Gemenskap

 

HERREN Gud sade: "Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag skall göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like. (1 Mos 2:18)

Vi är inte skapade till att leva i ensamhet. När Gud hade skapat världen såg han att vi behöver andra människor, och situationen är densamma än idag. Vi behöver varann för att stöda, hjälpa, glädjas tillsammans, gråta tillsammans och helt enkelt LEVA.

  När jag var i lågstadiet kände jag mig väldigt ensam. På grund av mobbning kände jag mig oftast utanför, och det var jag också väldigt ofta. Av olika orsaker började jag känna mig ensam även i andra situationer än i skolan, jag liksom tog för givet att jag stod utanför och inte riktigt passade in. Det blev min identitet. Jag var pusselbiten som inte riktigt passade in.
  När jag sedan kom till tro sommaren 2008 blev jag alldeles överväldigad av mängden människor som omgav mig, som brydde sig om mig och som  faktiskt verkade förstå mig. Plötsligt platsade jag in! Det tog (tar) sin tid att förstå att jag godkänns av dem som den jag är, att dessa vänner var verkliga vänner och inte krävde prestationer eller bevisningar av något slag från min sida. Det var och är en helande upplevelse.
  I och med vår cellgrupp "maanantaimartsat" fick jag lära känna några bröder på djupet, och vi kom väldigt nära varann. Vännerna och speciellt dessa bröder blev väldigt viktiga för mig. Förra hösten kom dock ett tilltal från Herren där Han sade att det kommer att bli en tuff tid härframöver, att det kommer att bli så mörkt att jag inte ser något framför mig om jag inte har hans ords till en lykta för mina fötter. Så småningom började olika saker hända, och jag blev på något sätt förvånad och överrumplad av allt som hände. Samtidigt som jag behövde mina vänner mer än någonsin så kände jag samtidigt igen Guds röst som viskade att jag först och främst ska vända mig till Honom. Det var en viktigt läxa. Det är så skönt att få ringa till en broder och berätta hur man har det att man nästan glömmer att Gud vill att vi först och främst i alla situationer kommer med saken inför Honom. Visst är det bra att vi ventilerar med någon broder eller syster, men vår relation till Herren är ändå den primära med tanke på våra liv och vårt mående. Jag blev tvungen att inse att jag ska gå till Gud innan jag vänder mig till människor, att det är Han som ska ge mig tröst, förståelse, kärlek och bekräftelse, och i den relationen får och ska jag vara beroende av motparten!

 Jag menar inte att min relation till t.ex. börderna i cellgruppen blivit mer av ytlig på något sätt, men jag hoppas i allafall att jag lärt mig att inte gå från det ena diket till det andra - från att tro att jag ska klara mig helt själv till ytterligheten där jag litar för mycket på andras hjälp. Det bör finnas en sund balans i detta, där vi minns Guds roll men också inser behovet av andra människors hjälp och stöd. Säkert ett livslångt lärande, men gott att veta att det inte här handlar om att bli snabbt färdig - det räcker att man är på väg. På Kristusvägen. :)