Onsdagen
den 20.2.2013
Idag fick
jag en ordentlig släng av hemlängtan och angst. Löjligt med tanke på att jag inte
varit här ens tre veckor, men den kom i varje fall. Var en god stund nere i
powerhouse (bönekällaren) o grät inför Herren, det kändes lite bättre sen. Jag
hade inte riktigt förstått hur ensam man kan känna sig när man inte pratar
svenska annat än i bön och på skype, och när alla inte kan ens engelska så att
man kunde föra en konversation. Men Gud är god och Hans löften sviker aldrig!
Köpte lite choklad och kokade kaffe då vi kom hem så det hjälpte också lite...
Fast pulverkaffe är inte egentligen gott så jag har helt slutat med kaffe sådär
annars, märkligt nog gick det helt smärtfritt fast jag hemma oftast drack mer
än tio koppar per dag. Min afrikanska mamma Naomi märkte att jag inte var så
glad som vanligt, och hon tröstade med att jag nog får nya vänner här. Jag log
och nickade, men inom mig ropade jag ”JAG VILL INT HA NYA VÄNNER! Jag vill ju
ha mina gamla vänner kvar”. O visst är de kvar, det är bara några tusen
kilometer mellan oss. Måste lite skärpa mig, för Gud påminde mig om att jag
inte alls länge sedan var helt utan vänner, och det var min högsta önskan att
få EN vän. Och nu är jag trotsig och vill inte ha nya vänner. Men det beror
bara på att de jag har i Finland är så otroligt fantastiska och jag saknar dem
så det knakar så just nu vill jag inte tänka på att knyta nya vänskapsband.
Hade också tid att vara o klippa håret idag –
och skägget också. Hela kalaset kostade tre euro. Resultatet ser bra ut, fast
det var första gången frissan klippte ljust hår som är helt annorlunda än den
afrikanska, hårda hårtypen.
Imorgon börjar en av barnhemmets äldre pojkar
i högstadiet tack vare de pengar som samlats ihop i Finland innan jag åkte
iväg. Att gå i skolan är relativt dyrt här, och jag är glad att få vara med o
stöda en ung mans utbildning. Ber att han får ett bra liv och en stabil utveckling i tonåren trots att hans mamma brunnit till döds framför ögonen på honom... Må Gud hela alla sår, för det kan nog ingen annan.
Det kändes faktiskt bra att bara VARA inför
Herren idag. Inte prestera, inte försöka hjälpa någon, bara säga hur det känns och
hoppa upp i Hans famn. Som Ordet säger så härligt på engelska ”Pour out your
hearts for Him, because He cares for you”. (Ps 62:8) Han är verkligen en god
Gud och Jehovah Jireh – Herren min försörjare!
Måndagen
den 18.2.13
Ny vecka,
ny nåd, nya möjligheter. Tacksam för det. Gårdagen var en väldigt intressant
dag... Först en gudstjänst som istället för 1 ½ timme
tog 3½ timmar. Det bars fram en man och en kvinna som var besatta men som blev
fria efter mycket kamp. Efter det var jag ute på gatan och fick be till
frälsning med en pojke i min ålder! Därefter skulle jag iväg på min första
"school mission", och jag trodde att det var en skola som väntade på
mig. Det visade sig att de samlat eleverna från 17 skolor, tusentals elever alltså!! Märkligt hur dessa
dörrar öppnas. Åkte också med den hittills söndrigaste matatun nånsin, den
bokstavligen föll i bitar, vi måste stanna för att skruva fast några delar.
Dessutom var chauffören berusad, så jag sjöng lovsånger hela vägen och tänkte
på bilden som profeterats över mig att jag är ”omgiven av en ostkupa som
skyddar”. Tack gode Gud för det!
Efter en sån dag är det kanske inte konstigt
att den onde sätter in en extra växel för att göra mig nedstämd eller sjuk – vad
som helst för att hindra mig från att leva i Andens flöde idag. Så när jag i
morse gick mot bibelskolan fick jag en alldeles otrolig smärta i magen som fick
mig att gå dubbelvikt. Det var som ett slag i magen och smärtan bara fortsatte!
Det första passet klarade jag inte av att följa med nästan alls i
undervisningen, halvlåg på bordet med tårar i ögonen o svetten rann ner längs
hela kroppen och jag huttrade av kyla (det var typ +25 den tiden...). Kände mig
verkligen sjuk. Jag bad, bad och bad. Under pausen tvingade jag i mig vatten o
frukter som sätter fart på matsmältningen, men det blev bara värre. Efter det
andra passet var jag tvungen att bara ligga, och jag fördes in i baksätet på
Josephs bil och alla var mycket oroliga.
Då bestämde jag att nu räcker det. Det står ”I AM healed by His stripes”
(genom Hans sår är vi helade), och det tror jag på. På söndagsgudstjänsterna
vittnar folk om cancertumörer som försvunnit, och jag har själv upplevt Herrens
helande så många gånger att jag inte behöver eller kan tvivla på det, så nu får
smärtan vika undan för Jesu mäktiga namn! Mage bli hel! Ge dig, du onde!
Så småningom började smärtan försvinna. Jag
slutade huttra och svettas, den febriga känslan försvann och smärtan lättade.
Inom tio minuter kunde jag sitta upp, och om en halvtimme var jag nere i
kyrkans bönekällare för att tacka Herren för Hans helande! Bwana asifiwe sana!
Somliga av er där hemma frågade för nån tid
sedan efter adressen, och den är Patrick Tiainen, Word of Faith Church, PB 1039
– 00900, Kiambu, Kenya. Om ni vill skicka nåt smått till barnhemmet så skicka
det åt mig så förmedlar jag vidare! Ett tips är t.ex. filmen Facing the Giants
eller Courageous – man får inte tag på
dem nånstans här, men de är relativt billiga i Finland och borde inte kosta
mycket att skicka! Jag kan gärna betala om nån skickar Facing the Giants, för
jag vet att den skulle vara bra för den 15-åriga killen på barnhemmet. De har
fått en tv och dvd-spelare, så utrustningen finns. Killen i fråga är ganska
sluten och svår att få djupare kontakt med, men av nån anledning började jag
tänka på den där filmen när jag bad. Annat de behöver är skolböcker och häften,
något jag lovat skaffa men inte fått gjort ännu.
Annars är allt bra, ser fram emot veckan och
allt den innebär. Om nån dag börjar vi knacka dörr i smågrupper, på torsdag
börjar crusaden (evangelisationsmöte på gatan, ska vittna/preacha där), på
söndag college-mission på nytt ställe... Spännande tider. För övrigt har jag
märkt att jag gärna ger bort saker, men nu börjar jag vara ganska utan tavara
så att säga... Har gett bort bl.a. min vattenkokare och all finsk karkki
förutom min ”emergency pack”. Gud välsignar en glad givare och har nog varit
glad då jag gett bort dem – men nu känner jag mig fattig som en kyrkråtta. Svider
i köttet så att säga! Mutta ei se mitään, Herra pitää omistaan huolta. :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar