Fran hjarta till hjarta - om identitet.

I Finland ar vi valdigt forsiktiga med vad vi talar numera, begrepp som zigenare och neger ar ju helt enkelt inte nagot man sager. Det ar utpekande och krankande, numera t.o.m. straffbart.Bra sa.

 Jag forvantar mig alltid en omsesidig respekt av de manniskor jag jobbar eller umgas med. Det ar kanske en ganska onodig forvantning i dagens samhalle dar allt handlar om det egna jaget, men jag vill halla upp hoppet gallande manniskoslaktet och tro att det annu finns manniskor som respekterar varandra, och som kanner till orden ”Allt vad ni vill att manniskorna skall gora for er, det skall ni ocksa gora for dem” (Matt 7:12).  

 Kulturen i Afrika ar valdigt annorlunda. Pa manga satt. Det ar onodigt att ga in i en diskussion om den ar battre eller samre an i Finland, kultur som kultur, men den ar annorlunda. Jag upplever den i varje fall valdigt jobbig manga ganger. Jag skulle aldrig kalla nagon av eleverna i bibelskolan ”neger”. Jag ser inte mig sjalv som battre an dem, absolut inte. Tyvarr ar detta inte alldeles omsesidigt.

 Vart an jag gar, ocksa i skolan, kallas jag mzungu. Vithyad. Det var helt okej den forsta manaden, men nu borjar jag bli trott pa att ha en kor av manniskor runt omkring  mig som pekar, ropar ”Mzungu!” och skrattar. Manga av dem springer fram till mig och ber om pengar, som om jag vore rik. Evangelist som jag ar ser jag min mojlighet och sager ”pengar har jag inte, men jag har en storre skatt”, och sa berattar jag om Gud (detta naturligtvis inte i bibelskolan). I varje fall tycks kenyanerna ha en valdigt stereotypisk bild av den vita mannen – och ma det ursaktas dem, for den bilden de har harstammar fran kolonialtiden, och de har ju helt enkelt inte sett manga vita manniskor. Det andrar dock inte det faktum att jag upplever det jobbigt att vara objekt for pekande, ropande och skrattande.

 Ett av de sar jag tydligen fortfarande bar pa ar ett valdigt behov av att bekrafta att JAG KAN, precis som en fyraaring. Det finns fa saker som gor mig sa frustrerad som nar nagon sager ”det dar klarar du inte av” – det far mig att kampa anda tills jag nar malet, kosta vad det vill. Detta ar ett sar som jag vet att Pappa Gud vill hela, och som behover helas om jag ska klara mig har i livet utan att prova pa utbrandhet en gang till. Jag VET att jag inte behover bekrafta att jag duger, jag ar lika bra fast jag skulle ligga dagarna langa i sangen, min identitet ar inte beroende av prestationer. Jag ar alskad av Gud oavsett vad jag gor eller inte gor. Trots det finns detdar behovet kvar – behovet att visa att ”ja e en kaar!”, jag klarar visst dethar, sag inte vad jag inte kan. Nar jag akte in i militaren fick jag hora att jag sakert kommer hem ”maitojunassa”, att jag alltsa avbryter i fortid. Militaren var tuff, men jag kom hem som Korpral och Vuoden Suojelumies. Jag hade bevisat vad jag gar for. Min gymnasietid var tuff, inte minst pg.a. sjukskrivningen som holl mig borta fran skolan i flera manader – men jag kampade. Jag kunde inte tala tanken att stanna langre an tre ar, langre an mina jamnariga. Jag maste bli klar tills varen. Jag blev klar, och jag kan vara nojd med mina vitsord.

 Har i Kenya far jag standigt hora ”den vita mannen skulle inte gora dethar” av manniskor som jobbar med nagot fysiskt. Det vrider inom mig. Jag skulle vilja ropa ”DU VET INTE VEM JAG AR OCH VAD JAG KAN!”. Jag skulle vilja beratta vad jag jobbat med, bevisa vad jag kan. Varje gang marker jag min reaktion, och sager till mig sjalv att jag inte behover bekrafta att jag duger. Jag ar bra som jag ar, lat dem tanka vad de vill.

 Ibland kan jag inte resonera tillrackligt for att lata fornuftet styra kanslorna. Som idag. Bibelskolans elever var ute pa garden och jobbade med att rycka upp rotter och klippa gras med olika antika verktyg. Igen ropade de efter mig att jag skulle da aldrig gora det de gor, jag skulle aldrig smutsa ner mina hander osv... Och sa skrattade de och tyckte att jag kan ga och sitta vid datorn istallet. Jag blev arg. Jag blev fruktansvart arg. Jag blev som Ferdinand i Disney-klippet vi ser i ”Kalle Anka och hans vanner onskar God Jul”. Jag lamnade mina saker pa marken, slangde av mig ryggvaskan och gick med bestamda steg fram till en av pojkarna, tog hans konstiga djungelkniv och borjade jobba pa de tjocka buskagen och det hoga graset. Jag slungade kniven fram och tillbaka, det yrde gras och jord overallt. Jag svarade inget nar de andra kommenterade mitt arbete. Jag jobbade som en akta Tiainen ska jag saga. En hel timme jobbade jag med att riva upp rotter, sla ner buskage och ho. Svetten rann (helt bokstavligen alltsa), jag hade muld i skorna, fickorna, munnen och oronen. Ja, overallt. Solen var het, men jag tankte inte lata nagot hindra mig.

 Om en timme borjade jag bli svag, det rann vatska ur handerna som fatt trevliga blasor, och jag visste att jag maste fa vatten. Jag gav djungelkniven at en av killarna som statt och tittat pa, och sa gick jag ivag. Ingen sade nagot. Jag hoppas de forstod att man inte ska leka med den finska mannens kanslor.

 En annan sak som gor mig fruktansvart frustrerad ar nar manniskor pratar om mig som om jag fotts med en silversked i munnen – som om jag under mitt liv fatt allt jag nansin onskat. Det som gjorde mig mest frustrerad var nar en av lararna i bibelskolan pratade om hur vi gar igenom olika saker och motgangar i vara liv – och sa sade han nanting i stil med ”ja, alla forutom Patrick som vaxt upp i Europa”. Ursakta mig? Jag hade lust att stiga upp och ga ut ur rummet med detsamma. Jag ville inte ens saga nagot. Vad i hela fridens namn vet han om mitt forflutna? Vad vet han om vad jag gatt igenom, hur otroligt tuffa ar jag haft? Okej, jag har inte gatt 15 kilometer dagligen for att fa rent vatten. Anda skulle jag inte pasta att mitt liv alla ganger varit latt. De svarigheter vi moter i Finland ar kanske annorlunda an de som finns i Afrika, men att borja jamfora och fraga vilken som ar varre ar inte andamalsenligt. Svarigheter ar alltid subjektiva, och vi upplever saker sa olika att en objektiv jamforelse ar omojlig. Dar jag satt i bibelskolans klassrum kunde jag inte gora annat at be. ”Forat mig mitt hogmod. Min identitet skall inte vara i mitt forflutna utan i Dig, och det skall inte kannas nagonstans om nagon gor en kommentar om det som varit. Kottet skall do.” Sa ar det ju. Kottet skall do till den grad att det inte kastar oss varken till hoger eller vanster vad folk an sager om oss – for kottet ar dott. Det ar inte mera vi som lever utan Kristus som lever i oss (Gal 2:20). Det var inte anda sa det kandes dar jag satt i kallaren och alla andra elever tittade pa den vita mannen som sakert bor i ett hus av guld...

 Nu kan du tycka att jag ar alldeles korkad nar jag reagerar sa starkt. Da far du gora det. Det ar i varje fall sa det kanns for mig nar folk ifragasatter min formaga eller forbiser det faktum att jag kanske haft en del jobbigheter i mitt liv. Detta beror helt enkelt pa att jag under sa manga ar, anda tills jag blev 15 och kom till tro (och till en viss grad efter det) trodde att mitt varde fanns i de saker jag gjorde, mina prestationer. Jag var inte nojd om jag inte fick klassens basta vitsord i provet. Jag var inte nojd om jag inte hade skolans basta betyg. Ibland blev kraven orimliga, och jag blev besviken i onodan. Och det varsta – jag trodde att andra ocksa blev missnojda om jag inte var den basta.

 Nar jag kom till tro fick jag hora att det fanns en Gud som alskar mig. Pappa Gud som tycker om mig for att jag ar unik, for att Han skapat mig precis sadan jag ar – underbar. Las garna Psalm 139! Han bryr sig inte om mitt betyg och mina vitsord. Han bryr sig inte om mina prestationer. Ja, Han glads med mig nar jag gor val ifran mig. Ja, utbildning och arbete ar bra – men det ar inte en forutsattning for Guds karlek. Han alskar mig lika mycket om jag bara ligger i sangen och gor absolut ingenting nyttigt. Han alskar lika mycket sina rullstolsbundna barn och maratonloparna. Det har 0% med prestationer att gora.

 I Bibeln laser vi om tva forbund. Det forsta ingick Gud med sitt folk Israel, och den innebar ett lagiskt liv. Den enda vagen till Gud var absolut renhet och rattfardighet genom att folja lagen till punkt och pricka. Nagot en manniska inte helt enkelt klarar av – for alla har vi syndat och gatt miste om harligheten fran Gud (Rom 3:23). 

 Sedan hande nagot som andrade varldshistorien. Nagot Gud hade forberett anda sedan begynnelsen, nagot Han forberett sitt folk for genom profeterna. Han sande sin Son. Han sande sin Son for att forsona vara synder och oppna vagen till Honom igen. Han ville ge oss fritt tilltrade till sin himmelska tron. Tronen dar vi far boja kna i odmjukhet, men dar vi ocksa far mota den karleksfulle Fadern, dar vi blir upprattade, bekraftade och styrkta i var egen svaget. Dar far vi grata och ropa ut av smarta nar vi moter svarigheter – och Fadern hor oss. Han ser till oss i karlek.

 Jesus kom for att instifta det nya forbundet. Ett forbund av nad och forlatelse. Han upphavde inte lagen, men Han fullbordade den (Matt 5:17), eftersom Han var utan synd (Heb 4:15). Detta ar det nya forbundet. Det forsta handlar om vara egna prestationer och lagen, den andra handlar om nagot som redan gjorts for oss. I det andra forbundet skall vi inte sjalva prestera nagot for att uppna rattfardighet – det ar endast genom Jesu blod. Vi skall och kan inte heller gora nagot for att bli godkanda eller bekraftade. Gud alskar oss som vi ar. 

 Jag ar oandligt tacksam att jag far leva i Nadens tid. Att jag inte hopplost behover forsoka uppfylla lagens krav. Jag skulle aldrig ha klarat det. Jag far leva och tro att Jesu korsdod och offer ar tillrackligt. Likasa har jag i Honom min identitet. Inte i vitsord. Inte i andra manniskors asikter. Inte i mina prestationer. Inte heller i mina misslyckanden. Inte i mitt forflutna. Bara i Jesus och det Han ar och det Han gjort for mig. En av mina favoritverser i Bibeln sager att jag lever gomd i Jesus (Kol 3:3, eller som en annan bibeloversattning sager ”ni lever ett osynligt liv tillsammans med Kristus i Gud”). Jag ar gomd. Jag ar osynlig. Nar manniskor sager nagot mot mig sa far jag ”gomma mig i Kristus”. Jag behover inte bevisa nagot. Jag behover inte visa vad jag kan och klarar av.

  

 Efter en dag som denna, da jag igen fallit for den gamla vanan ”minahan naytan mista mina olen tehty”, ar det mer an halsosamt att stanna upp infor dessa bibelord och gora som Maria gjorde efter att angeln besokt henne – BEGRUNDA DET. Inte konstatera att jovisst, det dar vet jag, utan verkligen skriva det pa mitt hjartas tavla. Jag ar alskad, perfekt, vardefull och tillracklig sadan jag ar. Inget behover eller kan tillaggas.

 Nasta gang nagon ifragasatter min formaga att gora nagot hoppas jag att mitt beteende ar mera moget. Nasta gang nagon tror att jag vaxt upp i presidenthuset sa far de val tro det. Jag definierar mig inte utifran mitt forflutna. Inte utifran det jag kan och det jag gor. Min identitet ar i Jesus Kristus, den orubbliga grunden, Han som ar densamme igar, idag och i evighet (Heb 13:8).

Hur ser du pa dig sjalv? Var har du forankrat din identitet?

” I detta hopp ager vi ett tryggt och fast sjalens ankare, som nar innanfor forlaten” (Heb 6:19)

The authority of a believer

I decided to write this post in English, since that is the language I've been preaching in during the last months and I've found a better flow using this  language...

  This is just one of my favorite things I like to read about in the Bible – partly because I don’t have to look for it, it’s just there, everywhere! We all know how helpless we are in our human nature, when we face the difficulties of life we are so often thrown down to our knees, and there is almost nothing we can do. ALMOST nothing. When you are down on your knees you’re in perfect position to pray, and that is what makes the difference. Prayer has the power to change the circumstances, but you need to pray for those things to break forth, on earth as they are in heaven! (Matt 6:10)

  God never created us to be a slave of the circumstances, we were told to “rule” (Genesis 1:28), and in Deuteronomy 28:1-14 we read about blessings for obedience. Verse 13 says “The Lord will make you the head, not the tail”. I think one of the reasons why mankind is so totally lost in these days, is that we have been made slaves. As Christians we should not be slaves of work, circumstances, money, sickness or anything else. The only one we should serve and call master is Jesus Christ Himself, and his burden is light! (Matt 11:30).

 What should we do then when we meet difficulties, setbacks and hardship? So often I hear and see Christians who meet these kinds of things, and they just say “it must be the will of God”. Well hello, since when?? Since when has it been God’s will to give His children sickness, financial problems and problems in the family life? His will for us is good. The Lord’s plans for us are plans to prosper and not to harm us; He wants to give us a hope and a future (Jer 29:11). Furthermore, James 1:17 tells us that “Every good and perfect gift is from above, coming down from the Father of the heavenly lights, who does not change like shifting shadows”. Can we please demolish the theories of God punishing us for something bad we have done by bringing sickness and difficulties into our lives?

  For me, accepting those things is not an option. Unless the Holy Spirit tells you that the hardship you are going through is God’s way of teaching you something (which I really doubt He does), please, don’t just assume you need those things to learn something. The only thing you need to learn is that the devil is a liar! And oh, by the way, the devil is real. In the modern world people tend to think that the devil and demons are myths and something the church has come up with to scare people. Oh my. My, my, my. How dangerous isn’t that! As believers we are supposed to be Jesus-centered, not devil-centered, but we still need to know that the devil is real, ministry is warfare, we need to know the ways in which the devil works so that we can nullify his plans and not be fooled.

 To get back to the topic… When we meet difficulties we are supposed to rule over them. We are supposed to rise up over the situation and take control. The only one we are to submit to is God, we are not supposed to become a slave to the circumstances around us! When you meet them – use your AUTHORITY! Hallelujah, I’m getting all worked up in the Spirit here… But I really mean this. As Christians we need to remain humble, but that’s humble BEFORE GOD. The Bible says “Submit yourselves, then, to God. Resist the devil, and he will flee from you” (James 4:7). Do you see that? We are supposed to be humble before and submit ourselves to God, but we are to RESIST the devil! So many times I have seen Christians do the exact opposite. Many times we are proud and boast before God, but then we surrender before the devil. Why? Because that is how the devil deceives us. The devil can’t create things, so he turns upside down what God has created (to give you an example: sexuality is a good thing, but the devil turns it upside down and it becomes sinful; lust, pornography…). In the same way the devil makes us act in the exact opposite way of what was God’s plan for us.

 Please, dear brother and sister, recognize the POWER and AUTHORITY you have as a believer. According to Luke 10:19 we have been given authority over all the ability of the enemy (the verse is talking about snakes and scorpions which of course means demonic oppression), Jesus has given us authority to cast out demons (Mark 16:17-18), 2^nd Cor 10:3-5 talks about the spiritual warfare, Eph 6:10-18 talks about the armor of God. There is a war raging, and if you believe in Jesus, you are a soldier. No matter if you are a girl or a boy, young or old, Pentecostal or Catholic, you are a soldier and there is a daily battle to fight. The question is, do you want to put on the armor of God daily? Are you ready to use the authority?

 Do you remember the situation when the Israelites escaped from the slavery in Egypt? Led by Moses they fled, but it didn’t look that good. The Red Sea before them and the enemy behind them. Literally between the rock and the hard place… What happened? Look at Moses. The people were mourning, they were terrified. They were sure they would be facing death. What does Moses answer them? “Do not be afraid. Stand firm and you will see the deliverance the Lord will bring you today” (Exodus 14:13). Then the Lord speaks to Moses: “Why are you crying out to me? Tell the Israelites to move on”. For God the situation was no problem, but the Israelites focused their eyes on the circumstances instead of focusing on God! The Lord goes on by telling Moses to raise his staff and stretch out his hand over the sea to divide the water. What if Moses wouldn’t have obeyed God? What if he would have started crying like all the others? Well he didn’t. He used the authority God had given him, and the people were saved and their enemy destroyed.

 Once I read about a brother (forgot his name, sorry) from the US who was facing enormous troubles, most of them financial. Every day he would find new bills in his mailbox. One day he got tired of that, and he spoke to his mailbox. It was something like this: “I speak to you mailbox! You are not going to bring me any more bills, you are going to bring me good news!”. The next day he found a check of – if I remember correctly – 10 000 dollars in his mailbox.

 The other day I was receiving bad news from Finland, one message after the other. Sickness, financial troubles, relationships on trial… You name it. I was feeling really discouraged and down, but then I rose up and DECIDED (you need to make a decision, that’s always the first step!) to use my authority. I went down to the prayercave in the church, and prayed and literally shouted out! I also spoke to every principality and all the rulers of darkness that were attacking my family and friends. Then I took my phone from my pocket, and I said “You are going to bring me good news in the name of Jesus!”. It took less than ten minutes when I got the first message – one with good news. By the end of that day I had received many good news, and surely something had changed. Something had happened. I had chosen not to be defeated, I chose to use the authority I have – and this not in my own name but in the Glorious name of Jesus. The King of Kings, Majesty, The Great I Am, The Alpha and Omega. We have overcome by His blood, and in the same blood we have the power and authority.

  Finally I want to encourage you to STUDY the word of God. Don’t just read it, study it. Make mind maps, lists, underline important scriptures – whatever makes you learn. Secondly, put it into practice. We are not supposed to be just hearers but also doers of the word (James 1:22). When you read the word you will know yourself better, you will know God better, and you will also get to know more about your authority as a believer. When you then face hardships – stand on the word. Use the word. The devil won’t flee because of my words, but he will flee because of God’s words, even if they come out of my mouth. So when I feel sick I say “By His wounds I am healed” and stand on the word given in 1 Peter 2:24. When I feel worried I cast my anxieties on Him, because He cares for me, and so I stand on the scripture in 1 Peter 5:7. When I feel I’m under oppression I say that I have been given authority over all the ability over the enemy, and I stand on the word in Luk 10:19. We are supposed to study the Word until we have a word for every situation (2 Tim 4:2).

 Dear brother. Dear sister. Don’t be a baby in your faith. Yes, it will take you to heaven, I’m not questioning that, but I’m saying that you may miss out on a lot down on the earth if you let the devil steal from you (Jesus said the enemy has come to steal, destroy and kill, John 10:10). If you don’t use your authority you may never come into your “promised land” that God has for you, something marvelous He has prepared for you already here on the earth. Let’s stop being babies. Let’s get mature in our faith, use our authority and make a change in this world.

Bwana asifiwe!

Plotsligt har det gatt nastan tva veckor sedan jag kom fran Narok... Time flies, what else can I say? My goodness. Har varit valdigt upptagen den senaste tiden, och har for forsta gangen haft brattom i Kenya. Det ar inte vanligt i hakuna matata –landet (hakuna matata betyder inga bekymmer). Min dator ar fortfarande sonder och pa service, sa inga a- och o-prickar annu heller. Telefonen gav ocksa upp efter Narok, och sa hande en massa jobbiga smasaker som verkligen var en provning for mig. Ser nog sambandet mellan Narok o alla dessa plotsliga motgangar, det ar nog mer an ett sammantraffande ar jag overtygad om. As long as we don’t do much, the devil is pretty comfortable, eller som jag brukar uttrycka det: ju narmare vi kommer Jesus, desto farligare blir vi for den onde. Och da satter han in sina motattacker. 

 Var ocksa sjuk forra veckan, febern steg plotsligt valdigt hogt, men vi bad bort febern pa kvallen sa det var en endagsgrej, men var nog ganska matt hela veckan. Efter allt som hande i Narok behovde och behover jag en hel del vila, och en hel del av Gudsordet. Det senare har uppfyllts i och med forsamlingens kvinnokonferans som pagatt denna vecka. Det var SA valsignat pa manga satt. Huvudpredikanten var fran Australien, sa nu fick jag nya kontakter ditat ocksa, sa harligt hur Gud forbereder vagen (aker ju alltsa till Australien i oktober). Divine appointments! Motena under veckans gang har varit valdigt andefyllda och det har varit liksom en ”profetisk ande” over hela konferansen. Smorjelseolja har ocksa anvants mer an jag nansin sett tidigare, och det ar kul pa vilket satt man smorjer manniskor har... I Finland ar vi vana vid nagra droppar och sa smorjer man pannan med hjalp av tva fingrar. Har formar man en skopa med handen, haller i ORDENTLIGT med olja o sa smetar man hela huvudet pa personen man ber for! Halleluja. Bibliskt ar det i allafall, det star ju att oljan ska rinna ner langs skagget. Den australienska predikanten var dock inte sa fortjust over att hon fick stora oljeflackar over hela klanningen...  

  Under avslutningsmotet var det ocksa allman smorjelse och forbon. Forst tankte jag att jag inte ska ga fram, for jag ar ju fylld med den Helige Ande, jag mar bra och ar fran forr sa fylld med kraft att jag ibland tror jag ska ga i bitar. Fel tankt. Gud har ALLTID mer att ge. Av nan anledning gick jag alltsa anda fram, och sa kom nagra systrar och bad for mig med valdigt kraftiga boner. Sen kom frun till en av de hogsta ledarna i kyrkan fram for hon ville smorja mig. Hon gjorde det, och sen da hon borjade be (ropa och skrika) hande nagot markligt. Det kom en tryckvag framifran, men den var mjuk o varm pa ett underligt satt. Jag foll bakat, och landade onaturligt mjukt. Jag vet inte hur lange jag lag dar pa kyrkgolvet, men folk lar ha bett for mig en god stund. Jag kunde inte stiga upp pa en stund utan lag dar o kunde inte prata annat an i tungor. Sa kommer rosten som sager ”Six chariots of gold” (sex karror guld).  Jag vantar pa att tilltalet ska fortsatta, men det var allt. Six chariots of gold. Jag borjar skratta och tacka Gud, for fast jag inte annu heller vet exakt vad det betyder sa later det ju nog valdigt bra! Bring it on, I receive!! 

  Var ocksa jatte roligt att fa traffa nagra av mina systrar fran Narok som kommit till konferensen. Vi pratade och skrattade, och det var roligt att fa hora att de flesta av de nyfralsta som kom till tro under min tid dar fortfarande ar med i kyrkan. Sa viktigt med follow up, vi maste ta val hand om manniskorna som kommer med i forsamlingen. Nar vi skiljdes at sade jag ”See you soon” for jag ar alldeles overtygad om att vi kommer att ses snart igen. Jag kommer att aka tillbaka till Narok forr eller senare, det ar jag saker pa.

 En kvall under konferansen var jag langst bak i kyrkan under lovsangen (tycker om att vara dar, det finns mycket rum att hoppa och dansa), och plotsligt hander nagot markligt. En kvinna star kanske tre meter framfor mig, och plotsligt flyger hon i en bage upp i luften och landar delvis pa mig. Hon borjar krampa och snurra runt, och jag ser att hon har valdsamma smartor. En demon manifesterar sig. Jag har borjat bli van vid sant, sa jag gor det vanliga: utovar min auktoritet, befaller demonen att forsvinna i Jesu namn, skyddar den krampande kvinnans huvud sa att hon inte ska stota sig och ser efter att inte fa nagra sparkar av hennes hogklackade skor (har erfarenheter av att fa klackar djupt in mellan revbenen och det ar inte kul...) Till slut flyr demonen ur henne och hon blir liggande och grater. Jag ber for henne alldeles kort och lamnar over henne at nagra kvinnor som gar djupare i forbonen for att hela de sar hon sakert lamnat med.

 Ingen bad for kvinnan nar demonen borjade manifestera sig, men demonen kunde inte sta ut med Jesu narvaro under lovsangen. All ondska maste fly dar Jesus regerar. Jag var forstas tacksam att det hande dar jag stod, for jag gillar andlig kamp och action, det ar sa underbart att se hur kraftigt Jesu namn ar! En situation dar jag i mig sjalv ar totalt hjalplos, det finns absout ingenting en manniska kan gora i en san situation, utan det ar bara Jesus. Korsets kraft, blodets kraft. Visst, ”glad er inte mer over att demonerna lyder er an att era namn ar skrivna i livets bok” (Luk 10:20), men visst ar det fint att se hur min Kung verkar!

  Nar jag dansade dar i kyrkan, sjong i anden for att jag inte kande till sangerna och allmant gladde mig framfor Gud insag jag att jag aldrig mera kommer att passa in i kyrkan i Finland. Jag tanker anda inte anpassa mig – Finland far lov att gora det. : )

 Den australienska predikantens man ar en framgangsrik businessman, och han har beslutat att oppna en stor honsfarm pa barnhemmets tomt. Under dessa tva veckor har vi besokt olika foretag som ska kopa honorna, besokt banker och pratat med myndigheterna osv... Det ar mycket jobb med att oppna en honsfarm med 24 000 honor, men nar farmen ar klar blir barnhemmet ekonomiskt oberoende, och alla barn kan fa studieplats i regionens  basta skolor. Vilken valsignelse!  

 Forutom honsfarmande och sisters’ conference har jag haft en hel del skolarbete att jobba med. Bibelskolan ar stangd fem veckor, och jag hade en massa uppgifter. Igar skrev jag sista sidan, totalt blev det 56 sidor, och firade med yoghurt att jag antligen ar klar. Det ar faktiskt ganska intensivt att studera i bibelskolan, trots att lektionerna gar bara fran morgon till lunch (kl. 13) sa satter det igang sa manga processer inom en, och sa kommer hemarbetet till forstas. Och prov har vi varje vecka, sa man maste nog lasa varje dag. Men visst ar det givande! 

 Nu ar det annu en vecka kvar innan skolan kor igang, och jag hoppas fa nagra vilodagar tillsammans med Pappa Gud. He is the one that restores my soul! Det blev ett ganska flummigt blogginlagg om det ena och det andra, men fick i allafall skriva av mig om vad som hant, och det ar alltid skont. Bless y'all!

”Not by might nor by power, but by my Spirit says the Lord Almighty” (Zech 4:6)

Narok

Dryga tva veckor ar over i Narok. Huhhu. Sa manga nya upplevelser att jag inte vet var jag ska borja. For det andra vet jag inte vad allt jag ska vaga dela sa att ni inte ska bli skramda...

 For tva ar sedan nar vi var i Kenya med skolgruppen sov vi en natt i Narok nar vi skulle aka pa safari. Eller ja, vi skulle sova. Jag sov inte. Narok ar centrum for hela ostra Afrikas djavulsdyrkan, och det marks. Om man kan sova over huvud taget sa har man antagligen mardrommar... Sa den natten vi var dar markte jag att nagot ar fel, och nagot maste goras. Jag blev dock valdigt forvanad nar Gud borjade tala till MIG om Narok nar jag atervande hem. Inte kan ju jag aka dit, jag ar ju ingen missionar! Men det ar inte utbildning och certifikat Gud soker efter. Han soker efter ett villigt hjarta.

 Efter tva manader i bibelskolan var jag proppfull med ny kunskap, fylld med kraft fran ovan och holl pa att ga i bitar av iver nar jag antligen skulle aka ivag till Narok. Min forsta ordentliga missionsresa. Inte precis det lattaste resemalet... Men det var Gud som ledde mig dit, och jag kan saga att jag verkligen sett Gud verka pa maktiga satt!!
 Under de senaste veckorna har jag predikat, predikat och predikat. I kyrkan, pa gatan, i slummen. Jag har bett for sjuka manniskor och manniskor som varit besatta. Demonerna har manifesterat men slutligen gett vika for Jesu namn! Manniskor har blivit fralsta, helade, befriade och upprattade. Det ar ingen annan an Gud som kan gora det jag sett handa. Jag har varit pa uppdrag i sma kyrkor som sett ut som skjul men ocksa stora kyrkor. Pa storre uppdrag har jag haft egen bilchauffor, egen tolk, livvakt och en tjanare som bar min Bibel. Kandes valdigt markligt! Ute pa gatan har jag haft med mig en man som fungerat som livvakt och tolk. Ibland hamnade vi i hotfulla situationer, speciellt i slummen, men jag vagrade ge mig. ALLA behover fa hora budskapet om den uppstandne fralsaren, och jag tanker inte lata mig hindras av manniskor som beter sig hotfullt. Jag har Gud med mig och det avgor allt! I slummen blev vi omringade av fulla manniskor, och det blev ev ganska knepig situation nar de trangde pa. Jag fortsatte att predika ostort trots att de ropade, hanade och skrattade, nagra kastade sprit pa mig. Inom mig bad jag hela tiden att Gud skulle tysta deras munnar, och framfor allt skydda och bevara oss. Till slut satt alla manniskor runt omkring mig, alldeles tysta, och lyssnade tarogt pa mig. Guds Ande verkade i deras hjartan, och jag fick be for dem och flera kom till tro dar mitt i all uselhet.
 Ibland forvanade Gud mig totalt. Nar jag hade bett till fralsning med nagon ute pa gatan kunde jag hora Gud saga “led honom i andedop”. En manniska som just blivit troende och som inte ens ar dopt med vatten! Hursomhelst lydde jag Gud och blev hur forvanad som helst nar dessa nyfralsta manniskor verkligen blev fyllda med den Helige Ande och borjade tala i tungor. Gud ar inte beroende av vara manskliga “protokoll”!
 
 Levnadsforhallandena i Narok var valdigt tuffa. Jag bodde ute i bushen utan tillgang till rinnande vatten och el, sangen kryllade av olika kryp och istallet for toalett fans det en obehaglig kakkagrop. HYJ. Mat och te kokades pa regnvatten, och regnvatten var annars ocksa det enda vattnet som fanns. Ironiskt nog radde det inget brist pa vatten nu, utan regnsasongens kraftiga osregn orsakade oversvamningar som spolade bort hus och vagar, och naturligtvis drabbades Narok allra varst… Det brukar handa dar jag befinner mig.

 Tiden i Narok praglades av mirakel och under, precis som det lovas i Mark 16:15-18. Gud ar trofast! En gang nar jag predikade inne i stan blev det stromavbrott, och det var sen kvall, sa vi omslots av ett totalt morker och varken mikrofon eller hogtalare fungerade. Jag vagrade sluta mitt i min predikan utan fortsatte genom att ropa sa att manniskorna horde, och jag kunde bara lita pa att de fortfarande fanns dar trots att jag inte kunde se dem. Och det var vart det. I slutet kom en haxdoktor fram och han gav sitt liv till Jesus, och vi brot hans “magiska stav”. Aratal av haxkraft var nu bakom – han hade mott nagot storre.  
 Under dagarna gick jag en hel del i Narok, och till slut nottes mina strumpor sonder. Eftersom det fann efter s storre problem att tanka pa sa brydde jag mig inte om att tar och halen stack ut ur strumporna. En kvallett mote kom dock en dam fram till mig och sade “God told me to give you these”. I handen holl hon tva par strumpor. Vilken gladje! Gud ser till vara behov, aven de minsta!
 Som jag sade ar Narok ett valdigt tuft omrade andligt sett, och pa natterna vaknade jag ofta och maste be for att fa frid och for att kunna sova. Pastor Nicholas var ocksa vaken varje natt, trots att han bott pa orten i typ elva ar sa paverkas han fortfarande av det som sker i andevarlden. Vi har dock Namnet over alla namn, och enligt Luk 10:19 har vi fatt auktoritet over allt det onda. Vi far frimodigt tala Jesu blods beskydd over oss och vara forvissade om att inget kan skada oss. Vidare finner vi i Efesierbrevets sjatte kapitel den andliga vapenrustningen som ar sa viktig i kampsituation, och speciellt i Narok far man nog ha utrustningen pa natt och dag. Ute pa gatan var det valdigt viktigt att minas orden “vi strider inte mot kott och blod, utan mot ondskans andemakter i himlarymderna”, for nar jag motte manniskor som forbannade mig for Jesu namns skull sa skulle jag helst ha sagt ett par valvalda ord… Valde istallet att valsigna dem. Ordet sager att vi da “samlar glodande kol pa deras huvuden”. Ma Gud visa dem sanningen och leda dem ut i frihet!
 Jag tror det kan bli flera inlagg om Narok och alla handelser darifran, det ar lite svart att fa ordning pa tankarna just nu. Borde jobba med skolarbete, har ett arbete pa dryga 50 sidor jag borde skriva fore bibelskolan fortsatter om en och en halv vecka. Aningen stressad da min dator gatt sonder och telefonen vagrar fungera, lite svart att fixa tekniska apparater har i Kenya… Men Gud ar god och Han kanner till mina behov och bordor, bade de jag kampar med har och det som oroar mig pa hemmafronten. “I give ALL my cares to Him because He cares for me” (1 Pet 5:7). 

Gud valsigne dig – Barikiwa sana!