You are worthy of the highest praise!

Fredagen den 15.2.2013

Så var det fredag igen. Dagarna går fort! Å andra sidan har jag svårt att förstå att jag faktiskt ska vara här en längre tid, och behöver inte få alla mina planer förverkligade inom februari...

  Veckans tema i bibelskolan har varit praise&worship, och jag har lärt mig MASSOR. Önskar att alla skulle ha fått vara med, speciellt alla lovsångsteam från Crosspoint och andra sammanhang. Vi praktiserade också det en hel del, och när en del sånger var på swahili/kikuyu fick jag sjunga mina egna sånger i Anden... Gick bra så också. :) Upplevde en hel del tilltal, o önskar att jag kunde återge alla, men det skulle bli en halv bok tror jag!

  Har varit en del ute på gatan o evangelisera. Mina afrikanska föräldrar är ganska överbeskyddande, men så småningom släpper de väl ut mig mera när de inser att de ändå inte kan hålla mig tillbaka. And I’m safe, cause the Lion of Judah is walking right next to me! Vissa konkreta saker har jag dock lärt mig:

-        -  ta inte med dig pengar

-       -   ha inte på dig smycken eller klocka

-      -    käsidesi kan vara bra att ha med...

-      -    drogmissbrukare kan försöka sticka en med sprutor, så ett visst säkerhetsavstånd är bra att ha

Eftersom jag är den enda vithyade här så vill alla prata med mig, och den möjligheten utnyttjar jag frimodigt. Jag stiger ut på gatan och inom en minut är där 3-4 människor som frågar en massa – och som vill ha pengar. När de frågar vad jag gör här berättar jag att Gud sänt mig hit för att berätta om Hans stora kärlek och Hans son, och när de frågar om jag har pengar kan jag ärligt svara nej, men jag ger gärna det värdefullaste jag har – och det är Herrens välsignelse. Vissa går snopet iväg, vissa vill veta mera. Problemet här är inte att de inte skulle ha hört budskapet, utan religiositeten här såväl som i Finland är ganska utbredd. Ett annat problem är att de samtidigt som de tror på Jesus vill hålla fast vid naturgudar eller rastakulturens gudar, eller så håller de fast vid sina riter som innehåller blodsoffer – något som naturligtvis har stor inverkan på deras gudsrelation. Så det finns nog jobb!

  Nästa vecka blir det bibelskola som vanligt, och på eftermiddagarna/kvällarna ska vi knacka dörr i små grupper. Can’t wait! Har också blivit frågad till College Missions, det skulle innebära preaching/vittnande åt college-studeranden i deras skolor under veckosluten. Svarade ja, så får se hur den saken börjar utvecklas.

  I bibelskolan har jag fått en helt ny hunger för Gudsordet, något jag kämpat med länge när bibelläsandet har känts som en plikt. All ära till Gud, för nu känns det som att jag inte kan få tillräckligt! Den andra saken som förbättrats är bönelivet. Med alla dessa uppenbarelser, visioner o drömmar – och vännerna o familjen som jag saknar – känns det jätte skönt att få komma inför Gud med allt detta o bara lämna det i Hans händer. Ett av mina favoritställen här börjar bli kyrkans källare, ”prayer cave” eller ”powerhouse”.

  En av de många drömmarna jag haft under nätterna har igen varit att jag föder ett barn. Flödar manlighet... Tror ändå att betydelsen har att göra med något annat än manlighet. Jag tror att det är ett tecken på väckelse, som flera andra också tolkat. Det märkliga är att min mage i drömmen inte varit större före än efter förlossningen, och upplever att det är en bild av att det inte handlar om oss själva – vi kan inte krysta fram väckelsen (bra ordval när det gäller födelse). Den handlar inte om oss. Födslovåndorna kan vi dock känna av! Det viktiga kommer efteråt när det nyfödda barnet ska tas hand om: de människor som kommit till tro behöver rotas, älskas, undervisas och vägledas.

  Det märkliga är att dagen före jag drömde denna dröm så pratade jag med en man här, och han jämförde mig med en havande kvinna. Han sade att Guds kallelse kan jämföras med en kvinna som blir gravid. I början syns inget på utsidan, men personen själv vet att något stort sker på insidan. Hon kan också drabbas av illamående. Så småningom börjar dock även människorna omkring henne inse vad som hänt. Det viktiga i denna parallell är dock i början: ingen annan kan se det som Gud gör inom oss, och det kan t.o.m. resultera i illamående när saker och ting ändras. Vår uppgift är att stå fasta. Sen kommer välsignelsen. Tyckte att den var ganska kraftig.

  Just nu saknar jag alldeles våldsamt mina vänner. Fredagkväll betydde att folk kom hem från Vasa, om det var riktigt bra kunde det innebära sabbatsmåltid à la Leena (Gud välsigne familjen Brunell!), ofta innebar det några koppar te i bra sällskap, frendit eller film – och när klockan blev mycket körde vi allt som oftast till ABC för att köpa ingredienser till tortillas. Nattmat for the win. Har bredvid mig en av bild på dessa fantastiska typer, och är tacksam för att de finns i mitt liv. Finns, inte fanns. Minns min penkkisdag som om det var i förrgår, och igår var det följande årskulles tur, så om tiden går lika snabbt är jag ju snart hemma, visst? :) But first there’s some work to do!

Miss you guys!

Barikiwa rafikis!