Mitt hopp

De första dagarna i milin är över, äntligen en ordentlig stund kvällsledigt. Det har varit tuffa dagar, faktiskt tuffare än jag tänkt mig. Kände en kille som skulle hit, men vi blev placerade i olika kompanier så jag kände (känner) ingen av de jag fick dela rum och byggnad med. Tyvärr tycks vi inte ha mycket gemensamt, de flesta meningarna börjas och slutas med svordomar och handlar för det mesta om alkohol. Känslan då man inte riktit passar in... Samtidigt tror jag att det inte är ett sammanträffande att jag bor med just dessa killar, utan jag tror att Gud har en plan också för dem och jag vill göra mitt bästa för att vara en del av den planen!
  Nästa onsdag börjar en bibelgrupp tillsammans med militärdiakonen, ska bli intressant och hoppas verkligen att det blir en fin gemenskap. Problemet är kanske att jag har så höga förväntningar efter att ha fått träffas med martsat så länge, och uppleva något alldeles speciellt. Saknar den gemenskapen.
 Det känns viktigt för mig att just nu påminna mig själv om VEM JAG ÄR och varifrån MITT HOPP kommer. När allt jag gör måste följa samma regler som för alla andra och jag måste fåga om lov för att gå på toaletten eller skrapa mig när myggbetten kliar - då måste jag veta vem jag är, och inte bli helt vilsen av alla kommandon.

  Jag är värdefull, älskad, Gud har en plan för mig och Han har kallat mig. Han älskar mig. Jag är trots allt en syndare som behöver ny nåd varje dag - och det får jag, för Gud är trofast och Han lämnar mig ALDRIG.

Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen.

(Rom 12:12)

Jag väljer att tro, och jag väljer att göra det som står i bilbelordet ovan. Jag väljer det i kraft av tron, och jag väljer det även om det inte känns bra och roligt. Även när klockan är 5:45 och väckningen kommer.
Jesus är mitt hopp, min frälsare, min återlösare, mitt skydd - och jag får "leva gömd i Kristus" (Kol 3:3). Jag får fly in i Honom och lita på att Han bär, Han har sett varje dag som ligger framför mig och Han vet vad jag behöver för att orka vidare, för att växa i Honom. Han är verkligen min försörjare. Min Pappa.

  Tror nog det blir Kokkola nästa helg då det blir permission, saknar mina vänner så mycket. Tacksam för att jag har en sån fin gemenskap att komma hem till! Nu blir det snart kvällsmål på statens bekostnad, och jag tar med mig orden "leva gömd i Kristus". Jag tror jag kan behöva tala dem över mig själv ett antal gånger under de kommande månaderna. Gör det du också!

När nästa steg är steget ut på svag is

Så mycket på gång just nu... Borde sova egentligen, ska på styrelsemöte till Vasa imorgon så borde vara pigg då. Kommer inte att hända med denhär farten. Har just haft besök av en del av "folket", och insåg att det var en av de sista gångerna. Konstaterar det om det mesta som händer, och gör det kanske lite väl dramatiskt. Men i varje fall.
 Om lite på en vecka bär det av till Keuruu. God have mercy, hoppas och ber att det blir bara ett halvår i militären. Vill vidare. Vill till Kenya efter det - eller det tror jag i allafall. Jag vet att jag vill bort, och undrar ibland om det verkligen är Guds vilja att jag åker till Afrika strax efter militären. Och visst, det är inte alls säkert ännu, men ibland känns det som det enda rätta att göra. En känsla jag tycker jag känner igen från förr. En känsla som det är bäst att lyda, för då följer ett äventyr jag inte vill missa!
 Så om allt går som jag önskar (men Gud låt din vilja ske...) så blir det mili, sen Kenya och kanske till Australien o hälsa på syster med familj på "hemvägen". Efter det hoppas jag att jag är färdig för att börja studera, vad det nu än blir, får svaren från skolorna den 17.7. Dessutom kommer jag att vara åtminstone en del av permissionerna  på Vilppulan Evankelistakoti o hjälpa till med vad jag kan, så det blir inte mycket Karleby efter den 9.7 tror jag... Skrämmande, skönt, ovisst, spännande - så mycket på en gång. Känns som att jag verkligen inte är färdig att lämna allt, men samtidigt vet jag att jag aldrig kommer att bli det. Mina vänner, min familj, församlingen, FBK, mitt hem. Det skulle vara så enkelt att bara lämna här. Men jag vet att det inte är Guds plan för mig. Jag vet att Han planerat något annorlunda. Något otroligt fint, något spännande och enastående, och Han kommer att leda mig. Han är min trygghet. Han är min försörjare. Han är min sköld och mitt skydd. Han är min rådgivare, min fridsfurste, min frälsare. Han är min Gud. Han är min pappa.
 En vecka kvar alltså. Blir en massa koppar kaffe i form av goodbyes, en massa "sista gången jag gör detta med dessa människor"-tankar. Så overkligt att det verkligen händer. Ingenting är förstås slutligt, vem vet hur saker och planer ändras, och vem vet om vi alla flyttar tillbaka till Karleby om typ 10 år. Men ändå. Dethär är slutet på ett kapitel. Och början på ett nytt.

Och HERREN skall alltid leda dig; han skall mätta dig mitt i ödemarken och ge styrka åt benen i din kropp. Du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång, vars vatten aldrig tryter.

- Jesaja 58:11

Walk by faith and not by sight

Dödläget på bloggen har berott på en absolut tidsbrist. Inträdesprov, jobb, förberedelser inför studentfesten o lite till inträdesprov o lite till jobb har gjort sitt. Imorgon blir det de sista intervjuerna för psykologin, och samtidigt de sista testen överlag. Efter det kan jag inte mera göra något för att styra eller ställa, utan litar på att Herren kommer att öppna den dörr som ska öppnas också vad som gäller studieplats.
 Känns som att verkligen ALLT ändras just nu. Gud är den samme förstås, tack och lov för det!! Kompisgänget, skolan, vardagen - allt annat ändras. Samtidigt som jag inte alls är färdig att gå vidare, utan bara vill stanna kvar en stund, så vet jag ändå att det är dags att ta nästa steg. Göra det jag blivit kallad att göra. Det känns bara så tryggt i Kokkola med alla man känner, församlingen, FBK och det vanliga mönstret. Kanske det just är därför jag måste vidare. Det skulle vara FÖR bekvämt att stanna här nu. Och visst, studietiden blir säkert en alldeles speciellt fin tid. Lite tveksam hur det kommer att bli i militären, men å andra sidan kan det bli en välbehövlig paus i allt det hektiska!
  Konstigt att befinna sig i en situation då så många dörrar plötsligt finns runtomkring mig. Är så van att gå i en "tunnel", man går med massan och behöver inte göra så stora val själv. De senaste 12 åren i skolan har inte inneburit så väldigt stora valmöjligheter, medan jag nu plötsligt har hela livet framför mig (känns det som i allafall) och borde veta vad jag ska göra. Härligt att bli påmind om Jesu ord: "Jag är vägen, sanningen och livet". Han inte bara visar vägen. Han ÄR vägen. Han öppnar de dörrar som ska öppnas och stänger de jag inte ska gå igenom. Han är min trygghet. Min försörjare. Mitt allt.
  För några veckor sedan besökte jag ett evangelisthem i Vilppula, och fick uppleva Herrens närvaro på ett alldeles speciellt sätt. Blev styrkt, uppbyggd och välsignad - och väldigt många gånger blev jag tillsagd att inte glömma min kallelse. Jag vet att Herrens plan för mitt liv är något unikt, och säkerligen inte något helt vanligt liv ur världens synvinkel. Jag vill göra det Han kallar mig till. Om det är i Kenya, om det är i Finland, om det är vilohemmet jag drömmer om eller missionstjänst, jobb som psykolog eller brandbefäl, som evangelist eller själavårdare, om det är en kallelse till att leva ensam eller om jag blir välsignad med familj (det sista tar sjukt att säga) - må Guds vilja ske. Det är alltid det bästa. Och vad annat är av betydelse? Han ser mina drömmar. Han ser mitt hjärta. Han ser vad som gör mig lycklig. Han ser att jag vill göra det som gör Honom lycklig. Därför tänker jag välja att vandra i tro. Jag ser inte varje steg, men så länge jag är på Hans väg kan jag lita på att Han leder mig rätt. Han gör mina steg fasta. Min Pappa. Min Gud.

Ångest och annat trevligt

Ångest är enligt psykologins definitioner en rädsla som vi inte nödvändigtvis mera kan definiera orsaken till. Det är som känslan av att nånting hemskt händer, utan att man riktigt vet vad som är så hemskt. Det kan bara kännas som en "mörk klump".
 De flesta av oss (läs: alla) hamnar i ångest nångong under vår livsvandring. Sjukdom, problem i relationerna, stress eller ekonomiska bekymmer kan orsaka det - bland många andra orsaker. Det kanske känns som att grunden som vi litat på mittiallt rasar samman, som om mattan skulle dras undan fötterna. Vi vacklar och faller, hittar inget fotfäste. Psykologin försöker hjälpa människor i en sådan situation genom att behandla ångesten med terapi och kanske medicin, man pratar om det som är jobbigt och så småningom mister sakerna sin kraft. Men det som psykologin inte kan hjälpa med är den fasta grunder för våra liv. En grund som ALDRIG vacklar. En grund som inte är en teori, en grund som inte är beroende på definition. Klippan.
 Gud har skapat himmel och jord, och har har vävt ihop var och en av oss. Det är en underbar sanning. Han känner mig och Dig bättre än vi själva någonsin kommer att göra. Så om du känner dig ångestfylld, deprimerad eller sorgsen så vet Gud hur du känner dig. Du kanske inte kan lägga fingret på vad som är så jobbigt - men det kan Herren som rannsakar våra hjärtan. Och Han vill också bära Dig.


"Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster.
Alla mina dagar blev skrivna i din bok,
de var bestämda innan någon av dem hade kommit."  (Ps 139:16)


Dessa ord från Psaltaren har många gånger hjälpt mig. Då allt känns jobbigt så behöver jag inte börja förklara saker åt Gud - visst kan jag det, men Han var där med mig när allt hände, så Han vet. Han förstår. Istället får jag ta emot av Hans kärlek och lyfta min blick bort från omständigheterna.
 Det är skönt att se hur exakt vägledning vi får i Herrens ord. När mina pengar håller på att ta slut får jag läsa Luk 12:29-34 och bli påmind om att Herren är min försörjare. När jag är sjuk kan jag läsa otaliga bibelställen som säger åt mig att jag ÄR helad genom Jesu sår, t.om. den gammaltestamentliga profetian ur Jesaja 53, som skrevs typ 700 år före Jesu födelse!! Och när jag tycker att det är jobbigt att läsa till inträdesproven och att texten är svår och innehållet ibland frustrerande onödig - då får jag påminna mig själv om att Jesus som Skapat världen tillsammans med Fadern valde att bli ett litet barn för min skull. Han valde att lära sig äta, gå och prata. Han som är Herre över allt skapat blev så liten, tog lärlingens ställe för att jag skulle få lita på att Han vet hur jag känner mig. Och när problemen blir stora med mina vänner eller familjen kan jag läsa om hur Jesus hade det - Han var minsann inte alltid godkänd av varken familj eller bland sina vänner. Han vet hur det känns, och därför förmår Han trösta mig. 
 Det är så otroligt skönt att veta att Gud alltid är med mig, och Han hör mina suckar. Han känner min ångest och är inte sen att gripa in. När jag möter jobbigheter får jag påminna mig själv om 2 Kor 4:16-18:

"Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt"

Herren vet var du är. Han känner dig och har t.om. räknat varje hårstrå på ditt huvud. Låt dig bli buren av Honom. Han är den sanna grunden. Han sviker dig ALDRIG.

"Ett är nödvändigt"

Ibland förvånas jag över hur mycket tid jag sätter på egentligen helt onödiga saker. Jag oroar mig för framtiden, försöker jobba för att få ihop pengar, undrar om jag kommer att vara singel för evigt, undrar hur det kommer att ordna sig med studier, hur ska det bli när jag flyttar bort från Kokkola där jag har hela mitt stödnätverk osv... Detta är säkert saker vi alla funderar på, men egentligen hör de inte till vårt arbetsområde. Det är Guds.
 Jesus säger själv "ett är nödvändigt" (Luk 10:42) när det gäller systrarna Marta och Maria. Vi minns säkert alla den historien. Den ena systern är upptagen av allt som ska göras och fixas, medan den andra bara lyssnar på vad Jesus talar. Det senare är det rätta. I Guds rike fungerar det så, torts att vi är vana vid att det är prestationerna som räknas. Det är världens tankesätt, men inte Guds.
 Vi får lämna vår framtid i Guds händer. "Var dag har nog av sin börda", vi ska inte ta ut den i förväg. Det handlar om tro - "we walk by faith and not by sight for You". Vi får lita på att Han bär ekonomin och ger oss det vi behöver (Luk 12-29-34). Han inte bara går med oss, utan Han BÄR oss. Tänk vad skönt?
 Visst, det handlar inte om att leva oförnuftigt eller slösaktigt, Gud har gett oss ett förnuft för sådant. Men vi behöver och ska inte oroa oss, vi ska inte vara herre över vårt liv - den uppgiften tillhör en annan. Det tog min länge att inse detta. Det krävde en sjukskrivning. Och en till. Och en till. Och en till. Från december till maj. Visst fanns det en massa andra saker som bidrog, men en var just mina försök att bära allt, att ha kontroll över allt och orka med allt. Not my job. Not possible. "Som din dag, så skall din kraft ock vara" sjunger vi, men det betyder inte att vi får kraft att utföra allt vi vill, utan allt det Gud vill. Vi ska gå i Hans förberedda gärningar.

  Ibland är det bara så skönt att konstatera att oavsett vad jag gör eller vad jag inte gör så ändrar det inte på det mest väsentliga: frälsningen i Jesus Kristus. För en stund kan jag bara "lay back" och tänka att jag inte behöver lyfta ett finger. Jag får bli stilla och inse att Han är Gud (Ps 46:11).

  Men bara en stund. För sen finns det igen en massa att göra...

Motgång

Ordet motgång väcker säkert starka känslor hos så gott som alla av oss. Starka, negativa känslor. Vi kanske minns något som hände för en tid sedan, sjukdom, förluster, nederlag och jobbigheter av olika slag. Eller så tänker vi på vårt liv just nu. Oavsett vad du tänker på så tror jag att du har nytta av att tänka på hur du handlar när du möter motgång. Det vet jag i allafall att jag har.
 Hela processen av att möta och behandla motgångar kan delas in i tre faser, och det är mest ändamålsenligt att göra så också nu.



Fas 1. Du möter motgång av något slag

Den vanligaste frågan vi ställer oss då vi möter motgång är "Varför?". Det är en helt tillåten, men egentligen irrelevant fråga. Gud låter oss möta något tungt och kan vända det till välsignelse, men om han svarade på frågan "varför?" så skulle allt vara förgäves. Om vi visste varför vi möter det tunga skulle vi aldrig lära oss något av det.

Jag danar ljuset och skapar mörkret,
jag ger lycka och skapar olycka. Jag, HERREN, gör allt detta.        

(Jes 45:7)

På basen av Guds ord vet vi att Gud också kan låta oss gå genom sånt som vi inte tycker att är roligt, för Han vet att det tjänar till vårt bästa. Herren tuktar den Han har kär, och vi skall böja oss i ödmjukhet under Hans tuktande hand. Det är ändå viktigt att i detta skede kunna skilja på hurdan motgång vi möter - är det Herrens tuktan eller är det den ondes fösök att göra oss modfällda? Ifall det är av det senare slaget så får vi bryta makten av attacken i namn.
  I Matt 8:23 -> kan vi läsa om Jesus och lärjungarna i båten. När stormen kom väcker lärjungarna Jesus och berättar åt Honom hur de känner sig. Det ska vi också göra!

 

Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus. (Filipperbrevet 4:6-7)

Fas 2. Mitt i stormen

När du är mitt lidandet och motgången är det vissa saker som är bra att minnas förutom det vi har med oss från fas 1. Fasta, bön, bibelläsning och brödra-/systragemenskap är viktigt. Vi skall inte fokusera alltför mycket på det jobbiga utan lyfta blicken upp till korset. Låt motgången driva dig närmare Herren. Ps 139 är en bra "utgångspunkt", i den psalmen får vi förankra vår självuppfattning, och där kan vi hämta trygghet då allt känns ovisst.

Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som måste uthärda sådan fiendskap från syndare, annars tröttnar ni och tappar modet. 

(Hebr 12:2-3) 

     

 

Vi har också nytta av att se på hur Jesus agerade då Han mötte motgång. Vissa evangelister menar att man i varje situation skall ropa Halleluja. Jag tänker annorlunda. Om din lovprisning inte kommer från hjärtat så är det väl meningslöst att lovprisa? Då tror jag att det är bättre att sucka till Gud. Då är du ärlig med Honom, och ger Honom fria händer att arbeta i och med dig. Vad gjorde Jesus i Getsemane då Han kom i svår ångest? Steg han upp och sjöng glädjepsalmer? Nej. Han grät. Det får du också göra om det känns så. Allt har sin tid.

 

Fas 3. Då motgången lättar

 

Ta tid för att behandla det som har hänt. Vad har Gud eventuellt velat säga genom detta? Be om vägledning, att Gud får lyfta upp det som du bör se. Allt enligt Hans tidtabell. Minns att vi inte alltid får svar på våra frågor på denhär sidan av evigheten. Vår uppgift är att älska Honom no matter what. När vi låter Herren vägleda oss genom tåredalen vänds även det värsta till välsignelse.

 

”Se, det som var så bittert för mig blev till nytta” (Jesaja 38:17)

Orden och vi

Vi får varje dag höra andra människors åsikter om oss. "Vad roligt att se dig" eller "vad pigg du ser ut idag" kanske någon säger åt oss ibland. Det vi kanske ändå inte tänker på är hur stor makt de orden har som talas över oss. Speciellt om orden uttalas av personer med auktoritär ställning, eller om orden uttalas under något kritiskt tillfälle, eller om det gäller vår svaga punkt. Dessutom har negativa ord alltid en större inverkan än positiva ord (enligt undersökningar inom psykologin).
 Om vi ofta får höra att vi t.ex. har fina kläder förankras vår identitet och vår känsla av att bli godkänd av andra till de fina kläderna, ett objekt utanför det egna jaget. Om vi däremot alltid får höra att vi ser glada ut så kan vi kanske ha svårt att visa känslor av nedstämdhet eller sorg. Det vi får höra om oss blir väldigt lätt en del av vårt jag, trots att det handlar om andra människors åsikter om oss själva, men - MEN - vi måste minnas att vi inte skall definiera oss själva utgående från andra människors åsikter och ord om oss. Vi skall se på oss själva i Guds ords ljus. Vi skall lyssna på Skaparens ord.
  Jag har under den senaste tiden kämpat med en hel massa saker som blivit talade över mig, och som jag i något skede köpt som sanningar, och tänkt att de väl måste stämma. Nu inser jag att de är lögn. Än en gång kan jag instämma i orden "sanningen skall göra er fria" . I detta fall sanningen om oss själva. Visserligen finns det ännu en massa saker jag måste jobba med, men det är skönt att veta att jag kan fortsätta med facit i hand - Bibeln säger vem jag är och till vems avbild jag blivit skapad. Det är dock svårt att efter många år börja bryta lögnens band, men inte alls omöjligt. Problemet är att den onde känner våra svaga punkter och är inte sen att sända prövningar i vår väg för att få oss på fall, för att lura oss in under slavoket igen och få oss att tro hans lögner. Det händer så lätt att vi omedvetet gör en överenskommelse med honom och går med på det han säger, "jag är inte värd något", "jag är en dålig kristen" eller något dylikt. Den ena överenskommelsen leder till den andra, och snart prövar vi inte alls det som talas över oss utan köper allt som vedertagna sanningar - oavsett om det är andra människors tal eller den onde som bedrar oss.

 Don't buy it. Stand up and fight. 

 Gud lämnar oss inte försvarslösa utan ger oss den andliga vapenrustningen - i den ingår också sanningens bälte. Med sanningen kring våra höften avslöjas den ondes lögner och de faller av, och vi kan också med andens svärd (bibelord) slå sönder hans försök att bedra oss. Den ondes ord är destruktiva. Guds ord skapar nytt. I begynnelsen sade Gud " Varde ljus" och ljuset blev till. När Han talar sina ord över oss skapar Han också något nytt. Något vackert. Något som håller.

  Vad har talats över dig?