Vår Gud är STOR och värdig att prisas!

Amy Wang föddes i en fattig kinesisk familj år 1948. Hennes föräldrar var buddhister, så hon blev från tidig ålder van vid att gå till templet för att böja knä inför statyer och bränna rökelse på olika altaren. Månadens elfte och femtonde dagar var de viktigaste dagarna när det gällde tempeltillbedjan.

  Familjen var väldigt fattig, och Amy var tvungen att börja med prostitution när hon var fjorton år. Ofta gav hennes kunder bara en kopp ris, men det var tillräckligt för Amy. Hon hade redan förlorat sitt människovärde – eller så trodde hon. När hon blev äldre behövde hon mera pengar, och hon förtjänade extra slantar av hennes kunder genom att dem alkohol, på så sätt blev männen mera givmilda. En dag kom dock chocken. Amy insåg att hon blivit gravid.

  Bedrövad över hennes livssituation rusade Amy till närmaste tempel och kastade sig ner inför buddha-statyn. Hon bad och ropade, men fick inga svar. Då tänkte hon att hon kanske måste hitta ett större tempel med en större gud, så hon tog sig till andra sidan staden där regionens största tempel var beläget. Hon böjde sig ner inför statyn och brände rökelse, men fick inga svar på sina frågor. I sin hopplösthet ropade hon ut av förtvivlan, och när hon viftade med händerna slog hon i misstag till statyn som föll ner. Amy blev skräckslagen. Hon fällde ner gud! Tyst sade hon ”Snälla, blir inte vred på mig. Och du som är gud, kan du snälla flyga upp på din pall igen”. Det var då hennes ögon öppnades. Det var då hon insåg hur korkat det hela var. Hon tittade stint på buddha-statyn som låg på golvet och sade ”Jag har fallit ner i mitt liv, och nu ber jag om din hjälp. Istället för att hjälpa mig faller du ner och vill att JAG ska lyfta upp DIG! Du är då ingen gud!”. Amy såg sig omkring, och när hon var säker på att hon var ensam rullade hon in statyn under ett bord, och rusade ut. Väl ute möttes hon av en stjärnklar himmel, och hon såg upp mot stjärnorna. ”Gud, du som skapat universum, hör min bön. Jag vet inte vem Du är, men jag behöver Dig!”.

 Några månader senare satt Amy på ett flygplan på väg mot Syd-Amerika. Hon hade skrapat ihop alla sina pengar och köpt en flygbiljett, men ingen visste att hon var havande i åttonde månaden. När planet nådde USA började Amy dock må dåligt. Om en stund spydde hon blod, och hon blev medvetslös. Planet nödlandade, och nästa gång Amy vaknade var hon omgiven av läkare och sjuksköterskor. ”Skriv under dessa papper, är du så snäll. Vi måste operera nu”, säger läkaren. 

”Vad då för papper?” frågar Amy.

 ”Bara en av er kan leva. Ni kommer inte båda att klara er, och vi måste rädda ditt liv”, svarade läkaren.

”Aldrig i livet! Jag ger inte bort min baby, och jag kommer minsann inte att ge upp livet själv!”

”Ja, det finns nog bara en person som kan hjälpa dig”, svarade läkaren med en märklig ton.

”Jamen hämta hit honom då”, tyckte Amy.

”Du behöver bara tro på honom, och så skall du leva”.

  Det var så Amy fick höra om Jesus. Av en läkare! Året var 1981. Ungefär 45 minuter efter att läkaren uttalade dessa ord fanns det en liten baby i Amys famn, och på ett mirakulöst sätt levde de båda två.

  Vad som hände därefter är en lång historia. Amy blev medborgare i USA, och idag har hon en stor kyrka där. Hon jobbar bland hemlösa och prostituerade i LA, downtown. Hennes son blev pastor och hans fru lovsångsledare. Bara Gud kan göra sånt, kära läsare. Bara Gud....

  Ganska exakt 32 år senare talar Gud starkt till Amy, och kallar henne till Sydney för att nå ut till den kinesiska befolkningen i staden. Hon bokar biljetter, men några veckor innan resan blir hon allvarligt sjuk, och hamnar in på sjukhus. Hon är mycket svag och ligger medvetslös i flera dagar. Läkarna ger hennes barn föga hopp. Så en dag kommer några medlemmar från församlingen och ber för henne, och de lägger händerna på henne. De återger att de bett ungefär såhär:

”Amy, du kan inte dö ännu! Det finns för mycket av Gudsordet i dig, Gudsordet som du måste predika! Du har ett budskap som många människor måste få höra. Stig upp!!”

I detsamma stiger Amy upp i sittande ställning, förebedjarna jublar och läkarna rusar in. Strängt försöker de få Amy att ligga ner igen. ”Jag åker hem NU”, säger Amy.

”Det gör du visst inte”, svarade läkarna. ”Du är inte alls i skick för att gå hem”.

”Jag vill hem NU. Jag måste få predika!”

”Låt läkaren göra en kontroll först.”

”Jesus har kontrollerat mig redan. Ta hit pappren så skriver jag ut mig själv.”

  Jag höll på att falla av stolen av skratt när denna runda, kinesiska kvinna delade sitt vittnesbörd i kyrkan idag. Vilken tro! Vilka vittnesbörd! Vilken stor Gud vi har! Amy, idag 65 år, kom till Sydney i fredags för att Gud kallat henne hit. Församlingen där jag är med nu samarbetar med henne, och det blev väckelsemöten på kort varning. Ett tiotal kineser har kommit till tro under de möten vi haft sen fredag, och idag predikade Amy i söndagsgudstjänsten. Guds Ande föll över oss på ett kraftigt sätt, människor föll till golvet, ett tiotal nyfrälsta fylldes av den Helige Ande och människor profeterade, skrattade och grät. Själv blev jag uppryckt i en underbar vision, och fick igen se samma, himmelska ställe som jag sett tidigare och också skrivit om. Guldtemplet, dånet av basuner, änglasång...

  De senaste veckorna har jag gått igenom en tuff andlig kamp. Främst har det varit på tankeplanet, men har även vaknat av svåra mardrömmar, haft oförklarliga motgångar och varit alldeles sjukligt trött – helt utmattad. Jag har somnat på lunchrasten med maten i hand, somnat på tåget hem efter jobbet och på andra märkliga ställen. På något sätt har jag gått i en dimma och haft svårt att inse att detta verkligen varit en KAMP, jag har varit alltför passiv och bara låtit mig kastas omkring. Men nu är det nog! Jag tillhör Jesus Kristus, och i Honom har jag vunnit över allt det onda och proklamerar full seger, frihet, glädje och ny kraft i Jesu Namn!

  Jag jobbar numera för en välgörenhetsorganisation som en metodistkyrka äger. Trots den kristna bakgrunden för arbetet är jag den enda troende där. Jag upplevde ändå att jag inte denna gång skulle predika åt arbetskompisarna, jag skulle bara älska dem och låta Jesus jobba genom mig som Han vill. En lunchrast kom genombrottet. Jag kommer inte exakt ihåg vad vi talade om, men utan att jag riktigt vet hur det hände så berättade jag att jag tror på Jesus, och att jag också är pastor. Det satte igång en märklig kedjereaktion. Plötsligt ville alla mina arbetskompisar dela sina djupaste känslor och problem. En flicka hade kvällen innan fått veta att hon inte är hennes föräldrars biologiska barn. Killen bredvid berättade hur han en gång i tiderna varit hemlös, och en annan berättade att hon var alldeles utan pengar och borde betala sin hyra samma eftermiddag.

  Det blev den längsta lunchrasten någonsin. Jag pratade med dem i flera timmar, och en del ville fortsätta med själavårdande samtal senare. Underbart!

  Trots att de senaste veckorna varit väldigt tunga så har jag ändå fått uppleva Guds godhet på så många, underbara sätt. Han ÄR densamme igår, idag och i evighet, oavsett vad vi går igenom! Det underbara är att Han alltid vet vad vi behöver och hur vi behöver bli bemötta, och Han är inte sen att möta oss just på vår nivå. Han tröstar, torkar bort tårarna, lyfter upp, ger ny kraft och blåser nya vindar i seglen! Halleluja!

   

Oavsett var du är just nu, oavsett vad du går igenom i livet, oavsett hur du känner dig så är Herren där med dig. Han vet, Han förstår. Tillsammans med honom är inget omöjligt! Lyft din blick, se upp till Jesus och allt annat mister sin kraft. Oro och rädsla försvinner, ondskan flyr och sjukdomar förtvinar. Jesus ger nytt hopp. Jesus ger liv, och liv i överflöd. Kärlek, oändlig kärlek och kraft. Ta emot det Han ger, och lita på att Herren har det sista ordet!

”Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek.” (Rom 8:37)