Hemlängtan

I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er? 

(Joh 14:2)

Efter att ha bloggat för kyrkpressen under september (på http://kyrkpressen.fi/bloggar/patrick-tiainen) så känns det skönt att vara "hemma" på min egen blogg igen. Det har blivit något av en vana att skriva blogg såhär på fredagskvällar när jag är på väg tillbaka från Keuru, återge en del av det jag upplevt under veckan och eventuella tilltal från Herren.

  Just detta att känna sig som hemma är något jag funderat väldigt mycket på, fram och tillbaka. Jag har under drygt ett och ett halvt år bott ensam i en mysig etta, och det har känts som mitt första alldeles egna hem. Jag bodde dock i en annan lägenhet före det, men under den tiden var jag så utmattad och också sjukskriven att jag inte riktigt kände frid, och kunde inte riktigt känna mig som hemma där jag bodde. Jag tror ändå att jag aldrig kommer att känna mig helt och fullt som hemma, oavsett var och med vem jag bor och under vilka förhållanden. Jag kan och kommer säkert att få det riktigt bra, men det kommer alltid att finnas en längtan efter något annat, något fullkomligt. Det kommer att uppfyllas först den dagen jag får flytta in i det hem Jesus har förberett åt mig i himlen. Tänk det, att Han verkligen "förbereder rum" för oss som Han säger!

  Jag har många drömmar om hur mitt framtida hus kommer att se ut. Jag har en dröm om en familjeidyll där jag får ta hand om min fru och mina barn, sköta om gården, fixa små saker i huset och fixa sånt män vanligtvis gör. Ändå är det inte mitt slutgiltiga hem, utan bara en spegelbild av det "ultimata hemmet". Först i himlen kommer alla mina förväntingar vad som gäller omsorg, värme, kärlek och familj att uppfyllas.

Jesus sade till honom: "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot
(Matt 8:20)



  När Jesus vandrade här på jorden hade han inget egentligt hem. Under sin aktiva tid då han gick omkring och gjorde under gick han från stad till stad. Inte ens när Han själv föddes, himmelens Konung, fick Han födas i sitt hem, utan i ett enkelt stall. Han om någon vet hur det känns att vara långt borta hemifrån, och jag kan inte ens tänka mig hur stark Hans hemlängtan varit. Han visste ju om något bättre, Han hade varit tillsammans med Fadern för att sedan stiga ner hit till jorden. Han var på många sätt hemlös under sin tid här bland oss.

 På ett sätt är detta just vad Herren kallar oss in i. Å ena sidan att inse att vårt jordiska hem inte kan tillfredsställa oss - och å andra sidan välkomnar han oss hem till sig. Han välkomnar oss med öppen famn. I Bibeln finner vi den underbara liknelsen om den förlorade sonens återkomst där Fadern välkomnar den återvändande sonen med öppen famn, klär honom med de bästa kläderna och ordnar en stor fest. På samma sätt tar Han emot oss. Han gläder sig över oss. Han gör det redan nu, men vi kan bara ana oss fram till hur det kommer att se ut den dagen vi får se Honom ansikte till ansikte. Då, mina vänner, kommer vi verkligen att vara HEMMA.

  Tills den dagen kommer får vi vandra tillsammans med Herren medvetna om att vi inte egentligen hör hemma här. Visst ska vi njuta av livet och det goda och fina vi har på denna sida av evigheten - men vårt egentliga mål är i himlen. Tills vi är där är det helt okej att bära på en gnutta hemlängtan - speciellt när man är i militären...

Höstregn

Sitter i tåget på väg mot Åbo som bäst., ska skriva in mig vid ÅA idag. Fortsätter sedan rakt till Keuru så det blir många timmar på tåg, men det är riktigt skönt att få ha tid bara för mig själv just nu. Precis vad jag behöver.
 De senaste veckorna har varit väldigt tunga. Hela förra veckan var vi på läger ute i skogen, och när man inte får speciellt mycket sömn händer det lätt att man börjar grubbla alldeles för mycket på olika saker och gör dem större än de verkligen är. Det är så många bollar i luften just nu så att jag inte riktigt vet hur jag ska få någon ordning på dem - tills jag kommer fram till att det inte över huvudtaget är min uppgift att få någon ordning på dem. Det är Guds arbetsområde. I varje fall tänker jag av och an på Kenya, hur biljetterna ska fixas, hur ska det bli med malariamedicinerna och vaccinerna, visumen, när kan jag åka, när ska jag tömma lägenheten, hur lång blir min tjänstgöringstid i militären, när ska jag börja studera, vad händer om... Och så får man migrän. Snart börjar väl ändå frågetecknen bli utropstecken. Imorgon borde jag få veta hur lång min tid i militären blir, så efter det kan jag börja boka biljetter o fixa det praktiska. 
 Det känns som att jag borde ta en vecka ledigt från ALLT o bara vara inför Herrens ansikte, ta emot av Hans kraft, kärlek o helande. Tyvärr får det bli tills militären är över, för tillsvidare blir det inga längre ledigheter... Hösten är bara på något sätt alltid en lite tung och vemodig tid. Jag blir påmind om hösten för några år sedan då allt rasade samman och jag bara föll i mörkret. Samtidigt vet jag att jag istället kan fokusera på ljuset som räddade mig och som lyser inom mig - det ljus som inget mörker kan täcka. Jag har också upplevt att Herren i år vill ta kraften av dessa gamla minnen som en del av allt det Han gör i mig just nu. Det är märkligt hur man tror att man blivit helt helad på något område i livet tills Gud visar hur mycket skräp o hur många sår som ännu finns kvar... Men det får mig att hållas ödmjuk. "Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet."
 Hälsan har inte riktigt varit den bästa under hösten heller, än en gång. Blodvärdena stämmer inte, jag har svimmat flera gånger och haft mera migrän än under hela fjolåret. Att hela tiden vara under fysisk, psykisk och framförallt andlig press gör att jag blir väldigt trött, och när nätterna blir korta tycker väl kroppen att det blir för mycket. Får påminna mig själv om att jag får vila i den Allsmäktiges trygga händer, och Han är den som helar mig - på alla plan. Han känner mig bättre än jag själv gör, Han vet vad jag behöver, Han ser min morgondag och Han har omsorg om mig. Han BÄR mig. I Honom har jag allt jag behöver. 

HERREN skall öppna för dig sitt rika förrådshus, himlen, för att ge regn i rätt tid åt ditt land och välsigna alla dina händers verk.
 (5 Mos 28:12)

Din vilja, inte min.

Jag är en människa som så gott som alltid går omkring och planerar, funderar och lever någonstans i framtiden. Jag skulle säkert få abstinenssymptom av att vara utan min kalender... I varje fall tror jag att vi alla gör oss skyldiga till detta i större eller mindre omfattning. Vi har väl alla åtminstone en ungefärlig plan över hur vi vill att vårt liv ska se ut, vi har planerat arbetsveckan och semestern som infaller om någon månad. Det är visserligen helt okej, psykiskt sätt är det väldigt tungt att leva i ovisshet. Vi får ändå inte låta det gå för långt. Vi löper då risk för att stänga ut Gud ur bilden, vi kan begränsa Hans möjligheter att verka i våra liv om vi strävar efter full kontroll. Det är dessutom inte bara dåligt - det är en allvarlig synd. Precis densamma som Adam och Eva föll för - han ville bli som Gud. Snacka om arvsynd...

 Jag kommer väldigt ofta inför Gud med en lång lista, en sorts mental kalender där jag planerat olika saker. "Okej Gud, såhär tycker jag att de sku vara bäst. Först gör jag detdär, sen detdär och det leder dit... " Och sen till slut kommer ett ynkligt "Men låt din vilja ske, inte din". I det skedet blir väl detdär sista tillägget bara ord. En farisébön.
  Visst, Guds ord låter oss få veta att då vi ber ska vi komma inför honom med våra önsknigar:

Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. (Fil 4:6)

Det Guds ord också låter oss få veta är att Han vill ha hängivna hjärtan, tjänare som underkastar sig Hans vilja och är villiga att gå i Mästarens fotspår. Ett "Låt Din vilja ske" som kommer från hjärtat. Även om det skulle innebära att flytta till ett annat land. Byta jobb. Bryta en relation som känns viktig. Sluta med en hobby, sluta skvallra, sluta klaga - eller sluta göra upp planer.

  Jag märker hur Gud igen har lett mig in i en situation där jag än en gång tvingas leva i en sorts ovisshet. Jag vet inte hur lång min tjänstetid i militären blir, och kan egentligen inte göra så mycket för att påverka saken. Jag kollar nästan varje dag på flygbiljetter men vet först om några veckor när jag kan flyga iväg till Kenya dit mitt hjärta längtar. JAG VET INTE. Det känns frustrerande, men samtidigt hör jag Guds röst i bakgrunden...

"Mitt barn, du är alltid hos mig. Gör dig inga bekymmer, utan låt mig helt och fullt bära dig. Jag ger dig en framtid och ett hopp. Jag ser längre än du gör, och jag vet vad du behöver. Jag är din försörjare. Jag är Herren din Gud, och jag lämnar dig aldrig."

  Vad skönt det egentligen är att ge upp. Sluta fundera, planera och oroa sig. Stänga ut alla tankar som snurrar omkring i huvudet, stänga öronen för allt annat än min himmelske Faders varma röst som försäkrar mig om att "för den som tror samverkar allt till det bästa". Han har en plan för varje dag. Eftersom Han skapat hela universum så kan jag säkert lita på att Han fixar också mitt liv?

  Slutligen kanske jag vågar be en farlig bön... "Herre, låt Din vilja vara också min vilja".

  Och så är jag plötsligt igen mitt i förändringens ström. Han gör något nytt.

 

A moment of peace

Huh. Måste medge att jag inte tänkt att militären skulle vara såhär tufft. Uthålligheten och humöret prövas när samma tält ska resas otaliga gånger bara för att någon säger så, även om det blir så gott som perfekt redan första gången, även mera efter en sömnlös natt i samma tält, när följande dag består av muskeltest och ett ändlöst springande o skjutande mot en osynlig fiende osv... Efter några sådana dagar är det otroligt skönt att lyssna på lovsång, läsa Bibeln o bara stänga ut allt annat. Det är som att komma till kraftkällan igen, som att sätta in laddaren i kontakten. Tänker på psalmen "En liten stund med Jesus" - kan man säga det bättre?

Jag är inte perfekt, mina krafter är inte oändliga och mitt humör inte alltid det bästa. Ekvationen innehåller ändå en variabel som ändrar på ALLT. Det är inte en okänd variabel X. Det är Jesus.

Han ger mig tålamod - Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet... (Gal 5:22)

Han ger mig en evig glädje - 

Du lär mig livets väg. Inför ditt ansikte mättas jag av glädje, av ljuvlighet på din högra sida för evigt. (Ps 16:11)

Han ger mig kraften - Men de som hoppas på HERREN får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De skyndar i väg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta. (Jes 40:31)

Han godkänner mig och älskar mig som jag är - Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också.(1 Joh 3:1)

Han vänder allt till det bästa - Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut. (Rom 8:28)

Vad skulle jag göra utan Jesus? Att ens tänka sig ett liv utan honom känns jobbigt. Tillsammans med honom blir visserligen inte livet en dans på rosor - men även om livet är en enda lång taggtråd så får jag dansa på den tillsammans med Herren. Konungen.

Mitt hopp

De första dagarna i milin är över, äntligen en ordentlig stund kvällsledigt. Det har varit tuffa dagar, faktiskt tuffare än jag tänkt mig. Kände en kille som skulle hit, men vi blev placerade i olika kompanier så jag kände (känner) ingen av de jag fick dela rum och byggnad med. Tyvärr tycks vi inte ha mycket gemensamt, de flesta meningarna börjas och slutas med svordomar och handlar för det mesta om alkohol. Känslan då man inte riktit passar in... Samtidigt tror jag att det inte är ett sammanträffande att jag bor med just dessa killar, utan jag tror att Gud har en plan också för dem och jag vill göra mitt bästa för att vara en del av den planen!
  Nästa onsdag börjar en bibelgrupp tillsammans med militärdiakonen, ska bli intressant och hoppas verkligen att det blir en fin gemenskap. Problemet är kanske att jag har så höga förväntningar efter att ha fått träffas med martsat så länge, och uppleva något alldeles speciellt. Saknar den gemenskapen.
 Det känns viktigt för mig att just nu påminna mig själv om VEM JAG ÄR och varifrån MITT HOPP kommer. När allt jag gör måste följa samma regler som för alla andra och jag måste fåga om lov för att gå på toaletten eller skrapa mig när myggbetten kliar - då måste jag veta vem jag är, och inte bli helt vilsen av alla kommandon.

  Jag är värdefull, älskad, Gud har en plan för mig och Han har kallat mig. Han älskar mig. Jag är trots allt en syndare som behöver ny nåd varje dag - och det får jag, för Gud är trofast och Han lämnar mig ALDRIG.

Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen.

(Rom 12:12)

Jag väljer att tro, och jag väljer att göra det som står i bilbelordet ovan. Jag väljer det i kraft av tron, och jag väljer det även om det inte känns bra och roligt. Även när klockan är 5:45 och väckningen kommer.
Jesus är mitt hopp, min frälsare, min återlösare, mitt skydd - och jag får "leva gömd i Kristus" (Kol 3:3). Jag får fly in i Honom och lita på att Han bär, Han har sett varje dag som ligger framför mig och Han vet vad jag behöver för att orka vidare, för att växa i Honom. Han är verkligen min försörjare. Min Pappa.

  Tror nog det blir Kokkola nästa helg då det blir permission, saknar mina vänner så mycket. Tacksam för att jag har en sån fin gemenskap att komma hem till! Nu blir det snart kvällsmål på statens bekostnad, och jag tar med mig orden "leva gömd i Kristus". Jag tror jag kan behöva tala dem över mig själv ett antal gånger under de kommande månaderna. Gör det du också!

När nästa steg är steget ut på svag is

Så mycket på gång just nu... Borde sova egentligen, ska på styrelsemöte till Vasa imorgon så borde vara pigg då. Kommer inte att hända med denhär farten. Har just haft besök av en del av "folket", och insåg att det var en av de sista gångerna. Konstaterar det om det mesta som händer, och gör det kanske lite väl dramatiskt. Men i varje fall.
 Om lite på en vecka bär det av till Keuruu. God have mercy, hoppas och ber att det blir bara ett halvår i militären. Vill vidare. Vill till Kenya efter det - eller det tror jag i allafall. Jag vet att jag vill bort, och undrar ibland om det verkligen är Guds vilja att jag åker till Afrika strax efter militären. Och visst, det är inte alls säkert ännu, men ibland känns det som det enda rätta att göra. En känsla jag tycker jag känner igen från förr. En känsla som det är bäst att lyda, för då följer ett äventyr jag inte vill missa!
 Så om allt går som jag önskar (men Gud låt din vilja ske...) så blir det mili, sen Kenya och kanske till Australien o hälsa på syster med familj på "hemvägen". Efter det hoppas jag att jag är färdig för att börja studera, vad det nu än blir, får svaren från skolorna den 17.7. Dessutom kommer jag att vara åtminstone en del av permissionerna  på Vilppulan Evankelistakoti o hjälpa till med vad jag kan, så det blir inte mycket Karleby efter den 9.7 tror jag... Skrämmande, skönt, ovisst, spännande - så mycket på en gång. Känns som att jag verkligen inte är färdig att lämna allt, men samtidigt vet jag att jag aldrig kommer att bli det. Mina vänner, min familj, församlingen, FBK, mitt hem. Det skulle vara så enkelt att bara lämna här. Men jag vet att det inte är Guds plan för mig. Jag vet att Han planerat något annorlunda. Något otroligt fint, något spännande och enastående, och Han kommer att leda mig. Han är min trygghet. Han är min försörjare. Han är min sköld och mitt skydd. Han är min rådgivare, min fridsfurste, min frälsare. Han är min Gud. Han är min pappa.
 En vecka kvar alltså. Blir en massa koppar kaffe i form av goodbyes, en massa "sista gången jag gör detta med dessa människor"-tankar. Så overkligt att det verkligen händer. Ingenting är förstås slutligt, vem vet hur saker och planer ändras, och vem vet om vi alla flyttar tillbaka till Karleby om typ 10 år. Men ändå. Dethär är slutet på ett kapitel. Och början på ett nytt.

Och HERREN skall alltid leda dig; han skall mätta dig mitt i ödemarken och ge styrka åt benen i din kropp. Du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång, vars vatten aldrig tryter.

- Jesaja 58:11

Walk by faith and not by sight

Dödläget på bloggen har berott på en absolut tidsbrist. Inträdesprov, jobb, förberedelser inför studentfesten o lite till inträdesprov o lite till jobb har gjort sitt. Imorgon blir det de sista intervjuerna för psykologin, och samtidigt de sista testen överlag. Efter det kan jag inte mera göra något för att styra eller ställa, utan litar på att Herren kommer att öppna den dörr som ska öppnas också vad som gäller studieplats.
 Känns som att verkligen ALLT ändras just nu. Gud är den samme förstås, tack och lov för det!! Kompisgänget, skolan, vardagen - allt annat ändras. Samtidigt som jag inte alls är färdig att gå vidare, utan bara vill stanna kvar en stund, så vet jag ändå att det är dags att ta nästa steg. Göra det jag blivit kallad att göra. Det känns bara så tryggt i Kokkola med alla man känner, församlingen, FBK och det vanliga mönstret. Kanske det just är därför jag måste vidare. Det skulle vara FÖR bekvämt att stanna här nu. Och visst, studietiden blir säkert en alldeles speciellt fin tid. Lite tveksam hur det kommer att bli i militären, men å andra sidan kan det bli en välbehövlig paus i allt det hektiska!
  Konstigt att befinna sig i en situation då så många dörrar plötsligt finns runtomkring mig. Är så van att gå i en "tunnel", man går med massan och behöver inte göra så stora val själv. De senaste 12 åren i skolan har inte inneburit så väldigt stora valmöjligheter, medan jag nu plötsligt har hela livet framför mig (känns det som i allafall) och borde veta vad jag ska göra. Härligt att bli påmind om Jesu ord: "Jag är vägen, sanningen och livet". Han inte bara visar vägen. Han ÄR vägen. Han öppnar de dörrar som ska öppnas och stänger de jag inte ska gå igenom. Han är min trygghet. Min försörjare. Mitt allt.
  För några veckor sedan besökte jag ett evangelisthem i Vilppula, och fick uppleva Herrens närvaro på ett alldeles speciellt sätt. Blev styrkt, uppbyggd och välsignad - och väldigt många gånger blev jag tillsagd att inte glömma min kallelse. Jag vet att Herrens plan för mitt liv är något unikt, och säkerligen inte något helt vanligt liv ur världens synvinkel. Jag vill göra det Han kallar mig till. Om det är i Kenya, om det är i Finland, om det är vilohemmet jag drömmer om eller missionstjänst, jobb som psykolog eller brandbefäl, som evangelist eller själavårdare, om det är en kallelse till att leva ensam eller om jag blir välsignad med familj (det sista tar sjukt att säga) - må Guds vilja ske. Det är alltid det bästa. Och vad annat är av betydelse? Han ser mina drömmar. Han ser mitt hjärta. Han ser vad som gör mig lycklig. Han ser att jag vill göra det som gör Honom lycklig. Därför tänker jag välja att vandra i tro. Jag ser inte varje steg, men så länge jag är på Hans väg kan jag lita på att Han leder mig rätt. Han gör mina steg fasta. Min Pappa. Min Gud.