I will praise You through my circumstances!

 Torsdagkväll och internet för första gången! Märker att min förra text var ganska angst, denna dag har varit mycket bättre, Gud börjar öppna dörr efter dörr. Började idag på församlingens bibelskola som går 6.30-12 (ungefär, afrikanska tider kan betyda vad som helst), eftermiddagarna försöker jag reservera för gatuevangelisation (ska redogöra varje månad för the bishop hur många som kommit till tro), planerade idag med ungdomsledaren youth missions till olika colleges, har pratat om Narok med pastorn osv... Arbete finns åtminstone, så man behöver inte ligga o lata sig. Men nu i säng, tidig väckning! Bless y'all!

Onsdagen den 6.6.2013

Några dagar i Kiambu bakom. Fiilisen? Helt okej, men måste medge att jag känner mig väldigt vilsen. Ingen att prata svenska med, ingen som vet vem jag är, ingen som förstår. Visst, Gud vet och förstår och känner till allt, det tror jag, men ibland skulle jag så gärna ha en broder bredvid mig att prata o skratta med. Nå, inte kan man väl anta att allt ska vara enkelt när man stiger in i Guds rikes arbete... Och jag tror att Gud ger mig olika människor att arbeta med o dela vardagen med, men jag kommer inte ifrån ett faktum – det blir inte en martsabroder. (För den som inte känner mig är martsat namnet på den cellgrupp jag var med i under två år, och kom väldigt, väldigt nära bröderna i den).

 Har inte gjort mycket sen jag kom fram på måndag. Har vilat o hunnit bli solbränd (JESS!!), försökt skaffa prepaid-kort som ger tillgång till internet – utan reslutat – och försökt vänja mig vid Afrika-livet. Körde igår omkring på landsbygden, träffade Josephs broder som bodde i en såndär mystisk lerhydda... Kul att se hur han plockade mangofrukter från trädet, tog sin stora, rostiga kniv o skar upp frukten. Åt också nån sort ris-bön-majs-grej som var allt annat än hygienisk, mera flugor än bönor, men sade åt bakterierna ”I kill you all in Jesus name!” och åt och försökte ännu se ut att gilla maten. Magen har hållit stabil, all ära till Gud, och hälsan är annars också riktigt bra.  

 Imorgon börjar jag i församlingens bibelskola som pågår må-fre klockan 6:30-12 (Afrikansk tid, kan i praktiken vara något helt annat), så det blir mycket tid över till reachouts av olika slag. Nästa veckas ordnar församlingen crusades (”korståg”), evangeliseringsmöten av något slag, och där ska jag undervisa/vittna, t.om. varje kväll om jag förstod rätt. Berättade också om min dröm och vision om att åka till Narok, och Joseph tyckte ”That’s easy to arrange” (det är enkelt att ordna). Sounds good to me!

  Tidigare självklarheter som wc-byttor och dusch har bytts ut till en verkligen av konstant svett, eller soija som vi brukar säga i kompisgänget. Är också TVUNGEN att lita på Gud, Hans beskydd, omsorg och ledning på ett helt nytt sätt. Saknar mina vänner och familjen något otroligt, men tror också att vardagen blir lättare när jag kommer igång. Att bara vila är inte annars heller riktigt min grej...

  Många frågetecken finns fortfarande, och vet inte mycket om vad som komma skall. Ber att Guds vilja ska få ske, att jag får bli mindre och Han större, att innehållet o undervisningen i bibelskolan är bra och sund på alla sätt, och ja, så ber jag att jag snart får tillgång till internet. God, I know that’s selfish, but could You please fix that??

  Åt just middag med Joseph, Noomi och två personer vars namn jag inte tänker ens försöka skriva. När jag satt där o tuggade på det knastrande hönsbenet tänkte jag bara på hur olika verkligheter vi kan leva i... Den ena kvällen njuter man av fina vänners sällskap, äter fin mat och är omringad av alla bekvämligheter – och i nästa stund är man omringad av svarta, helskruttiga människor som inte talar många ord engelska. Herrens vägar är förunderliga – men de är ändå HERRENS vägar.

Barikiwa!

Söndagen den 3.2.2013

Sitter på flygfältet i Düsseldorf. Inser att jag inte kommer att kunna uppdatera min blogg i realtid, utan skriver då inspirationen kommer o uppdaterar på nätet när det finns möjlighet till det. Här kostar det skjortan att få tillgång till WLAN så det får lämna...

  Vet inte när jag sist skulle ha gråtit så mycket som idag. Det är väl som att öppna en port till en damm – det är väldigt svårt att stänga den. Hela denna vecka har bestått av några sista arbetsinsatser, flytt och farväl. Det sista har varit oerhört jobbigt. Det värsta kom dock igår när vi hade fest hos familjen Klockars tillsammans med 15 av mina vänner. Jobbigt att säga farväl, och bestämde därför för att säga ”See you soon”. Känns bättre så. För visst kommer vi att ses snart! Om resan går som jag planerat (vilket man ju inte kan räkna med) så kommer jag hem på sommaren/hösten 2014 inför studierna som jag tänkt inleda den hösten. Så i värsta fall blir det ett och ett halvt år utan dessa underbara människor. Just nu känns det dock som att jag inte skulle klara mig en enda månad utan dem...

  Grät som ett litet barn i morse när jag för sista gången på länge fick krama Akke som jag sovit över hos, en av mina bröder i Herren som jag kommit väldigt nära under de dryga två åren vi känt varann. Inte blev det alldeles lätt på flygfältet heller när Jussi och Soffi som körde mig till Hesa (!!!) skulle åka hem och jag skulle fortsätta genom säkerhetskontrollen. Det var nånting så definitivt i hela situationen – nu går jag genom den här porten, försöker desperat vinka åt dem fast de kanske inte ser mig mera, tårarna bokstavligen sprutar ur ögonen – och så plötsligt går det inte att vända om mera. Nu började det äventyr som Gud förberett mig för, det jag drömt om och pratat om så länge. Att stiga ut ur bekvämlighetszonen blev mycket mera smärtsamt än jag tänkt mig, och på flygfältet storgrät jag en lång stund. När jag till slut kunde samla mig sade jag åt Gud ”Nåja, här e jag nu då. Du har tagit mig hit, lead me all the way through. Use me. Nu får du ta TOTAL kontroll, led varje steg, varje dag enligt din vilja och din plan.” Det kändes skönt att säga det. Jag har sagt det förr, men ändå varit medveten om de begränsande faktorer som finns – skolan, jobbet, militären, lägenheten – en total frihet har inte varit möjlig förrän nu. Jag tror jag verkligen behöver det här, att helt ta avstånd från allt det jag är van vid, och hoppeligen har jag bättre förutsättningar för ett gudfruktigare liv när jag återvänder. Dessutom tror jag att Gud kan använda mig när jag nu ställer mig i Hans tjänst på fulltid. Inte på grund av egna kvalifikationer, inte på grund av mina val eller prestationer, inte på grund av något jag är eller något jag gör. Det handlar bara om Honom. Hans nåd och kärlek som gör att Han kan använda bristfälliga tjänare som Patu från bakomtakana, tomma kärl som Han får fylla och använda för att sprida budskapet.

  Hamnade just in i världens korsförhör. Mitt pass kontrollerades, de ville se alla mina biljetter, känna till mina avsikter och min månadslön till och med! Tydligen är det inte särskilt trovärdigt att en 19-årig kille åker iväg för att evangelisera. Och visst, det är ju allt annat är trovärdigt när man ser på saken med världsliga ögon. Men när vi ser på saken från Guds perspektiv – då är jag på alldeles rätt plats och vid rätt tidpunkt. Och det är allt som är av betydelse.

Pappa, jag tror. Hjälp min otro. Hjälp mig att tro att du älskar mig och vill använda mig. Hjälp mig att tro att du inte lämnar mig ensam. Hjälp mig att lämna mina vänner i dina trygga händer. Välsigna dem, Pappa. Du ser hur viktiga de är för mig, och jag kan inte ens tänka mig hur viktiga de måste vara för dig. Tack för den tid vi fick ha tillsammans, och tack för att det bara var ett kapitel av den tjocka bok våra liv bildar. Led dem, beskydda dem. Ge mig kraft att se bakåt med tacksamhet och blicka framåt med förväntan, tro och glädje. Omslut mig. Bär mig. Jag älskar dig. Amen.