Men även nu...

Har du nångong upplevt att alla andra får enorma bönesvar, men du lämnar utanför? Har du nångong upplevt, att alla andra ser eldskrift på väggen, men du stirrar på samma tapeter dag in och dag ut? Har du nångong velat ställa Gud mot väggen när alla andra lever i tredje himlen medan din vardag är grå? Har du nångong känt dig illa behandlad av Gud?

  Du är inte den första.

Jesus hade en samtida kusin som hette Johannes – vi känner honom som Johannes Döparen. Johannes hade en alldeles speciell uppgift. Han var ”en röst som ropar i öknen: ’ Bered en väg för Herren’”. Johannes uppgift var att förbereda vägen för Jesus. Han predikade omvändelse och döpte människor, och förutsade att det efter honom kommer en som är mycket större, en vars sandalremmar han inte ens var värdig att knyta. 

  Så en dag börjar Jesus sin verksamhet. Jesus gör mirakel till höger och till vänster: lama stiger upp och går, demoner flyr och blinda ögon öppnas, stumma öron hör igen. Johannes Döparen, han som förberett vägen för Jesus, sitter samtidigt i fängelset. Han väntar. Och väntar. Ingen räddningsoperation på måndag. Inte på tisdag på heller. På onsdag måste väl Jesus och änglarna ändå komma?? Men nej. Inget. Istället sänder Jesus ett bud via Johannes lärjungar. Jesus berättar om miraklen som sker, och så tillsätter han något speciellt på slutet: ”Salig är den som inte kommer på fall för min skull” (Luk 7:23). Denna mening innehåller på svenska många ord som och uttryck som är främmande för oss, och betydelsen blir kanske inte klar – men på engelska låter det ”Blessed is the one who is not offended by me”, ungefär ”välsignad är den som inte blir förolämpad av mig”.

  Jag tror att Johannes hade väldigt många frågor. Värför får inte jag hjälp? Värför är jag fängslad? Jag är ju ändå din kusin, Jesus! Kanske det var just därför Jesus sände detta bud. Johannes hade ett val. Han kunde välja att bli bitter – eller så kunde han välja att inte bli förolämpad. Det senare förde med sig en välsignelse.

  Ibland kan det kännas som om Gud lämnar oss utanför. ALLA andra i församlingen upplever helanden och mirakel, men inte jag. ALLA andra har redan fått profetians gåva, men inte jag. I de situationerna har vi ett val. Blir vi sura på Gud, eller litar vi på att Han fortfarande har kontrollen? Utmaningen i sådana situationer är att fortsätta be. Vi vet inte alltid varför Gud gör som Han gör. Det vi ändå vet med säkerhet är att 100% av de böner vi inte ber förblir oförsvarade. Ingen bön, inget svar. Sätt aldrig ett kommatecken där Gud sätter punkt, och sätt aldrig punkt där Gud sätter komma!

  Vidare händer det ofta att Gud ger oss löften, men så väntar vi på att de ska gå i uppfyllelse. Vi väntar. Och väntar. Och väntar. Inget sker. Problemet är dock inte hos Gud utan hos oss. Vi måste inse att trots att Gud ger oss ett löfte så kommer det inte att bryta fram innan vi ber – vi får och ska storma himlen ända tills vi ser Hans löften uppfyllas! Tänk på Elia till exempel. Efter tre år av torka lovade Herren regn. Herren gav alltså ett löfte. Trots det var Elias första reaktion inte att informera jordbrukarna och plocka fram paraplyet. Han visste att det var dags att be. (Se 1 Konungaboken 18)

  Elia klev upp på ett berg, föll ner på sitt ansikte och började be. Sex gånger bad han sin tjänare blicka ut mot havet, men det fanns inga tecken på regn. Och det är här de flesta av oss ger upp. Vi slutar be eftersom vi med våra fysiska ögon inte kan se någon avsevärd förändring i omständigheterna. Vi låter omständigheterna komma mellan oss och Gud istället för att låta Gud komma mellan oss och våra omständigheter.

  Elia var uthållig. Han lämnade inte sin plats, utan han fortsatte be. Jag tror Elia hade sänt ut sin tjänare femtio gånger om det var femtio som behövdes – men redan mellan den sjätte och den sjunde gången hade något skett. Ett litet moln hade formats ute över havet... Snart var himlen mörk, vindpustarna gungade trädkronorna och de första regndropparna mötte den kruttorra ökenmarken. Jag kan inte låta bli att undra vad som hänt om Elia slutat be efter den första, tredje eller femte rundan?

  Om du fått ett löfte av Herren, oavsett om det är helande, ekonomisk välsignelse eller ett genombrott i din familj; förbli inte passiv. Du har ett ansvar. Du har ett ansvar att be, och inte bara be för utan be igenom. Be tills de första regndropparna faller, be tills läkaren står där med öppen mun, be tills din familj knäböjer vid altaret, be tills du blivit fri från ditt beroende! Be!

    Även när vi gör vårt bästa, även när vi ber och fastar och ropar till Herren, även om vi gör allt och lite till så kan det oväntade hända. Även då vi sätter vårt hopp till Herren så händer ibland saker vi inte räknade med. Betyder det att Gud inte har full kontroll? Visst inte. 

  Har du nångong tänkt på Marta och Maria? De var nära vänner med Jesus. När deras bror Lasarus blev sjuk kallade de på Jesus, och de förväntade sig naturligtvis att han skulle dyka upp omedelbart och hela deras broder. Så var dock inte fallet. Jesus inte bara dröjde, Han dröjde så länge att Lasarus hann både dö och ligga i graven i fyra dagar innan Jesus kom. Marta och Maria var inte bara sårade, det var som om själva grunden för deras liv vacklade.

  Till slut kommer dock Jesus. Marta, den mer handlingskraftiga av de två systrarna, rusar fram till Jesus.

”Herre, om du hade varit här hade min bror inte dött. Men även nu vet jag att Gud kommer att ge dig vad du än ber honom om” (Joh 11:21-22).

I denna korta mening hittar vi två otroligt starka ord som ekar tro, stark tro. 

Men...

...även nu...

 Lasarus har varit begraven i fyra dagar, men Marta har inte kastat bort hoppet. Hon tror att Jesus fortfarande kan vända natt till dag. Det lilla ordet men betyder så mycket. Vi får och ska vara ärliga inför Gud, vi får säga precis hur vi känner oss, men om vi vill se ett mirakel ska vi inte sluta där. Om vi vill se Guds kraft bryta igenom det som är dött och mörkt, då måste vi trycka fram ett litet men. Vi får inte ge upp hoppet.

  Det andra jag vill fästa uppmärksamheten vid är orden även nu. Jag tror ”även nu” är ett av de budskap jag njutit mest av att predika. För att förstå djupet i detta måste vi inse att dessa två verser från Joh 11 innehåller två nivåer av tro. Den första nivån visar Marta när hon säger ”Herre, om du varit här...”. Detta kan kallas preventiv tro, det år då vi tror att Gud kan hindra något från att ske. Vi ber om en trygg resa, att huset inte ska brinna ner och att matteprovet ska gå bra. Med andra ord vill vi att Gud ska hindra något ont från att ske. Detta gjorde även Marta, för hon litade på att Jesus skulle gripa in innan det hemska hände.

  Det är inget del på att be böner på denna nivå. Vi SKA be om beskydd, vi SKA be om en trygg resa och allt detdär – men det finns mera. Det finns en annan nivå, där vi tror att Gud kan göra om intet det som redan hänt. Gud kan trycka på pilen som tar oss en sida bakåt, Han sätter i backen eller trycker på esc eller hur du än vill uttrycka det. När det hemska redan inträffat.

 Det är på denna nivå vi ser miraklen inträffa, för ett mirakel är det enda som kan rädda oss – eller Martas döde broder Lasarus. Det är när vår tro växer hit som vi vägrar sätta punkt trots att graven varit seglad i fyra dagar. Det är på denna nivå vi vägrar sätta punkt trots att läkaren inte ger något hopp. Det är på denna nivå vi vägrar sätta punkt trots att bankkontot är helt och fullständigt tomt. Om den första nivån kallades ”preventiv tro” så kunde denna nivå väl kallas ”uppståndelsetro”.

  Orsaken till detta blogginlägg är att många av mina nära och kära just nu går igenom tuffa tider, och jag har ofta fått frågan ”varför?”. Varför låter Gud detta ske? Varför ska det ta så länge? Det är frågor jag inte kan svara på. Det är frågor vi kan fråga av Gud, men jag vet av erfarenhet att han troligen inte svarar. Om Han svarade skulle vi inte kunna lära oss något av det vi går igenom – och när jag säger att vi kan lära oss något påstår jag inte att svårigheterna är en läxa av Gud, men Han kan lära oss något genom det vi går igenom oavsett varför vi går igenom det. Därför är det bättre att inte fokusera så mycket på värför utan istället fokusera på men även nu.

 Jag har själv också fått säga men även nu flera gånger på sistone. Tråkiga nyheter har nått mig både via telefon, mail och facebook. I sådana situationer kan jag alltid välja vilka nyheter jag fokuserar på: de dåliga eller de goda. De goda nyheterna är att Kristus har uppstått, och Hans uppståndelsekraft verkar i mig! Därför väljer jag att inte nöja mig med en preventiv tro, utan litar på att Herren även nu kan göra något otroligt – uppståndelsetro! Han uppväcker t.o.m. de döda!

 

  Upplever du att du är som Johannes Döparen? Alla andras böner besvaras, men inte dina? Fortsätt be. Du är inte ensam. Att du tillfälligt inte hör Gud betyder inte att Gud inte skulle höra dig. ”Blessed is the one who is not offended by me”.

  Har du fått ett löfte av Herren? Sitt inte på soffan och vänta. Kasta bort passiviteten och börja be, storma himmelen med dina böner tills du ser bönesvaret!

  Är du i en dylik situation som Marta? Minns att Herren ser liv där du ser död. Kom ihåg att säga men även nu. Byt din preventiva tro till uppståndelsetro! För Honom är allting möjligt!

Återkopplad till strömkällan

Blogglivet har varit på paus, ursäkta för det! Än en gång är det dock ett tecken på att mitt liv varit lite väl händelserikt, och har därav inte hunnit sitta vid datorn. Idag är det fem veckor sen planet landade i Sydney, men det känns som om jag kom förra veckan. Jag har njutit av att få vara med min syster och hennes härliga barn, Nikau är två år och Tiaki nu två månader, så det finns en hel del liv i huset. Förutom blöjbyte och babygos har jag dock hunnit med en del äventyr.

  Jag började söka jobb ganska fort efter att jag anlänt, och plötsligt fick jag jobb i ett privatföretag som gjorde brandinspektioner – något som passade mig väl eftersom jag är frivillig brandman. Ändå hade jag inte frid med jobbet. Anden försökte leda mig till att tacka nej till arbetserbjudandet, men jag föll för det som kände logiskt och tänkte att jag måste ta emot platsen. Fyra dagar senare sade jag upp mig när min chef krävde mig att skriva under falska kvitton och andra olagliga detaljer. Det är helt enkelt inte sådant jag gör.

   Arbetslös igen, något som inte alls pasar mig. Jag måste ha något att göra för att må bra. Fyra dagar efter att jag sagt upp mig fick jag dock ett nyt arbete, ännu bättre denna gång. Jag jobbar nu för Wesley Mission, en metodistkyrkas välgörenhetsorganisation som jobbar bland hemlösa. Trots att Australien är ett rikt land finns det över 100 000 hemlösa, varav över 17 000 är under 12 år gamla. Antalet hemlösa barn ökar varje dag, för var trettonde minut missbrukas ett barn bara i delstaten New South Wales. Min arbetsuppgift är främst att vara ute på gatan och prata med människor, försöka hitta folk som vill donera pengar för att hjälpa de hemlösa barnen. Ibland gör jag dock även annat, har också fått vara ute på gatan och söka hemlösa barn och föra dem till våra skyddshem. Väldigt tufft arbete, australienarna är inte särskilt förtjusta vid att någon stannar dem mitt på gatan och ber om pengar. Hittills har jag blivit slagen två gånger, och en tredje  gång blev jag slagen med ett plaströr. Mysigt värre! Det märkliga är hur aggressiva folk är mot kristenheten idag. En av gångerna jag blev slagen var det en kvinna som gick upp till mig i ett shoppingcenter, och hon frågade om jag är kristen. Jag svarade gladeligen ja, och så försökte hon slå mig, men jag hann ducka. Hon var dock inte nöjd med det, utan betedde sig hotfullt och tyckte att jag är precis allt som är fel med världen idag. Märkliga människor. Dessutom har flera män frågat mig hur mycket de borde betala för att ha sex med mig. Vilken snedvriden värld vi lever i! Kom Herre Jesus, Kom!

  Förutom jobb har jag hittat en hemförsamling, en liten pingstförsamling med kraftiga möten och härlig Guds närvaro. Där finns en äldre kvinna med en stark profetisk gåva, och hon har oftast budskap åt mig och ber för mig troget. Vilken välsignelse!

  

 Trots detta har de fem första veckorna här varit otroligt tuffa. Jag har haft svårt att anpassa mig till en ny kultur, och har haft svårt att hitta rutiner med Gud. Det var så lätt i Kenya när jag var i kyrkan varje dag, nu är utmaningen att hitta både kvalitet och kvantitet av tiden tillsammans med Gud. Jag startar hemifrån sju på morgonen och är hemma tidigast sex på kvällen, och då blir det dags att göra middag och efter det ska barnen i säng – så det finns väldigt lite tid för allt annat. Dessutom har vardagen varit full av motgångar de två senaste veckorna. Dåliga nyheter och olika svårigheter fick mig av spåret, och jag hade svårt att höra Guds röst mitt i stormen. Jag kom dock ihåg att trots att jag inte hörde Honom så hörde Han fortfarande mig.

  För en dryg vecka sedan blev det dock för mycket. Det kändes som att för många väggar föll, och jag försökte hålla upp leendet. Efter en tuff dag på jobbet bröt jag ihop på vägen hem. Tårarna började bara flöda ner längs ansiktet, och jag satt ner under ett träd i en park. Jag satt där och grät som ett litet barn, och så började jag prata med Jesus. Det var en underbar upplevelse och något så befriande just då. Det kändes mera som ett samtal än en bön, men det är ju precis så sann bön är. Jag pratade och pratade. Jag berättade åt Jesus precis hur jag kände mig – inte för att Han inte skulle ha kännt till min situation, men för min egen skull. Jag behövde få tala ut. Jag fick möta Herren där, mitt i en vanlig park en  torsdagkväll. Det kallas nåd.

  Bara några dagar senare reste jag iväg till huvudstaden Canberra med ett team från arbetet. Jag kände mig trött och hade noll inspiration att resa iväg. Det var dock underbart att se hur Herren visste att jag behövde uppmuntran – jag fick flera meddelanden via facebook samma dag och i precis rätt stund. Dessutom kom en finsk kvinna fram till mig på gatan i Canberra (vilken är sannolikheten att det händer?), och hon hade ett budskap till mig från Herren. Hon hade kommit till tro när hon lyssnat på en amerikansk tv-predikant, och också fått flera av Andens gåvor där framför teven (vilken är sannolikheten att DET händer???). Nu hade Herren skickat henne till rätt gatuhörn i Canberra för att uppmuntra ett av Herrens barn som kände sig ensamt. Vilken kärleksfull Fader Han är!

 Någon kväll senare märkte jag att motellet där vi övernattade hade en bastu, och jag knäppte på den omedelbart. En stund senare steg jag in, men det var som om strömmen gått av för inga lampor fungerade och bastuugnen hade slocknat. Jag tyckte det var märkligt eftersom strömmen fungerade i de andra rummen, men satt mig ner för att njuta av värmen efter en regnig dag. Sakta började en lovsång växa inom mig.

 Jag står stilla och ser att du är Gud. Står still och ser, hur du segrar just nu. Om allting jag ser faller sönder i tårar, om jag lever eller dör, tillhör jag dig. Jag står stilla och ser på Dig. Gör min natt till Din dag, gör min sång till Din tron. Ge mig ord som speglar mitt hjärta till Dig...

Det var som om dammluckorna öppnats. En störtflod forsade fram av Guds kraft, och jag kände hur Anden kom över mig. Jag prisade Herren med ett språk jag inte kände. Det var som om jag kopplats till en strömkälla, back to business so to say! Samtidigt tändes lamporna och bastuuugnen knäpptes på, och jag kunde inte låta bli att skratta. Strömmen återvände även till bastun när Herren steg in i rummet!

  Efter den upplevelsen av Herrens närhet ändrades allt. Jag bestämde mig för att ta regelbundna pauser på jobbet, bara några minuter men tillräckligt länge för att tala en stund med Herren. Jag valde att börja prisa Honom oavsett hur saker och ting såg ut, och tacka Honom för allt. Precis som ordet säger.

Var alltid glada, be ständigt och tacka hela tiden Gud. Gör så, det är Guds vilja i Kristus Jesus. (1 Tess 5:16-18)

  Dagen efter det blev jag befordrad, och fick titeln Professional Fundraiser – och en liten löneförhöjning. Än viktigare återfick jag min glädje. Jag insåg hur lätt det händer att jag fäster blicken vid allamöjliga motgångar, hur lätt jag ser murarna kring Jeriko istället för att fokusera på Guds löften. Så mycket handlar sist och slutligen om fokus. Det är en daglig kamp att fästa blicken på Honom istället för att stirra sig blind på allt annat. Bibeln ger oss dock många kraftiga verser att stå på:

Tänk på det som finns där uppe, inte på det som finns på jorden (Kol 3:2)

Låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare (Heb 12:2)

Bröder, ni heliga som har fått kallelsen till himlen, se därför på aposteln och översteprästen som vi bekänner oss till, Jesus (Heb 3:1)

(Dessa verser är aningen starkare på engelska – speciellt den sista om säger fix your thoughts on Jesus)

Välsignelsen av att ha ett bönehäfte är att man kan återvända till gamla tilltal, och dessutom ser man hur många böner Herren besvarat. Just nu har jag njutit av att läsa sådana tilltal och profetior som kommit i februari-mars, och se hur de nu bit för bit går i uppfyllelse. Jag förstod inte innebörden av tilltalen när de kom för mer än ett halvt år sedan, men jag visste att det handlade om något stort. Nu är det dock snart dags för mig att stiga in i den kallelse Herren har förberett för mig i Finland, och det känns både spännande och skrämmande. Ändå har jag en djup frid i mitt hjärta och vet att jag hört Herren rätt. Bit för bit faller pusselbitarna på rätt ställe. 

 Härefter skall jag försöka hitta mera tid för att dela med mig av upplevelserna på bloggen, så att jag inte flera gånger behöver komma med hopplösa försök att sammanfatta tre veckors händelser. Tack för att DU orkar läsa, det värmer mitt hjärta! Var rikt välsignad!

Little prayer, little power. More prayer, more power!

”När de lämnade Jeriko följde mycket folk med honom. Där satt två blinda vid vägkanten, och när de fick höra att Jesus gick förbi ropade de: ”Herre, Davids son, förbarma dig över oss!” Folket sade åt dem att hålla tyst, men de ropade ännu högre: ”Herre, Davids son, förbarma dig över oss!” Jesus stannade och kallade till sig dem och frågade: ”Vad vill ni att jag skall göra för er?” De svarade: ”Herre, gör så att våra ögon öppnas.” 

(Matt 20:29-33)

Förstod Jesus verkligen inte vad dessa män behövde? De var ju blinda, det är väl en självklarhet att de ville bli helade! Och om Han visste, varför ställde Han då frågan med ett självklart svar? Det är något i allafall jag undrat över – tills den Helige Ande än en gång ledde mig till att se på saken från en annan synvinkel. Det var inte Jesus som inte visste. Det var männen själva. 

  Jesus ville att dessa två män skulle be en konkret bön. Tidigare hade de ropat ”förbarma dig över oss” – men detta rop innehöll inga konkreta böneämnen. Nu ville Jesus att de skulle säga exakt vad de ville att Han skulle göra, men det var inte för Jesus skull. Det var för männens skull. De behövde med sin mun högt bekänna exakt vad det var de behövde, fokusera på rätt sak, och lita på att Jesus besvarar en konkret bön. Det var som att de skulle stryka under de centrala orden i en text. 

  Jag tror att vi ofta är andligt lika blinda som dessa män var fysiskt blinda. Vi ber nog, men vi vet inte exakt vad vi ska be om och vart vi vill komma, och då blir våra böner ineffektiva. Istället för att vandra runt vårt Jeriko tills väggarna faller (målmedveten handling) går vi omkring i cirklar utan ett mål. Det Gud önskar är konkreta böner. Vi bör hålla fokuset, sätta upp mål och vara uthålliga. Tänk efter, om Jesus skulle stå framför dig just nu och fråga ”Vad vill du att jag skall göra för dig?”, skulle du veta exakt vad du skulle be om?

  En segelbåt har inte nytta av en perfekt vind om båten inte har en riktning. När vi ber är den Helige Ande vinden, men har vi en riktning så att vi får nytta av vinden i våra segel? Vet vi vart vi ska? Jag tror själv att kristenheten idag lider av brist på fokus. Vi är på väg till himlen, ja, men varför samlas vi varje vecka för möten? Varför ber vi? Vi måste sätta upp mål vi vill nå, och arbeta målmedvetet  för att komma dit vi vill. Annars blir vårt kristenliv väldigt flummigt och utan form. Det är som om kaptenen på ett flyg skulle säga ”Vi vet tyvärr inte vart vi ska, men vi har bra fart”. Jag skulle inte gärna sitta ombord på det flyget.

  Många sagor och historier har en god fe eller en ande i flaskan, och när han/hon/den kommer fram svarar han på konkreta önskningar. Dessa är lyckliga berättelser. Det finns också en sorglig berättelse som dessutom är sann, och det är att det finns kristna som inte vet eller förstår att de har en bönhörande Gud som dessutom vet bäst vad de behöver, något oändligt bättre än en ande i en flaska. Det som är lika för oss kristna och sagofigurerna är att vi behöver konkreta böner för att de ska uppfyllas. Vi måste klä våra böner i ord. Ibland kanske vi tror att vi har för stora drömmar eller stora böner – men låt mig säga detta: det finns inte för stora böner. Jag tror nästan att det finns för små böner. Jag ber ibland så pyttesmå böner att de i praktiken inte behöver Gud för att uppfyllas. Jag tror dock att Gud blir inspirerad av STORA böner, så att när de besvaras så får Han ALL ära, för bönerna krävde ett övernaturligt ingripande för att uppfyllas!

   

Det vore bra för oss alla att som individer skriva ner saker – oavsett om du är en listmänniska eller inte. Det finns inget magiskt med att skriva ner böneämnen, men det ger struktur och du ställs själv inför frågan ”vart vill jag komma? Vad vill jag att Herren skall göra för mig?”. Skriv ner de områden i ditt liv där du behöver ett genombrott, skriv ner personer du ber för och de situationer där det behövs ett övernaturligt ingripande. Ge ord åt det du ber om, precis som Jesus sade åt de blinde männen att göra. Sedan ber du ända tills Herre ingriper – enkelt, inte sant?

  Jag höll själv en tid på att tappa tron på bönens kraft, men så talade Gud till mig väldigt starkt. Jag insåg att jag kan en dag kan komma till himlen efter ett torrt och tungt liv, och fråga Gud ”Varför gav du mig inte dethär och detdär?”, och så frågar Gud ”Varför frågade du inte, min son?”. Gud gillar att svara med motfrågor, så jag skulle inte vara förvånad om Han verkligen skulle göra det. Poängen är ändå att jag kan göra något för att hindra detta scenario från att ske. Jag kan be.

  Bibeln säger att Gud vet vad vi behöver redan innan vi öppnar vår mun (Matt 6:8). Det betyder dock inte att vi inte ska be! Tänk på ett litet barn. Föräldern vet nog att barnet behöver mat, men om barnet blir hungrigt måste barnet fråga mamma om ett äppel för att få det. Det är inte så att mamman inte skulle känna till hennes barns basbehov, men barnet bör lära sig att fråga. Precis samma förhållande har vi till vår himmelske Fader. Vi bör fråga för att få!

”Be, så skall ni få. Sök, så skall ni finna. Bulta, så skall dörren öppnas”

(Matt 7:7)

Vi har inte för att vi inte ber om det. För det andra har vi inte för att vi ger upp för tidigt.

  På min hemort har många ungdomar ett armband med bokstäverna PUSH – Pray Until Something Happens (be tills något händer). Nu undrar jag om vi ändå lever upp till det? Ber vi verkligen tills något händer? För något år sedan var jag på ett bönemöte tillsammans med en äldre dam som varit med om väckelsen på 1970-talet, och hon frågade mig en fråga som skakade om mig. ”Hur gör ni ungdomar nuförtiden när ni ber för någon, om ni t.ex. ber för någon som är sjuk – ber ni tills han blir helad?”. Jag hade lust att säga ja, men var tvungen att säga nej. Damen sade att de brukade göra så ”på den gamla goda tiden”. Jag insåg att jag missförstått något. Jag brukade tänka att om jag ber i fem minuter och Gud inte ingriper, då kommer Gud heller inte att ingripa om jag ber i fem timmar. Vilket katastrofalt farligt missförstånd!

   

Jag tänker ofta på israeliterna och Jeriko. Gud hade gett sitt folk ett löfte, det lovade landet. Nu kom en ny generation äntligen fram till Jeriko, den första starkt befästa staden de skulle inta. Jag kan bara tänka mig hur omöjligt det verkade för israeliterna. Jerikos murar var inte bara höga, de var så breda att man kunde köra med häst och kärra uppe på muren! De undrade säkert alla vilken stridsstrategi Gud skulle ge dem. Skulle de skjuta brinnande pilar över muren? Stoppa vattenflödet in till staden? Försöka bryta ner porten? Så kommer svaret. Svaret som ingen av dem tänkt sig att Gud skulle ge. Svaret som verkade alldeles totalt oförnuftigt.

”Nu ger jag Jeriko och dess kung i ditt våld. Alla krigare skall tåga runt staden, de skall vandra ett varv. Sex dagar skall ni göra så. Sju präster skall bära sju vädurshorn framför arken. Den sjunde dagen skall ni tåga sju varv runt staden, och prästerna skall stöta i hornen. När vädurshornen ljuder, när ni hör hornstöten, skall folket höja ett väldigt härskri, och stadens murar skall störta samman, så att var och en kan gå rakt in.”

(Josua 6:1-5)

Istället för att israeliterna skulle ha attackerat staden ville Gud att de skulle gå runt den – under total tystnad. De skulle vandra runt den under sex dagar, och på den sjunde dagen skulle murarna fall. Folket ledare kunde inte tro sina öron. Folket i Jeriko vred sig säkert av skratt när de såg vad israeliterna höll på med.

  Det är såhär Gud ofta verkar. När vi ber för något som är akut, något problem som är framför oss, då vill vi omedelbart ha blixtar från himlen och nedkalla helig eld – medan Gud ofta vill att vi i bön ska cirkla kring vårt Jeriko.

  När vi i bön cirklar kring Jeriko fokuserar vi inte på själva Jeriko och muren som bör falla, utan vi ska fokusera på Gud precis som israeliterna skulle fokusera på förbundsarken (symbol för Guds närvaro).  När vi ber kring ett problem som israeliterna gick kring Jeriko, då får vi en helthetsbild av situationen. Vi kommer ut ur själva problemet och ser staden från utsidan. Vi ser Jeriko från alla håll, bönen konkretiseras och för varje dag som går och för varje ny runda runt staden vi tar ökar vår tro på att murarna en dag kommer att rasa. Jag kan se framför mig israeliterna där de gick runt Jeriko under tystnad. Det var något som växte inom dem. Det var som om stora vatten samlades och trycket ökade varje dag. De fick en helig förtröstan på att murarna verkligen en dag skulle falla.

  Så kom den sjunde dagen. Israeliterna var redo att brista av kraft och tro efter att de gått runt staden i sex dagar. De steg upp tidigt och började gå klockan sex. Niotiden började de deras sista varv runt staden. Prästerna blåste i hornen, och simultant följde ett massivt och mäktigt rop från israliterna – de släppte ut all kraft de samlat på i sex dagar! Sex hundra tusen israeliter höjde ett heligt rop och Jerikos murar kom fallande ner!

  Gud hade gett löftet 400 år tillbaka i tiden. Det hade krävt tålamod och tro på Guds löften för att israeliterna skulle se denna dag. De hade tagit Guds löfte på allvar, varit fokuserade och satt upp ett konkret mål – och de gav inte upp före muren föll.

 Jeriko kan stavas på många sätt. För israeliterna stavades det J-e-r-i-k-o. Om du lider av cancer stavas ditt Jeriko h-e-l-a-n-d-e. Om dina barn inte känner Herren, då stavas ditt Jeriko f-r-ä-l-s-n-i-n-g.  Om du har problem i ditt äktenskap stavas ditt Jeriko u-p-p-r-ä-t-t-e-l-s-e. Oavsett vem du är och var du är har du antagligen ett Jeriko i ditt liv. Det första du bör göra är att ta reda på vad ditt Jeriko heter. När du vet vart du vill komma är det mera realistiskt att du en dag kommer dit. När du har klart på vad ditt Jeriko är ska du börja vandra kring staden. Vandra kring ditt problem i bön, och ge inte upp före du ser murarna rasa ner. Du vet aldrig när den sjunde dagen och det sista varvet kommit.

”Men han skall be i tro, utan att tvivla. Den som tvivlar liknar en våg på havet som drivs och jagas av vinden. En sådan människa, tvehågsen och vacklande i allt hon gör, skall inte vänta sig något av Herren”

(Jak 1:6-8) 

P.S. Detta är axplock ur en större helhet om bön, därför lite osammanhängande.

Låt Andens regn få falla!

Maneterna flyter omkring nära vattenytan. En grupp kinesiska turister fotograferar allt som rörs, medan affärsmän rusar förbi i sina dyra kostymer och med Starbucks-muggar i handen. Vardag vid Darling Harbour, Sydney, New South Wales, Australia.

  Det har inte alls varit lätt att byta kontinent. I lördags var det dags att ta farväl av mina afrikanska föräldrar och stiga på planet. Det blev en lång resa som tog mig via Dubai och Bangkok slutligen till Sydney, och det var en glädje att få träffa min syster som jag inte sett på nästan två år. Är en nöjd morbror till Nikau, två år, och Tiaki, 26 dagar, som jag nu fått träffa och gosa med.

  Visst var det skönt att få dusha efter fyra månader utan dusch, och lika skönt att få dricka äkta kaffe och äta ostsmörgås. Efter nio månader i Afrika var det på många sätt skönt att återvända till en mera bekant kultur, men samtidigt har det varit otroligt svårt. Första gången jag åkte in till stan höll ja på att spy. Marmorgolv, tusentals bilar, guldsmedsaffärer, hissar och rulltrappor. Framför mig såg jag alla utsvultna barn på gatorna i Narok. Herre förbarma Dig...

  Så småningom har det dock börjat gå bättre, och idag, torsdag, känns det som att jag äntligen varit mig själv. Det är så viktigt att minnas att Gud ALDRIG ändras, Han är densamme oavsett var vi är, hur vi känner oss eller vilka omständigheterna är. Han består! Samtidigt vet jag vikten av att kontrollera känslorna. Känslorna är viktiga och de ska inte förnekas, men vi får inte låta dem ta kontrollen. Romarbrevet kap 8 talar en hel del om den troendes kamp, och Paulus säger mycket klart att som Guds barn ska vi leva enligt Anden – inte själen, och det är i själen som känslorna finns. Oavsett vad jag känner ska jag lita på Gud, och när det känns tungt får jag bara krama om Honom hårdare. Han går inte sönder!

  Nu har jag ansökt om australienskt skattenummer så att jag kan jobba lagligt, och har också öppnat lokalt konto. Jag har sökt arbete, och var idag på arbetsintervju för ett jobb jag väldigt gärna skulle ha. Må Guds vilja ske! Förutom det ser jag redan hur Gud har förberett denna tid i Australien. Det finns för många ”sammanträffanden”, och jag vet att Herren förberett varje steg.

  För två månader sedan såg jag en australiensk kille leda lovsång på tv tillsammans med en grupp kenyanska barn. Jag fick en märklig känsla, och sade åt min afrikanska mamma ”jag tror jag kommer att träffa dendär killen snart”. För två veckor sedan var jag på en marknad, och plötsligt ser jag honom där, så jag går fram till honom. ”Hey bro!” säger jag, och inser inte att han alls inte känner mig. Han svarade på min hälsning lite förvånat, och det blev en lång och givande diskussion. William är från Sydney, och har varit i Kenya i flera månader på ett barnhem. I mitten av november åker han dock tillbaka, och naturligtvis kom vi överens om att träffas. Vi fortsatte vår diskussion via email, och ännu samma kväll hade hans kyrka skickat en predikoinbjudan till mig – två veckor innan jag ens kommit till Australien!

 Inte nog med det. Igår var jag till stan på olika ärenden, och plötsligt står jag utanför ett stort komplex med skylten ”Wesley Missions”. Eftersom jag läst en hel del av Wesleys böcker väcktes mitt intresse (John Wesley och samtida George Whitefield gav upphov till en rörelse vi idag känner som metodistkyrkan), och jag steg in. Om en stund hade jag pratat med en massa trevliga människor, blivit en del av kyrkans missionsteam, och en av sekreterarna ville att jag skulle bli hennes sons mentor. Men nåja, det var säkert bara en massa ”sammanträffanden”... Gud är så god; suverän helt enkelt, och trots sin helighet kan Han använda en "mosatrampare" som mig - och dig! Det är Nåd, gott folk!

  Det finns en hel massa detaljer jag kunde berätta, och roliga historier jag kunde dela med mig. Jag tror dock det får bli till en annan gång, för nu är det något annat som ligger på hjärtat. Med varje hjärtslag låter det ”Finland, Finland, Finland” inom mig. Guds hjärteslag.

  Jag har alltid värderat mitt fria, rena hemland, men nu har Gud gett mig en ny kärlek  för Finland. Inte landet som nation eller administrativt område, utan Finlands folk. Jag har fått en nöd och en iver jag inte kännt förr. Det känns alldeles spännande och pirrigt i magen, och jag längtar efter att flyga hem och börja jobba för Guds rike hemma! Stora ting väntar, Finland, stora ting! God is on the move!

  Igår satt jag på tåget hem från centrum till förorten där jag bor, och eftersom tågresan tog en stund plockade jag fram Biblen ur min väska. Jag håller som bäst på med bl.a. Hesekiel, och landade i kapitel 12. Plötsligt blev vissa rader så levande för mig.

Herrens ord kom till mig: Människa! Vad är det för ett talesätt ni har i Israel: Tiden går och inga syner slår in. Säg till dem: Så säger Herren Gud: Jag skall göra slut på det talesättet. Det skall aldrig mer brukas i Israel. Säg i stället till dem: Tiden är inne och alla syner blir verklighet. Inga falska syner och insmickrande spådomar skall längre finnas bland israeliterna. Vilket ord jag, Herren, än uttalar kommer det att gå i uppfyllelse. Det kommer inte att dröja länge. I er egen tid, motsträviga folk, kommer jag att uttala mitt ord och låta det gå i uppfyllelse, säger Herren Gud.
Herrens ord kom till mig: Människa! Israeliterna säger: ”Hans syn gäller en annan tid, det är om en avlägsen framtid han profeterar.” Säg till dem: Så säger Herren Gud: Det kommer inte att dröja länge förrän mitt ord, det ord jag uttalar, går i uppfyllelse, säger Herren Gud.

(Hes 12:21-28)

Det är vanligt i Finland att höra folk tala om ”den gamla goda tiden”. Det är bra att vi är tacksamma för det som varit, men vi kan inte köra framåt med blicken i backspegeln. Samma gäller andliga sammanhang. Jag har hört tiotals gånger om väckelsen på 70-talet, men väldigt få väntar på en färsk väckelse? Vidare är så många av oss uppgivna. ”Det är svåra tider. Inga arbetsplatser. Gud e också långt borta, det är torka före domedagen...” Vad uppmuntrande! Nu låter jag kanske dömande, men jag måste tala ärligt nu. Vi behöver byta fokus, fästa blicken vid Jesus (Heb 12:2) och inte blicka bakåt! (Luk 9:62) Biblen säger klart att det blir svåra tider före domedagen, men samtidigt står det också mycket om den kommande skörden! Skörden är stor, men var är arbetarna? (Matt 9:37-38). 

  En ny tid kommer. Gud håller redan på att resa upp sin armé i Finland, och även runtom i världen. Det är en armé av människor som är redo att dö bort från sitt eget jag, och ge allt för Guds rike. Människor som är redo att gå längre än det är bekvämt att göra. Människor som är redo att stå, även när alla vänder ryggen till. Människor som väljer att säga nej till synd, och tjänar Herren i rättfärdighet, tillber Honom i ande och sanning.

  Den tiden är nära. Vi kommer att se alla Guds löften uppfyllas, och en mäktig väckelse spridas i vårt land. Snart. Samtidigt kommer hela det andliga planet att ändras när det gäller kyrkor och rörelser, och församlingarna ställs inför nya utmaningar. Gud börjar tala till individer, och Han reser ett nytt nätverk – ett nytt nätverk som ser över församlingsgränser och språkgränser. Ett nätverk, en armé, en grupp lärjungar som hör bara och endast Jesu röst.

  Det är underbart när Gud talar om Finland. Under min tid i Bibelskolan hade jag alltid tre häften på bordet – en för att göra de obligatoriska anteckingarna, ett häfte för de uppenbarelser jag fick, och så ett häfte för Finland. Jag hade bara några blad till en början, men så växte det till ett helt häfte. Gud är på gång, gott folk, och Han talar med en intensitet jag sällan upplevt. Nu är det vår skyldighet att gå ner på knä, fasta och be för Finland, och verkligen förbereda oss för det som komma skall. Snart faller Andens regn!  

Är du redo?