Måndagen
den 25.2.2012
Kollade
föregående blogginlägg och häpnas över hur mycket som hänt på en knapp vecka...
Vet inte riktigt var jag ska börja, Gud har gjort så mycket!!
De som följer med mig på FB har kanske märkt
mina halleluja-betonade blogginlägg på sistone, och de har nog varit befogade.
Är helt vimsig i huvudet av allt som sker! Förra fredagen inträffade ett av de
större genombrotten hittills. Församlingen ordnade en crusade, ett evangelisationsmöte
ute på tufft område, ”cursed land”. En missionär som flugit hit ända från
Alaska skulle predika – men jag visste att ikväll var det min tur att dela
Ordet. Inte för att jag skulle vara bättre på något sätt, men då jag var i bön
för kvällen gav Gud ett så klart och brådskande budskap att jag visste att det
måste nå folket omedelbart. Jag sade inte åt någon om saken, utan bad att Gud
skulle öppna dörren. Så när vi sedan är på mötesplatsen och mannen från Alaska
ska gå upp för att predika, går han förbi mig och säger ”be prepared”. Han
presenterar sig, och så säger han att ikväll är det inte han som ska predika,
utan ikväll vill Gud använda en ung man och så kallar han upp mig. Så jag
kliver upp på scenen och börjar predika. Det var ett starkt budskap, och jag
fick kunskapens ord om några specifika familjer som Gud ville nå den kvällen.
Dessutom ville Pappa famna om de allra yngsta, och det fanns otroligt många barn
på plats. Vi välsignade alla barnen, och under handpåläggningen blev otaliga
barn helade! Mammor bar fram små bebisar som var febriga eller annars sjuka,
och det var härligt att se hur det suddiga försvann ur ögonen på dem och de
livlösa barnen började le och ville komma upp i famnen. Jag fick själv be för
över 100 barn! Guds kärlek bara föll över hela stället, och det var underbart
att se stora skaror ge sina liv till Jesus. Halleluja!
Följande andefyllda möte blev på söndag. Jag
skulle på highschool-mission tillsammans med en stödgrupp på tio ungdomar från
församlingen. Det var verkligen bra att de kom med! När jag predikat klart bröt
väckelsen ut, otaliga kom till tro och förbönstjänsten fortsatte i fem timmar.
Häftiga grejer, Gud vare tack! Rektorn var ifrån sig av glädje och vill ha oss
dit på besök regelbundet. Får se vad allt man har tid med... :) På vägen hem
från skolbesöket hände något märkligt. En kvinna såg mig på långt håll, och jag
märkte också henne där hon stod och stirrade. Plötsligt börjar hon vråla,
springer mot mig, knuffar undan alla andra och spottar nån grön sörja mot mig.
Hon försöker binda mina händer med en läderrem, men jag stiger åt sidan och
befaller det onda i henne att tiga och försvinna. Plötsligt börjar hon babbla
nånting ingen förstår, pekar upp mot himlen och sedan på mig, bugar sig, går
fram en bit, bugar mot mig igen... Sådär fortsatte hon en god bit medan jag
gick framåt, hon babblade och bugade. Till sist gick jag in i kyrkan och hon
lämnade utanför. Jag förstod inte först vad som riktigt hände, utan tyckte bara
hon var en märklig kärring. När jag kom ”hem” märkte jag ändå att allt inte var
bra. Plötsligt fick jag feber som steg onaturligt snabbt, och magen började
bubbla, man såg det t.o.m. på utsidan! Jag fick också huvudvärk och öronen gick
i lås. Jag sade åt min afrikanska mamma Naomi vad som hänt och hur jag känner
mig, och hon kom strax och bad en ”rabbakkahaija-schabokehena”-bön och bröt
förbannelsens makt. Vi vet förstås inte med säkerhet, men jag tror kvinnan som
attackerade mig var en häxa. Jag blev förvånad över den kraft hon hade, det var
inget att leka med! Nu känner jag mig mycket bättre, febern försvann lika
snabbt som den kom, men hela kroppen värker som om någon misshandlat mig. Får
bara lita på Herrens beskydd och Hans helande!
Just nu känns det helt okej att ha
ÖVERbeskyddande afrikanska föräldrar som begränsar mina aktiviteter. Joseph
säger nej till 90% av de uppdrag som jag erbjuds, för han ser hur trött jag är
efter predikningarna och han vill inte att jag tar ut mig. Bra så. En massa
dörrar står öppna nu, och ber om vishet att kunna välja rätt. Narok-resan kan
bli av redan i april när vi har en tre veckors paus från bibelskolan, men vi
får se. Joseph vill ordna det på ett sätt som är tryggt och bra, för det är en
ganska riskfylld grej. Dessutom är jag bjuden till en ungdomskonferens nära
Mount Kenya i april, så får se. I juni kommer ett missionärspar från Oklahoma
att åka till västra Kenya för att predika i skolor, och de skulle vilja ha med
mig och de skulle också betala flygbiljetten från Nairobi till Kisumu. Det
skulle bli en veckas grej med sex skolbesök per dag, så inte helt av det
lättaste slaget! Joseph är ganska skeptisk till den grejen, men må Guds vilja
ske!
Fick idag via skype prata med broder Jussi o
pappa som var hos fammo&faffa. Ojoj vad fammo såg svag ut, hemska saker!
Trots att jag vill tro att hon lever när jag kommer hem så är jag nog rädd att
det är önsketänkande... Hennes hjärta fungerar bara till 33% och lungvolymen är
mindre än en liter, och så han hon börjat falla jätte ofta. Kändes superjobbigt
att ta farväl av henne, men jag ber att hon skulle finnas kvar ännu när jag
kommer hem – och att hon skulle komma till tro! Ush vad hemskt att förlora nån
man har kär om de inte är troende. Att prata med Jussi var skönt, men min
hemlängtan blev bara värre. Oj vad det skulle vara fint med martsat eller att
bara få vara med alla vännerna igen! Kan inte förstå att jag varit här först i
tre veckor, känns som flera månader. Dessutom skulle jag så gärna prata med nån
som känner mig, nån som förstår. Man märker att när livet för så många här
handlar om att med nöd och näppe överleva så finns det inte rum för saker som
berör det psykiska planet. Humörsvängningar och ”angst” är helt enkelt inte nåt
man noterar eller talar om, medan den aspekten är väldigt viktig för mig, och
jag saknar mina långa pratstunder med bröderna hemma. Men nåja, man klarar sig!
Har idag också hunnit vara ute på gatan tillsammans med
missionären från Alaska. Häftig typ! Gud hade talat till honom om Finland, och
nu är han fast besluten om att komma till Finland när jag kommit hem och så
vill han att vi ska evangelisera runtom i landet. Mikäs siinä! :) Får se vad
framtiden bär med sig. Nu ska jag försöka vila en stund och så tror jag på att
jag imorgon är helt återställd!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar