Återkopplad till strömkällan

Blogglivet har varit på paus, ursäkta för det! Än en gång är det dock ett tecken på att mitt liv varit lite väl händelserikt, och har därav inte hunnit sitta vid datorn. Idag är det fem veckor sen planet landade i Sydney, men det känns som om jag kom förra veckan. Jag har njutit av att få vara med min syster och hennes härliga barn, Nikau är två år och Tiaki nu två månader, så det finns en hel del liv i huset. Förutom blöjbyte och babygos har jag dock hunnit med en del äventyr.

  Jag började söka jobb ganska fort efter att jag anlänt, och plötsligt fick jag jobb i ett privatföretag som gjorde brandinspektioner – något som passade mig väl eftersom jag är frivillig brandman. Ändå hade jag inte frid med jobbet. Anden försökte leda mig till att tacka nej till arbetserbjudandet, men jag föll för det som kände logiskt och tänkte att jag måste ta emot platsen. Fyra dagar senare sade jag upp mig när min chef krävde mig att skriva under falska kvitton och andra olagliga detaljer. Det är helt enkelt inte sådant jag gör.

   Arbetslös igen, något som inte alls pasar mig. Jag måste ha något att göra för att må bra. Fyra dagar efter att jag sagt upp mig fick jag dock ett nyt arbete, ännu bättre denna gång. Jag jobbar nu för Wesley Mission, en metodistkyrkas välgörenhetsorganisation som jobbar bland hemlösa. Trots att Australien är ett rikt land finns det över 100 000 hemlösa, varav över 17 000 är under 12 år gamla. Antalet hemlösa barn ökar varje dag, för var trettonde minut missbrukas ett barn bara i delstaten New South Wales. Min arbetsuppgift är främst att vara ute på gatan och prata med människor, försöka hitta folk som vill donera pengar för att hjälpa de hemlösa barnen. Ibland gör jag dock även annat, har också fått vara ute på gatan och söka hemlösa barn och föra dem till våra skyddshem. Väldigt tufft arbete, australienarna är inte särskilt förtjusta vid att någon stannar dem mitt på gatan och ber om pengar. Hittills har jag blivit slagen två gånger, och en tredje  gång blev jag slagen med ett plaströr. Mysigt värre! Det märkliga är hur aggressiva folk är mot kristenheten idag. En av gångerna jag blev slagen var det en kvinna som gick upp till mig i ett shoppingcenter, och hon frågade om jag är kristen. Jag svarade gladeligen ja, och så försökte hon slå mig, men jag hann ducka. Hon var dock inte nöjd med det, utan betedde sig hotfullt och tyckte att jag är precis allt som är fel med världen idag. Märkliga människor. Dessutom har flera män frågat mig hur mycket de borde betala för att ha sex med mig. Vilken snedvriden värld vi lever i! Kom Herre Jesus, Kom!

  Förutom jobb har jag hittat en hemförsamling, en liten pingstförsamling med kraftiga möten och härlig Guds närvaro. Där finns en äldre kvinna med en stark profetisk gåva, och hon har oftast budskap åt mig och ber för mig troget. Vilken välsignelse!

  

 Trots detta har de fem första veckorna här varit otroligt tuffa. Jag har haft svårt att anpassa mig till en ny kultur, och har haft svårt att hitta rutiner med Gud. Det var så lätt i Kenya när jag var i kyrkan varje dag, nu är utmaningen att hitta både kvalitet och kvantitet av tiden tillsammans med Gud. Jag startar hemifrån sju på morgonen och är hemma tidigast sex på kvällen, och då blir det dags att göra middag och efter det ska barnen i säng – så det finns väldigt lite tid för allt annat. Dessutom har vardagen varit full av motgångar de två senaste veckorna. Dåliga nyheter och olika svårigheter fick mig av spåret, och jag hade svårt att höra Guds röst mitt i stormen. Jag kom dock ihåg att trots att jag inte hörde Honom så hörde Han fortfarande mig.

  För en dryg vecka sedan blev det dock för mycket. Det kändes som att för många väggar föll, och jag försökte hålla upp leendet. Efter en tuff dag på jobbet bröt jag ihop på vägen hem. Tårarna började bara flöda ner längs ansiktet, och jag satt ner under ett träd i en park. Jag satt där och grät som ett litet barn, och så började jag prata med Jesus. Det var en underbar upplevelse och något så befriande just då. Det kändes mera som ett samtal än en bön, men det är ju precis så sann bön är. Jag pratade och pratade. Jag berättade åt Jesus precis hur jag kände mig – inte för att Han inte skulle ha kännt till min situation, men för min egen skull. Jag behövde få tala ut. Jag fick möta Herren där, mitt i en vanlig park en  torsdagkväll. Det kallas nåd.

  Bara några dagar senare reste jag iväg till huvudstaden Canberra med ett team från arbetet. Jag kände mig trött och hade noll inspiration att resa iväg. Det var dock underbart att se hur Herren visste att jag behövde uppmuntran – jag fick flera meddelanden via facebook samma dag och i precis rätt stund. Dessutom kom en finsk kvinna fram till mig på gatan i Canberra (vilken är sannolikheten att det händer?), och hon hade ett budskap till mig från Herren. Hon hade kommit till tro när hon lyssnat på en amerikansk tv-predikant, och också fått flera av Andens gåvor där framför teven (vilken är sannolikheten att DET händer???). Nu hade Herren skickat henne till rätt gatuhörn i Canberra för att uppmuntra ett av Herrens barn som kände sig ensamt. Vilken kärleksfull Fader Han är!

 Någon kväll senare märkte jag att motellet där vi övernattade hade en bastu, och jag knäppte på den omedelbart. En stund senare steg jag in, men det var som om strömmen gått av för inga lampor fungerade och bastuugnen hade slocknat. Jag tyckte det var märkligt eftersom strömmen fungerade i de andra rummen, men satt mig ner för att njuta av värmen efter en regnig dag. Sakta började en lovsång växa inom mig.

 Jag står stilla och ser att du är Gud. Står still och ser, hur du segrar just nu. Om allting jag ser faller sönder i tårar, om jag lever eller dör, tillhör jag dig. Jag står stilla och ser på Dig. Gör min natt till Din dag, gör min sång till Din tron. Ge mig ord som speglar mitt hjärta till Dig...

Det var som om dammluckorna öppnats. En störtflod forsade fram av Guds kraft, och jag kände hur Anden kom över mig. Jag prisade Herren med ett språk jag inte kände. Det var som om jag kopplats till en strömkälla, back to business so to say! Samtidigt tändes lamporna och bastuuugnen knäpptes på, och jag kunde inte låta bli att skratta. Strömmen återvände även till bastun när Herren steg in i rummet!

  Efter den upplevelsen av Herrens närhet ändrades allt. Jag bestämde mig för att ta regelbundna pauser på jobbet, bara några minuter men tillräckligt länge för att tala en stund med Herren. Jag valde att börja prisa Honom oavsett hur saker och ting såg ut, och tacka Honom för allt. Precis som ordet säger.

Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. (1 Tess 5:16-18)

  Dagen efter det blev jag befordrad, och fick titeln Professional Fundraiser – och en liten löneförhöjning. Än viktigare återfick jag min glädje. Jag insåg hur lätt det händer att jag fäster blicken vid allamöjliga motgångar, hur lätt jag ser murarna kring Jeriko istället för att fokusera på Guds löften. Så mycket handlar sist och slutligen om fokus. Det är en daglig kamp att fästa blicken på Honom istället för att stirra sig blind på allt annat. Bibeln ger oss dock många kraftiga verser att stå på:

Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden (Kol 3:2)

Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare (Heb 12:2)

Bröder, ni heliga som har fått kallelsen till himlen, se därför på aposteln och översteprästen som vi bekänner oss till, Jesus (Heb 3:1)

(Dessa verser är aningen starkare på engelska – speciellt den sista om säger fix your thoughts on Jesus)

Välsignelsen av att ha ett bönehäfte är att man kan återvända till gamla tilltal, och dessutom ser man hur många böner Herren besvarat. Just nu har jag njutit av att läsa sådana tilltal och profetior som kommit i februari-mars, och se hur de nu bit för bit går i uppfyllelse. Jag förstod inte innebörden av tilltalen när de kom för mer än ett halvt år sedan, men jag visste att det handlade om något stort. Nu är det dock snart dags för mig att stiga in i den kallelse Herren har förberett för mig i Finland, och det känns både spännande och skrämmande. Ändå har jag en djup frid i mitt hjärta och vet att jag hört Herren rätt. Bit för bit faller pusselbitarna på rätt ställe. 

 Härefter skall jag försöka hitta mera tid för att dela med mig av upplevelserna på bloggen, så att jag inte flera gånger behöver komma med hopplösa försök att sammanfatta tre veckors händelser. Tack för att DU orkar läsa, det värmer mitt hjärta! Var rikt välsignad!