig och ”get me off course”. Dagen började med dåliga nyheter från en väldigt viktig person, går inte djupare in på det här, men det lade sig som ett tungt moln ovanför mig. På något sätt visste jag att det inte kom att vara dagens enda motgång, och jag visste att nu kan jag välja mellan två alternativ:

     

     a)      Baby-patu. Jag kan lämna liggandes redan efter det första slaget, gråta, sucka, tycka synd om mig själv, och om jag kommer mig att be så är det en bön präglad av självömkan och ”Gud snälla kan du int det ena med det femte”...

 

    b)     Soldier-patu. Jag kan välja att resa mig upp och ”stiga över situationen”. Jag kan välja att använda min auktoritet i Kristus och tala till omständigheterna att underordna sig Jesus, jag kan tala till allt det onda som trycker på och binda de onda makterna i Herren Jesu namn. Det står skrivet att vi har fått auktoritet över allt det onda (Luk 10:19), och att det vi binder på jorden är bundet i himlen (Matt 18:18). Det viktiga är speciellt för mig att kontrollera mina tankar – om den onde vinner kontrollen över mina tankar så är det kört. I 2 Kor 10:5 står det att vi gör varje tanke en lydig fånge hos Kristus, och det måste jag göra. Gud ger mig frid, inte oro, rädsla och osäkerhet.

Idag valde jag för en gångs skull b)-alternativet. Det har inte varit lätt att stå fast, för dagen har varit fylld med negativa saker: min telefon gick sönder, i grannhuset bredvid bibelskolan dödade en mamma sina två döttrar alldeles plötsligt, kyrkan hotades av en farlig gruppering som inte gillat de evangelisationsmöten vi ordnade förra veckan i Ruiru-området, och på vägen hem attackerades jag av en drogmissbrukare. Han trodde säkert att han skulle få mina pengar, men mig rånar man inte så bara!! Jag visade honom var skåpet står. Jag kanske ser liten och svag ut, men jag säger dig att jag numera inte är en person man ska hoppa på i första hand. Om en stund kom två män och bar bort mannen som vid detta lag var rasande och ropade efter mig. Ropa bäst du vill vetja, jag är en konungason och mig rör du INTE!

   Det har hänt en massa igen, vet inte riktigt vad jag skrivit och vad jag inte skrivit... Den senaste veckan har jag lärt mig hur mycket som helst av en kraftig kvinna, Sheila Spencer, en pastor från USA. Hon tjänade på ett väldigt välsignat sätt i helandets nådegåva och jag fick vara hennes ”lärjunge” på många möten – och till slut var det jag som skulle leda människor i Andedop och förmedla Herrens helande. En kvinna med en megastor tumör i magen kom till förbön och hon föll av Guds kraft. Hennes mage var lika stor som för en kvinna i typ graviditetens sjätte månad, och vid handpåläggningen rördes något inne i magen, helt som om det påriktigt funnits en baby där (hon var alltså inte havande utan hade en enorm tumör där inne). Tumören ville inte ge sig! Följande dag var hennes mage avsevärt minre, det var som som nån tagit bort flera liter vätska därifrån, och jag tror att hon kommer snart att bli helt och fullkomligt hel. En massa besatta människor har blivit fria, sneda ben har blivit raka... Jesus bekräftar sina löften på ett mäktigt och påtagligt sätt. Har börjat kalla fenomenet "Glory River" när Gud mittiallt ingriper på ett mäktigt sätt, folk faller av Guds kraft, helanden bryter fram som solljuset, demoner flyr och allt det andra underbara sker som bara Gud kan göra. Mera sånt, tack!

 I maj 2014 ”på hemvägen” kommer jag att åka först till Los Angeles på ett litet uppdrag, och sen flyger jag vidare till North Carolina för att vara där typ 10 dagar på olika uppdrag tillsammans med Sheila. Can’t wait!! En underbart smord kvinna. Hon kommer hit igen i september, så vi hinner jobba i lag en del före nästa vår också. Härligt hur Gud leder rätta människor ihop och öppnar de rätta dörrarna.

 Inkommande lördag åker jag iväg till Narok, och det blir mitt största uppdrag hittills. Kommer att stanna två veckor. Jag fick flera tilltal om stället i Finland när jag förberedde resan, och jag vet att Herren vill göra stora ting där! Staden kallas östra Afrikas mörkaste stad, och där finns en massa häxor och annat snedvridet. Staden är massaj-stammens ”huvudstad”. Jag har varit i kontakt med pastor Nicolas som jag kommer att övernatta hos, och han har förberett en hel del för mig... Det blir två/tre predikningar varje dag på olika håll. Jag vill se Herrens ljus bryta igenom det mörker som ligger över staden, och minareten som finns i staden kommer att rasa. Punkt. Jag vet inte om den alldeles bokstavligen kommer att rasa eller om det är en bild för det som sker på det andliga planet – men bönetornet ska ner, det är Herrens ord. Det enda namnet som ska prisas och ropas på gatorna är JESUS. Jag tänker gå runt moskén som Josua gick runt  muren i Jeriko (”by FAITH the walls of Jericho fell”, Josua 6:20), och varje gång de ropar ut en bön från minareten så tänker jag också ropa – och om det så kostar mig min röst så tänker jag ropa högre! Tänker på orden från en av mina favoriter när det gäller kampsånger: ”Steg för steg vi rör oss framåt, intar landet bit för bit. Vapnet i vår hand är bönen, fästen bryts allt ned och ned och ned... Vi vill se Jesus lyftas högt!” Halleluja! Jag tar gärna emot allt det bönestöd som bara finns tillgängligt under tiden 30.3-13.4 då jag är i Narok – men som ni ser händer det ju en del saker också i Kiambu, så bön är alltid välkommet!

 Samtidigt som det sker mycket omkring mig så sker det mycket inom mig. Gud jobbar, rensar, slipar, fixar... Väldigt ofta tar det sjukt, och väldigt ofta är jag ovillig att ge ifrån mig det Han vill ta bort, men till slut inser jag alltid att Han vet bäst. Om Han tar något så är det för mitt bästa, och Han ger något alltid istället för det som tagits bort. Gud är bakom varje god och perfekt gåva (Jak 1:17)! Ibland pirrar det inom mig, och jag undrar vart Gud vill leda mig när Han börjat jobba med sån fart och sån kraft? Ett ord som snurrar i mina tankar varje dag är från Haggai 2:10 ”Den kommande härligheten hos detta hus skall bli större än den förra, säger Herren Sebaot”. Vi har sett bara en glimt av den härlighet som Gud kommer att ösa över sina barn när vi varje dag avverkar en dagsresa närmare Jesu återkomst. Vi kommer att få se större mirakel ske, otroliga skaror bli frälsta, och profetian i Joel 2 (vers 28 framåt) skall uppfyllas på ett mäktigt sätt. Herren skall utgjuta sin Ande över allt kött på ett kraftig sätt, och vi skall göra större verk än Jesus gjorde (John 14:12)! Det vi ser idag är bara början, men det tar inte länge innan större hjul sätts i rörelse, det tyder tidens tecken på alldeles tydligt.

  

 Vill du vara delaktig i allt detta? Vill du resa upp de döda, se helande, driva ut onda andar? Vill du ha en trygghet som inga stormar kan ta ifrån dig? Vill du överbefolka himlen och se helvetet bli åtminstone halvtomt? Säg ditt ja till Jesus, och våga be ”Låt Din vilja ske” – och be det ärligt. Våga be ”Sänd mig dit Du vill” – och be det ärligt. Jag varnar dig – Gud hör bön, och det kan komma att kosta dig allt, men Han ger dig mycket mera! När vi stiger ur bekvämlighetszonen och blir ett verktyg i Hans hand börjar otroliga saker ske. Det är inte alltid lätt, men det är rätt! Minns att så mycket du låter Gud arbeta i dig kommer Han att arbeta genom dig. Om vi inte låter Honom jobba inom oss och forma oss är vi inte nödvändigtvis sådana verktyg som behövs, och då väljer Gud någon annan. Han förkastar dig inte, frälsningen tar Han aldrig ifrån oss, men om vi vill se mera, om vi vill se det hända som Gud lovar oss i sitt Ord och verkligen vill vara delaktiga i det arbetet – då måste vi vara redo att ”dö bort från oss själva”.

Är du redo?

Nya kontakter och en lång gudstjänst

Söndagen den 17.3.2013

My goodness. Vilken dag. Helt, totalt slut. Har varit sju timmar i kyrkan idag, och vi hade en underbar tid tillsammans med Pappa Gud. Vi sjöng, dansade, lyssnade till predikningar och vittnesbörd. GUD ÄR GOD. Fyra kom till tro och två besatta kvinnor blev fria efter en stunds kamp. Den ena kvinnan hade en demon som började manifestera sig själv när jag ropade namnet Jesus, och hon slog och sparkade mig så att jag imorgon säkert är helt blå och gul... Våldsamt, men helt värt det. Hon skulle ta livet av sig efter gudstjänsten. Hon hade köpt en flaska gift som hon hade hemma hos sig. Gud ville något annat.

 Var igår alldeles förbluffad när jag insåg att jag faktiskt övar med ett lovsångsteam som ska leda mer än tvåtusen människor i lovsång. Jag, som haft problem med att sjunga inför människor hela mitt liv. Man kan lugnt säga att Gud fått jobba en hel del inom mig! En av de intressanta små detaljerna från veckan är ett email jag skickade åt Prismas chef i Kokkola. Gud sade att jag måste bekänna det jag gjorde för tio år sedan då jag regelbundet snattade godis, pokemon-kort och tobak från butiken. Usch vad det var obekvämt att skriva det mejlet, men vilken skön känsla som följde! Hoppas och ber att det får vara ett vittnesbörd åt chefen. I allafall verkade han väldigt överraskad över min bekännelse.

  Har denna vecka stiftat bekantskap med många amerikaner, bl.a. ägaren av USA:s andra till största bank och en av männen som hittade det som antas vara Noas ark på ett berg i norra Irak år 2006. Har blivit hjärtligt inbjuden till bådas hemorter, får se vad framtiden bär med sig... Vågade inte fråga om jag får skjuts med bankägarens privatplan. I varje fall vet jag att dessa människomöten inte är en slump, det har båda parterna upplevt, utan Gud förbereder något som vi inte ännu kan sätta fingret på. Spännande!!

  Var idag in till Nairobi efter gudstjänsten för att handla i ett större köpcenter. Situationen är ganska kaotisk. I lördags tog poliserna ihop med människorna som protesterade mot resultatet i presidentvalet, och nu undersöktes vår bil för eventuella bilbomber. Väl inne i köpcentret kunde jag bara stå och titta. Så längde sedan jag sett så mycket mat, så många saker jag saknat. Ost, skinka, biffar, godis... Saker vi inte äter här. Kunde inte köpa något av dem heller, för det vore en förolämpning mot mina afrikanska föräldrar som inte har råd med såna produkter och som gör sitt bästa för att bjuda mig på god mat. Kunde inte något åt att jag stod där och snålade över ostdisken... Blev ändå alldeles trött över att se så många sorter av alla möjliga burkar och saker. En butik som var mycket mindre är vår Prisma, men har inte varit till en så stor matbutik sen jag lämnade Finland, och kom inte ihåg hur mycket gott det finns där. :) Måste medge att det kommer att bli ganska skönt att komma till Australien och fara o handla o shoppa där – när jag skaffat jobb och  fått första lönen förstås. Men det är en lång tid till det, kämpar med att verkligen leva en dag i taget. Men lite måste man ju få drömma ibland! 

  Snart i säng, imorgon börjar morgonbönen redan sex-tiden, så blir att stiga upp före fyra... Långa dagar ibland. Måste försöka göra lördagarna lugnare för söndagen är verkligen ingen vilodag för mig, men en dag av vila är nog ett måste, både för Gud och för kroppen. Dagarna flyger iväg har jag konstaterat! Om mindre än två veckor åker jag iväg till Narok, ”Östafrikas mörkaste stad”, kommer att stanna i ett par veckor och har stora planer och förväntningar. Mera om det senare, nu tar jag natt!

The great vision

En av dessa heta eftermiddagar hade jag några timmar ledigt, och jag hade planerat att gå ner i bönekällaren och vara en god stund inför Herren. På väg ner dit såg jag att några damer skurade kyrkgolvet, och jag tänkte att jag kan hjälpa dem med det arbetet. Det blev förstås en stor grej av det hela, att en (vit!) man kan skura golvet... Nåja, anyway. När jag skurade och tvättade började Gud tala till mig, och Han påminde om ett löfte som jag gav åt honom hemma i Finland. Jag sade ungefär ”Gud, nu lämnar jag tiden i Kenya inför Dig. Använd mig som Du vill, smått eller stort. Jag tror att Du har stora planer, men om Du vill att jag ska skura golvet så då gör jag det. Jag vill tjäna dig oavsett uppgiften”. Där var jag på knä i kyrkan och skrapade lös tuggummi från golvet. Jag visste ändå att detta skulle öppna något lås, det var som ett litet test för mig.

 När vi var klara med golvet fortsatte jag ner till bönekällaren. Jag märkte strax att nu vill Gud tala, så jag steg upp och började tala i tungor. Om en stund är jag inte i bönekällaren, utan i en väldigt ljus omgivning, och min blick fästs vid en tröskel framför mig. Jag visste att det var något speciellt med tröskeln. Vågar jag stiga över till andra sidan? Visst, jag tar steget. Det steget för mig in i en gammal stenkyrka, in i det vi kallar vapenhuset. Det fanns spjut, sköldar av olika slag, armborstar och en massa attiraljer. Plötsligt visste jag bara att jag var i vapenhuset för att bli utrustad, inte för att lägga bort vapnen som människorna förr i tiden gjorde när de kom till kyrkan. När jag insåg detta frågade jag med hög röst ”Var är Andens svärd? Jag vill inte ha något annat vapen”. En stor soldat med bröstpansar och full armering kom som från ingenstans och räckte mig ett stort svärd. ”Och trons sköld, jag behöver trons sköld!” Jag räcktes en vacker, rundformad sköld. Jag undrade vad jag nu ska göra, nu har jag det jag behövde. Jag tittar åt höger, och ser en liten kammare. En massa präster sitter och småpratar i ett mörkt rum. Stämningen är så gott som död, det finns damm och spindelnät överallt, och prästerna ser mig inte. Det finns en jordglob på bordet, men ett tjockt dammlager gör globen alldeles grå. Under dammet ser jag ändå konturerna av Afrikas kontinent. Om en liten stund vänder jag om och går ut. Mittemot mig ser jag ett annat rum. Jag hör gråt och klagan. När jag tittar in ser jag en väldigt sliten dam som gråter och skakar, och ett litet, kanske tre-årigt barn som står vid dörren. Den typiska glöden och ivern som barn har i sina ögon saknas totalt. Det hela verkar kusligt och jag går ut, och stiger in i själva kyrksalen. En massa folk sitter som saltstatyer, alldeles orörliga. Stämningen är densamma som i prästkammaren. Det är som om själva livet flytt detta kyrkorum. Något svart och ont flyger omkring i luften, men ingen märker denna varelse som jag kanske skulle likna vid en fladdermus. Jag stiger ut ur kyrksalen.

    

Gud började förklara vad de olika sakerna var. Skölden och svärdet var den utrustning som Gud ger mig, Han förser mig med de rätta vapnen. Det fanns också en symbolik i att jag fick utrustningen på ett ställe där andra är vana att ge, men min uppgift var att ta emot. Dessutom förvånades jag över att trons sköld var så liten, jag tänkte att den skulle skydda hela kroppen, men det var bara en rund liten grej – men den kommer att växa. Min tro växer när jag använder den! Då blir skölden också större! 

 Prästerna var alldeles riktigt som alltför många präster i dagens kyrka. Fasta i gamla verksamhetsformer, blinda för det Guds Ande vill vägleda dem in i just nu. Jordklotet är en symbol för dop- och missionsbefallningen, en uppgift som tyvärr samlat en del damm på sig. Läget har lite stannat efter missionärerna som sändes till Afrika. Snart kommer Europa att få se en armé av missionärer som kommer från Afrika för att återuppliva Europas andliga läge. 

 Det andra rummet, den gråtande kvinnan och det nedstämda barnet: två grupper kyrkan inte mött med deras behov. Den nutida, stressade människan, familjemodern som drunknar i krav, äktenskapets problem... Och för det andra barnen. Vi håller fram en barn-Jesus som ifråntagits Hans gudomliga kraft. En Jesus som själv sade ”Låt barnen komma till mig, och hindra dem inte”. Vi bör minnas hur Gud verkat genom barnen – i själva verket är ett bra exempel en viss Hildegard från Tyskland (läste om henne i bibelskolan under temat väckelsens historia, fascinerades av denna väckelseledare), som under de mörka århundradena satte igång en stor väckelse. Gud började tala genom henne och ge henne visioner när hon var FYRA år gammal. Hon skrev ner en ordlista över det språk hon talade när hon talade i tungor – över 1000 ord. Gud vill använda barnen, och vi får inte hindra Honom! 

 Kyrksalen representerar tyvärr väldigt väl många kyrkor i dagens Europa. Ett så gott som dött läge. Djävulen själv håller på att göra intrång i kyrkan med falska läror, Bibelns auktoritet glöms bort – och tyvärr är både kyrkfolket och prästerna många gånger blinda för den vilseledning som djävulen står för. Dörrarna är öppna för det onda att slinka in i kyrkan.

  Jag vet inte hur du reagerar på det du läser, men jag själv får inte ro efter detta. Jag får inte ro för att det finns en förlorad kontinent. Kyrkor som glider längre och längre bort från Sanningen. Jag vet att Gud har kallat mig, och jag vill lägga ner mitt liv för att tjäna Honom till 100%, även om det innebär att predika ett budskap som inte klingar i allas öron, även om jag måste arbeta ”utanför systemet”. Vi måste komma tillbaka till kärnan i budskapet – Korsets väg och Korsets kraft! Budskapet om Jesus skall nå ut till hela världen, och det behövs villiga händer och fötter.  

Jesus, här har du ett par fötter. Varsågod.

Samtal med Herren

Fredagen den 8.3.2013

Idag borde resultaten från General Elections äntligen publiceras – fem dagar efter själva valdagen. Gud har varit nådig, för vi har haft alla ingredienser för en total katastrof. Spänningar mellan stammarna, röstningssystemets tekniska lösningar fungerade inte, rösträkningen manipulerades när någon hackade in sig i datasystemet... Nu ber vi om fortsatt fred, eftersom allt hittills gått relativt lugnt. Gud, se till Kenyas folk!

 Det har varit en väldigt lång vecka med mycket berg- och dalbana. På onsdag skulle det ha varit enklare att lämna i sängen, en väldigt jobbig dag. Det kändes som att jag försökte kämpa mig framåt i tjära. Spenderade en hel del tid nere i powerhouse (bönekällaren), likaså igår. Efter en stund i bön fick jag uppleva något otroligt... Jag hade gett Gud ära för allt det Han redan gjort, och förde sedan fram inför Honom mina MÅNGA böneämnen med klagan och desperation. Plötsligt var det som om Han hade sagt ”Ja, min son, vad är det? Jag är här, jag hör.” Det blev så lätt att be sedan! Om en stund öppnade jag mina ögon, och till min stora förvåning såg jag framför mig ett par sandaler och nedre kanten av en vit mantel. Jag behövde inte titta upp för att veta vem där stod. Det doftade Helighet, och jag kunde inte göra annat än bli tyst och böja mig ner på knä. Johannes Döparens ord ”Det kommer en efter mig, och jag är inte ens värd att knyta upp hans sandalremmar” kom till mig. Om en stund kände jag en lätt beröring på axeln. Så försvann Han. 

  Halleluja. Halleluja. Att Jesus själv vill röra vid mig, det går över mitt förstånd. Ändå vet jag att det hände. Han är så otroligt god, och Hans omsorg omfattar alla områden av våra liv. ”Gör dig inga bekymmer”. Han fixar det. 

 Jag blev så glad och uppmuntrad av detta Gudsmöte att jag måste skutta omkring och ropa en stund, och märkte inte ens att jag fått ett textmeddelande. Det första bönesvaret. Småningom började de regna in, bönesvar efter bönesvar. Wow!!! 

 I min vågdal blev jag också uppmuntrad av ett brev från farmor och MKV:s rundbrev som innehöll en hälsning av dem som postat brevet. Vad glad jag blev, och de kom i precis rätt stund! 
 MKV:s rundbrev innehöll dessutom något som fångade mitt intresse, ett ord som drog blicken till sig. Egypten. Hjärtat började slå snabbare. Egypten. Förföljda bröder, kristna som flyr pg.a. förföljelsen, kyrkor som förstörs. Martyrernas blod som fungerar som kyrkans utsäde. Hjärtat slår allt snabbare.

 Redan en längre tid har jag av någon anledning följt med utvecklingen i Egypten extra noggrant: det muslimska (islamistiska egentligen) partiets framgång i valen, de nya lagarna, den koptiska kyrkans ställning i landet... Nu har Gud talat till mig något som jag tillsvidare inte avslöjar för hela befolkningsmängden, utan ska ännu be och söka Herren för att få klarhet i vad Han vill. Spännande!

 Dagens bönestund blev ett märkligt samtal med Gud – ja, samtal! Vi pratade om Kenya, Australien, Egypten, och så kom vi till Finland. Jag såg framför mig bön&lovsångsmöten i Yxpila kyrka, Keshas (bönemöten där man ber hela natten igenom, väldigt vanliga här), jag såg en bild av Evangelisthemmet i Vilppula med en massa ungdomar som stod och lovsjöng på bakgården i kvällssolen (vilket var kul, för jag hade mejlat evangelisthemmet dagen innan), evangelisationsresor genom landet... Wow, Guds planer för Finland är stora! Läste i veckan också att den välkända, smorda evangelisten Hilja Aaltonen har gått hem till Herren vid en respektabel ålder av 105 år. Hennes starka texter finns på Nina Åströms nya skiva, låtar som ger mig kalla kårar och uppenbarelser varje gång jag lyssnar på den! Hilja fick ett löfte av Herren att hon skulle se väckelsen börja innan hon dog. Jag tror det var ett ord av Herren. Jag läser med intresse om allt som händer i de finska pingstförsamlingarna, och den ungdomsväckelse som pågår i Utsjoki. Nu är det verkligen dags att be, men också inta fältet. Vi ska inte nöja oss med att be, utan också arbeta. Tron utan gärningar är död, och vi är alla kallade till att uppfylla dop- och missionsbefallningen. Time to work, people! Människorna behöver få höra evangeliet om den levande Guden, Kristus som friköpt oss och som än idag befriar människor med Hans gudomliga kraft! Alla deprimerade ungdomar, trötta medelåldersfolk och ensamma åldringar behöver få höra budskapet!

 Om en stund började Gud tala om min framtid längre fram. Visionen om vilohemmet är verkligen något Han planterat i mitt hjärta. Jag såg hur jag målade väggar, fixade hyllor och hur en massa människor kom för att hjälpa mig. Vi åt köttsoppa och hade en trevlig talko-gemenskap utanför det stora huset. Det som var alldeles nytt var att det började dyka upp stugor runt vilohemmet. Det var stugor för åldringar. Ett mycket bättre sätt att bo än ett åldringshem! De kan bo i en trygg omgivning, känna sig viktiga när tanterna kan baka bullar i vilohemmets kök, peta i blombänkarna, gubbarna kan fiska och ha sällskap av varandra. De kan få mat från vilohemmets kök om de inte tillreder maten själv. Vilken bra idé, tack Gud! Har aldrig tyckt om åldringshem dit vi dumpar våra åldrade nära och kära för att tyna bort, och det skulle kännas väldigt bra att kombinera ett stödform för äldreboende och mitt vilohem. 

 Gud vet hur vi fungerar, och jag är tacksam att han bekräftar drömmar som jag har, även om de är relativt långt i framtiden. Han vet att jag är en envis typ som kommer att fråga om och om igen tills Han ger en bild, ett ord, en vision – och det är så underbart när Han ger mycket mer än jag nånsin kunnat tänka mig. Han är verkligen en Fader som ger goda gåvor!

 Vilka drömmar har du? Något som du drömt om ända sedan du varit liten? Det kanske inte finns där som en produkt av din fantasi, för Gud planterar sina egna drömmar i oss. För det inför Herren, hur smått eller stort det än är! Fråga Honom, och du skall se att Hans svarar!

 Nu skall jag återvända till Stora Boken. Det är ironiskt att när Bibelskolan varit stängd hela veckan pg.a. valen så har jag studerat Bibeln mer än nånsin förr! Gud själv har undervisat mig, och jag har fascinerats av tabernaklet som Moses lät bygga och den symbolik där finns, Salomons tempel, Andedop och Andens uttrycksformer.... Har gjort klart tre predikningar, får se när deras tid kommer. 

P.S. Dagens världsliga tacksägelseämne är absolut Spotify! Man kan pröva på Spotify Premium gratis 30 dagar, vilket betyder att jag efter fem veckors paus har tillgång till en massa lovsångsmusik igen! Praise the Lord, för det är verkligen viktigt för mig, lovsången stärker ryggraden! 

Stay blessed!