Söndagen den 10.2.2013
Skönt med
en liten stund egen tid. Förvånansvärt tunga dagar, trots den Afrikanska
livsstilen som inte alls är lika stressig som den jag är van vid. Så mycket är
ännu nytt och främmande att jag lätt blir trött.
Allra först vill jag kommentera något jag
skrivit tidigare, det jag skrev om att jobba för Guds rike. Jag använde
uttrycket ”jobba fullt för Gud” när jag talade om mitt Kenya-äventyr. Jag
hoppas du inte förstod mig fel, för vi kan ju naturligtvis jobba fullt ut för
Gud precis där vi är. Vi behövs på daghemmet, i skolan, i olika företag – på alla
områden i samhället. Där ska vi vara ljus och salt. Jag vet ändå att jag
behöver få jobba en tid såhär, när det inte handlar om något annat än Honom och
Hans rikes utbredande. Jag är också övertygad om att flera av oss som
regelbundet går i församlingen är kallade till det, men vi använder olika
ursäkter för att inte stiga in i de uppgifter som skulle vänta. Varför tror jag
det? Låt oss se på lärjungarna. De levde ett ganska extremt liv. De ägnade sig
fullt åt evangeliets tjänst. Utan dem skulle vi inte sitta här. Om de valt att
fortsätta med vanliga jobb och en gång om veckan gå till kyrkan – då skulle
världen kanske se ganska annorlunda ut. Tusentals människor har valt att följa
i lärjungarnas fotspår. Sådana människor behövs också idag. Det finns människor
som inte hört om Kristus, och vi behöver inte gå till den Afrikanska
landsbygden för att hitta dem. De finns mitt ibland oss. Ute på gatorna finns
massor av människor som inte har blivit mötta av Guds villkorslösa kärlek. De
behöver få höra. Vi behöver gå ut och berätta.
Detta
är naturligtvis en fråga om kallelse. Vissa får kallelsen att stiga ut i
evangeliets tjänst, medan andra har en sändande roll och tjänar Gud på
hemmafronten. Oavsett vad man gör är det viktiga att göra det för Gud, och att
man minns att alla kallelser är lika viktiga.
Jag pratade häromdan med Word of Faith
Church-församlingens Bishop. En man som jag verkligen ser upp till. Han har
grundat denna församling, kämpat med häxor, han litar fullt på Guds försörjande
också på det ekonomiska planet – kyrkan bygger ut, deras skola bygger ut, de
öppnar en ny grundskola om några veckor osv... Han hade en stark vision när han
började sitt jobb här. Idag har WOFC grundat över 630 nya församlingar. Nu hade
Thomas en vision av Gud för mitt liv.
Allt ska prövas, men visst lyssnade jag
ganska noga när denna man talade. Han sade att jag måste ta ansvar för det Gud
gett, och inte ställa mig lättvindigt till kallelsen. ”If God tells you to lead
the youth in Finland to God – you do it. If God tells you that the time for Finland has
come – then you step up. Remember that it’s not about you, it’s all about the
Holy Spirit who will lead you, strengthen you and talk through you. But if God
gives you a mission, then it’s YOUR mission, and YOUR responsibility.” Allt vad han sade tror jag ändå inte att jag ska skriva här och nu.
Den första bilden jag såg i bön när jag
upplevde att jag ska åka till Kenya var bilden av en stig. Den
stigen som finns här i Kiambu har förvandlats till en bred väg. Först blev jag
förskräckt – men sedan visade Gud vad Han ville få sagt. Stigen har blivit en
väg. Vad jag trodde att skulle hända var mycket mindre än det Gud planerat.
Dessutom började jag inse att min tid här egentligen handlar om att lära mig
hur spridandet av Guds eld riktigt fungerar. Det egentliga jobbet väntar i
Finland. Det här är en tid av förberedelse och övning.
Träffade idag i kyrkan Kenyas antagligen
kändaste ”profetissa”. En kvinna med väldigt stark profetisk gåva. När hon bad
och lade sina händer på människorna var det som om en blixt slagit ner – vissa av
männen slängdes över en meter uppåt eller åt sidan, folk kollapsade och fick
nya bönespråk. KRAFTIGT. Jag blev också förebedd och smord med olja, och jag
upplevde en hel del som jag dock tillsvidare upplever att inte ska delas. Det
intressanta var ändå att det tilltal som kom till henne gällde männen. Gud vill
resa upp männen, aktivera dem, Gud vill se passionerade män som stiger in i
Guds rikes arbete och som tar ansvar för församlingen och familjen. Ord som ”courageous,
rise up, lighten up” är mer än bekanta från Kokkola där Gud gör precis samma
sak. Och det bekräftades nu av en för mig främmande kvinna tusentals kilometer
hemifrån. That’s God working, people. That’s God working.
För övrigt är allt bra, men den andliga
dimensionen är så ytterst intensiv att jag behöver mer vila än tidigare. Borde
verkligen ha en fru som skulle säga till när jag ska vila, för jag är inte ännu
heller särskilt bra på att sätta gränser för mitt görande. Numera beror det
inte på att jag tror att jag måste göra saker för att duga för Gud, utan för
att jag tycker om att saker sker!
Igår var vi långt ute på landsbygden på Josephs
brors begravning (speciellt männen dör vid tidig ålder här). Det var ett
ytterst torrt ställe, och den röda sanden fanns precis överallt. T.o.m. Joseph
som är van fick svårt att andas när sanden kom in i munnen. Det var intressant
att se hur en Afrikansk begravning går till – och jag kan säga er att det inte
var alls som i Finland. Den enda likheten var liket och kistan. Det var
dansande och sjungande i ändlös omfattning... Jag pratade en hel del med
ungdomarna och barnen från landsbygden. De äldre hade lärt sig engelska i
skolan. Alla var fascinerade av kameran jag hade med mig. Det var dock inte den
enda grejen de aldrig sett förr, utan för många var jag den första vita mannen
de sett. De skrattade åt mina håriga ben, kände på mitt hår och min hud och
ställde en massa frågor. Det intressantaste kom när vi talade om saker vi
tycker om att göra. Jag berättade om mitt brandkårsintresse – men de hade
aldrig ens sett en brandbil. Det var onödigt att prata om gym eftersom det är
totalt obekant för dem, och hela konceptet låter korkat när deras vardag är
fullt av tungt, fysisk arbete. De lever i en så totalt annorlunda verklighet.
Många av dem hade inte ens sett en WC-bytta!
På begravningen serverades också mat. Huh.
Traditionell kikuyu-mat. Getmjölk, små köttbitar, ris och diverse saker kokas
ihop till en slemmig gelé-aktig grej. Den kokades i grytor ovanför elden (fanns
inte el förstås, inte heller tillgång till vatten). I grytorna hoppade höns
omkring ibland, och jag kunde inte tänka på annat än finska hälsomyndigheter som
skulle svimma av den synen... Sen kom stunden då maten skulle ätas. För hand.
Den smakade våt hund.
Jag fick verkligen ta ett stort steg i tro
när jag åt den, och bad ”Gud, ge mig en mage av stål. I ditt namn har vi full
auktoritet, och nu talar jag hälsa i Ditt namn över hela min kropp. Now may
those bacterias die!”. Och jag blev inte ens sjuk i magen! Inte heller fick jag migrän,
fast allt var bäddat för det: en dag ute i extremt stark solsken och jag glömde
ta på mig hatten, vi hade inte med oss tillräckligt med vatten, vi åt
morgonmål fem-tiden och följande gång om nästan 12 timmar, sand i munnen och
näsan – i vanliga fall skulle jag ha fått migrän på fem röda minuter. Nu ingenting.
Gud är god!
Ska också passa på att tacka alla som gett
leksaker och pengar som jag fört till barnhemmet. De har fått först en del av
sakerna så att barnen inte skall bi alldeles vilda, och de är så tacksamma för
varje liten sak de får. Jag sjöng tillsammans med dem, de klättrade upp i
famnen och de ville visa sina odlingar och sina djur. Fantastiska barn. Hoppas
jag hinner spendera en längre tid tillsammans med dem, inte bara en dag nu och
då. Tillsvidare är det inte möjligt för det är så långt borta och bibelskolan
börjar tidigt, men när vi har terminsemester och –paus ska jag bo på
barnhemmet, det bestämde vi idag.
Inkommande vecka har vi i bibelskolan som
tema ”praise&worship” och vi kommer också att använda en del av lektionerna
till att praktisera det. Ser verkligen fram emot det! Blev ett långt inlägg dehär... Barikiwa rafikis! :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar