Men även nu...

Har du nångong upplevt att alla andra får enorma bönesvar, men du lämnar utanför? Har du nångong upplevt, att alla andra ser eldskrift på väggen, men du stirrar på samma tapeter dag in och dag ut? Har du nångong velat ställa Gud mot väggen när alla andra lever i tredje himlen medan din vardag är grå? Har du nångong känt dig illa behandlad av Gud?

  Du är inte den första.

Jesus hade en samtida kusin som hette Johannes – vi känner honom som Johannes Döparen. Johannes hade en alldeles speciell uppgift. Han var ”en röst som ropar i öknen: ’ Bered en väg för Herren’”. Johannes uppgift var att förbereda vägen för Jesus. Han predikade omvändelse och döpte människor, och förutsade att det efter honom kommer en som är mycket större, en vars sandalremmar han inte ens var värdig att knyta. 

  Så en dag börjar Jesus sin verksamhet. Jesus gör mirakel till höger och till vänster: lama stiger upp och går, demoner flyr och blinda ögon öppnas, stumma öron hör igen. Johannes Döparen, han som förberett vägen för Jesus, sitter samtidigt i fängelset. Han väntar. Och väntar. Ingen räddningsoperation på måndag. Inte på tisdag på heller. På onsdag måste väl Jesus och änglarna ändå komma?? Men nej. Inget. Istället sänder Jesus ett bud via Johannes lärjungar. Jesus berättar om miraklen som sker, och så tillsätter han något speciellt på slutet: ”Salig är den som inte kommer på fall för min skull” (Luk 7:23). Denna mening innehåller på svenska många ord som och uttryck som är främmande för oss, och betydelsen blir kanske inte klar – men på engelska låter det ”Blessed is the one who is not offended by me”, ungefär ”välsignad är den som inte blir förolämpad av mig”.

  Jag tror att Johannes hade väldigt många frågor. Värför får inte jag hjälp? Värför är jag fängslad? Jag är ju ändå din kusin, Jesus! Kanske det var just därför Jesus sände detta bud. Johannes hade ett val. Han kunde välja att bli bitter – eller så kunde han välja att inte bli förolämpad. Det senare förde med sig en välsignelse.

  Ibland kan det kännas som om Gud lämnar oss utanför. ALLA andra i församlingen upplever helanden och mirakel, men inte jag. ALLA andra har redan fått profetians gåva, men inte jag. I de situationerna har vi ett val. Blir vi sura på Gud, eller litar vi på att Han fortfarande har kontrollen? Utmaningen i sådana situationer är att fortsätta be. Vi vet inte alltid varför Gud gör som Han gör. Det vi ändå vet med säkerhet är att 100% av de böner vi inte ber förblir oförsvarade. Ingen bön, inget svar. Sätt aldrig ett kommatecken där Gud sätter punkt, och sätt aldrig punkt där Gud sätter komma!

  Vidare händer det ofta att Gud ger oss löften, men så väntar vi på att de ska gå i uppfyllelse. Vi väntar. Och väntar. Och väntar. Inget sker. Problemet är dock inte hos Gud utan hos oss. Vi måste inse att trots att Gud ger oss ett löfte så kommer det inte att bryta fram innan vi ber – vi får och ska storma himlen ända tills vi ser Hans löften uppfyllas! Tänk på Elia till exempel. Efter tre år av torka lovade Herren regn. Herren gav alltså ett löfte. Trots det var Elias första reaktion inte att informera jordbrukarna och plocka fram paraplyet. Han visste att det var dags att be. (Se 1 Konungaboken 18)

  Elia klev upp på ett berg, föll ner på sitt ansikte och började be. Sex gånger bad han sin tjänare blicka ut mot havet, men det fanns inga tecken på regn. Och det är här de flesta av oss ger upp. Vi slutar be eftersom vi med våra fysiska ögon inte kan se någon avsevärd förändring i omständigheterna. Vi låter omständigheterna komma mellan oss och Gud istället för att låta Gud komma mellan oss och våra omständigheter.

  Elia var uthållig. Han lämnade inte sin plats, utan han fortsatte be. Jag tror Elia hade sänt ut sin tjänare femtio gånger om det var femtio som behövdes – men redan mellan den sjätte och den sjunde gången hade något skett. Ett litet moln hade formats ute över havet... Snart var himlen mörk, vindpustarna gungade trädkronorna och de första regndropparna mötte den kruttorra ökenmarken. Jag kan inte låta bli att undra vad som hänt om Elia slutat be efter den första, tredje eller femte rundan?

  Om du fått ett löfte av Herren, oavsett om det är helande, ekonomisk välsignelse eller ett genombrott i din familj; förbli inte passiv. Du har ett ansvar. Du har ett ansvar att be, och inte bara be för utan be igenom. Be tills de första regndropparna faller, be tills läkaren står där med öppen mun, be tills din familj knäböjer vid altaret, be tills du blivit fri från ditt beroende! Be!

    Även när vi gör vårt bästa, även när vi ber och fastar och ropar till Herren, även om vi gör allt och lite till så kan det oväntade hända. Även då vi sätter vårt hopp till Herren så händer ibland saker vi inte räknade med. Betyder det att Gud inte har full kontroll? Visst inte. 

  Har du nångong tänkt på Marta och Maria? De var nära vänner med Jesus. När deras bror Lasarus blev sjuk kallade de på Jesus, och de förväntade sig naturligtvis att han skulle dyka upp omedelbart och hela deras broder. Så var dock inte fallet. Jesus inte bara dröjde, Han dröjde så länge att Lasarus hann både dö och ligga i graven i fyra dagar innan Jesus kom. Marta och Maria var inte bara sårade, det var som om själva grunden för deras liv vacklade.

  Till slut kommer dock Jesus. Marta, den mer handlingskraftiga av de två systrarna, rusar fram till Jesus.

”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men även nu vet jag att Gud kommer att ge dig vad du än ber honom om” (Joh 11:21-22).

I denna korta mening hittar vi två otroligt starka ord som ekar tro, stark tro. 

Men...

...även nu...

 Lasarus har varit begraven i fyra dagar, men Marta har inte kastat bort hoppet. Hon tror att Jesus fortfarande kan vända natt till dag. Det lilla ordet men betyder så mycket. Vi får och ska vara ärliga inför Gud, vi får säga precis hur vi känner oss, men om vi vill se ett mirakel ska vi inte sluta där. Om vi vill se Guds kraft bryta igenom det som är dött och mörkt, då måste vi trycka fram ett litet men. Vi får inte ge upp hoppet.

  Det andra jag vill fästa uppmärksamheten vid är orden även nu. Jag tror ”även nu” är ett av de budskap jag njutit mest av att predika. För att förstå djupet i detta måste vi inse att dessa två verser från Joh 11 innehåller två nivåer av tro. Den första nivån visar Marta när hon säger ”Herre, om du varit här...”. Detta kan kallas preventiv tro, det år då vi tror att Gud kan hindra något från att ske. Vi ber om en trygg resa, att huset inte ska brinna ner och att matteprovet ska gå bra. Med andra ord vill vi att Gud ska hindra något ont från att ske. Detta gjorde även Marta, för hon litade på att Jesus skulle gripa in innan det hemska hände.

  Det är inget del på att be böner på denna nivå. Vi SKA be om beskydd, vi SKA be om en trygg resa och allt detdär – men det finns mera. Det finns en annan nivå, där vi tror att Gud kan göra om intet det som redan hänt. Gud kan trycka på pilen som tar oss en sida bakåt, Han sätter i backen eller trycker på esc eller hur du än vill uttrycka det. När det hemska redan inträffat.

 Det är på denna nivå vi ser miraklen inträffa, för ett mirakel är det enda som kan rädda oss – eller Martas döde broder Lasarus. Det är när vår tro växer hit som vi vägrar sätta punkt trots att graven varit seglad i fyra dagar. Det är på denna nivå vi vägrar sätta punkt trots att läkaren inte ger något hopp. Det är på denna nivå vi vägrar sätta punkt trots att bankkontot är helt och fullständigt tomt. Om den första nivån kallades ”preventiv tro” så kunde denna nivå väl kallas ”uppståndelsetro”.

  Orsaken till detta blogginlägg är att många av mina nära och kära just nu går igenom tuffa tider, och jag har ofta fått frågan ”varför?”. Varför låter Gud detta ske? Varför ska det ta så länge? Det är frågor jag inte kan svara på. Det är frågor vi kan fråga av Gud, men jag vet av erfarenhet att han troligen inte svarar. Om Han svarade skulle vi inte kunna lära oss något av det vi går igenom – och när jag säger att vi kan lära oss något påstår jag inte att svårigheterna är en läxa av Gud, men Han kan lära oss något genom det vi går igenom oavsett varför vi går igenom det. Därför är det bättre att inte fokusera så mycket på värför utan istället fokusera på men även nu.

 Jag har själv också fått säga men även nu flera gånger på sistone. Tråkiga nyheter har nått mig både via telefon, mail och facebook. I sådana situationer kan jag alltid välja vilka nyheter jag fokuserar på: de dåliga eller de goda. De goda nyheterna är att Kristus har uppstått, och Hans uppståndelsekraft verkar i mig! Därför väljer jag att inte nöja mig med en preventiv tro, utan litar på att Herren även nu kan göra något otroligt – uppståndelsetro! Han uppväcker t.o.m. de döda!

 

  Upplever du att du är som Johannes Döparen? Alla andras böner besvaras, men inte dina? Fortsätt be. Du är inte ensam. Att du tillfälligt inte hör Gud betyder inte att Gud inte skulle höra dig. ”Blessed is the one who is not offended by me”.

  Har du fått ett löfte av Herren? Sitt inte på soffan och vänta. Kasta bort passiviteten och börja be, storma himmelen med dina böner tills du ser bönesvaret!

  Är du i en dylik situation som Marta? Minns att Herren ser liv där du ser död. Kom ihåg att säga men även nu. Byt din preventiva tro till uppståndelsetro! För Honom är allting möjligt!