Kisumu - del 1

Solen lyser från en molnfri himmel. Den afrikanska savannen breder ut sig åt alla håll och ser så gott som oändlig ut. En lätt vindpust rör upp damm, och min skjorta som en gång varit vit börjar bli allt rödare. Svetten rinner ner längs ryggen. Jag kisar för att se hur publiken ser ut. Jag möts av förväntansfulla blickar. Hundratals elever och lärare har samlats under ett stort träd för att få lite skugga. Detta är dock en dag då de stiger in i ljuset. Bort från skuggornas rike. Men det vet de inte ännu.

  I februari 2013 mötte jag Mike och Jan Russel. De hade varit i Kisumu för att förbereda en missionsresa som de skulle genomföra senare samma år, och nu hade de kommit till Kiambu för att hälsa på Mr Bishop. Vi åt lunch tillsammans en dag, och de berättade om det underbara arbete de var involverade i. De åkte runt och predikade i skolor, och de hade sett över 250 000 människor komma till Jesus på bara några år. De hade tidigare odlat jordnötter, men Herren hade kallat dem, och de sålde allt de ägde för att fullt ägna sig åt Guds rikes arbete. Jag beundrade dem. Jag beundrade deras livsstil. Deras mod.

 Följande dag träffades vi igen kring lunchbordet, och plötsligt frågar Mike om jag vill komma med dem till Kisumu och predika i skolor i juni. Frågan kom som från ingenstans. Mitt hjärta stannade en stund. Ville jag? Det är klart att jag ville!! Ett bönesvar som jag inte ens vågat be om! Utan att ens titta på mina afrikanska föräldrar svarade jag ”Yes, sir! Oh, well I guess I need to talk to my parents but I would loooove to come!” Mike sade att Gud hade talat till honom sedan vi skiljdes åt dagen innan, och Gud ville ha med mig på deras resa. Vilken glädje!

 Det blev många långa diskussioner med mina afrikanska föräldrar som inte först var så förtjusna i idén, och jag förstår dem – till viss mån. De kände egentligen inte Mr och Mrs Russel, och de kände inte heller till den lokala kyrkan vi skulle samarbeta med. Det fanns många frågetecken. Ett av dem var också kostnaderna. För mig var det inte ett problem. Jag var mycket medveten om att jag inte hade särskilt mycket pengar på kontot (läs: ja va gårrfati), men jag vet att Gud känner till alla mina behov, och han kommer att förse mig med de resurser jag behöver för att göra det som är Hans vilja (Fil 4:19). Efter många om och men fick jag grönt ljus av Jospeh och Naomi, och med fler utropstecken än bokstäver meddelade jag Russel Ministries att jag joinar dem i juni! Halleluja!

  I april meddelade Russels att de bokat flygbiljett åt mig, Nairobi-Kisumu. Wow. Allt var betalt. Mina afrikaföräldrar var lite häpna. Jag kände ju inte dessa människor! ”It’s a God-thing”, svarade jag. Plötsligt var det juni och jag skulle åka iväg, men jag visste ännu inte alls var vi skulle övernatta. Jag sade åt Gud att Han får fixa det också, för om jag förväntas bo på hotell och betala för det själv så kommer det aldrig att gå ihop.

 Dagen för avfärden kom. Jag mötte Mike och Jan på flygfältet, och till min stora förvåning hade de med  sig 14 syskon i Kristus från Oklahoma, Mississippi och Texas. De hade räknat att med så många människor skulle vi nå ut till över 130 skolor på en vecka. Jag smakade på siffran 130 och tyckte att det smakade bittert av besvikelse – vi skulle aldrig hinna med så många skolor! Så lite tro jag hade. I varje fall var det en stor  glädje att bekanta sig med nya människor, och det var så roligt att få prata med dem för de skrattade åt samma saker som jag! Afrikaner har helt enkelt inte samma slags humor som finnar, men jag kunde skratta dubbelvikt med dessa nya vänner som jag just träffat, och det var mer än välbehövligt. Dessutom hade de med sig fem unga flickor så jag hade nån i min egen ålder att umgås med. Tyvärr inga killar, killar med ett hjärta för evangelism tycks vara en bristvara? 

 Innan jag visste ordet av det var vi i Kisumu, och vi kördes till ett überfint hotell. Palmträd, swimmingpool, lyxiga rum – och DUSCH och VESSABYTTA. Halleluja! Jag vågade dock inte njuta av allt det vackra, för hela tiden frågade jag mig själv, och Gud, hur i hela fridens namn jag skulle betala för  detta. Jag hann trots allt inte fundera särskilt länge innan Jan gick upp till mig och sade att allt var betalt för mig, och att jag inte skulle oroa mig för några kostnader. Oh my goodness. Jag sprang ner till poolen på direkten, och mina nya vänner skrattade åt mig där jag dansade fram och sjöng ”Halleluja, vi älskar dig Jesus...” tills jag pladaskade i det svalkande vattnet. Den kvällen åt jag som en kung.

 Nästa dag, söndag, blev det gudstjänst och barnhemsbesök. Ett tjugotal personer kom till tro i kyrkan. Det var visserligen roligt, men jag kände av en andlig seghet och fortsatte be för genombrottet som Gud lovat. Samma kväll åt vi middag allihopa tillsammans, och när den äldre befolkningen gått och lagt sig lämnade jag och tjejerna kvar kring bordet för att diskutera lite mera. Vi delade våra vittnesbörd, hur  vi kommit till tro, och berättade kort om våra liv. Sen började det hända. En av flickorna var på något sätt annorlunda, och jag upplevde att jag skulle berätta några jobbiga saker som jag varit med om i mitt liv, kanske det skulle öppna låsen som fanns kvar. Och visst, låsen öppnades. Hon berättade hur hon egentligen kände sig och det dubbelliv hon levde, och så fick vi be för henne. Om en stund gav hon sitt liv till Jesus. Hon hade aldrig personligen mött vår Frälsare, utan som en pastorsdotter hade hon levt på sin pappas tro. Hon hade inte tidigare varit tvungen att ta ställning till vad hon egentligen trodde. Detta var hennes kväll. Dagen innan vårt stora missionsuppdrag gav hon sitt liv till Jesus. Vilken märklig historia. Det visade mig hur perfekt Gud hade förberett allt. He was in control. Hennes historia kom också att visa att Gud kan verkligen använda vem som helst, oavsett hur länge vi vandrat med Herren!

 Nästa dag började arbetet. Vi delades in i sex grupper, och jag blev gruppledare för en av dem. Gruppen bestod av två damer från Oklahoma, en lokal pastor, en chaufför, en tolk och så jag. Vi hade sex skolor på listan, vi skulle besöka dem alla på en dag, presentera evangeliet, be frälsningsbönen med dem som ville, ge en fotboll som present åt skolan, samla kontaktuppgifter för follow up och sedan rusa vidare. Min uppgift var att predika, de två kvinnorna som var med mig skulle ge vittnesbörd. Vilket tajt paket. Hur skulle det fungera?

   Det var ”aningen” spännande att besöka den första skolan. Resultatet var dock häpnadsväckande. Över 200 elever och lärare kom till tro!! Den lokala pastorn som skulle ansvara för efterarbetet var utom sig av glädje. När dagen var slut hade vi hunnit med bara fyra skolor, men 790 människor hade kommit till tro. Jag hade predikat rösten av mig, men jag var som i extas. Drömde jag eller var detta verklighet??

  Fem dagar passerade snabbare än någonsin tidigare. Saldot blev 32 065 frälsta, varav jag hade lett över 5200 till Jesus. Totalt 140 skolor. Jag svävade på moln. Vi hade haft problem med polisen, fått punktering och varit fast ute i vildmarken. Vi hade blivit väl mottagna i vissa skolor och mött på starkt motstånd i andra. Vi hade varit i både större och mindre skolor, över hälften av alla barn vi sett var föräldralösa, och en stor del av dem hade HIV. Det fanns och finns så många intryck att jag kunde skriva en bok av bara det som hände under dessa fem dagar. Vid en av skolorna var rektorn inte särskilt välvilligt inställd när vi kom för att predika evangeliet, och han gav mig fem minuter. Jag övertalade honom att ge mig tio minuter. Det var tillräckligt för Gud. När jag frågade om någon ville ta emot Jesus sprang rektorn fram till mig, vilket lite skrämde mig, men han sprang för att han var i nöd. Syndanöd. Han ville vara den första som tog emot Jesus som Herre och Frälsare. Tillsammans med honom bad omkring 700 elever och lärare frälsningsbönen! Halleluja! Det finns tiotals berättelser som denna, men jag måste få skriva av mig ens lite just nu. Resten kanske finns mellan pärmar någon dag? 

 Det var fem otroligt tuffa dagar. Främst andligt. Varje dag när vi återvände till hotellet kände jag mig mörbultad, men samtidigt så glad. Alla sprang omkring som höns för att berätta vad som hänt och hur många som kommit till tro, ingen orkade vänta tills middagsbordet som väntade sjutiden! Jag svävade på moln, och poolen på bakgården hade jag glömt. Nu simmade jag i ett himmelskt hav.

  Dagarna var också tuffa p.g.a. tidspressen. Avstånden mellan skolorna på landsbygden kunde vara ganska stora, och vi hade alltid bråttom att ta oss till nästa skola. De lokala pastorerna och chaufförerna trodde att de skulle få äta flott denna vecka eftersom de var tillsammans med vita människor. Där tog de fel. I allafall i min grupp. En lunchpaus skulle ha kostat oss en skola, så jag meddelade att i min grupp tar vi inga lunchpauser. Jag sade att jag tänker lunchfasta i sju dagar, men om de vill ha lunch så kan de ta med sig en matsäck som de kan äta medan vi kör eller medan jag predikar. Några restaurangbesök blir det dock icke! Jag kunde ju dock inte kräva att dessa bröder kom med utan ersättning, utan gav dem en slant varje kväll så att de kunde köpa mat åt deras familj, men trots det försökte de kring lunchtid se på mig med vädjande ögon... Jag kunde ändå inte tillåta några pauser. Om en hel skola lämnade utanför p.g.a. vår lunchpaus så var jag hellre utan mat, och så fIck det bli. 
  Det finns så många otroliga detaljer och så många upplevelser att jag helt enkelt inte kan återge allt, men en händelse måste jag berätta om. På söndag bestämde vi att vi ville ha vår egen gudstjänst innan vi reste hem. Vi ställde alltså till gudstjänst på hotellet, och jag fick äran att predika. Huhhu. Fick ett meddelande Ovanifrån som fick alla 16 i teamet att stortjuta, veckans press och upplevelser flödade fram alla på en gång. Trots det njöt jag av situationen, fick agera psykolog vilket jag gillar väldigt mycket (har en studieplats på ÅA för att studera psykologi, men skjöt upp studierna när Gud kallade mig till Kenya). Det mest intressanta var dock det som hände senare. En kvinna från Texas som övernattade på hotellet hade hört min predikan, och hon ville att hennes kyrka i Texas skulle få höra mig predika. I brist på pengar till en flygbiljett och besök så bestämde vi för att filma en predikan, och så skickade vi videon med henne till kyrkan hon talade om. Nästa söndag predikar jag alltså via video i en kyrka i Texas som jag aldrig besökt. Kan det bli märkligare än så?... Fick annars också bli van vid att predika framför kameran eftersom vi hade en kameraman med i teamet. Han kommer att göra en dokumentär om vårt arbete, så jag hade flera gånger under veckan en stor videokamera som följde mig där jag gick omkring och predikade frälsning i Jesu namn och blod. Må den dokumentären bli till välsignelse när den sprids i USA! 
 Teamet som jag arbetade med bestod av människor från sju olika församlingar. Största delen av dem var baptister, och de trodde inte på att tala i tungor. Eftersom jag börjat bli ganska karismatisk av mig kan jag inte dölja något, och det vore ju fruktansvärt att hålla tillbaka den Helige Ande! Mina vänner fick alltså bli vana vid att ha en "tungotalare" med i gruppen. Jag måste medge att jag först var lite nervös, vad skulle de säga? Det var dock onödigt att vara nervös. Gud hade en plan. En kväll när vi satt kring matbordet och jag bad för maten sade de plötsligt att de ser tungor av eld ovanför mitt huvud, och så ville de att jag skulle be för dem! Vilket vittnesbörd!
 Alla dessa  enstaka händelser visar bara hur Gud hade planerat allt från början till slut. Han kan använda vem som helst för att sprida evangeliet, för det handlar inte ALLS om oss. När vi väljer att inte bara involvera Honom i våra liv utan ger våra liv helt och hållet åt Honom, då börjar undren ske! Till Honom vare all ära och tacksägelse för evigt! Halleluja!

  ”Kaikki hyvä loppuu aikanaan” säger vi på finska, och så är det. Plötsligt var det dags att åka hem. Eller ja, ”hem”. Mina amerikanska vänner skulle åka hem, och jag skulle återvända till bibelskolan i Kiambu. Vilket vemod. Vilken ”andlig krapula”. Så många känslor. Så många funderingar och ett huvud som var alltför trött att behandla något över huvudtaget. Nu var det dock dags att ge ansvaret över till de lokala pastorerna som varit med oss i skolorna. De skulle nu ta hand om de nyfrälsta, och Gideoniterna hade lovat skicka Biblar till de skolor vi besökt. Det var så vemodigt att lämna Kisumu, jag hade gärna lämnat där och predikat i några veckor till, men samtidigt tror jag att min kropp inte klarat av särskilt många dagar till med det tempot. Hur intensivt som helst!

 

Till Gud vare all ära och pris för allt det underbara som skett! ”God does extraordinary things through ordinary people”. Han är så god. Vår Pappa e så god. 

En vecka. Över 32 000 frälsta. Förvandlade liv. Nytt liv. Förlåtelse. Befrielse. Nya kapitel. Ett första steg på en lång vandring – också för mig.

  

Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd.

(Joh 4:35)

Dittan dattan...

Sitter på kyrkans kontor efter dagens lektioner i bibelskolan. Denna vecka hade vi helt klart det svåraste ämnet hittills, ”ministerial ethics”. Ändå lärde jag mig en massa nytt, och jag vet hur viktigt ämne det är med tanke på alla fruktansvärda skandaler som befläckat kyrkan världen runt. Dagens prov var dock väldigt svårt så vi får se hur det går... Hittills har jag kämpat på med studierna trots att det ibland kräver ganska mycket, men det ser ut som att jag hinner bli pastor innan jag åker iväg. Det är ju inte pappren jag är efter, men inte vore det alldeles illa att officiellt vara kenyansk pastor! 

  Imorgon åker jag iväg till Kenyas västra gräns till Kisumu-området där det blir skolmission tillsammans med ett amerikanskt par som jag träffat en gång tidigare. I morse slog det mig hur mycket jag ändrats under min tid i Kenya, jag har börjat bli ganska modig och klarar av att göra mer än jag tror när den Helige Ande säger att jag ska göra det. Ett bra exempel är just Kisumu. I februari träffade jag alltså i Kiambu ett amerikanskt par som berättade att de varit på missionresa. Plötsligt säger herremannen ”I feel the Spirit telling me you should join us in June”. “Well okay!” blev mitt spontana svar - för Anden inom mig jublade och sade YES! Visst blev det en lång diskussion och veckor av vädjande med mina afrikanska föräldrar och också bibelskolans rektor (inte alldeles säkert och tryggt i Kisumu), men till slut fick jag grönt ljus. Dessutom ville paret betala mina flygbiljetter till Kisumu och tillbaka! Det är bara Gud som fixar sånt.

  Kommer att stanna i Kisumu åtta dagar med sex skolbesök per dag. Eleverna bor alltså på internat och skoldagarna är också längre här så vi kan utnyttja dagarna på ett helt annat sätt. Efter Kisumu blir det en veckas vila (bibelskola förstås) och sedan åker jag till Gilgil där jag också ska stanna en vecka på missionsuppdrag. UNDERBART!!! Jag njuuuuter när jag får gå ut på fältet, strida i främsta linjen. Då bryr jag mig inte om hur lite mat jag får eller hur smutsiga mina kläder är, så länge evangeliet går framåt så jublar mitt hjärta och jag mår bättre än någon annanstans! 

  Den senaste veckan i Kiambu har varit otroligt tuff. Fysiskt har jag nog mått bra, men psykiskt eller psyk-andligt har jag varit alldeles utmattad. Jag har inte haft några särskilt tuffa uppdrag, men jag ber och tror att Gud kommer att göra STORA saker i Kisumu. Ett genombrott är på väg! Därför tror jag också motståndet varit massivare. Jag vill se en stor skara människor vända om till Jesus, våra själars herde och  frälsare! Det enda uppdraget jag hade var i måndags då jag skulle predika på en lokal skola. Jag kände mig alldeles totalt tom och tänkte att jag inte har nåt att ge. Det var då jag insåg att det inte gör nånting. Det är inte jag som ger – det är Gud. Jag förmedlar. Jag är glad att Gud gav mig den uppenbarelsen och krafter att gå till skolan och se glad ut. Orsaken är att alla förutom EN elev (enligt rektorn) kom till tro! Fick också be för dem som var sjuka, och det tackar jag inte nej till. Our God is able to do all that He said He would do!

 Mitt vemod gick dock inte över trots denna upplyftande upplevelse, och till slut öppnade jag min ”nödförpackning”. Bilder hemifrån, salmiak, min favoritbok (Nouwens ”The inner voice of Love”) och en dvd med frendit-episoder. Det var helt bra första hjälp, men det som behövdes för att komma ur denna vågdal var BÖN. Nu menar jag inte stilla, små böner utan en BÖNESTORM. Jag tog en fastedag och såg till att jag hade ordentligt med tid att vara inför Pappa, och så gick jag ner i kyrkans bönerum eller ”powerhouse” som det så fyndigt heter här. Jag bokstavligen ropade, jag bröt makten av allt det som tyngde på och talade till bergen att bli jämna mark (Jesaja 45:2).

   Där var lösningen – än en gång. Det var en annorlunda trötthet eller tungsinthet. En andlig sådan. Då är inte lösningen vila. Då är lösningen bön och kamp i Jesu namn! Jag har upplevt olika tunga saker under mitt liv. Depressionsåren var jobbiga på ett visst sätt. Utbrändheten och sjukledigheten var en annorlunda jobbighet. Vidare var tiden då jag bodde på barnskyddsenheten en tid som var jobbig på ett annat sätt. Tiden i militären var ibland jobbig, men igen på ett alldeles speciellt sätt. Det går liksom inte att jämföra jobbigheter, de är allihopa tunga på olika sätt. Det fina är att Jesus känner oss bättre än vi själva gör, och Han bemöter oss precis som vi behöver bli bemötta! Han har svaret! Jag älskar Joh 11 där vi möter Martha och Maria som sörjer deras bror Lasarus som dött. Jesus möter dessa två kvinnor på alldeles olika sätt – precis som de behöver bli bemötta! Den handlingskraftiga, starka Martha möter han med lugnande ord när hon stormar emot honom med sina anklagelser. Den lugna Maria gråter han med. Resultatet är detsamma, Jesus lyfter upp dem och ökar deras tro genom att göra ett mirakel när han uppväcker Lasarus från de döda! Halleluja! Oavsett hur din situation ser ut och oavsett hurdan du är till din personlighet så bemöter Jesus dig precis som du behöver bli bemött, och så tar han dig vidare. Brukar på engelska säga att ”Jesus meets us at the level of our need and then He takes us to the next one”. Bättre flow på engelska… 

  För att avsluta ett väldigt flummigt blogginlägg vill jag dela med mig en uppmuntrande upplevelse från förra veckan. Vi hade ett underbart bönemöte där vi en god stund bad i tungor, och mitt i allt fick jag ett nytt bönespråk! Jag visste inte om det var ett mänskligt språk eller ”änglars språk” (läs 1 Kor 12-14, där lär vi oss mycker om tungotal, också det att vi kan tala i tungor ett språk som ”påriktigt” är ett språk, eller så är det änglars språk som bara Gud förstår). Förra våren var jag på ett evangelisthem där jag fick höra att jag talade i tungor på hebreiska en stund! Jag lär upprepade gånger ha sagt något om Guds härlighet, verser från psalm sextio-nånting. Jag vet dock att det inte är mitt vanliga bönespråk, utan det var ett språk som kom för stunden, kanske just för att där fanns en syster som kunde lite hebreiska! I varje fall, detta bönemöte som vi hade förra veckan var väldigt kraftigt, och Herrens Ande var mitt ibland oss på ett extraordinärt sätt. Jag fick som sagt ett nytt bönespråk, och fick idag höra att en av pojkarna kände igen det språket! Han kommer från en stam som kallas Kikamba, och jag hade talat hans stamspråk! Han var för rädd för att prata med mig då, men kom idag och frågade var jag lärt mig kikamba. Jag kan då inte kikamba, svarade jag förstås. Jag har aldrig ens hört någon tala kikamba, så vitt jag vet! Swahili, kikuyu, luo- och masaistammens språk är de enda jag är van vid. Han såg förvånad ut. Enligt honom hade jag tydligt ropat ”Gud, varför har du kallat mig till Kenya?! Gud, varför har du fört mig hit?”. Jag är inte förvånad över det jag sade, det var nämligen en av de dagarna jag var väldigt nere, så jag är inte förvånad över att Anden i mig ropade klagovisor till Gud....

  

 I varje fall, nu mår jag mycket bättre och känner mig stabil igen. Stabil i Herren alltså! Inget i egen kraft. Ber om bönestöd när jag imorgon reser iväg till Kisumu. Må skörden bli stor, för skörden är mogen! (Matt 9:36-38)  

Gud välsigne dig!

Western Christianity

Today's thoughts: people keep asking me why the gospel is proceeding in Africa while it's doing the opposite in Europe. Secondly people ask me why we see miracles in Africa while we don’t see them in Finland. Let me give you just a few of the many reasons: Prayer. Faith. Obedience. 

  First of all, why do we expect things to happen if we don't pray? And I don't mean a two minutes "thank you for everything may there be peace on earth"-prayer, but Spirit-lead prayer. Quality, quantity and frequency matter! Our Master Himself asked "Could you men not pray with me for one hour?" (Matt 26:40). We may have many reasons why not to pray, but it's all about the choices we make. Priorities. Susan Wesley had 16 children but she still prayed a MINIMUM of four hours a day. No wonder her son John became the great revival carrier whose work resulted in the Methodist Church.

  Research shows that an average believer prays about four minutes per day. Excuse me, but we're not getting anywhere with four minutes! Furthermore an average minister of the gospel prays for 17 minutes. Still not enough no matter how “quality time” it may be. I think we take the goodness of the Lord for granted and in some way just assume that He knows what we need and we don’t need to pray. Well let me tell you dear friend that assumption is very dangerous. Assumption is EXTREMELY dangerous. Never assume anything! The modern theology has made us seek God only when we really need Him, and the rest of the time just trust that He’s there beside us. That’s true of course, He IS there beside us, but unless we pray we’re not letting Him work in us, and unless He can work in us He can’t work through or maybe not even for us. We have made Christianity comfortable. We have built a new comfort zone around Jesus. Well you know what? Jesus is not always in the boat where it’s comfortable. Sometimes He’s on the stormy waters like with the disciples, and unless we step out of the boat we’ll never see the miracles. 

 So the first one is prayer. Can we please be more committed in our prayer life? If we want to see great breakthroughs in our lives, families and nations we need to pray like crazy! I know this very well cause I’ve seen the great difference it made in my life to take prayer seriously. I’m not saying that I’m some kind of super-Christian who prays several hours every day. I don’t pray four hours each day – yet. I believe God will give me the grace to one day be that far. But He has brought me this far. My prayer life has totally changed during my time in Kenya and I’ve realized the importance of prayer in a new way. It’s not enough to pray just a few minutes and then justify it with saying “Well God is almighty so He can do anything no matter how much or little I pray”. My goodness. Grow up. Read your Bible. 

 The second reason is faith. Like in the previous example people are saying that God chooses whom He uses and it has nothing to do with our own works. Well that’s not quite true. We are SAVED by grace and not by works (Ef 2:8-9), but if we want to get somewhere in our walk with Christ we need to put in some personal effort. Growth always requires personal involvement. I’m afraid people are misinterpreting the Bible sometimes. I know I used to do that before. No wonder the Word says “My people perish because of lack of knowledge” (Hos 4:6). One of the things is when Jesus is speaking about small children and He says that if we want to be great in the Kingdom of God we need to become like small children. Then people use that to justify their poor prayer life and faith that is taking them nowhere. I’m sure Jesus meant the opposite. A child has GREAT faith. In fact the most spiritual age for a human being is at the age of four (according to research). One of the great revival carriers was Hildegard who was ministering during the dark centuries in Europe. She was FOUR years when she started prophesying and speaking in new tongues. In other words we should strive to have that same, great faith that a small child has. I had a very good personal experience of this last year. One of my good friends has a son who is four years old, and he really likes small cars. One day I was playing with him and at some point I promised to bring him a shining new miniature of a fire truck the next time I would visit them. Three weeks passed. I went to see that family again, and I had the fire truck I had promised, but I was sure my little friend had forgotten all about it. To my great surprise the first thing he asked after greeting me was “Do-do-do-do you have the fire truck??”. Full of excitement! He had no doubts I would bring it to him! My goodness. We should have that same faith. The faith of a child who isn’t affected by all the discouragements and disappointments of life. The faith of a child who is SURE that if he asks – he will get. It is that kind of a faith Jesus wants us to have. That we could fully trust what He promised in John 14:14 without ANY doubts – no matter what we are asking for. Maybe it’s a new car, a healing, restoration, a financial breakthrough… Faith. Faith is to God what fear is to the devil, and when we know our God we should not live in fear but faith. “There is no fear in love, but perfect love casts out fear”. (1 John 4:18) 

 Finally, sacrifice. This is one of the great things we want to jump over as we are reading the Bible. People just say “That belongs to the old covenant, and we live in the days of grace”. It is true, completely true that we live in the days of grace. Yet there are levels in our walk with God we will never reach unless we are ready to sacrifice. I’m not talking about animal sacrifices – no,no,no – but money, time and everything that is “ours” we should be ready to give to God. Actually we don’t own anything, but God owns everything (Ps23:1).  Even our money are His (Haggai 2:8). When we realize this it will become easier to give to Him. But back to sacrifice. Unless we are ready to sacrifice for example a meal of food (=fasting) it will be hard to reach what we desire.  Unless we sacrifice our time and our money, we will never be trusted with more. God is everlasting and unchangeable, right? In the Old Testament we see that when His people sacrificed, His presence was always there! Look at for example 2 Chron 5. Or look at Abraham! God asked Abraham to sacrifice his one and only son, and Abraham was obedient. We all know how it ends of course; Abraham didn’t have to sacrifice his son, but passing this test of obedience lead to a great blessing for Abraham. Or we can study Luke 18:18-23, talk about sacrifice! Or why not look at God. He gives us the best example. He sacrificed His only son for us, for you and for me. We live in the days of grace, and no more blood sacrifices are needed. Jesus was the final one. That doesn’t mean that no sacrifices are needed. In fact we should offer ourselves to Him as a living sacrifice! (Rom 12:1) 

 To sum this up, the Christianity in the West is a convenient version of the true faith. Unfortunately that Christianity won’t release the full blessings of our Father. The full blessings will come as a result of obedience and submission. Submission again is obedience without convenience! As long as we seek God only when we need Him, when we don’t evaluate our prayer life but only pray a few minutes daily and justify that by misinterpreting the Word, as long as we are unwilling to sacrifice (time, money, fasting) to Him – we will never reach the next level. And here comes a new problem. I’ve always been told “there are no different levels!”. Oh my. That makes people stagnant. Of course there are different levels! One who has been studying the Bible and spending time in the presence of the Lord is (should be) more mature than one who got born again just the other day. As Christians we should always be asking ourselves “Am I becoming?”. Our goal is to become more like Christ. This is an ongoing process and I think we should be evaluating ourselves and our life every once in a while. Unless we are further today than we were last month, then we need to ask ourselves what’s wrong! 

 These three things (prayer, faith and sacrifice) are waaay to wide and big to fully deal with over the internet. These would each need a deep study to really get what we are missing out on, but maybe we here have three things to think about and learn more about on our own. Prayer. Faith. Sacrifice.

Låtom oss icke vilseledas!

”Mina barn, detta är den sista tiden. Ni har hört att en antikrist skall komma, och nu har också många antikrister trätt fram. Av detta förstår vi att det är den sista tiden. De har utgått från oss men hörde aldrig till oss. Ty om de hade hört till oss hade de stannat hos oss. Men det skulle avslöjas att ingen av dem hör till oss. Ni däremot har blivit smorda av den Helige och känner alla sanningen – jag skriver heller inte att ni är okunniga om sanningen utan att ni känner den och vet att ingen lögn uppstår ur sanningen.” 

(1 Joh 2:18-21)

Som jag redan tidigare skrivit är den andliga verkligheten ganska annorlunda i Kenya. Det finns av alla de slag – sekter, häxor, falska profeter, framtidstydare, djävulsdyrkare osv... På torget kan man köpa kvastar som är till för att ”sopa bort demoner med”. Man kan också köpa vanliga bananer eller välsignade bananer. Man kan köpa ”smorda näsdukar” som ska bära helande kraft – bara för att nämna några intressanta detaljer.  Det värsta är dock vargarna som kommer i fåraklädnad. Människor som ger sig ut för att vara något de verkligen inte är. Människor som vilseleder. Under min tid i Narok kom jag i kontakt med en väldigt märklig ytterlighet. Något som jag aldrig tänkt mig att över huvudtaget kunde existera: präster som är djävulsdyrkare.

 Narok är östra Afrikas centrum för djävulsdyrkan. De hade t.o.m. tänkt bygga ett tempel i staden, men planerna misslyckades efter en massiv bönekampanj. Vid floden som rinner genom staden ordnas ibland nattetid olika rituella möten som inte sällan innehåller blodsutgjutelse. Offer. Det fruktansvärda var att inse att det fanns präster som var involverade i denna djävulsdyrkan! När pastorn jag samarbetade med sade det för första gången så kunde jag inte först tro att det var sant, men fick senare konstatera att han visste vad han talade om. Efter min första predikan i Word of Faith Church Narok var pastorn väldigt nöjd. Orsaken att jag upprepade gånger sagt (läs: ropat) namnet Jesus i min predikan. Han visste nu att jag är ett Ljusets barn, och att jag inte har några onda avsikter. Det är nämligen så att vissa präster som är involverade i djävulsdyrkan kan predika väldigt kraftigt – men de använder aldrig namnet Jesus. De predikar aldrig något från Nya Testamentet. De kan ge en mäktigt utläggning om Saul, David, Salomon, Mose, Abraham, Isak, Jakob, Samson, Elisa... Vilken Gamlatestamentlig person som helst. På detta sätt övertygar de människorna och för sedan in sina villoläror ”little by little”. 

  Som jag skrev kunde jag inte riktigt köpa denna historia när jag först hörde detta. Vem skulle göra något sådant! Bara några dagar senare fick jag dock personlig erfarenhet om den brutala sanningen. Jag var ute på gatan och evangeliserade. En av personerna jag mötte var en äldre man som presenterade sig och betedde sig väldigt hövligt. Ändå sade Anden inom mig att nånting är snett, så jag var på min vakt. Mannen pratade själv en del om Gud (använde inte namnet Jesus!). När han pratade märkte jag att han hade märkliga ärr i händerna. Då började alarmklockorna ringa. Både i vissa kulter och i djävulsdyrkan måste man skära sig själv för att komma ”till en högre nivå”. Denne man var ingen broder. Jag började då prata om Jesus som jag älskar av hela mitt hjärta – och mannens beteende ändrades omedelbart. Han blev aggressiv o började ropa, och hans ilska riktades just mot namnet Jesus. ”Don’t say that name! Don’t say that name!”. Vid min svans. Vilken reaktion. Min livvakt/tolk drog mig längre bort ganska hastigt, och mannen försvann om en stund. Senare fick jag veta att han var en av ledarna i en lokal församling. Nu hade jag dock fått lära mig en viktigt läxa – 1 Joh 4:1-4 

”Mina kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud, ty många falska profeter har gått ut i världen. Så kan ni se vilken ande som är Guds: varje ande som erkänner att Jesus Kristus har kommit i mänsklig gestalt är från Gud, men den ande som förnekar Jesus är inte från Gud. Det är Antikrists ande, som ni har hört skall komma och som redan nu är i världen. Men ni, mina barn, är från Gud, och ni har besegrat de falska profeterna, ty han som är i er är större än han som är i världen.”

 Han som är i er är större än han som är i världen. Hur underbara är inte dessa ord. Vår Gud är större!!

 Nu tänker vi lätt att vad tokiga afrikanerna är, och att dessa saker bara existerar i Afrika. Då tar vi fel. Samma onda inflytande finns i Finland, men det tar en annan klädnad för att inte vara lika uppenbart. New Age t.ex. tar sig olika uttryck hos oss: stenbehandlingar, kristaller, magneter... Så har vi yoga och olika österländska kampsporter. Vi har kurser som går ut på att lära människor lösgöra sin ande från kroppen så att man kan ”flyta omkring” (har även ordnats på hälsoläroverket i Karleby). Dessa fenomen ser kanske oskyldiga ut, men de är i högsta grad allvarliga. De har en demonisk bakgrund. 

 För några veckor sedan dog en inflytelserik, kenyansk politiker. När han dött kom det fram att han i sitt hus hade ett rum som kallades ”Valhalah”. Ingen visste mycket om rummet, för inte ens hans familj fick komma in dit. Namnet lät ändå bekant, och jag började undersöka saken. Mina misstankar bekräftades. Namnet kommer från Kalevala-sägnens ”Valhalla”, och utifrån denna sägn har det utvecklats en sekt som är endast till för politiker och andra med stort inflytande, eller ”hjältar” som de kallar sig. Medlemmarna ska ha ett rum dit de går för att meditera, lösgöra sig från kroppen och komma i kontakt med Odi-guden som efter deras död skall ta dem till ”hjältarnas himmel”. Ett eget ställe för människor som gjort väl ifrån sig. Till saken hör att denne man som dog var känd för sin trogenhet i den lokala församlingen, han besökte församlingen varje söndag och var en förebild för många. Tyvärr verkar det som att han ville ha en ”försäkring” om sin evighet vid sidan om Jesus. Tyvärr fungerar det ju inte riktigt så.

 Denna sekt har börjat i Finland, men Gud vet hur långt den spridit sig om den finns även i Kenya. Varför vill jag dela detta? För att visa att vårt hemland och vår kultur inte är så ren och fri från ont inlytande som vi tror. Visst har vi också många kända fall som t.ex. måndyrkarna som samlas bl.a. i Kaustby, som annars också är en ort där många märkliga saker försiggår. 

  Mitt i allt detta är det viktigaste att vi har Namnet över alla Namn. Namnet Jesus. Namnet som vi inte skall skämmas för. Namnet som vi inte skall försöka gömma, utan som vi modigt ska förkunna och prisa. Vi ska vara på vår vakt för främmande läror och pröva varje ande. Vi ska hålla oss rena och inte ha något att göra med det som kommer från den ondes läger. När vi har Jesus har vi allt vi behöver. 

Han som är i er är större än han som är i världen.