The breath of life

"Och HERREN Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse." (1 Mos 2:7)

Just nu är min bön att Herren pånytt ska få blåsa sin livsande i mig. Jag böjer mig inför Hans tron och ber om kraft och styrka, upprättelse, vägledning och FRID. Hans egen frid som övergår allt förstånd. Jag vet att Han lovat mig allt detta och att Hans löften håller, men ibland är det svårt  att verkligen tro att det gäller även mig och att gäller även nu. Det är lättare att tro det för någon annan och uppmuntra andra med dessa djupa sanningar, men att låta Gud bekräfta det för mig själv är inte så lätt.

  Ibland känns det som att det finns så otroligt mycket från mitt förflutna som fortfarande kräver bearbetning och helande att jag inte orkar ta itu med det. Förra vintern var på många sätt kaotisk och så intensiv att jag inte riktigt hann behandla allt som hände, men jag vet att jag måste komma med allt inför Gud och låta Honom röra vid de minnen och minnesbilder som fortfarande begränsar mig. Jag vet att Han vill göra mig helt fri. Det finns ett rop inom mig som kommer djupt inifrån och som ropar efter hjälp, som ropar efter skydd, som ropar efter trygghet och kärlek. I mina stunder tillsammans med Pappa Gud kan jag ibland bara be att Han håller om mig, för det känns som att jag skulle kunna gå i bitar. Det tar liksom sjukt i varje lem. Jag minns från psykologiböckerna att det är tecken på svåra eller traumatiska upplevelser, och psykologerna rekommenderar att man t.ex. simmar eller joggar så att man konkret känner av kroppens "kanter", att man så att säga blir varse om sig själv. Ett primitivt sätt är också fosterställningen - något jag själv brukar (och missbrukar).

 Under helgen såg jag på en undervisningsserie av Joyce Meyer som hette Emotional Healing, och plötsligt fick jag många flashbacks från min barndom, och då menar jag ända tillbaka till sena 90-talet. Jag kunde t.om. känna lukter och på ett väldigt levande sätt återuppleva det som hände då, och jag tror att det var viktigt för mig att få göra det. Att återuppleva det, men nu våga känna det jag önskat att jag vågat ge uttryck för då, det som jag så länge hållit tillbaka. Det var skönt, men samtidigt var det som att öppna en port - det kom nya minnen, nya situationer och nya sår blev uppenbarade. 

 Det är fortfarande svårt för mig att inse att jag också ska kunna be om hjälp, be om bönestöd och våga vara svag. Jag behöver inte alltid vara stark. Jag behöver inte klara mig själv. Jag får bekänna mitt behov av hjälp och min sårbarhet inför både Herren och också andra människor - och det är det senare som ibland är så svårt. Jag vet att jag får göra det inför Herren och bara kasta mig i Hans trygga och starka armar, och det är gott att göra så. Men att våga göra det inför andra, ens mina närmaste bröder, det kan fortfarande vara en utmaning.

  I allt detta vet jag ändå att Gud BÄR. Gud går vid min sida och viskar tröstande ord till min trötta själ, Han vederkvicker mig och leder mig till vattenbäckar där jag finner ro. Inom mig finns strömmar av levande vatten, och i mig verkar Hans livgivande Ande - samme Ande som uppväckte Jesus från de döda. När jag blir trött och känner mig uppgiven får jag lyfta blicken, fästa mina ögon på Jesus och inte låta omständigheterna styra mitt liv eller påverka min tro. Jag får ta på mig den andliga vapenrustningen som hindrar den onde från att trycka ner mig - och till den vapenrustningen hör också frälsningens hjälm. Med den hjälmen på huvudet slår inte oron rot i mina tankar, utan jag får istället tänka på de löften Herren gett mig och jag får tänka på hur många gånger tidigare Han räddat mig och hjälpt mig. Han är fortfarande densamme. Han är fortfarande en kärleksfull Fader. Han har omsorg om mig. Han känner mig bättre än jag själv gör. Han ser på mig och ser något fint. Han är min Kung.

Här är jag, Fader.
Blås din livsande i mig.
Res upp mig igen.
Hjälp mig att gå din väg.
Ta mitt liv och mitt hjärta.
Gör din vilja min vilja,
dina tankar mina tankar.
Jag lämnar allt i dina händer.

You hold my every moment
You calm my raging seas
You walk with me through fire
And heal all my disease

I trust in You
I trust in You

I believe You're my Healer
I believe You are all I need
I believe You're my Portion 

(Hillsong - Healer)