Tilltal på bädden

Ligger i sjukstugan i Keuruu som bäst, trött och förbryllad över allt som sker. Överlevde alltså vår loppusota, tjänstens sista stora prövning som innebar fem så gott som sömnlösa nätter. På fredagkväll började jag dock få konstiga symptom. Jag svettades lakanen alldeles genomvåta i min säng, skakade och mådde illa och det kändes som om jag hade rytmstörningar, och till slut började magen krampa och jag spydde. Det blev en lång, tung natt, och nästa morgon fortsatte symtpomen i olika attacker.Före lunch fördes jag sen till hälsocentralen i Keuru för att få träffa läkare. Efter ett antal prov och test riktas misstankarna till levern eller njurarna, speciellt de senare eftersom de också misstänktes i samband med mitt medvetslöshetstillstånd i februari.
  Nåja, summa sumarum så ligger jag nu och vilar och försöker få maten att hållas inne. Imorgon blir det ytterligare undersökningar.

  Det fantastiska är att jag fått uppleva Guds tilltal på många olika områden under dessa timmar som sängpatient. För det första vet jag naturligtvis att Han helar, Han bär och Han styrker mig, och att jag inte behöver vara rädd, inte heller nu när den fysiska hälsan tycks svika mig. Ironiskt är också att ett av mina favoritpassage i Bibeln, Psaltaren 139, innehåller orden "du vävde samman mina njurar". Månne Han inte kan hela dem då ifall det är njurarna som strular! :)

  Utöver det har dock Gud rört vid något av det djupaste inom mig idag. Efter några timmar av undervisning via internet, bibelläsning och lovsång började saker ske. Det var som om jag stod och tittade på en bild då Gud talade om mig och mitt hjärta, och så förklarade Han sitt budskap med en bild av något som liknade en lök.
  Gud visade att jag behandlat olika områden av mitt liv som separata delar; barndomsminnen, traumatiska händelser, sexualitet, min identitet i Kristus, min manlighet, relationer, historien, nuet, framtiden... Det är i och för sig en process som Gud väglett mig i på förunderliga sätt, och den har varit väldigt viktig. Det Gud dock vill göra är att föra mig ut i FULL FRIHET, och då måste jag låta Honom komma in bakom alla dessa skal, alla olika "avdelningar", på sätt och vis olika lager av min identitet. Jag måste låta Honom komma in och fylla den innersta delen av löken, som inte är någon speciell del av min identitet eller mitt liv, utan som är själva jaget. Det låter invecklat, och jag inte säker på om jag själv heller förstår helt vad det betyder, men jag vet att det är något otroligt djupt, fint och heligt Han avser.
 På något sätt tror jag att det är som när Gud ger sig till känna som "Jag är". Han definierar sig inte som något, utan det är en existens som går utöver vårt förstånd. På samma sätt tror jag att det inom oss, djupt inne i vårt hjärta, finns något som man inom psykologin gett olika namn, bl.a. jaget eller självet. Den innersta kärnan som verkligen definierar vem vi är.
 Det är in i denna kärna av vårt innersta som Gud vill röra vid, den plats Han vill fylla med sin Ande, dit Han vill komma med sitt ljus. När det sker genomsyrar det också alla de yttre lagren, det blir liksom en dominoeffekt, ringar på vattenytan.
 Mitt i detta tilltal hörde jag olika, främmande ord, men tyvärr kommer jag ihåg bara några av dem, men det räckte för att bekräfta det jag upplevde att var Guds budskap. Nyckelordet är "ecclesia", och när jag slog upp det (tack gode Gud för google translate!) fick jag veta att det är latin, och då snubblade jag på nätet över yttrycket "ecclesiola in ecclesia", kyrka inne i kyrkan. Alltså en struktur av något i miniatyr inne i något större.

 Just nu känns det som att jag måste skriva ner i mitt bönehäfte en del saker för att riktigt låta detta sjunka in och få reda på mina tankar, men ett är säkert, nu jobbar Gud verkligen på djupet.

Dessutom har min brist på aktivitet resulterat i en dikt såhär i tredje advent. Let Hans ljus fylla även din adventstid!

Det tredje ljuset brinner. Lågan sprider stilla sitt ljus, tränger igenom det kompakta mörkret. En strimma av hopp.

Du själv steg ner i vårt mörker, du själv är ljuset jag ser. För ditt namn allt mörker nu viker, du själv ger mig liv, ja nytt liv.

I min brutenhet till dig jag skyndar, inför din tron böjer knä. Din helighet, din höghet jag fruktar, men se, du själv böjer dig ner. Din korsmärkta hand på min axel, en ström av liv i min själ. Mina tårar, mina sår, allt du ser - Herre, om mig allt Du vet. I min svaghet du reser mig upp, din styrka, din kärlek mig lyfter. Du andas nytt liv i min söndriga kropp, mitt jag blir gjutet på nytt. En ström av värme mig möter, som en flod som växer i styrka.

Jag blir kvar medan bruset försvinner, dina fotsteg ej mera jag hör. I tystnad förblir jag förundrad, din kärlek för stor att förstå. Ny glädje, nytt liv nu mig fyller,

en ny sång, ny dans du mig ger.