Hemlängtan

I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er? 

(Joh 14:2)

Efter att ha bloggat för kyrkpressen under september (på http://kyrkpressen.fi/bloggar/patrick-tiainen) så känns det skönt att vara "hemma" på min egen blogg igen. Det har blivit något av en vana att skriva blogg såhär på fredagskvällar när jag är på väg tillbaka från Keuru, återge en del av det jag upplevt under veckan och eventuella tilltal från Herren.

  Just detta att känna sig som hemma är något jag funderat väldigt mycket på, fram och tillbaka. Jag har under drygt ett och ett halvt år bott ensam i en mysig etta, och det har känts som mitt första alldeles egna hem. Jag bodde dock i en annan lägenhet före det, men under den tiden var jag så utmattad och också sjukskriven att jag inte riktigt kände frid, och kunde inte riktigt känna mig som hemma där jag bodde. Jag tror ändå att jag aldrig kommer att känna mig helt och fullt som hemma, oavsett var och med vem jag bor och under vilka förhållanden. Jag kan och kommer säkert att få det riktigt bra, men det kommer alltid att finnas en längtan efter något annat, något fullkomligt. Det kommer att uppfyllas först den dagen jag får flytta in i det hem Jesus har förberett åt mig i himlen. Tänk det, att Han verkligen "förbereder rum" för oss som Han säger!

  Jag har många drömmar om hur mitt framtida hus kommer att se ut. Jag har en dröm om en familjeidyll där jag får ta hand om min fru och mina barn, sköta om gården, fixa små saker i huset och fixa sånt män vanligtvis gör. Ändå är det inte mitt slutgiltiga hem, utan bara en spegelbild av det "ultimata hemmet". Först i himlen kommer alla mina förväntingar vad som gäller omsorg, värme, kärlek och familj att uppfyllas.

Jesus sade till honom: "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot
(Matt 8:20)



  När Jesus vandrade här på jorden hade han inget egentligt hem. Under sin aktiva tid då han gick omkring och gjorde under gick han från stad till stad. Inte ens när Han själv föddes, himmelens Konung, fick Han födas i sitt hem, utan i ett enkelt stall. Han om någon vet hur det känns att vara långt borta hemifrån, och jag kan inte ens tänka mig hur stark Hans hemlängtan varit. Han visste ju om något bättre, Han hade varit tillsammans med Fadern för att sedan stiga ner hit till jorden. Han var på många sätt hemlös under sin tid här bland oss.

 På ett sätt är detta just vad Herren kallar oss in i. Å ena sidan att inse att vårt jordiska hem inte kan tillfredsställa oss - och å andra sidan välkomnar han oss hem till sig. Han välkomnar oss med öppen famn. I Bibeln finner vi den underbara liknelsen om den förlorade sonens återkomst där Fadern välkomnar den återvändande sonen med öppen famn, klär honom med de bästa kläderna och ordnar en stor fest. På samma sätt tar Han emot oss. Han gläder sig över oss. Han gör det redan nu, men vi kan bara ana oss fram till hur det kommer att se ut den dagen vi får se Honom ansikte till ansikte. Då, mina vänner, kommer vi verkligen att vara HEMMA.

  Tills den dagen kommer får vi vandra tillsammans med Herren medvetna om att vi inte egentligen hör hemma här. Visst ska vi njuta av livet och det goda och fina vi har på denna sida av evigheten - men vårt egentliga mål är i himlen. Tills vi är där är det helt okej att bära på en gnutta hemlängtan - speciellt när man är i militären...