Svart mylla

Idag är jag tacksam för liv, rörelseförmåga och hälsa överlag. För ett år sedan låg jag på sjukhuset och ingen visste vad som hade hänt när jag blev hittad medvetslös i snöhagen kvällen innan. Vilken kämpig tid det var! 

 Här lever vi i spännande tider, rösträkningen efter General Election Day tar jätte länge, men innan vi ser resultatet och befolkningens reaktion så vill inte mina afrikanska föräldrar att jag predikar någonstans. I dessa osäkra tider finns det folk som gör vadsomhelst (kidnappar vita människor exempelvis) för att få uppmärksamhet i ett försök att påverka politiken. Så jag har under två dagar levt ett ytterst begränsat liv, men utnyttjat tiden till att fördjupa mig i Ordet och några bra böcker.

 Idag fick jag ett underbart ord av Herren. Först såg jag bara bilden av svart mylla, riktigt våt och näringsrik mylla, sådär som den där på våren när snön smälter bort. Nånting grönt spirade upp ur myllan. Ett rotskott. Sen kom torr, röd jord. Av det slaget som finns överallt här i Kenya. Så började Gud tala. 

 Jag har länge varit en planta i den svarta, näringsrika myllan, och det har funnits rikligt med vatten. Det har varit en intensiv tid av tillväxt. Nu kom tiden för mig att ”ryckas upp med rötterna” och för en tid vistas på ställen där det är torrt, där jordmånen inte ger lika mycket som hemma i det frodiga bibelbältet.

 Sen kom den första bilden fram igen, den med den frodiga jordmånen. Gud visade att det spirade fram liv av två olika slag från den svarta myllan. Den ena växte snabbt, sög i sig mycket vatten men fick inte rötter djupt i jorden. Det var ogräs. Plantan bredvid växte långsamt, men med en viss trygghet på något sätt. Slutligen blev det ett stort träd med mäktiga, stora löv. Sen var det som om Gud skulle ha frågat om jag vill bli som ogräset eller som trädet? Ogräset växer snabbt till det yttre men har inte rötter som går djupt, och blir heller aldrig så stort som ett träd. Trädet däremot har rötter som går djupt ner i jorden, och dess tillväxt är kanske långsammare men så mycket säkrare.

  Jag vill bli ett träd. Definitivt. Jag är också tacksam för denna tid ute i torrare marker, för nu måste det komma fram som jag fått ta emot i den näringsrika jordmånen hemma. Och när det kommer fram slipas det.

  Efter tilltalet påmindes jag om att Gud talade till mig om detta med jordmån och rötter också före jag åkte iväg, men det hände så mycket just då att jag glömde hela saken. Vilken bra tjänare som glömmer Mästarens ord... Det är underbart hur Gud talar till en enskild tjänare, hur Han är intresserad av mitt liv och vill leda mig. Vem är jag att bli ledd av hela universums Skapare? Det är nåd, idel nåd. Jag syndar, jag faller, jag gör bort mig totalt – men Han är trofast. Han kommer till mig när jag ångrar det jag gjort, reser upp mig igen och säger ”Vad har jag sagt min son? Vänd din blick bort från det onda, du stöter dig själv. Se på mig. Lyssna till mina ord. Jag älskar dig. Om du bara ville stanna i min närhet! Jag visar dig en bit av vägen, jag visar dig vart du ska gå, men istället för att bara gå funderar du redan på nästa steg. Jag är redan där, oroa dig inte, utan låt mig verka genom dig där du är. Lämna resten åt mig. Mina planer är så mycket större än dina. Jag har lovat att förse dig med allt du behöver, och jag är trofast. Jag sviker dig inte. Ingen som kallar på mitt namn skall komma på skam”.

 Jag tänker på söndagens skolmission, Narok-resan, kommande evangelisationsmöten, tiden i Australien, sommaren 2014 i Finland... Tills Gud skakar om mig och jag inser att jag inte vet om jag ens lever imorgon, så att planera något mer än ett år framåt är onödigt. Det enda som består är Gud och Hans ord, och det känns så skönt att bara få lämna hela livet i Hans trygga händer. Oavsett vad som händer är det Gud som bär och Gud som har ansvaret, och honom kan jag lita på till hundra procent.

Hur är det i ditt liv – vill du bli en liten växt eller ett stort träd? 

Han är såsom ett träd, planterat vid vattenbäckar, vilket bär sin frukt i sin tid, och vars löv icke vissnar; och allt vad han gör, det lyckas väl (Ps 1:3)

”Han är som ett träd planterat vid vatten och som sträcker ut sina rötter till bäcken. Det fruktar inte om hetta kommer, dess löv är alltid gröna. Det blir inte förskräckt om ett torrt år kommer, och det upphör aldrig att bära frukt.” (Jeremia 17:8)

Inre processer, val och drogberoende bröder

Söndagen den 3.3.2013

Söndag. Vilodag. Trots det har jag allt annat än vila inom mig just nu, utan ångestsvettas och våndas... Nu börjar det trots allt bli bättre, för nu har jag äntligen lytt Gud. Men usch vad det var jobbigt!!

  Mitt i detta vittnande och predikande har Gud jobbat på ett nytt djup inom mig. Han har lyft fram vissa saker, och Hans ljus har helt enkelt lyst så klart att jag sett saker på ett helt annat sätt. Han har visat att jag försökt gömma vissa saker, försökt nöja mig med att förlåta men inte älska dem som sårat mig osv...  Han lyfte fram tre personer som jag hade ohälsosamma band till, orsakade av saker som hänt för länge sedan. Eller nåja, den ena grejen hände för bara ett år sedan, och den är också ett av de mörkaste kapitlen i mitt liv. För ett år sedan gjorde en person något åt mig som för en stund fick hela min värld att krascha. Han gjorde något som fick mig att leva i förnekelse en stund innan jag kunde erkänna (inte godkänna!) vad som hänt. Min identitet fick en spricka, eller egentligen känns det som att en del föll bort. En del som inte går att ersätta. Det som hände kan jag inte göra ogjort, och jag kommer att bära på dessa fruktansvärda minnen under resten av mitt liv. Det är bara Guds nåd att jag hållits stabil under hela denna tid. Inte många vet om det som hände, och det är kanske bättre så. Trots att jag är en människa som gärna delar mitt inte liv med halva världen så går dethär så djupt att det är bäst att hålla det hemligt. Problemet är att jag en tid försökte hålla det hemligt för Gud. Han grep dock tag i det, och Han förde mig igenom en tung period där jag var tvungen att behandla – åtminstone delvis – allt det som hände. Jag visste ändå att jag måste ta itu med den saken ännu en gång till när den tiden kommer. Jag visste ändå inte att den tiden skulle komma redan nu.

  En dag när jag återvände från mina äventyr hade jag fått ett meddelande till mitt finländska nummer. Det var han. Personen jag helst skulle glömma att existerar. Han frågade var jag var och vad som hörs. Bara att tänka på att han sökt upp mitt nummer tog sjukt ända in i ryggraden. Hur mycket värre var det inte när Gud nu sade att jag måste svara... Att jag måste svara att Pappa i himlen också älskar honom. Suck. Jag kan med nöd och näppe säga att jag förlåtit honom, ja, men att skriva ett meddelande?? Hohhoh. You have got to be kidding me, God! Nå, han skojade inte. Så jag fick skriva meddelandet åt honom. I kärlek. Inte nog med det, Gud påminde mig också om två människor från långt bort i mitt gamla liv som jag måste söka upp på facebook och skriva ett meddelande åt. Otroligt tungt ska jag säga er! Nå, nu är det gjort, och jag vet att det var Guds vilja, och att fullgöra Hans vilja ger FRID. Så nu väntar jag på att mina tankar o mina känslor ska hinna upp mig och friden ska inta mitt sinne igen... :)

  Annars är allt bra här. Skolorna, också bibelskolan, är stängda en vecka pg.a. valen. Vi ber om fred och lugna val, alla är rädda att händelserna från år 2007 ska upprepas. Då utbröt en massa oroligheter och över 1000 människor dog och tusentals lämnade hemlösa när kenyanerna från olika stammar blev vreda på varann.  

 Efterarbetet fortsätter med dem som kommit till tro när jag predikat i skolorna, många pojkar är beroende av droger, men de är fast beslutna om att bli fria. Två av pojkarna har varit utan droger redan i två veckor, och det är vi tacksamma för! Abstinenssymptomenär dock svåra, och alla är ju inte heller nöjda med att de slutat konsumera droger... Så nu har vi grundat en stödgrupp för dessa killar. Gruppen träffas varje dag. Pojkarna delar ett intresse för rugby, så igår köpte jag en rugbyboll så att vi kan börja spela när vi träffas. Då kan vi samlas kring något annat än problemet, vilket kan vara bra från psykologisk synvinkel.

 Inkommande vecka ser tom ut ännu, församlingen har inte planerat särskilt mycket när ingen ännu vet hur situationen utvecklas efter valen. I varje fall släpper ingen ut mig på gatorna innan de är säkra på att läget är lugnt. Jag har föreslått att jag skulle bo på barnhemmet denhär veckan, men det lär inte vara alldeles tryggt heller så vi måste vänta och se åt vilket håll situationen utvecklas. Jag vet inte om den västerländska median är medveten om att vi haft två explosioner på olika kampanjplatser, och från vissa orter har människorna flytt bort när läget blivit så spänt. Vi tror och ber ändå att det ska lugna sig – i Jesu namn!!

  Nu ska jag försöka ta tid med Pappa och kasta alla bekymren på Honom. He remains faithful!

Väckelse, skolmission och den första häxan

Måndagen den 25.2.2012

Kollade föregående blogginlägg och häpnas över hur mycket som hänt på en knapp vecka... Vet inte riktigt var jag ska börja, Gud har gjort så mycket!!

 De som följer med mig på FB har kanske märkt mina halleluja-betonade blogginlägg på sistone, och de har nog varit befogade. Är helt vimsig i huvudet av allt som sker! Förra fredagen inträffade ett av de större genombrotten hittills. Församlingen ordnade en crusade, ett evangelisationsmöte ute på tufft område, ”cursed land”. En missionär som flugit hit ända från Alaska skulle predika – men jag visste att ikväll var det min tur att dela Ordet. Inte för att jag skulle vara bättre på något sätt, men då jag var i bön för kvällen gav Gud ett så klart och brådskande budskap att jag visste att det måste nå folket omedelbart. Jag sade inte åt någon om saken, utan bad att Gud skulle öppna dörren. Så när vi sedan är på mötesplatsen och mannen från Alaska ska gå upp för att predika, går han förbi mig och säger ”be prepared”. Han presenterar sig, och så säger han att ikväll är det inte han som ska predika, utan ikväll vill Gud använda en ung man och så kallar han upp mig. Så jag kliver upp på scenen och börjar predika. Det var ett starkt budskap, och jag fick kunskapens ord om några specifika familjer som Gud ville nå den kvällen. Dessutom ville Pappa famna om de allra yngsta, och det fanns otroligt många barn på plats. Vi välsignade alla barnen, och under handpåläggningen blev otaliga barn helade! Mammor bar fram små bebisar som var febriga eller annars sjuka, och det var härligt att se hur det suddiga försvann ur ögonen på dem och de livlösa barnen började le och ville komma upp i famnen. Jag fick själv be för över 100 barn! Guds kärlek bara föll över hela stället, och det var underbart att se stora skaror ge sina liv till Jesus. Halleluja!

  Följande andefyllda möte blev på söndag. Jag skulle på highschool-mission tillsammans med en stödgrupp på tio ungdomar från församlingen. Det var verkligen bra att de kom med! När jag predikat klart bröt väckelsen ut, otaliga kom till tro och förbönstjänsten fortsatte i fem timmar. Häftiga grejer, Gud vare tack! Rektorn var ifrån sig av glädje och vill ha oss dit på besök regelbundet. Får se vad allt man har tid med... :) På vägen hem från skolbesöket hände något märkligt. En kvinna såg mig på långt håll, och jag märkte också henne där hon stod och stirrade. Plötsligt börjar hon vråla, springer mot mig, knuffar undan alla andra och spottar nån grön sörja mot mig. Hon försöker binda mina händer med en läderrem, men jag stiger åt sidan och befaller det onda i henne att tiga och försvinna. Plötsligt börjar hon babbla nånting ingen förstår, pekar upp mot himlen och sedan på mig, bugar sig, går fram en bit, bugar mot mig igen... Sådär fortsatte hon en god bit medan jag gick framåt, hon babblade och bugade. Till sist gick jag in i kyrkan och hon lämnade utanför. Jag förstod inte först vad som riktigt hände, utan tyckte bara hon var en märklig kärring. När jag kom ”hem” märkte jag ändå att allt inte var bra. Plötsligt fick jag feber som steg onaturligt snabbt, och magen började bubbla, man såg det t.o.m. på utsidan! Jag fick också huvudvärk och öronen gick i lås. Jag sade åt min afrikanska mamma Naomi vad som hänt och hur jag känner mig, och hon kom strax och bad en ”rabbakkahaija-schabokehena”-bön och bröt förbannelsens makt. Vi vet förstås inte med säkerhet, men jag tror kvinnan som attackerade mig var en häxa. Jag blev förvånad över den kraft hon hade, det var inget att leka med! Nu känner jag mig mycket bättre, febern försvann lika snabbt som den kom, men hela kroppen värker som om någon misshandlat mig. Får bara lita på Herrens beskydd och Hans helande!

  Just nu känns det helt okej att ha ÖVERbeskyddande afrikanska föräldrar som begränsar mina aktiviteter. Joseph säger nej till 90% av de uppdrag som jag erbjuds, för han ser hur trött jag är efter predikningarna och han vill inte att jag tar ut mig. Bra så. En massa dörrar står öppna nu, och ber om vishet att kunna välja rätt. Narok-resan kan bli av redan i april när vi har en tre veckors paus från bibelskolan, men vi får se. Joseph vill ordna det på ett sätt som är tryggt och bra, för det är en ganska riskfylld grej. Dessutom är jag bjuden till en ungdomskonferens nära Mount Kenya i april, så får se. I juni kommer ett missionärspar från Oklahoma att åka till västra Kenya för att predika i skolor, och de skulle vilja ha med mig och de skulle också betala flygbiljetten från Nairobi till Kisumu. Det skulle bli en veckas grej med sex skolbesök per dag, så inte helt av det lättaste slaget! Joseph är ganska skeptisk till den grejen, men må Guds vilja ske! 

  Fick idag via skype prata med broder Jussi o pappa som var hos fammo&faffa. Ojoj vad fammo såg svag ut, hemska saker! Trots att jag vill tro att hon lever när jag kommer hem så är jag nog rädd att det är önsketänkande... Hennes hjärta fungerar bara till 33% och lungvolymen är mindre än en liter, och så han hon börjat falla jätte ofta. Kändes superjobbigt att ta farväl av henne, men jag ber att hon skulle finnas kvar ännu när jag kommer hem – och att hon skulle komma till tro! Ush vad hemskt att förlora nån man har kär om de inte är troende. Att prata med Jussi var skönt, men min hemlängtan blev bara värre. Oj vad det skulle vara fint med martsat eller att bara få vara med alla vännerna igen! Kan inte förstå att jag varit här först i tre veckor, känns som flera månader. Dessutom skulle jag så gärna prata med nån som känner mig, nån som förstår. Man märker att när livet för så många här handlar om att med nöd och näppe överleva så finns det inte rum för saker som berör det psykiska planet. Humörsvängningar och ”angst” är helt enkelt inte nåt man noterar eller talar om, medan den aspekten är väldigt viktig för mig, och jag saknar mina långa pratstunder med bröderna hemma. Men nåja, man klarar sig!

  Har idag också hunnit vara ute på gatan tillsammans med missionären från Alaska. Häftig typ! Gud hade talat till honom om Finland, och nu är han fast besluten om att komma till Finland när jag kommit hem och så vill han att vi ska evangelisera runtom i landet. Mikäs siinä! :) Får se vad framtiden bär med sig. Nu ska jag försöka vila en stund och så tror jag på att jag imorgon är helt återställd!

At all times You are my refuge

Onsdagen den 20.2.2013

Idag fick jag en ordentlig släng av hemlängtan och angst. Löjligt med tanke på att jag inte varit här ens tre veckor, men den kom i varje fall. Var en god stund nere i powerhouse (bönekällaren) o grät inför Herren, det kändes lite bättre sen. Jag hade inte riktigt förstått hur ensam man kan känna sig när man inte pratar svenska annat än i bön och på skype, och när alla inte kan ens engelska så att man kunde föra en konversation. Men Gud är god och Hans löften sviker aldrig! Köpte lite choklad och kokade kaffe då vi kom hem så det hjälpte också lite... Fast pulverkaffe är inte egentligen gott så jag har helt slutat med kaffe sådär annars, märkligt nog gick det helt smärtfritt fast jag hemma oftast drack mer än tio koppar per dag. Min afrikanska mamma Naomi märkte att jag inte var så glad som vanligt, och hon tröstade med att jag nog får nya vänner här. Jag log och nickade, men inom mig ropade jag ”JAG VILL INT HA NYA VÄNNER! Jag vill ju ha mina gamla vänner kvar”. O visst är de kvar, det är bara några tusen kilometer mellan oss. Måste lite skärpa mig, för Gud påminde mig om att jag inte alls länge sedan var helt utan vänner, och det var min högsta önskan att få EN vän. Och nu är jag trotsig och vill inte ha nya vänner. Men det beror bara på att de jag har i Finland är så otroligt fantastiska och jag saknar dem så det knakar så just nu vill jag inte tänka på att knyta nya vänskapsband.

 Hade också tid att vara o klippa håret idag – och skägget också. Hela kalaset kostade tre euro. Resultatet ser bra ut, fast det var första gången frissan klippte ljust hår som är helt annorlunda än den afrikanska, hårda hårtypen.

 Imorgon börjar en av barnhemmets äldre pojkar i högstadiet tack vare de pengar som samlats ihop i Finland innan jag åkte iväg. Att gå i skolan är relativt dyrt här, och jag är glad att få vara med o stöda en ung mans utbildning. Ber att han får ett bra liv och en stabil utveckling i tonåren trots att hans mamma brunnit till döds framför ögonen på honom... Må Gud hela alla sår, för det kan nog ingen annan.

 Det kändes faktiskt bra att bara VARA inför Herren idag. Inte prestera, inte försöka hjälpa någon, bara säga hur det känns och hoppa upp i Hans famn. Som Ordet säger så härligt på engelska ”Pour out your hearts for Him, because He cares for you”. (Ps 62:8) Han är verkligen en god Gud och Jehovah Jireh – Herren min försörjare!

Måndagen den 18.2.13

Ny vecka, ny nåd, nya möjligheter. Tacksam för det. Gårdagen var en väldigt intressant dag... Först en gudstjänst som istället för 1 ½ timme tog 3½ timmar. Det bars fram en man och en kvinna som var besatta men som blev fria efter mycket kamp. Efter det var jag ute på gatan och fick be till frälsning med en pojke i min ålder! Därefter skulle jag iväg på min första "school mission", och jag trodde att det var en skola som väntade på mig. Det visade sig att de samlat eleverna från 17 skolor, tusentals elever alltså!! Märkligt hur dessa dörrar öppnas. Åkte också med den hittills söndrigaste matatun nånsin, den bokstavligen föll i bitar, vi måste stanna för att skruva fast några delar. Dessutom var chauffören berusad, så jag sjöng lovsånger hela vägen och tänkte på bilden som profeterats över mig att jag är ”omgiven av en ostkupa som skyddar”. Tack gode Gud för det!

 Efter en sån dag är det kanske inte konstigt att den onde sätter in en extra växel för att göra mig nedstämd eller sjuk – vad som helst för att hindra mig från att leva i Andens flöde idag. Så när jag i morse gick mot bibelskolan fick jag en alldeles otrolig smärta i magen som fick mig att gå dubbelvikt. Det var som ett slag i magen och smärtan bara fortsatte! Det första passet klarade jag inte av att följa med nästan alls i undervisningen, halvlåg på bordet med tårar i ögonen o svetten rann ner längs hela kroppen och jag huttrade av kyla (det var typ +25 den tiden...). Kände mig verkligen sjuk. Jag bad, bad och bad. Under pausen tvingade jag i mig vatten o frukter som sätter fart på matsmältningen, men det blev bara värre. Efter det andra passet var jag tvungen att bara ligga, och jag fördes in i baksätet på Josephs bil och alla var mycket oroliga.  Då bestämde jag att nu räcker det. Det står ”I AM healed by His stripes” (genom Hans sår är vi helade), och det tror jag på. På söndagsgudstjänsterna vittnar folk om cancertumörer som försvunnit, och jag har själv upplevt Herrens helande så många gånger att jag inte behöver eller kan tvivla på det, så nu får smärtan vika undan för Jesu mäktiga namn! Mage bli hel! Ge dig, du onde!

 Så småningom började smärtan försvinna. Jag slutade huttra och svettas, den febriga känslan försvann och smärtan lättade. Inom tio minuter kunde jag sitta upp, och om en halvtimme var jag nere i kyrkans bönekällare för att tacka Herren för Hans helande! Bwana asifiwe sana! 

  Somliga av er där hemma frågade för nån tid sedan efter adressen, och den är Patrick Tiainen, Word of Faith Church, PB 1039 – 00900, Kiambu, Kenya. Om ni vill skicka nåt smått till barnhemmet så skicka det åt mig så förmedlar jag vidare! Ett tips är t.ex. filmen Facing the Giants eller Courageous – man  får inte tag på dem nånstans här, men de är relativt billiga i Finland och borde inte kosta mycket att skicka! Jag kan gärna betala om nån skickar Facing the Giants, för jag vet att den skulle vara bra för den 15-åriga killen på barnhemmet. De har fått en tv och dvd-spelare, så utrustningen finns. Killen i fråga är ganska sluten och svår att få djupare kontakt med, men av nån anledning började jag tänka på den där filmen när jag bad. Annat de behöver är skolböcker och häften, något jag lovat skaffa men inte fått gjort ännu.

  Annars är allt bra, ser fram emot veckan och allt den innebär. Om nån dag börjar vi knacka dörr i smågrupper, på torsdag börjar crusaden (evangelisationsmöte på gatan, ska vittna/preacha där), på söndag college-mission på nytt ställe... Spännande tider. För övrigt har jag märkt att jag gärna ger bort saker, men nu börjar jag vara ganska utan tavara så att säga... Har gett bort bl.a. min vattenkokare och all finsk karkki förutom min ”emergency pack”. Gud välsignar en glad givare och har nog varit glad då jag gett bort dem – men nu känner jag mig fattig som en kyrkråtta. Svider i köttet så att säga! Mutta ei se mitään, Herra pitää omistaan huolta. :)