I startgroparna

Lägenheten är full av lådor. Teven och bokhyllorna är borta, reseväskan är packad. Två stora arbetsprojekt avklarade, många farväl och tårfyllda samtal bakom - och så många ännu framför. 

 De senaste veckorna har varit väldigt, väldigt intensiva. Utbildningsstyrelsens forskningsanalys vars beräknade arbetstid var en månad klämde jag in på en intensivperiod av två veckor, jobb långa dagar o. nätter. Nu har den finslipats fram o. tillbaka, och BER att den imorgon godkänns. Två marknadsföringsvideon för KSG är klara. Fem alarm inom tio dagar, varav den ena innebar ett dödsfall med minnesbilder som krävde några nätters nattsömn. Mamma åkte till Australien i söndags. Jag har haft fyra undervisningar de två senaste veckorna och ordnat två samlingar. Vikariat på daghem och lågstadium. Måste medge att det blev väl mycket. Visst har det varit en otroligt välsignad tid och har njutit av dessa underbara människomöten, de djuplodande bönestunderna vi haft, alla tilltal som kommit och Guds mirakulösa kraft som burit mig genom dessa utmaningar. All glory to God!

 De senaste veckorna har jag fått en hel del tilltal om Kenya. Bilder av en minaret som faller (det finns en sådan i Narok dit jag ska o predika - o islam får nog ge vika i Jesu namn!), ett stort svärd som jag bär, lovsång som bygger upp min ryggrad, bilder av stamhövdingar som gör riter o trummar (de ska komma till tro säger jag er!), en överväldigande kärlek som jag bara måste få ge vidare, löften om helande osv... Trots att jag vet att hela denna resa är helt planerad av Gud o Han förser mig med allt jag behöver så blev jag lite skraj i lördags. Två olika personer kom till mig o berättade att de sett en bild av mig där jag hotas med vapen. Däremot delade också en syster en bild av en dimma som omsluter mig o gör mig osynlig när faran hotar - o visst, jag vet att jag är trygg, Herren är min sköld, jag har Juda Lejon med mig - men i stunden blev jag rädd. Hotad med vapen? Sånt klarar jag inte av tänkte jag. Men så påminde Gud om att utan Hans kraft skulle jag inte klara av att ta ett enda steg här i livet, utan Hans kraft, nåd o kärlek skulle jag vara DÖD. Vem är jag att ifrågasätta Hans skydd, Hans planer och Hans mäktiga sätt att verka genom en bristfällig tjänare som jag?!
 Under de senaste veckorna har jag blivit ekonomiskt välsignad i överflöd. Undrade vad det berodde på, för det brukar inte gå till såhär, utan pengarna kommer då de behövs. Igår förstod jag dock varför pengarna dykt upp. De sista räkningarna som ännu ska komma är inte särskilt små, utan kan väntas uppgå till ett belopp på 1200 euro. Idag kom dessutom en del räkningar jag inte räknat med, och de ensam blev nästan 470 euro, så de pengar som kommit in var inte "överlopps" som jag först trodde. Gud är försörjaren, och Han ger oss vad vi behöver - men jag måste lära mig att ta emot pengar utan att knoga. Jag kan ju inte förvänta mig att det bokstavligen ska regna pengar från himlen, utan oftast använder Gud någon av Hans andra barn som får förmedla välsignelsen i form av en 20-lapp.
 
 Just nu tar jag gärna emot förbön. Förberedelsetiden är viktig, och nu borde jag hitta tid för stillhet, bön o lovsång, inpränta Ordet o hämta ny kraft hos Gud. Många goodbyes ännu kvar o flytten är halvfärdig, men tack gode Gud att de stora projekten jag fick är klara - och tack gode Gud att jag fick dem, för jag behöver lönen. Behöver nu få klarhet i tankarna, vara stilla knäböjd vid korset o låta Guds ljus falla över mitt oroliga hjärta. Är faktiskt jätte, jätte hungrig efter mer av Gud, och hoppas att det nu finns tid att "äta". Det borde jag förstås ha prioriterat tidigare, men det vill ju inte förståndet gå med på...

Gud välsigne er alla, tack för era böner! 



"Frukta inte, ty jag är med dig, se dig inte ängsligt om, ty jag är din Gud.
Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand."  
(Jes 41:10)

Har helt enkelt världens bästa vänner. I söndags hade de ordnat till avskedsmiddag på Amarillo. Kommer att sakna dem alldeles otroligt, men ni ska veta att det blir ett glädjesprudlande återseende när jag återvänder! Ni har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, kära martsat, bimbos o alla andra. :)

Försörjaren

Alltför länge sedan föregående blogginlägg! Beror än en gång på att det har varit en ganska intensiv månad, sista veckorna i militären, hemförlovning som följdes av en massa saker som jag inte hunnit ta itu med under mili-tiden, o så började jag jobba. Troligtvis blir januarimånad en ännu intensivare tid... :)

 Bara tre veckor kvar tills flyget från Helsingfors mot Nairobi (men med fyra mellanlandningar..) lyfter. Spännande, skrämmande, härligt, skönt, konstigt; jag tror jag kunde använda de flesta adjektiven som finns för att beskriva hur jag känner inför avfärden. Jag VET att det kommer att bli otroligt bra, Gud kommer att verka mäktigt och Han har otroligt fina planer för min tid där, men ibland blir jag så väldigt medveten om att jag reser iväg ensam. Är så van att ha cellgruppen, vännerna o församlingen som stöd - och visst kommer de att stöda mig även nu, det är jag övertygad om, men med ett avstånd på flera tusen kilometer mellan oss så blir det ju lite annorlunda. Jag vet att det säkert är bra för mig, jag hoppas jag lär mig på ett nytt sätt att lita BARA på Gud, för det kommer ju inte riktigt att finnas någon annan möjlighet.
 Jag är tacksam för de tilltal och bilder jag fått gällande min tid i Kenya, speciellt de som är förmedlade av andra människor, för det har jag lättare att ta till mig än det jag upplever själv. Det är underbart hur Gud bit för bit uppenbarar mera av sin plan, och hur Han alltid bekräftar det som kommer av Honom! 

 En av de saker jag ibland funderar på är min ekonomi i Kenya. Jag vet att Gud har lovat att ta hand om mig, också på det ekonomiska planet, men ibland är det svårt att helt kunna lita på det. Så jag tvivlar och våndas - tills jag ser mig omkring i min lägenhet. Jag ser på soffan, som kostade över 1200 euro när jag gick in i butiken, men som jag visste att jag ville ha. Slutligen gick jag ut med just den soffan, och betalade knappa 200 euro. Och dethär var inget loppis eller nåt sjabbigt ställe, utan en helt vanlig möbelaffär! Vidare ser jag på bankkortet som ligger på bordet, och hur det vissa gånger bara inte försvunnit pengar från kortet trots att jag säkert betalat helt normalt, knäppt in den rätta koden och fått kvittot! Jag ser på mina glasögon (eller egentligen genom dem), en utgift jag inte räknat med men som blev aktuellt när mina gamla glasögon började falla i bitar. Efter en plötslig rabattering på 130 euro fick jag två par glasögon till ett pris som visade sig vara två euro mera än summan jag fått i skatteåterbäring, och de pengarna var jag ju inte ens medveten om att jag fått! Halleluja, fick igen kasta av mig bördan och bekymren. Jag kunde fortsätta såhär en god stund. Jag har sparat alla kvitton och alla löneutdrag från den tiden jag bott i denna lägenhet, och det går helt enkelt inte ihop. Ingen chans. Utan Guds mirakulösa hjälp, utan brev med pengar som kommit in genom postluckan, utan dessa Guds tjänare som upplevt att de ska ge mig nån summa pengar, utan att jag beviljats stipendier och understöd jag inte kommer ihåg att jag ens ansökt om - ja, utan Guds hjälp skulle det inte ha varit möjligt för mig att leva här. GUD BÄR!

"Du ger dem och de samlar in, du öppnar din hand och de mättas av goda gåvor." (Ps 104:28)

 Det är märkligt att se hur Gud ger mera än vi vågat be om. När jag var yngre och kände mig helt ensam, eftersom jag inte hade några riktiga vänner då, så var mig högsta önskan att få åtmistone en vän. Jag skrev också en önskelista av något slag. För det första ville jag ha en äkta vän, en som jag kan dela allt med. För det andra ville jag få åka brandbil till något alarm och släcka bränder, och för det tredje vill jag ge ut en bok. Detdär sista blev slutligen mera målmedvetet och jag sade att jag vill ge ut en bok före jag fyller 18, och det gjorde jag. Pointen här är dock mera i min första önskan: att få en vän. Idag är jag omringad av vänner. Mest från församlingen, men även från andra sammanhang. Det är underbart att få ha vänner som man kan vara ärlig med, som man vågar dela sina djupaste tankar och känslor med - det är verkligen en välsignelse. Jag kan inte tacka Gud nog för martsat, det har varit en så underbart välsignad cellgrupp och Herren har varit oss så otroligt nära många gånger då vi samlats. Han gav mer än jag kunde be om!
  Jag älskar att få undervisa och få dela med mig av det som Gud sagt och vad Han gjort i mitt liv. Därför var min bön att jag skulle få undervisa EN gång efter militären innan jag åker iväg till Kenya. I fredags hade vi en kväll kring inre helande där jag fick undervisa, och jag upplevde mig ytterst vägledd i min uppgift, det var något alldeles extraordinärt! Igår fick jag leda Crosspoint och där dela en del saker, inkommande fredag ska jag prata på en karahelg i Kalajoki, på söndag har vi en karadag som jag är med och ordnar, och torsdagen efter det ska jag få undervisa på Silverlänken, en samling för pensionärer och åldringar. Halleluja! Än en gång gav Gud så mycket mer än jag vågat be om! Och minns när du läser detta - samma gäller DIG. Gud är vår himmelska Pappa, och Han vill ge oss goda gåvor. Han kommer att överraska dig! :)

"Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er" (Matt 7:7)

Yttersta tiden

"Strax efter de dagarnas nöd skall solen förmörkas och månen inte ge sitt sken. Stjärnorna skall falla från himlen, och himlens krafter skall skakas.
Då skall Människosonens tecken synas på himlen, och jordens alla folk skall jämra sig, när de ser Människosonen komma på himlens moln med stor makt och härlighet.
Med starkt basunljud skall han sända ut sina änglar, och de skall samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena ända till den andra."

- Matt. 24:29-31

Runtomkring i världen florerar olika uppfattningar om värdlens undergång eller domedagen. Olika falska profeter har otaliga gånger förutspått tidpunkten för denna kommande upplösning av materiat, som även vetenskapsmän säger sig hitta en grund för. En del påstår att materiat skall plötsligt splittras i sina beståndsdelar, en del säger att solen kommer att slockna, en del talarar om meteorer, ett tredje världskrig osv osv...

  Själv är jag övertygad om att världen som vi idag känner den en dag kommer att försvinna. Orsaken kommer dock inte att vara en meteorit eller att solen slocknar, och det kommer inte att ske på någon slumpmässig tidpunkt - men vi människor kommer heller aldrig att veta på förhand exakt när det blir. Det jag alltså talar om är Jesu återkomst. Bibeln är väldigt klar på denna punkt - en dag kommer Jesus att återvända till jorden, och det kommer ingen av oss att "missa". Den gången kommer Jesus inte som ett hjälplöst barn, och den gången låter han sig inte kastas omkring av folkmassorna. Den gången kommer Jesus i Majestät. Som den verkligen Konungen. Regeraren. Han kommer då för att hämta hem "bruden" som Kristi församling så fint kallas i skriften. Då kommer alla människor att ställas inför domstolen, och fåren (de som har Jesus i sitt hjärta) skall han ställa på sin högra sida, getterna (de som inte tror) på den vänstra sidan. För de först nämnda väntar då en evighet tillsammans med Gud Fadern i hans Himmelrike som blir något alldeles underbart, en verklighet utan synd, död och ångest. Getternas del blir en evig skilsmässa från Gud. Det låter säkert tufft, men det är ju rättvist. Vi ges alla möjligheten att välja. Det är egentligen det som vårt liv här på jorden handlar om - att säga ja eller nej till Gud.

  När jag kom till tro hade jag en väldigt flummig bild av både den yttersta tiden och domedagen, som väldigt långt präglades av det vi ser i filmer eller läser i böcker. Det dröjde dock inte länge före Gud började visa på vissa ställen i Skriften och samtidigt visa på det som sker i samhället. Den skrämmande likheten.

 "Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det skall bli hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra."  (Matt. 24:7)

 Bibeln talar om krig, hungersnöd, miljökatastrofer, epidemier, ökad kärlekslöshet och mycket mer. Hur mycket av allt detta ser vi inte ske redan nu? Världens har ändrats i extremt snabb takt de senaste decennierna, och på väldigt många punkter mer mot den värld som beskrivs i profetiorna om den yttersta tiden. Men visst finns det också en hel del som ännu måste ske, det är inte att förglömma.

  I något skede började Gud på ett väldigt personligt sätt tala om de yttersta tiderna. Det kunde hända på väldigt märkliga tillfällen. En av de första gångerna var faktiskt på en hissalektion i skolan för något år sedan. Medan jag satt där och gjorde anteckningar blev jag liksom ryckt bort därifrån för en stund - rent fysiskt stannade jag naturligtvis där vid pulpeten, men det som hände var mer än att jag såg en bild, för jag var själv så delaktig i det som hände.

 Jag såg först hela jordklotet, och den blev hela tiden större. Det hela gick snabbt, men det var som om jag närmat mig jorden från rymden, och så slogs jag ner nånstans i Grekland-Turkiet-gränsområdet. Jag hamnade på en mörk gata som lystes upp av en bil som stod i lågor. Ljudet av människoskrik och skottlossningar var öronbedövande. Människor sprang längs gatan och försökte söka skydd bakom bilar, en stor del av dem nedbrunna eller  annars förstörda. Plötsligt såg jag hur en grupp mörka figurer närmade sig på ett smidigt sätt. Soldater med stormgevär.

 Och så var jag tillbaka på lektionen igen. Förbluffad, nästan andfådd, lite osäker på om jag verkligen var en sväng till Medelhavsregionen just, så verkligt kändes det.

 Detta var alltså den första gången. En tid därefter bad vi i vår cellgrupp för Kristi världsvida kyrka, väckelse och annat "småskaligt". Plötsligt såg jag en världskarta, och det började hända saker på den. En del hände igen i Grekland, och så såg jag en stor smäll på Island. Nånting hände också i området kring Nordkorea. Efter detta har jag sett kartan ett antal gånger men varje gång alltför diffust för att kunnna urskilja med exakthet vad som sker. Jag tror dock att något också sker på Irland. Andra gånger har jag nattetid drömt om den yttersta tiden, och då har det oftast handlat om supervirus och epidemier som sprids över hela jordklotet.

 För några veckor sedan hände något alldeles nytt. Vi körde mot ett övningsområde med våra militärbrandbilar i Halli när Gud plötsligt började tala till mig. Där vi körde fram såg jag radhusområden såsom de såg ut nu - men samtidigt såg jag en parallell bild av hur det området kommer att se ut närmare Jesu återkomst. Stämningen var förfärlig. Jag kunde se in i husen och på nåt sätt också se in i människornas hjärtan. Hjärtan fyllda av bitterhet, spänning och missmod och ett otroligt hat mot de kristna, som av någon anledning beskylldes för samhällets kollaps. Ett samhälle som nu präglades av stölder, våldsbrott, elavbrott och ett våldsamt frossande av de livsmedel och det material som ännu fanns tillgängligt. TV-apparaterna levererade nyheter om nya bränder, nya sjukdomar, ekonomins totala kollaps och kaoset som spred sig och blev allt djupare. Det fanns en iögonenfallande ondska, rentav något djävulskt, i många människors blickar.

 Jag hade svårt att sitta stilla i brandbilen där vi körde fram. Vad skulle jag göra med dessa bilder, denna information? Svaret kom först senare: dela det. Visserligen har jag inte större trovärdighet än en ko eller en åsna i det jag just skrivit, men å andra sidan ser vi i Bibeln att Gud också använt åsnor för att fram sitt budkap, så kanske det finns hopp även för mig... Pröva allt och behåll det goda heter det ju!

 Ännu är vi dock inte där. Ännu är inte Jesu återkomst så nära och förhållandena så extrema som de som målades upp för mina ögon. Men idag lever vi närmare Jesu återkomst än igår, något som låter platt och självklart, men som borde aktivera oss. Vi har ett frälsande budskap, evangeliet, och vi har anförtrotts den dyrbara uppgiften att sprida dessa underbara nyheter till alla folk så att ingen behöver vänta på domedagen med fruktan, utan med Guds egen frid i hjärtat, fast förvissade om att den dagen för med sig förlossning och en evighet tillsammans med Gud och alla hans älskade barn.

 "Men ni, bröder, lever inte i mörker, så att den dagen kan överraska er som en tjuv."
  - 1 Thess 5:4

 "Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst.
Som människorna levde dagarna före floden: de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla – så skall Människosonens ankomst vara."
  - Matt. 24:37-39

Ifall du vill lära dig mer om vad Bibeln säger om domedagen och de yttersta tiderna så rekommenderar jag att läsa Daniels bok i GT och Uppenbarelseboken i NT, och förstås också se vad Jesus själv säger om saken i evangelierna. Texten kan dock kännas svår, och då kan du ha hjälp av bl.a. denna nätsida som har en massa bibeltrogen information: http://www.brobyggarna.org/475.domedagen.html

Som en slutkläm måste jag säga att jag med stort intresse och med en del fruktan följer med händelserna i Israel, Syrien, Egypten, Irak, Iran... Hela faderullan. Upp 16:12-16 talar om mänsklighetens stora slutstrid som kommer att föras i Mellanöstern, och dit ledare från hela världen kommer att samla sina trupper. Visst finns det säkert utrymme för tolkning även kring det bibelstället, men jag tror ändå att Israel och händelserna där är och kommer att vara en av de viktigaste "barometrarna" för närmandet av Jesu återkomst.

Låt oss hållas vakna. Jesus kommer snart!

Tilltal på bädden

Ligger i sjukstugan i Keuruu som bäst, trött och förbryllad över allt som sker. Överlevde alltså vår loppusota, tjänstens sista stora prövning som innebar fem så gott som sömnlösa nätter. På fredagkväll började jag dock få konstiga symptom. Jag svettades lakanen alldeles genomvåta i min säng, skakade och mådde illa och det kändes som om jag hade rytmstörningar, och till slut började magen krampa och jag spydde. Det blev en lång, tung natt, och nästa morgon fortsatte symtpomen i olika attacker.Före lunch fördes jag sen till hälsocentralen i Keuru för att få träffa läkare. Efter ett antal prov och test riktas misstankarna till levern eller njurarna, speciellt de senare eftersom de också misstänktes i samband med mitt medvetslöshetstillstånd i februari.
  Nåja, summa sumarum så ligger jag nu och vilar och försöker få maten att hållas inne. Imorgon blir det ytterligare undersökningar.

  Det fantastiska är att jag fått uppleva Guds tilltal på många olika områden under dessa timmar som sängpatient. För det första vet jag naturligtvis att Han helar, Han bär och Han styrker mig, och att jag inte behöver vara rädd, inte heller nu när den fysiska hälsan tycks svika mig. Ironiskt är också att ett av mina favoritpassage i Bibeln, Psaltaren 139, innehåller orden "du vävde samman mina njurar". Månne Han inte kan hela dem då ifall det är njurarna som strular! :)

  Utöver det har dock Gud rört vid något av det djupaste inom mig idag. Efter några timmar av undervisning via internet, bibelläsning och lovsång började saker ske. Det var som om jag stod och tittade på en bild då Gud talade om mig och mitt hjärta, och så förklarade Han sitt budskap med en bild av något som liknade en lök.
  Gud visade att jag behandlat olika områden av mitt liv som separata delar; barndomsminnen, traumatiska händelser, sexualitet, min identitet i Kristus, min manlighet, relationer, historien, nuet, framtiden... Det är i och för sig en process som Gud väglett mig i på förunderliga sätt, och den har varit väldigt viktig. Det Gud dock vill göra är att föra mig ut i FULL FRIHET, och då måste jag låta Honom komma in bakom alla dessa skal, alla olika "avdelningar", på sätt och vis olika lager av min identitet. Jag måste låta Honom komma in och fylla den innersta delen av löken, som inte är någon speciell del av min identitet eller mitt liv, utan som är själva jaget. Det låter invecklat, och jag inte säker på om jag själv heller förstår helt vad det betyder, men jag vet att det är något otroligt djupt, fint och heligt Han avser.
 På något sätt tror jag att det är som när Gud ger sig till känna som "Jag är". Han definierar sig inte som något, utan det är en existens som går utöver vårt förstånd. På samma sätt tror jag att det inom oss, djupt inne i vårt hjärta, finns något som man inom psykologin gett olika namn, bl.a. jaget eller självet. Den innersta kärnan som verkligen definierar vem vi är.
 Det är in i denna kärna av vårt innersta som Gud vill röra vid, den plats Han vill fylla med sin Ande, dit Han vill komma med sitt ljus. När det sker genomsyrar det också alla de yttre lagren, det blir liksom en dominoeffekt, ringar på vattenytan.
 Mitt i detta tilltal hörde jag olika, främmande ord, men tyvärr kommer jag ihåg bara några av dem, men det räckte för att bekräfta det jag upplevde att var Guds budskap. Nyckelordet är "ecclesia", och när jag slog upp det (tack gode Gud för google translate!) fick jag veta att det är latin, och då snubblade jag på nätet över yttrycket "ecclesiola in ecclesia", kyrka inne i kyrkan. Alltså en struktur av något i miniatyr inne i något större.

 Just nu känns det som att jag måste skriva ner i mitt bönehäfte en del saker för att riktigt låta detta sjunka in och få reda på mina tankar, men ett är säkert, nu jobbar Gud verkligen på djupet.

Dessutom har min brist på aktivitet resulterat i en dikt såhär i tredje advent. Let Hans ljus fylla även din adventstid!

Det tredje ljuset brinner. Lågan sprider stilla sitt ljus, tränger igenom det kompakta mörkret. En strimma av hopp.

Du själv steg ner i vårt mörker, du själv är ljuset jag ser. För ditt namn allt mörker nu viker, du själv ger mig liv, ja nytt liv.

I min brutenhet till dig jag skyndar, inför din tron böjer knä. Din helighet, din höghet jag fruktar, men se, du själv böjer dig ner. Din korsmärkta hand på min axel, en ström av liv i min själ. Mina tårar, mina sår, allt du ser - Herre, om mig allt Du vet. I min svaghet du reser mig upp, din styrka, din kärlek mig lyfter. Du andas nytt liv i min söndriga kropp, mitt jag blir gjutet på nytt. En ström av värme mig möter, som en flod som växer i styrka.

Jag blir kvar medan bruset försvinner, dina fotsteg ej mera jag hör. I tystnad förblir jag förundrad, din kärlek för stor att förstå. Ny glädje, nytt liv nu mig fyller,

en ny sång, ny dans du mig ger.

Carry me

"Trust in Him at all times, O people; pour out your hearts to Him, for God is our refuge."   (Psalm 62:8)

Efter nio dagar hemma borde jag känna mig utvilad, nöjd o tacksam, men måste nog ärligt medge att det inte alls känns så. Det har nog varit bra att få vara hemma, och jag vet att det som hänt under veckan har varit nödvändigt och viktigt för mig.

  Redan en längre tid har Gud talat om olika saker som jag ska ta itu med innan jag kan åka iväg till Kenya. När jag åker dit vill jag jobba för Hans rike så mycket som möjligt, men det betyder också att jag inte kan ha en massa inre processer på gång hela tiden. Visst, jag tror att man aldrig blir helt färdig utan helgelsen fortsätter alltid, men det jag nu avser är att bli du med sin historia på ett sätt som inte begränsar ens framtid.

  Jag visste att veckans tema var upprättelse, och jag var medveten om att det skulle bli tungt, men blev ändå förvånad över hur jobbigt det blev att ta itu med gamla saker. Gud har verkligen jobbat på djupet! Under en bönevandring i tisdags hände en massa saker, och jag är oändligt tacksam att jag inte behövde vara där ensam utan fick ha en kär broder med mig som stöd. Jag vet ändå att denna process är min egen, och att trots att Gud välsignat mig med många bedjande och stödande vänner, så handlar det ju om mitt hjärta, mina känslor, mina upplevelser och min upprättelse, och den måste jag våga ta ansvar för själv, det kan ingen annan göra för mig. I varje fall var bönevandringen en stor "delseger" i kampen, och det var skönt att se hur Gud lyfte fram minnen som skulle behandlas och händelser vars makt skulle brytas. Jag fick alldeles konkret avsäga mig deras makt och med Jesu auktoritet sätta korset i mellan. Vilken förlösande kraft! Där psykologin och andra mänskliga metoder kommer till korta börjar Guds oändliga resurser!

 Jag vet att det finns en hel massa att ta itu med i januari innan jag åker iväg, men samtidigt vet jag att Gud vet exakt hur mycket jag tål, så jag behöver inte frukta för vad som komma skall. Dessutom är det ju i Hans kraft jag går fram, inte i min egen. I can do all things through Christ who gives me strength!

 I mitt delvis kraftlösa tillstånd blir det nu att åka iväg till Keuru för att avverka de sista 26 dagarna i militären. Skulle mer än gärna ha lämnat hemma o bara vilat, sovit o blivit "restored by the Lord" (Psalm 23), men på ett sätt tror jag att Gud också vänder detta till välsignelse. Jag får ta avstånd från Kokkola för två veckor och tänka på något helt annat. För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa, och det litar jag på även nu!

 

Deep in my heart I say, “The Lord is all I need; I can depend on him!”  (Lamentations 3:24)

Genomskinlighet

Länge sen föregående blogginlägg... Beror helt enkelt på att det har varit ”full rulle” den senaste tiden. Just nu njuter jag dock av en nio dagar lång loma, tack gode Gud för duglighetspermission!

  Under den senaste tiden har Gud talat om en massa olika saker, en hel del gäller saker i mitt personliga liv, men jag tror att Han också vill att jag ska dela en del av det Han sagt. Men minns – pröva allt och behåll det goda!

 Skräphögar. Det är kort sammanfattat en av sakerna som Gud talat om. Herren säger i sitt ord att vi ska bekänna våra synder, både inför honom och inför andra. Själv tror jag att vi i väldigt stor utsträckning försummar den senare delen. Vi försöker hålla våra synder undangömda och bekänner dem inför Herren bara då ingen annan kan se eller höra – för vad skulle de tänka om oss om de visste! Jag säger inte att detta inte räcker. Gud är trofast och nådig, och i Jesus har vi full förlåtelse för våra synder. Jag tror ändå att i vår dagliga kamp mot begären och vår köttsliga natur så kan det vara väldigt bra att få bekänna sina synder åt någon broder eller syster man har förtroende för. Jag tror inte det står i Bibeln som något tillägg av mindre vikt, utan det finns en stor, förlösande kraft då vi med vår mun bekänner vår synd och får ta emot förlåtelsens ord, förmedlade av någon broder i Herren. Då mister synden sin kraft! Bibeln säger också att ”sanningen skall göra er fria”, och jag tror att det också kan tillämpas i detta fall.

 

 

"Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra, så att ni blir botade. Mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön" 

       (Jak 5:16)

  Vi ska inte gömma undan synden. Vi ska inte skämmas och tro att alla andra lever ett heligare liv än vi. Mina egna erfarenheter är att när jag bekänt något som jag kämpar med inför någon, och tänkt att jag säkert är den enda i hela världen som har problem med detta, så har jag förvånansvärt ofta fått höra ”jag kämpar med samma sak”. Det ger kraft att orka vidare, man kan dela bibelord man haft nytta av och be för varann! Jag tror alltså att det vore bra om vi kunde vara ärliga och på ett sätt slänga bort allt skräp, liksom ta av oss våra befläckade kläder, och kasta dem i en skräphög tillsammans. Helt konkret bekänna och avsäga oss synden.

 

  Masker. Det här är mitt specialområde... Någon frågar ”hur är läget?” och jag svarar att det är bra trots att jag kanske känner mig trött, utsvulten och i behov av förbön. Jag kanske tänker att jag inte vill besvära och belasta den andra, att jag inte förtjänar hjälp, att jag borde klara mig själv, att andra har större problem – och så finns det säkert en del stolthet med. Jag tror ändå att detta alls inte är Guds plan för oss. Församlingen skall få vara ett ställe dit vi kommer PRECIS som vi är: syndiga, sjuka, sårade, trötta, bekymrade, besvikna (men förstås också glada, uppmuntrade, kärleksfulla osv...). Vi ska våga vara ärliga och våga ta emot hjälp! Detta är en trend som snabbt smittar av sig, för om någon vågar vara ärlig så bryter det lätt isen och så vågar allt fler ”öppna sig”.

 

  Inre helande. Livet behandlar oss inte lätt. Under vår vandring möter vi saker som är i olika grad jobbiga, och ofta lämnar de sår. Människorelationer som går i kras, hårda ord från någon vän, dödsfall, arbetslöshet – you name it. Obehandlade är dessa saker en belastning och fungerar som lås och bördor. Vi blir begränsade, och då blir också Guds möjligheter att använda oss begränsade. Om vi däremot vågar ta itu med sakerna och såren blir helade förvandlas erfarenheterna till en enorm tillgång! Vår tro växer, och vi kan hjälpa andra som kanske kämpar med samma sak. Vi är kallade ut i frihet!

"Herrens, HERRENS Ande är över mig, ty HERREN har smort mig till att predika glädjens budskap för de ödmjuka. Han har sänt mig att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta, att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna"
 

          (Jes 61:1)

 Jag vågar påstå att majoriteten av församlingsmedlemmarna bär på sår som Gud vill hela. Vi kanske inte är alls medvetna om dem, de kan vara helt bortträngda – men om vi kommer inför Herren och låter Hans ljus lysa över vårt hjärta och sinne så lyfter Han kanske fram saker som ännu binder oss. Han gör det finkänsligt, för Han vet hur mycket vi klarar av.

  En präst från USA berättade om att han i sin församling hade fått två nya medlemmar, ett ungt homosexuellt par. Han kallade ganska snabbt dessa två pojkar in på sitt kontor, och försökte försiktigt säga vad Guds ord säger om homosexualitet och bad dem att göra bättring. En av killarna svarade ungefär såhär:

”Du ber mig inte byta hårstil. Du ber mig inte klä mig annorlunda. Du ber mig verkligen DÖ.”

Uppmuntrad av det bibliska uttrycket ”dö bort från sig själv” svarade prästen strax ”Ja!”, och killen frågade

”Varför ber du det av mig när du inte begär det av de församlingsmedlemmar som gått i din församling i tiotals år?”


  Vi bär säkert alla, i allafall jag, både på synder och sår som vi borde lämna (eller FÅR lämna, det är ju en positiv grej). På något sätt vill vi ändå gömma dem undan, men så fort någon sysslar med något synligt, exempelvis en homosexuell relation, är vi väldigt snabba med att tillrättavisa och döma. Hur var det med att se flisan i broderns öga men vara blind för bjälken i sitt eget... Jag vill alltså inte påstå att vi ska låta andra människor vandra i synd om vi ser dem göra det, Herrens kärlek innebär också tillrättavisning. Däremot vill jag att vi använder samma princip när det gäller oss själva. Samma gäller inre helande. Vi ser lätt det som andra människor bär på; bitterhet, depression, hårdhet - men vågar vi ärligt se oss i ljuset av Herrens ord, och granska vårt hjärta och vårt beteende?


 För att sammanfatta detta villervalla av tankar kunde jag väl använda ordet transparens eller genomskinlighet. Jag tror det är något som Herren vill säga åtminstone åt mig, men säkerligen åt oss alla. I Jesu lärjungaskap kallas vi till att bära varandras bördor. Vart skall vi bära dem? Korset. Vi ska inte nöja oss med att överleva - vi ska få LEVA! Jesus säger att Han ger liv och liv i överflöd! För de orden bryts alla murar, bojor och band, och de strömmar av levande vatten som Han ger helar alla våra sår, både de fysiska och psykiska. 



"Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket. " 

  (Gal 5:1)   


 

Part-time Christianity

Har kommit på ett nytt uttryck för att få ord på det som jag så ofta upplever i mitt eget kristna liv. Part-time Christianity, dvs. "deltids kristenhet". Jag måste medge och bekänna att åtminstone i mitt eget liv så är det ofta just så det fungerar; jag ger en del av min tid åt Kristus och säger nog att jag lever för Honom helt och fullt, men när allt kommer omkring så lever jag största delen av min vardag precis som vem som helst. Helt ovetande om att jag har en fortgående kallelse, att Gud kanske just då vill använda mig till att uppmunta någon människa eller förmedla Hans helande till någon. Inför bönemöten och andra träffar skärper jag mig, och visst använder jag varje dag tid till att vara tillsammans med min Herre – men den djupa relationen svalnar rätt lätt från min sida. Bönen blir lätt en lång lista jag framför, inte den dialog den kan vara när Gud får leda den.

 Vad beror detta på? Är det bara mig det gäller? Jag tror inte det. Jag tror att det beror på vår syndiga natur och det hektiska samhälle vi lever i. Ändå ska jag inte skylla bort det, för i slutändan är det jag som bär ansvaret.

 Jag vet att Gud kallat mig. Jag lever fortfarande i världen men ska inte leva på världens sätt. Jag VILL ge hela mitt liv åt Jesus, för jag vet att det är det bästa liv jag kan få. När inte mera jag lever utan Han får leva genom mig. Jag vill lämna allt och bara följa Honom, oavsett vad det innebär. Jag är så trött på att mitt andliga liv följer pendelrörelsen topp-dal-topp-dal... Jesus sade ”Följ mig”. Han kallade in oss i ett lärjungaskap där vi får se Honom göra under genom oss vart vi än går. Det livet vill jag få! Jag vill se människor komma till tro, jag vill se helanden, under och tecken!  Jesus sade inte ”Gå till kyrkan varje vecka, läs Skriften och beden troget”. Visst är alla dessa saker essentiella för vårt andliga liv och tillväxten på det området, men det Han sade är SÅ MYCKET MER. 

Sedan sade han till alla: "Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. 

(Luk 9:23)

  Jag vet att det inte finns några genvägar till det livet. Jesus är vägen, sanningen och livet. Jag kan tidvis lura mig själv med olika tips och trix: ”bara jag gör som den predikanten säger så då kommer jag att se mitt liv ändras” eller ”bara jag läser dedär verserna från 5 Mos 27 så kommer dagen att bli supervälsignad” osv... Visst kan vi ha hjälp av t.ex. olika metoder och olika bibelläsningsplaner, men i slutändan är det inte det som räknas – det som räknas är Jesus. Det som räknas är Hans levande ord, Skriften som Gud gett oss. Det är i Hans närhet som vi förvandlas, det är där vi blir mer lik Honom, det är där vi blir formade och befriade. Det är inne i det allra heligaste som jag blir fri från de skavanker världen orsakat, där jag blir den Patrick som Gud tänkt att jag ska vara. Där blir jag utrustad, uppbyggd och förnyad. Det är i Hans närhet som syndens begär och alla världens lockerser mister sin betydelse och sin kraft, och jag ser att det är bara Jesus och Hans vilja som är viktigt.

  

Tecken skall följa dem som tror detta. I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala med nya tungor. 

(Mark 16:17)

   Jag ser verkligen fram emot tiden i Kenya, och jag hoppas, ber och tror att det blir en tid då jag får på ett särskilt sätt vara avskild inför Herren. Jag är långt borta från det bekanta Finland, från mina vanliga rutiner och beteendemönster – det blir en ny början för mig, och jag vill att det skall bli en ny början där det enda bekanta för mig är Herrens ord som jag får förtrösta på. 

 Känner du likadant? Hungrar du efter mer? Finns det en längtan inom dig att verkligen leva fullt ut för Kristus? Det betyder inte att du behöver åka till Kenya. Men det betyder att du ska tillbringa tid i bön inför Herren för att höra vad Han tänkt för dig, så att Han kan visa dig mera av sin plan. Läs Bibeln, den finns inte till av en slump utan är en handbok för detta liv. Tillbringa tid med andra kristna, men framförallt med Herren själv. Jag är säker på att Han längtar efter att ge dig mer av sina välsignelser och av allt sitt goda! Han har en unik plan just för DIG och den är så mycket större än du ens kan tänka dig.

  Let’s follow Him full-time. Let’s start today! 

Jesus talade åter till dem och sade: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. 

(Joh 8:12)

Korset vid havet ute på Torsö. Här gav jag mitt liv till Jesus för snart fyra och ett halvt år sedan... :)