Falsk ödmjukhet

När jag ännu gick i grundskolan blev jag ofta mobbad, och en av orsakerna var de kläder jag använde. Jag hade inga problem med att använda mina kusiners gamla kläder, men tydligen hade en hel del andra killar problem med det... Bland mina kläder hemma i förrådet i Karleby finns ännu i denna dag en tröja som blev sönderriven för det var ”en bögskjorta”. Jag led av situationen, och avundades alla andra som gick klädda i märkeskläder.

 I juni 2008 gav jag mitt liv till Jesus, och kort efter det gav Gud mig ett löfte: En dag skall jag klä dig med nya kläder, min son. Jag skall klä dig som en konungason. Jag förstod inte då vad Gud menade, men jag skrev ner tilltalet.

För knappa tre veckor sedan påminde Gud mig om tilltalet. Några dagar senare landade jag i Charlotte, North Carolina. Där möttes jag av Brad och Sheila Spencer, pastorerna för Healing Springs Church i Hickory, NC. Jag hade träffat dem i Kenya i mars 2013, och de bjöd in mig till sin församling. Jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig, och hoppades att jag skulle få sova på deras soffa. Gud hade något annat planerat...

Jag fick inte sova på deras soffa, utan istället hade de bokat rum på stadens finaste hotell. ÅT MIG, LILLA PATRICK!! Halleluja­! Rummet var fullproppat med allamöjliga godsaker och matvaror – men jag hann knappt röra dem, för jag fick äta ute två gånger om dagen! Vem får göra det?! Vilken välsignelse! Det bästa är dock följande vittnesbörd. Dagen efter min ankomst fick jag träffa Leah Spencer, pastorernas dotter. Hon sade ”Father God told us to take you shopping, so let’s go!”. Jag försökte övertyga henne om att vi minsann inte behövde köpa något åt mig, men hon sade att de hört mycket tydligt från Gud, och att jag inte fick hindra dem från att lyda Gud. 

  Vi körde till stadens shoppingcenter – och nu talar vi om Amerika alltså. Landet där allt är STORT. Shoppingcentret var alldeles katastrofalt stort, och jag hade garanterat gått vilse där utan hjälp. Leah tog en stor kärra, och så började vi gå genom alla avdelningar. Skor, jackor, kostymer, sportutrustning... Om en stund märkte Leah hur svårt jag hade att ta emot något, så hon frågade vilka storlekar jag använde. Efter det började hon ösa ner saker i kärran och hennes man förde mig till omklädningsrummet. Gud vet hur länge jag var där inne... De förde åt mig kärra efter kärra med kläder som jag fick pröva, och jag skulle göra två högar: en hög med dem jag inte gillade, och en med dem jag gillade. Den enda regeln var att jag måste godkänna fler klädesplagg än jag avvisade.

  Om en god stund tyckte Leah att det räckte, så vi gick mot kassan. Två designkostymer, tre par skor, fyra par byxor, tröjor, skjortor, slipsar... Jag hade alldeles svårt att vara, och svettades ju närmare vi kom kassan. Jag tänkte svimma när jag hörde slutsumman. ”Mam, are you SURE God spoke to you about this?”

    Först senare samma kväll kunde jag glädjas över ”klädmiraklet”. Tänk att Gud uppfyllde löftet Han gav redan år 2008 på ett så mäktigt sätt! Och, inte nog med det, följande dag blev det ännu mera shopping. Biblar, en läderjacka och två par skor till. Vad annat kunde jag göra än tacka och ta emot? 

Efter allt detta var det något som gnagade i mitt inre. Gud ville välsigna mig. Varför hade jag så svårt att ta emot? Samma känsla kom krypande när jag skulle dela vittnesbördet på Facebook. Då var jag mera alert och analyserade vad som hände inom mig. Är jag värdig? Vad skall de andra säga?...

  Fy vad jag mådde dåligt när jag märkte hur jag tänkte. Jag bad om förlåtelse av Gud för att jag tvivlat på Hans godhet, och för att jag såg på mig själv istället för att bara fokusera på Hans godhet. Det handlar inte om mig, om jag är värdig eller inte, det handlar om GUD! Han vill göra mig till ett vittne för Hans godhet och Hans majestät! Dessutom har jag otaliga gånger predikat om hur Gud möter varje behov vi har (Fil 4:19), och jag tror stenhårt på det. Hur kunde jag då vara så korkad att jag inte ville ta emot Hans välsignelser, låta Honom vara Försörjaren?

  Roten till problemet heter falsk ödmjukhet. Falsk ödmjukhet är något vi har mycket av i Finland, ett överflöd höll jag på att säga. Ödmjukhet är något gott och något Bibliskt, medan falsk ödmjukhet vanärar Gud och berövar Honom Hans ära och majestät. Därför måste vi vara på vår vakt, och inte falla för den falska ödmjukheten. Låt mig ge ett exempel:

När Gud ville välsigna mig med nya kläder var det FALSK ödmjukhet att säga ”Nej nej, inte skall ni köpa nånting åt mig”.

Äkta ödmjukhet är att tacka och ta emot, och sedan tacka Gud för Hans goda och perfekta gåvor! 

Detta är något som Gud talade till mig om under min tid i Kenya. När jag predikat och människor kom fram till mig och sade ”Vilket underbart budskap, tack ska du ha!” sade jag ofta ”Nåå, det var nog inte jag, det var Jesus!”. En gång när jag var i bön började Gud läxa upp mig. Han sade att mitt beteende var en falsk ödmjukhet i högsta grad, och dessutom en mycket korkad sådan. Det var inte Jesus som predikat, det var jag! När människor skröt skulle jag därför inte säga att det var Jesus, för det var ju jag i egen person. Istället skulle jag tacka, och sedan efter mötet genom tacksägelse lyfta upp alla ”Tack” åt Gud, ge Honom äran. Det är äkta ödmjukhet!

  Falsk ödmjukhet är en produkt av religion, medan en nära relation med Jesus föder äkta, Biblisk ödmjukhet. Att inte våga dela ett vittnesbörd för att vi är rädda för andras reaktioner, för att vi tror att de ska se oss som stolta, det är falsk ödmjukhet som berövar Gud äran. Falsk ödmjukhet är lika farligt som högmod, för båda fokuserar på oss, inte på Gud. På ett sätt kunde man säga att både falsk ödmjukhet och stolhet är former är högmod, för båda handlar om ”jag, jag, jag”.

Jag tror alla finländare behöver se sig själv i spegeln. Speciellt alla österbottningar som påverkats av jantelagen... Gud är GOD, och Han vill ge oss goda gåvor. Han är redo att välsigna oss, och det kommer att synas att vi är Hans barn. Frågan är, är vi redo att ta emot?