Yttersta tiden

"Strax efter de dagarnas nöd skall solen förmörkas och månen inte ge sitt sken. Stjärnorna skall falla från himlen, och himlens krafter skall skakas.
Då skall Människosonens tecken synas på himlen, och jordens alla folk skall jämra sig, när de ser Människosonen komma på himlens moln med stor makt och härlighet.
Med starkt basunljud skall han sända ut sina änglar, och de skall samla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himlens ena ända till den andra."

- Matt. 24:29-31

Runtomkring i världen florerar olika uppfattningar om värdlens undergång eller domedagen. Olika falska profeter har otaliga gånger förutspått tidpunkten för denna kommande upplösning av materiat, som även vetenskapsmän säger sig hitta en grund för. En del påstår att materiat skall plötsligt splittras i sina beståndsdelar, en del säger att solen kommer att slockna, en del talarar om meteorer, ett tredje världskrig osv osv...

  Själv är jag övertygad om att världen som vi idag känner den en dag kommer att försvinna. Orsaken kommer dock inte att vara en meteorit eller att solen slocknar, och det kommer inte att ske på någon slumpmässig tidpunkt - men vi människor kommer heller aldrig att veta på förhand exakt när det blir. Det jag alltså talar om är Jesu återkomst. Bibeln är väldigt klar på denna punkt - en dag kommer Jesus att återvända till jorden, och det kommer ingen av oss att "missa". Den gången kommer Jesus inte som ett hjälplöst barn, och den gången låter han sig inte kastas omkring av folkmassorna. Den gången kommer Jesus i Majestät. Som den verkligen Konungen. Regeraren. Han kommer då för att hämta hem "bruden" som Kristi församling så fint kallas i skriften. Då kommer alla människor att ställas inför domstolen, och fåren (de som har Jesus i sitt hjärta) skall han ställa på sin högra sida, getterna (de som inte tror) på den vänstra sidan. För de först nämnda väntar då en evighet tillsammans med Gud Fadern i hans Himmelrike som blir något alldeles underbart, en verklighet utan synd, död och ångest. Getternas del blir en evig skilsmässa från Gud. Det låter säkert tufft, men det är ju rättvist. Vi ges alla möjligheten att välja. Det är egentligen det som vårt liv här på jorden handlar om - att säga ja eller nej till Gud.

  När jag kom till tro hade jag en väldigt flummig bild av både den yttersta tiden och domedagen, som väldigt långt präglades av det vi ser i filmer eller läser i böcker. Det dröjde dock inte länge före Gud började visa på vissa ställen i Skriften och samtidigt visa på det som sker i samhället. Den skrämmande likheten.

 "Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike, och det skall bli hungersnöd och jordbävningar på den ena platsen efter den andra."  (Matt. 24:7)

 Bibeln talar om krig, hungersnöd, miljökatastrofer, epidemier, ökad kärlekslöshet och mycket mer. Hur mycket av allt detta ser vi inte ske redan nu? Världens har ändrats i extremt snabb takt de senaste decennierna, och på väldigt många punkter mer mot den värld som beskrivs i profetiorna om den yttersta tiden. Men visst finns det också en hel del som ännu måste ske, det är inte att förglömma.

  I något skede började Gud på ett väldigt personligt sätt tala om de yttersta tiderna. Det kunde hända på väldigt märkliga tillfällen. En av de första gångerna var faktiskt på en hissalektion i skolan för något år sedan. Medan jag satt där och gjorde anteckningar blev jag liksom ryckt bort därifrån för en stund - rent fysiskt stannade jag naturligtvis där vid pulpeten, men det som hände var mer än att jag såg en bild, för jag var själv så delaktig i det som hände.

 Jag såg först hela jordklotet, och den blev hela tiden större. Det hela gick snabbt, men det var som om jag närmat mig jorden från rymden, och så slogs jag ner nånstans i Grekland-Turkiet-gränsområdet. Jag hamnade på en mörk gata som lystes upp av en bil som stod i lågor. Ljudet av människoskrik och skottlossningar var öronbedövande. Människor sprang längs gatan och försökte söka skydd bakom bilar, en stor del av dem nedbrunna eller  annars förstörda. Plötsligt såg jag hur en grupp mörka figurer närmade sig på ett smidigt sätt. Soldater med stormgevär.

 Och så var jag tillbaka på lektionen igen. Förbluffad, nästan andfådd, lite osäker på om jag verkligen var en sväng till Medelhavsregionen just, så verkligt kändes det.

 Detta var alltså den första gången. En tid därefter bad vi i vår cellgrupp för Kristi världsvida kyrka, väckelse och annat "småskaligt". Plötsligt såg jag en världskarta, och det började hända saker på den. En del hände igen i Grekland, och så såg jag en stor smäll på Island. Nånting hände också i området kring Nordkorea. Efter detta har jag sett kartan ett antal gånger men varje gång alltför diffust för att kunnna urskilja med exakthet vad som sker. Jag tror dock att något också sker på Irland. Andra gånger har jag nattetid drömt om den yttersta tiden, och då har det oftast handlat om supervirus och epidemier som sprids över hela jordklotet.

 För några veckor sedan hände något alldeles nytt. Vi körde mot ett övningsområde med våra militärbrandbilar i Halli när Gud plötsligt började tala till mig. Där vi körde fram såg jag radhusområden såsom de såg ut nu - men samtidigt såg jag en parallell bild av hur det området kommer att se ut närmare Jesu återkomst. Stämningen var förfärlig. Jag kunde se in i husen och på nåt sätt också se in i människornas hjärtan. Hjärtan fyllda av bitterhet, spänning och missmod och ett otroligt hat mot de kristna, som av någon anledning beskylldes för samhällets kollaps. Ett samhälle som nu präglades av stölder, våldsbrott, elavbrott och ett våldsamt frossande av de livsmedel och det material som ännu fanns tillgängligt. TV-apparaterna levererade nyheter om nya bränder, nya sjukdomar, ekonomins totala kollaps och kaoset som spred sig och blev allt djupare. Det fanns en iögonenfallande ondska, rentav något djävulskt, i många människors blickar.

 Jag hade svårt att sitta stilla i brandbilen där vi körde fram. Vad skulle jag göra med dessa bilder, denna information? Svaret kom först senare: dela det. Visserligen har jag inte större trovärdighet än en ko eller en åsna i det jag just skrivit, men å andra sidan ser vi i Bibeln att Gud också använt åsnor för att fram sitt budkap, så kanske det finns hopp även för mig... Pröva allt och behåll det goda heter det ju!

 Ännu är vi dock inte där. Ännu är inte Jesu återkomst så nära och förhållandena så extrema som de som målades upp för mina ögon. Men idag lever vi närmare Jesu återkomst än igår, något som låter platt och självklart, men som borde aktivera oss. Vi har ett frälsande budskap, evangeliet, och vi har anförtrotts den dyrbara uppgiften att sprida dessa underbara nyheter till alla folk så att ingen behöver vänta på domedagen med fruktan, utan med Guds egen frid i hjärtat, fast förvissade om att den dagen för med sig förlossning och en evighet tillsammans med Gud och alla hans älskade barn.

 "Men ni, bröder, lever inte i mörker, så att den dagen kan överraska er som en tjuv."
  - 1 Thess 5:4

 "Ty som det var i Noas dagar, så skall det vara vid Människosonens återkomst.
Som människorna levde dagarna före floden: de åt och drack, gifte sig och blev bortgifta, ända till den dag då Noa gick in i arken, och de visste ingenting, förrän floden kom och ryckte bort dem alla – så skall Människosonens ankomst vara."
  - Matt. 24:37-39

Ifall du vill lära dig mer om vad Bibeln säger om domedagen och de yttersta tiderna så rekommenderar jag att läsa Daniels bok i GT och Uppenbarelseboken i NT, och förstås också se vad Jesus själv säger om saken i evangelierna. Texten kan dock kännas svår, och då kan du ha hjälp av bl.a. denna nätsida som har en massa bibeltrogen information: http://www.brobyggarna.org/475.domedagen.html

Som en slutkläm måste jag säga att jag med stort intresse och med en del fruktan följer med händelserna i Israel, Syrien, Egypten, Irak, Iran... Hela faderullan. Upp 16:12-16 talar om mänsklighetens stora slutstrid som kommer att föras i Mellanöstern, och dit ledare från hela världen kommer att samla sina trupper. Visst finns det säkert utrymme för tolkning även kring det bibelstället, men jag tror ändå att Israel och händelserna där är och kommer att vara en av de viktigaste "barometrarna" för närmandet av Jesu återkomst.

Låt oss hållas vakna. Jesus kommer snart!

Tilltal på bädden

Ligger i sjukstugan i Keuruu som bäst, trött och förbryllad över allt som sker. Överlevde alltså vår loppusota, tjänstens sista stora prövning som innebar fem så gott som sömnlösa nätter. På fredagkväll började jag dock få konstiga symptom. Jag svettades lakanen alldeles genomvåta i min säng, skakade och mådde illa och det kändes som om jag hade rytmstörningar, och till slut började magen krampa och jag spydde. Det blev en lång, tung natt, och nästa morgon fortsatte symtpomen i olika attacker.Före lunch fördes jag sen till hälsocentralen i Keuru för att få träffa läkare. Efter ett antal prov och test riktas misstankarna till levern eller njurarna, speciellt de senare eftersom de också misstänktes i samband med mitt medvetslöshetstillstånd i februari.
  Nåja, summa sumarum så ligger jag nu och vilar och försöker få maten att hållas inne. Imorgon blir det ytterligare undersökningar.

  Det fantastiska är att jag fått uppleva Guds tilltal på många olika områden under dessa timmar som sängpatient. För det första vet jag naturligtvis att Han helar, Han bär och Han styrker mig, och att jag inte behöver vara rädd, inte heller nu när den fysiska hälsan tycks svika mig. Ironiskt är också att ett av mina favoritpassage i Bibeln, Psaltaren 139, innehåller orden "du vävde samman mina njurar". Månne Han inte kan hela dem då ifall det är njurarna som strular! :)

  Utöver det har dock Gud rört vid något av det djupaste inom mig idag. Efter några timmar av undervisning via internet, bibelläsning och lovsång började saker ske. Det var som om jag stod och tittade på en bild då Gud talade om mig och mitt hjärta, och så förklarade Han sitt budskap med en bild av något som liknade en lök.
  Gud visade att jag behandlat olika områden av mitt liv som separata delar; barndomsminnen, traumatiska händelser, sexualitet, min identitet i Kristus, min manlighet, relationer, historien, nuet, framtiden... Det är i och för sig en process som Gud väglett mig i på förunderliga sätt, och den har varit väldigt viktig. Det Gud dock vill göra är att föra mig ut i FULL FRIHET, och då måste jag låta Honom komma in bakom alla dessa skal, alla olika "avdelningar", på sätt och vis olika lager av min identitet. Jag måste låta Honom komma in och fylla den innersta delen av löken, som inte är någon speciell del av min identitet eller mitt liv, utan som är själva jaget. Det låter invecklat, och jag inte säker på om jag själv heller förstår helt vad det betyder, men jag vet att det är något otroligt djupt, fint och heligt Han avser.
 På något sätt tror jag att det är som när Gud ger sig till känna som "Jag är". Han definierar sig inte som något, utan det är en existens som går utöver vårt förstånd. På samma sätt tror jag att det inom oss, djupt inne i vårt hjärta, finns något som man inom psykologin gett olika namn, bl.a. jaget eller självet. Den innersta kärnan som verkligen definierar vem vi är.
 Det är in i denna kärna av vårt innersta som Gud vill röra vid, den plats Han vill fylla med sin Ande, dit Han vill komma med sitt ljus. När det sker genomsyrar det också alla de yttre lagren, det blir liksom en dominoeffekt, ringar på vattenytan.
 Mitt i detta tilltal hörde jag olika, främmande ord, men tyvärr kommer jag ihåg bara några av dem, men det räckte för att bekräfta det jag upplevde att var Guds budskap. Nyckelordet är "ecclesia", och när jag slog upp det (tack gode Gud för google translate!) fick jag veta att det är latin, och då snubblade jag på nätet över yttrycket "ecclesiola in ecclesia", kyrka inne i kyrkan. Alltså en struktur av något i miniatyr inne i något större.

 Just nu känns det som att jag måste skriva ner i mitt bönehäfte en del saker för att riktigt låta detta sjunka in och få reda på mina tankar, men ett är säkert, nu jobbar Gud verkligen på djupet.

Dessutom har min brist på aktivitet resulterat i en dikt såhär i tredje advent. Let Hans ljus fylla även din adventstid!

Det tredje ljuset brinner. Lågan sprider stilla sitt ljus, tränger igenom det kompakta mörkret. En strimma av hopp.

Du själv steg ner i vårt mörker, du själv är ljuset jag ser. För ditt namn allt mörker nu viker, du själv ger mig liv, ja nytt liv.

I min brutenhet till dig jag skyndar, inför din tron böjer knä. Din helighet, din höghet jag fruktar, men se, du själv böjer dig ner. Din korsmärkta hand på min axel, en ström av liv i min själ. Mina tårar, mina sår, allt du ser - Herre, om mig allt Du vet. I min svaghet du reser mig upp, din styrka, din kärlek mig lyfter. Du andas nytt liv i min söndriga kropp, mitt jag blir gjutet på nytt. En ström av värme mig möter, som en flod som växer i styrka.

Jag blir kvar medan bruset försvinner, dina fotsteg ej mera jag hör. I tystnad förblir jag förundrad, din kärlek för stor att förstå. Ny glädje, nytt liv nu mig fyller,

en ny sång, ny dans du mig ger.

Carry me

"Trust in Him at all times, O people; pour out your hearts to Him, for God is our refuge."   (Psalm 62:8)

Efter nio dagar hemma borde jag känna mig utvilad, nöjd o tacksam, men måste nog ärligt medge att det inte alls känns så. Det har nog varit bra att få vara hemma, och jag vet att det som hänt under veckan har varit nödvändigt och viktigt för mig.

  Redan en längre tid har Gud talat om olika saker som jag ska ta itu med innan jag kan åka iväg till Kenya. När jag åker dit vill jag jobba för Hans rike så mycket som möjligt, men det betyder också att jag inte kan ha en massa inre processer på gång hela tiden. Visst, jag tror att man aldrig blir helt färdig utan helgelsen fortsätter alltid, men det jag nu avser är att bli du med sin historia på ett sätt som inte begränsar ens framtid.

  Jag visste att veckans tema var upprättelse, och jag var medveten om att det skulle bli tungt, men blev ändå förvånad över hur jobbigt det blev att ta itu med gamla saker. Gud har verkligen jobbat på djupet! Under en bönevandring i tisdags hände en massa saker, och jag är oändligt tacksam att jag inte behövde vara där ensam utan fick ha en kär broder med mig som stöd. Jag vet ändå att denna process är min egen, och att trots att Gud välsignat mig med många bedjande och stödande vänner, så handlar det ju om mitt hjärta, mina känslor, mina upplevelser och min upprättelse, och den måste jag våga ta ansvar för själv, det kan ingen annan göra för mig. I varje fall var bönevandringen en stor "delseger" i kampen, och det var skönt att se hur Gud lyfte fram minnen som skulle behandlas och händelser vars makt skulle brytas. Jag fick alldeles konkret avsäga mig deras makt och med Jesu auktoritet sätta korset i mellan. Vilken förlösande kraft! Där psykologin och andra mänskliga metoder kommer till korta börjar Guds oändliga resurser!

 Jag vet att det finns en hel massa att ta itu med i januari innan jag åker iväg, men samtidigt vet jag att Gud vet exakt hur mycket jag tål, så jag behöver inte frukta för vad som komma skall. Dessutom är det ju i Hans kraft jag går fram, inte i min egen. I can do all things through Christ who gives me strength!

 I mitt delvis kraftlösa tillstånd blir det nu att åka iväg till Keuru för att avverka de sista 26 dagarna i militären. Skulle mer än gärna ha lämnat hemma o bara vilat, sovit o blivit "restored by the Lord" (Psalm 23), men på ett sätt tror jag att Gud också vänder detta till välsignelse. Jag får ta avstånd från Kokkola för två veckor och tänka på något helt annat. För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa, och det litar jag på även nu!

 

Deep in my heart I say, “The Lord is all I need; I can depend on him!”  (Lamentations 3:24)

Genomskinlighet

Länge sen föregående blogginlägg... Beror helt enkelt på att det har varit ”full rulle” den senaste tiden. Just nu njuter jag dock av en nio dagar lång loma, tack gode Gud för duglighetspermission!

  Under den senaste tiden har Gud talat om en massa olika saker, en hel del gäller saker i mitt personliga liv, men jag tror att Han också vill att jag ska dela en del av det Han sagt. Men minns – pröva allt och behåll det goda!

 Skräphögar. Det är kort sammanfattat en av sakerna som Gud talat om. Herren säger i sitt ord att vi ska bekänna våra synder, både inför honom och inför andra. Själv tror jag att vi i väldigt stor utsträckning försummar den senare delen. Vi försöker hålla våra synder undangömda och bekänner dem inför Herren bara då ingen annan kan se eller höra – för vad skulle de tänka om oss om de visste! Jag säger inte att detta inte räcker. Gud är trofast och nådig, och i Jesus har vi full förlåtelse för våra synder. Jag tror ändå att i vår dagliga kamp mot begären och vår köttsliga natur så kan det vara väldigt bra att få bekänna sina synder åt någon broder eller syster man har förtroende för. Jag tror inte det står i Bibeln som något tillägg av mindre vikt, utan det finns en stor, förlösande kraft då vi med vår mun bekänner vår synd och får ta emot förlåtelsens ord, förmedlade av någon broder i Herren. Då mister synden sin kraft! Bibeln säger också att ”sanningen skall göra er fria”, och jag tror att det också kan tillämpas i detta fall.

 

 

"Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra, så att ni blir botade. Mycket mäktig och verksam är en rättfärdig människas bön" 

       (Jak 5:16)

  Vi ska inte gömma undan synden. Vi ska inte skämmas och tro att alla andra lever ett heligare liv än vi. Mina egna erfarenheter är att när jag bekänt något som jag kämpar med inför någon, och tänkt att jag säkert är den enda i hela världen som har problem med detta, så har jag förvånansvärt ofta fått höra ”jag kämpar med samma sak”. Det ger kraft att orka vidare, man kan dela bibelord man haft nytta av och be för varann! Jag tror alltså att det vore bra om vi kunde vara ärliga och på ett sätt slänga bort allt skräp, liksom ta av oss våra befläckade kläder, och kasta dem i en skräphög tillsammans. Helt konkret bekänna och avsäga oss synden.

 

  Masker. Det här är mitt specialområde... Någon frågar ”hur är läget?” och jag svarar att det är bra trots att jag kanske känner mig trött, utsvulten och i behov av förbön. Jag kanske tänker att jag inte vill besvära och belasta den andra, att jag inte förtjänar hjälp, att jag borde klara mig själv, att andra har större problem – och så finns det säkert en del stolthet med. Jag tror ändå att detta alls inte är Guds plan för oss. Församlingen skall få vara ett ställe dit vi kommer PRECIS som vi är: syndiga, sjuka, sårade, trötta, bekymrade, besvikna (men förstås också glada, uppmuntrade, kärleksfulla osv...). Vi ska våga vara ärliga och våga ta emot hjälp! Detta är en trend som snabbt smittar av sig, för om någon vågar vara ärlig så bryter det lätt isen och så vågar allt fler ”öppna sig”.

 

  Inre helande. Livet behandlar oss inte lätt. Under vår vandring möter vi saker som är i olika grad jobbiga, och ofta lämnar de sår. Människorelationer som går i kras, hårda ord från någon vän, dödsfall, arbetslöshet – you name it. Obehandlade är dessa saker en belastning och fungerar som lås och bördor. Vi blir begränsade, och då blir också Guds möjligheter att använda oss begränsade. Om vi däremot vågar ta itu med sakerna och såren blir helade förvandlas erfarenheterna till en enorm tillgång! Vår tro växer, och vi kan hjälpa andra som kanske kämpar med samma sak. Vi är kallade ut i frihet!

"Herrens, HERRENS Ande är över mig, ty HERREN har smort mig till att predika glädjens budskap för de ödmjuka. Han har sänt mig att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta, att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna"
 

          (Jes 61:1)

 Jag vågar påstå att majoriteten av församlingsmedlemmarna bär på sår som Gud vill hela. Vi kanske inte är alls medvetna om dem, de kan vara helt bortträngda – men om vi kommer inför Herren och låter Hans ljus lysa över vårt hjärta och sinne så lyfter Han kanske fram saker som ännu binder oss. Han gör det finkänsligt, för Han vet hur mycket vi klarar av.

  En präst från USA berättade om att han i sin församling hade fått två nya medlemmar, ett ungt homosexuellt par. Han kallade ganska snabbt dessa två pojkar in på sitt kontor, och försökte försiktigt säga vad Guds ord säger om homosexualitet och bad dem att göra bättring. En av killarna svarade ungefär såhär:

”Du ber mig inte byta hårstil. Du ber mig inte klä mig annorlunda. Du ber mig verkligen DÖ.”

Uppmuntrad av det bibliska uttrycket ”dö bort från sig själv” svarade prästen strax ”Ja!”, och killen frågade

”Varför ber du det av mig när du inte begär det av de församlingsmedlemmar som gått i din församling i tiotals år?”


  Vi bär säkert alla, i allafall jag, både på synder och sår som vi borde lämna (eller FÅR lämna, det är ju en positiv grej). På något sätt vill vi ändå gömma dem undan, men så fort någon sysslar med något synligt, exempelvis en homosexuell relation, är vi väldigt snabba med att tillrättavisa och döma. Hur var det med att se flisan i broderns öga men vara blind för bjälken i sitt eget... Jag vill alltså inte påstå att vi ska låta andra människor vandra i synd om vi ser dem göra det, Herrens kärlek innebär också tillrättavisning. Däremot vill jag att vi använder samma princip när det gäller oss själva. Samma gäller inre helande. Vi ser lätt det som andra människor bär på; bitterhet, depression, hårdhet - men vågar vi ärligt se oss i ljuset av Herrens ord, och granska vårt hjärta och vårt beteende?


 För att sammanfatta detta villervalla av tankar kunde jag väl använda ordet transparens eller genomskinlighet. Jag tror det är något som Herren vill säga åtminstone åt mig, men säkerligen åt oss alla. I Jesu lärjungaskap kallas vi till att bära varandras bördor. Vart skall vi bära dem? Korset. Vi ska inte nöja oss med att överleva - vi ska få LEVA! Jesus säger att Han ger liv och liv i överflöd! För de orden bryts alla murar, bojor och band, och de strömmar av levande vatten som Han ger helar alla våra sår, både de fysiska och psykiska. 



"Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket. " 

  (Gal 5:1)   


 

Part-time Christianity

Har kommit på ett nytt uttryck för att få ord på det som jag så ofta upplever i mitt eget kristna liv. Part-time Christianity, dvs. "deltids kristenhet". Jag måste medge och bekänna att åtminstone i mitt eget liv så är det ofta just så det fungerar; jag ger en del av min tid åt Kristus och säger nog att jag lever för Honom helt och fullt, men när allt kommer omkring så lever jag största delen av min vardag precis som vem som helst. Helt ovetande om att jag har en fortgående kallelse, att Gud kanske just då vill använda mig till att uppmunta någon människa eller förmedla Hans helande till någon. Inför bönemöten och andra träffar skärper jag mig, och visst använder jag varje dag tid till att vara tillsammans med min Herre – men den djupa relationen svalnar rätt lätt från min sida. Bönen blir lätt en lång lista jag framför, inte den dialog den kan vara när Gud får leda den.

 Vad beror detta på? Är det bara mig det gäller? Jag tror inte det. Jag tror att det beror på vår syndiga natur och det hektiska samhälle vi lever i. Ändå ska jag inte skylla bort det, för i slutändan är det jag som bär ansvaret.

 Jag vet att Gud kallat mig. Jag lever fortfarande i världen men ska inte leva på världens sätt. Jag VILL ge hela mitt liv åt Jesus, för jag vet att det är det bästa liv jag kan få. När inte mera jag lever utan Han får leva genom mig. Jag vill lämna allt och bara följa Honom, oavsett vad det innebär. Jag är så trött på att mitt andliga liv följer pendelrörelsen topp-dal-topp-dal... Jesus sade ”Följ mig”. Han kallade in oss i ett lärjungaskap där vi får se Honom göra under genom oss vart vi än går. Det livet vill jag få! Jag vill se människor komma till tro, jag vill se helanden, under och tecken!  Jesus sade inte ”Gå till kyrkan varje vecka, läs Skriften och beden troget”. Visst är alla dessa saker essentiella för vårt andliga liv och tillväxten på det området, men det Han sade är SÅ MYCKET MER. 

Sedan sade han till alla: "Om någon vill följa mig, skall han förneka sig själv och varje dag ta sitt kors och följa mig. 

(Luk 9:23)

  Jag vet att det inte finns några genvägar till det livet. Jesus är vägen, sanningen och livet. Jag kan tidvis lura mig själv med olika tips och trix: ”bara jag gör som den predikanten säger så då kommer jag att se mitt liv ändras” eller ”bara jag läser dedär verserna från 5 Mos 27 så kommer dagen att bli supervälsignad” osv... Visst kan vi ha hjälp av t.ex. olika metoder och olika bibelläsningsplaner, men i slutändan är det inte det som räknas – det som räknas är Jesus. Det som räknas är Hans levande ord, Skriften som Gud gett oss. Det är i Hans närhet som vi förvandlas, det är där vi blir mer lik Honom, det är där vi blir formade och befriade. Det är inne i det allra heligaste som jag blir fri från de skavanker världen orsakat, där jag blir den Patrick som Gud tänkt att jag ska vara. Där blir jag utrustad, uppbyggd och förnyad. Det är i Hans närhet som syndens begär och alla världens lockerser mister sin betydelse och sin kraft, och jag ser att det är bara Jesus och Hans vilja som är viktigt.

  

Tecken skall följa dem som tror detta. I mitt namn skall de driva ut onda andar. De skall tala med nya tungor. 

(Mark 16:17)

   Jag ser verkligen fram emot tiden i Kenya, och jag hoppas, ber och tror att det blir en tid då jag får på ett särskilt sätt vara avskild inför Herren. Jag är långt borta från det bekanta Finland, från mina vanliga rutiner och beteendemönster – det blir en ny början för mig, och jag vill att det skall bli en ny början där det enda bekanta för mig är Herrens ord som jag får förtrösta på. 

 Känner du likadant? Hungrar du efter mer? Finns det en längtan inom dig att verkligen leva fullt ut för Kristus? Det betyder inte att du behöver åka till Kenya. Men det betyder att du ska tillbringa tid i bön inför Herren för att höra vad Han tänkt för dig, så att Han kan visa dig mera av sin plan. Läs Bibeln, den finns inte till av en slump utan är en handbok för detta liv. Tillbringa tid med andra kristna, men framförallt med Herren själv. Jag är säker på att Han längtar efter att ge dig mer av sina välsignelser och av allt sitt goda! Han har en unik plan just för DIG och den är så mycket större än du ens kan tänka dig.

  Let’s follow Him full-time. Let’s start today! 

Jesus talade åter till dem och sade: "Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus. 

(Joh 8:12)

Korset vid havet ute på Torsö. Här gav jag mitt liv till Jesus för snart fyra och ett halvt år sedan... :)

I WILL keep on singing!

Att sjunga är för mig ett väldigt viktigt sätt att närma mig Gud, att ge uttryck för det jag känner och också få ta emot av det Gud vill säga och göra, för lovsången öppnar på många sätt för Guds verk. Att få spela min gitarr och sjunga så hårt jag kan då ingen hör - det är något!

  Ibland får jag dock kämpa väldigt mycket med mitt sjungande, om jag verkligen ska våga sjunga när någon annan hör. Det har sina rötter i många olika saker, delvis säkert i min kamp med allt vad manlighet heter, för sjungandet hör inte direkt till det finska manlighetsidealet. Den största orsaken är dock helt klart det jag fått höra om min sångröst och sångförmåga - ordens makt är stor, och Skriften visar att vi borde vara väldigt försiktiga med vad vi talar över oss själva och andra. Det som jag fått höra har gjort att jag tidvis haft väldigt svårt att sjunga när någon annan är på plats, åtminstone utan att kämpa extra mycket för att sjunga rätt.
  För ett antal år sedan var jag på en gospelhelg i Vasa där flera körer samlades för att tillsammans öva in äkta svart gospel. I ett skede under helgen sade en av deltagarna åt mig att jag nog inte borde sjunga alls eftersom jag inte kan sjunga rätt. Jag blev sårad av det han sade, men fast jag var väldigt ny i tron så hade jag en uppfattning om vad Gud säger, nämligen att min sång låter ljuvligt i Hans öron! Därför tänkte jag att jag nog fortsätter sjunga för jag sjunger till och om Gud, och om Han tycker att det låter bra så borde väl det räcka. Såret fanns dock kvar, och när någon i min egen kör senare påpekade att jag sjöng fel så hade jag väldigt svårt att ta emot den feedbacken utan att bli sårad.
  När vi började med vår cellgrupp så satte vi upp vissa målsättningar, och en av dem var att vi skulle kunna sjunga tillsammans. Vi började på ganska snabbt men till en början var det mest högtalarna eller datorn som hördes och vi bara nynnade med, men efter en tid behövdes inte alltid hjälpmedlen alls utan det räckte med våra egna röster! Det var väldigt helande för mig att få sjunga tillsammans med killarna, att få uppleva att det verkligen inte utgör MINSTA skillnad hur det låter när vi lovsjunger Gud (visst är det ett stort plus när det sedan börjar låta bra också...).

  För några veckor sedan fick jag vara med o leda lovsång två gånger under samma helg, och en gång även följande helg, och det var otroligt roligt och välsignat! Det kändes som ett stort steg att våga göra det, men jag upplevde verkligen Guds närvaro och stöd när jag fick leda sången till Hans ära - och min röst höll och bar! Det kom heller inga ruttna tomater från den samlade skaran, utan t.om. positiv feedback, och jag är väldigt tacksam för att jag fick vara med. 

 Bit för bit visar Herren mig områden där det ännu finns lås - men inte nog med det, Han kommer också med nycklarna! Han har lovat att sanningen skall göra oss fria (Joh 8:32), och när Sonen gör oss fria, då blir vi verkligen fria! (Joh 8:36)  Det är underbart att få inta nya områden och jag kan bara förundras över allt det Han gör. Han är så god!

Gemenskap

 

HERREN Gud sade: "Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag skall göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like. (1 Mos 2:18)

Vi är inte skapade till att leva i ensamhet. När Gud hade skapat världen såg han att vi behöver andra människor, och situationen är densamma än idag. Vi behöver varann för att stöda, hjälpa, glädjas tillsammans, gråta tillsammans och helt enkelt LEVA.

  När jag var i lågstadiet kände jag mig väldigt ensam. På grund av mobbning kände jag mig oftast utanför, och det var jag också väldigt ofta. Av olika orsaker började jag känna mig ensam även i andra situationer än i skolan, jag liksom tog för givet att jag stod utanför och inte riktigt passade in. Det blev min identitet. Jag var pusselbiten som inte riktigt passade in.
  När jag sedan kom till tro sommaren 2008 blev jag alldeles överväldigad av mängden människor som omgav mig, som brydde sig om mig och som  faktiskt verkade förstå mig. Plötsligt platsade jag in! Det tog (tar) sin tid att förstå att jag godkänns av dem som den jag är, att dessa vänner var verkliga vänner och inte krävde prestationer eller bevisningar av något slag från min sida. Det var och är en helande upplevelse.
  I och med vår cellgrupp "maanantaimartsat" fick jag lära känna några bröder på djupet, och vi kom väldigt nära varann. Vännerna och speciellt dessa bröder blev väldigt viktiga för mig. Förra hösten kom dock ett tilltal från Herren där Han sade att det kommer att bli en tuff tid härframöver, att det kommer att bli så mörkt att jag inte ser något framför mig om jag inte har hans ords till en lykta för mina fötter. Så småningom började olika saker hända, och jag blev på något sätt förvånad och överrumplad av allt som hände. Samtidigt som jag behövde mina vänner mer än någonsin så kände jag samtidigt igen Guds röst som viskade att jag först och främst ska vända mig till Honom. Det var en viktigt läxa. Det är så skönt att få ringa till en broder och berätta hur man har det att man nästan glömmer att Gud vill att vi först och främst i alla situationer kommer med saken inför Honom. Visst är det bra att vi ventilerar med någon broder eller syster, men vår relation till Herren är ändå den primära med tanke på våra liv och vårt mående. Jag blev tvungen att inse att jag ska gå till Gud innan jag vänder mig till människor, att det är Han som ska ge mig tröst, förståelse, kärlek och bekräftelse, och i den relationen får och ska jag vara beroende av motparten!

 Jag menar inte att min relation till t.ex. börderna i cellgruppen blivit mer av ytlig på något sätt, men jag hoppas i allafall att jag lärt mig att inte gå från det ena diket till det andra - från att tro att jag ska klara mig helt själv till ytterligheten där jag litar för mycket på andras hjälp. Det bör finnas en sund balans i detta, där vi minns Guds roll men också inser behovet av andra människors hjälp och stöd. Säkert ett livslångt lärande, men gott att veta att det inte här handlar om att bli snabbt färdig - det räcker att man är på väg. På Kristusvägen. :)

The breath of life

"Och HERREN Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse." (1 Mos 2:7)

Just nu är min bön att Herren pånytt ska få blåsa sin livsande i mig. Jag böjer mig inför Hans tron och ber om kraft och styrka, upprättelse, vägledning och FRID. Hans egen frid som övergår allt förstånd. Jag vet att Han lovat mig allt detta och att Hans löften håller, men ibland är det svårt  att verkligen tro att det gäller även mig och att gäller även nu. Det är lättare att tro det för någon annan och uppmuntra andra med dessa djupa sanningar, men att låta Gud bekräfta det för mig själv är inte så lätt.

  Ibland känns det som att det finns så otroligt mycket från mitt förflutna som fortfarande kräver bearbetning och helande att jag inte orkar ta itu med det. Förra vintern var på många sätt kaotisk och så intensiv att jag inte riktigt hann behandla allt som hände, men jag vet att jag måste komma med allt inför Gud och låta Honom röra vid de minnen och minnesbilder som fortfarande begränsar mig. Jag vet att Han vill göra mig helt fri. Det finns ett rop inom mig som kommer djupt inifrån och som ropar efter hjälp, som ropar efter skydd, som ropar efter trygghet och kärlek. I mina stunder tillsammans med Pappa Gud kan jag ibland bara be att Han håller om mig, för det känns som att jag skulle kunna gå i bitar. Det tar liksom sjukt i varje lem. Jag minns från psykologiböckerna att det är tecken på svåra eller traumatiska upplevelser, och psykologerna rekommenderar att man t.ex. simmar eller joggar så att man konkret känner av kroppens "kanter", att man så att säga blir varse om sig själv. Ett primitivt sätt är också fosterställningen - något jag själv brukar (och missbrukar).

 Under helgen såg jag på en undervisningsserie av Joyce Meyer som hette Emotional Healing, och plötsligt fick jag många flashbacks från min barndom, och då menar jag ända tillbaka till sena 90-talet. Jag kunde t.om. känna lukter och på ett väldigt levande sätt återuppleva det som hände då, och jag tror att det var viktigt för mig att få göra det. Att återuppleva det, men nu våga känna det jag önskat att jag vågat ge uttryck för då, det som jag så länge hållit tillbaka. Det var skönt, men samtidigt var det som att öppna en port - det kom nya minnen, nya situationer och nya sår blev uppenbarade. 

 Det är fortfarande svårt för mig att inse att jag också ska kunna be om hjälp, be om bönestöd och våga vara svag. Jag behöver inte alltid vara stark. Jag behöver inte klara mig själv. Jag får bekänna mitt behov av hjälp och min sårbarhet inför både Herren och också andra människor - och det är det senare som ibland är så svårt. Jag vet att jag får göra det inför Herren och bara kasta mig i Hans trygga och starka armar, och det är gott att göra så. Men att våga göra det inför andra, ens mina närmaste bröder, det kan fortfarande vara en utmaning.

  I allt detta vet jag ändå att Gud BÄR. Gud går vid min sida och viskar tröstande ord till min trötta själ, Han vederkvicker mig och leder mig till vattenbäckar där jag finner ro. Inom mig finns strömmar av levande vatten, och i mig verkar Hans livgivande Ande - samme Ande som uppväckte Jesus från de döda. När jag blir trött och känner mig uppgiven får jag lyfta blicken, fästa mina ögon på Jesus och inte låta omständigheterna styra mitt liv eller påverka min tro. Jag får ta på mig den andliga vapenrustningen som hindrar den onde från att trycka ner mig - och till den vapenrustningen hör också frälsningens hjälm. Med den hjälmen på huvudet slår inte oron rot i mina tankar, utan jag får istället tänka på de löften Herren gett mig och jag får tänka på hur många gånger tidigare Han räddat mig och hjälpt mig. Han är fortfarande densamme. Han är fortfarande en kärleksfull Fader. Han har omsorg om mig. Han känner mig bättre än jag själv gör. Han ser på mig och ser något fint. Han är min Kung.

Här är jag, Fader.
Blås din livsande i mig.
Res upp mig igen.
Hjälp mig att gå din väg.
Ta mitt liv och mitt hjärta.
Gör din vilja min vilja,
dina tankar mina tankar.
Jag lämnar allt i dina händer.

You hold my every moment
You calm my raging seas
You walk with me through fire
And heal all my disease

I trust in You
I trust in You

I believe You're my Healer
I believe You are all I need
I believe You're my Portion 

(Hillsong - Healer)

Hemlängtan

I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er? 

(Joh 14:2)

Efter att ha bloggat för kyrkpressen under september (på http://kyrkpressen.fi/bloggar/patrick-tiainen) så känns det skönt att vara "hemma" på min egen blogg igen. Det har blivit något av en vana att skriva blogg såhär på fredagskvällar när jag är på väg tillbaka från Keuru, återge en del av det jag upplevt under veckan och eventuella tilltal från Herren.

  Just detta att känna sig som hemma är något jag funderat väldigt mycket på, fram och tillbaka. Jag har under drygt ett och ett halvt år bott ensam i en mysig etta, och det har känts som mitt första alldeles egna hem. Jag bodde dock i en annan lägenhet före det, men under den tiden var jag så utmattad och också sjukskriven att jag inte riktigt kände frid, och kunde inte riktigt känna mig som hemma där jag bodde. Jag tror ändå att jag aldrig kommer att känna mig helt och fullt som hemma, oavsett var och med vem jag bor och under vilka förhållanden. Jag kan och kommer säkert att få det riktigt bra, men det kommer alltid att finnas en längtan efter något annat, något fullkomligt. Det kommer att uppfyllas först den dagen jag får flytta in i det hem Jesus har förberett åt mig i himlen. Tänk det, att Han verkligen "förbereder rum" för oss som Han säger!

  Jag har många drömmar om hur mitt framtida hus kommer att se ut. Jag har en dröm om en familjeidyll där jag får ta hand om min fru och mina barn, sköta om gården, fixa små saker i huset och fixa sånt män vanligtvis gör. Ändå är det inte mitt slutgiltiga hem, utan bara en spegelbild av det "ultimata hemmet". Först i himlen kommer alla mina förväntingar vad som gäller omsorg, värme, kärlek och familj att uppfyllas.

Jesus sade till honom: "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot
(Matt 8:20)



  När Jesus vandrade här på jorden hade han inget egentligt hem. Under sin aktiva tid då han gick omkring och gjorde under gick han från stad till stad. Inte ens när Han själv föddes, himmelens Konung, fick Han födas i sitt hem, utan i ett enkelt stall. Han om någon vet hur det känns att vara långt borta hemifrån, och jag kan inte ens tänka mig hur stark Hans hemlängtan varit. Han visste ju om något bättre, Han hade varit tillsammans med Fadern för att sedan stiga ner hit till jorden. Han var på många sätt hemlös under sin tid här bland oss.

 På ett sätt är detta just vad Herren kallar oss in i. Å ena sidan att inse att vårt jordiska hem inte kan tillfredsställa oss - och å andra sidan välkomnar han oss hem till sig. Han välkomnar oss med öppen famn. I Bibeln finner vi den underbara liknelsen om den förlorade sonens återkomst där Fadern välkomnar den återvändande sonen med öppen famn, klär honom med de bästa kläderna och ordnar en stor fest. På samma sätt tar Han emot oss. Han gläder sig över oss. Han gör det redan nu, men vi kan bara ana oss fram till hur det kommer att se ut den dagen vi får se Honom ansikte till ansikte. Då, mina vänner, kommer vi verkligen att vara HEMMA.

  Tills den dagen kommer får vi vandra tillsammans med Herren medvetna om att vi inte egentligen hör hemma här. Visst ska vi njuta av livet och det goda och fina vi har på denna sida av evigheten - men vårt egentliga mål är i himlen. Tills vi är där är det helt okej att bära på en gnutta hemlängtan - speciellt när man är i militären...

Höstregn

Sitter i tåget på väg mot Åbo som bäst., ska skriva in mig vid ÅA idag. Fortsätter sedan rakt till Keuru så det blir många timmar på tåg, men det är riktigt skönt att få ha tid bara för mig själv just nu. Precis vad jag behöver.
 De senaste veckorna har varit väldigt tunga. Hela förra veckan var vi på läger ute i skogen, och när man inte får speciellt mycket sömn händer det lätt att man börjar grubbla alldeles för mycket på olika saker och gör dem större än de verkligen är. Det är så många bollar i luften just nu så att jag inte riktigt vet hur jag ska få någon ordning på dem - tills jag kommer fram till att det inte över huvudtaget är min uppgift att få någon ordning på dem. Det är Guds arbetsområde. I varje fall tänker jag av och an på Kenya, hur biljetterna ska fixas, hur ska det bli med malariamedicinerna och vaccinerna, visumen, när kan jag åka, när ska jag tömma lägenheten, hur lång blir min tjänstgöringstid i militären, när ska jag börja studera, vad händer om... Och så får man migrän. Snart börjar väl ändå frågetecknen bli utropstecken. Imorgon borde jag få veta hur lång min tid i militären blir, så efter det kan jag börja boka biljetter o fixa det praktiska. 
 Det känns som att jag borde ta en vecka ledigt från ALLT o bara vara inför Herrens ansikte, ta emot av Hans kraft, kärlek o helande. Tyvärr får det bli tills militären är över, för tillsvidare blir det inga längre ledigheter... Hösten är bara på något sätt alltid en lite tung och vemodig tid. Jag blir påmind om hösten för några år sedan då allt rasade samman och jag bara föll i mörkret. Samtidigt vet jag att jag istället kan fokusera på ljuset som räddade mig och som lyser inom mig - det ljus som inget mörker kan täcka. Jag har också upplevt att Herren i år vill ta kraften av dessa gamla minnen som en del av allt det Han gör i mig just nu. Det är märkligt hur man tror att man blivit helt helad på något område i livet tills Gud visar hur mycket skräp o hur många sår som ännu finns kvar... Men det får mig att hållas ödmjuk. "Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet."
 Hälsan har inte riktigt varit den bästa under hösten heller, än en gång. Blodvärdena stämmer inte, jag har svimmat flera gånger och haft mera migrän än under hela fjolåret. Att hela tiden vara under fysisk, psykisk och framförallt andlig press gör att jag blir väldigt trött, och när nätterna blir korta tycker väl kroppen att det blir för mycket. Får påminna mig själv om att jag får vila i den Allsmäktiges trygga händer, och Han är den som helar mig - på alla plan. Han känner mig bättre än jag själv gör, Han vet vad jag behöver, Han ser min morgondag och Han har omsorg om mig. Han BÄR mig. I Honom har jag allt jag behöver. 

HERREN skall öppna för dig sitt rika förrådshus, himlen, för att ge regn i rätt tid åt ditt land och välsigna alla dina händers verk.
 (5 Mos 28:12)

Din vilja, inte min.

Jag är en människa som så gott som alltid går omkring och planerar, funderar och lever någonstans i framtiden. Jag skulle säkert få abstinenssymptom av att vara utan min kalender... I varje fall tror jag att vi alla gör oss skyldiga till detta i större eller mindre omfattning. Vi har väl alla åtminstone en ungefärlig plan över hur vi vill att vårt liv ska se ut, vi har planerat arbetsveckan och semestern som infaller om någon månad. Det är visserligen helt okej, psykiskt sätt är det väldigt tungt att leva i ovisshet. Vi får ändå inte låta det gå för långt. Vi löper då risk för att stänga ut Gud ur bilden, vi kan begränsa Hans möjligheter att verka i våra liv om vi strävar efter full kontroll. Det är dessutom inte bara dåligt - det är en allvarlig synd. Precis densamma som Adam och Eva föll för - han ville bli som Gud. Snacka om arvsynd...

 Jag kommer väldigt ofta inför Gud med en lång lista, en sorts mental kalender där jag planerat olika saker. "Okej Gud, såhär tycker jag att de sku vara bäst. Först gör jag detdär, sen detdär och det leder dit... " Och sen till slut kommer ett ynkligt "Men låt din vilja ske, inte din". I det skedet blir väl detdär sista tillägget bara ord. En farisébön.
  Visst, Guds ord låter oss få veta att då vi ber ska vi komma inför honom med våra önsknigar:

Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. (Fil 4:6)

Det Guds ord också låter oss få veta är att Han vill ha hängivna hjärtan, tjänare som underkastar sig Hans vilja och är villiga att gå i Mästarens fotspår. Ett "Låt Din vilja ske" som kommer från hjärtat. Även om det skulle innebära att flytta till ett annat land. Byta jobb. Bryta en relation som känns viktig. Sluta med en hobby, sluta skvallra, sluta klaga - eller sluta göra upp planer.

  Jag märker hur Gud igen har lett mig in i en situation där jag än en gång tvingas leva i en sorts ovisshet. Jag vet inte hur lång min tjänstetid i militären blir, och kan egentligen inte göra så mycket för att påverka saken. Jag kollar nästan varje dag på flygbiljetter men vet först om några veckor när jag kan flyga iväg till Kenya dit mitt hjärta längtar. JAG VET INTE. Det känns frustrerande, men samtidigt hör jag Guds röst i bakgrunden...

"Mitt barn, du är alltid hos mig. Gör dig inga bekymmer, utan låt mig helt och fullt bära dig. Jag ger dig en framtid och ett hopp. Jag ser längre än du gör, och jag vet vad du behöver. Jag är din försörjare. Jag är Herren din Gud, och jag lämnar dig aldrig."

  Vad skönt det egentligen är att ge upp. Sluta fundera, planera och oroa sig. Stänga ut alla tankar som snurrar omkring i huvudet, stänga öronen för allt annat än min himmelske Faders varma röst som försäkrar mig om att "för den som tror samverkar allt till det bästa". Han har en plan för varje dag. Eftersom Han skapat hela universum så kan jag säkert lita på att Han fixar också mitt liv?

  Slutligen kanske jag vågar be en farlig bön... "Herre, låt Din vilja vara också min vilja".

  Och så är jag plötsligt igen mitt i förändringens ström. Han gör något nytt.

 

A moment of peace

Huh. Måste medge att jag inte tänkt att militären skulle vara såhär tufft. Uthålligheten och humöret prövas när samma tält ska resas otaliga gånger bara för att någon säger så, även om det blir så gott som perfekt redan första gången, även mera efter en sömnlös natt i samma tält, när följande dag består av muskeltest och ett ändlöst springande o skjutande mot en osynlig fiende osv... Efter några sådana dagar är det otroligt skönt att lyssna på lovsång, läsa Bibeln o bara stänga ut allt annat. Det är som att komma till kraftkällan igen, som att sätta in laddaren i kontakten. Tänker på psalmen "En liten stund med Jesus" - kan man säga det bättre?

Jag är inte perfekt, mina krafter är inte oändliga och mitt humör inte alltid det bästa. Ekvationen innehåller ändå en variabel som ändrar på ALLT. Det är inte en okänd variabel X. Det är Jesus.

Han ger mig tålamod - Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet... (Gal 5:22)

Han ger mig en evig glädje - 

Du lär mig livets väg. Inför ditt ansikte mättas jag av glädje, av ljuvlighet på din högra sida för evigt. (Ps 16:11)

Han ger mig kraften - Men de som hoppas på HERREN får ny kraft, de lyfter med vingar som örnar. De skyndar i väg utan att mattas, de färdas framåt utan att bli trötta. (Jes 40:31)

Han godkänner mig och älskar mig som jag är - Se, vilken kärlek Fadern har skänkt oss: att vi får kallas Guds barn, och det är vi också.(1 Joh 3:1)

Han vänder allt till det bästa - Vi vet att för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa, för dem som är kallade efter hans beslut. (Rom 8:28)

Vad skulle jag göra utan Jesus? Att ens tänka sig ett liv utan honom känns jobbigt. Tillsammans med honom blir visserligen inte livet en dans på rosor - men även om livet är en enda lång taggtråd så får jag dansa på den tillsammans med Herren. Konungen.

Mitt hopp

De första dagarna i milin är över, äntligen en ordentlig stund kvällsledigt. Det har varit tuffa dagar, faktiskt tuffare än jag tänkt mig. Kände en kille som skulle hit, men vi blev placerade i olika kompanier så jag kände (känner) ingen av de jag fick dela rum och byggnad med. Tyvärr tycks vi inte ha mycket gemensamt, de flesta meningarna börjas och slutas med svordomar och handlar för det mesta om alkohol. Känslan då man inte riktit passar in... Samtidigt tror jag att det inte är ett sammanträffande att jag bor med just dessa killar, utan jag tror att Gud har en plan också för dem och jag vill göra mitt bästa för att vara en del av den planen!
  Nästa onsdag börjar en bibelgrupp tillsammans med militärdiakonen, ska bli intressant och hoppas verkligen att det blir en fin gemenskap. Problemet är kanske att jag har så höga förväntningar efter att ha fått träffas med martsat så länge, och uppleva något alldeles speciellt. Saknar den gemenskapen.
 Det känns viktigt för mig att just nu påminna mig själv om VEM JAG ÄR och varifrån MITT HOPP kommer. När allt jag gör måste följa samma regler som för alla andra och jag måste fåga om lov för att gå på toaletten eller skrapa mig när myggbetten kliar - då måste jag veta vem jag är, och inte bli helt vilsen av alla kommandon.

  Jag är värdefull, älskad, Gud har en plan för mig och Han har kallat mig. Han älskar mig. Jag är trots allt en syndare som behöver ny nåd varje dag - och det får jag, för Gud är trofast och Han lämnar mig ALDRIG.

Var glada i hoppet, tåliga i lidandet, uthålliga i bönen.

(Rom 12:12)

Jag väljer att tro, och jag väljer att göra det som står i bilbelordet ovan. Jag väljer det i kraft av tron, och jag väljer det även om det inte känns bra och roligt. Även när klockan är 5:45 och väckningen kommer.
Jesus är mitt hopp, min frälsare, min återlösare, mitt skydd - och jag får "leva gömd i Kristus" (Kol 3:3). Jag får fly in i Honom och lita på att Han bär, Han har sett varje dag som ligger framför mig och Han vet vad jag behöver för att orka vidare, för att växa i Honom. Han är verkligen min försörjare. Min Pappa.

  Tror nog det blir Kokkola nästa helg då det blir permission, saknar mina vänner så mycket. Tacksam för att jag har en sån fin gemenskap att komma hem till! Nu blir det snart kvällsmål på statens bekostnad, och jag tar med mig orden "leva gömd i Kristus". Jag tror jag kan behöva tala dem över mig själv ett antal gånger under de kommande månaderna. Gör det du också!

När nästa steg är steget ut på svag is

Så mycket på gång just nu... Borde sova egentligen, ska på styrelsemöte till Vasa imorgon så borde vara pigg då. Kommer inte att hända med denhär farten. Har just haft besök av en del av "folket", och insåg att det var en av de sista gångerna. Konstaterar det om det mesta som händer, och gör det kanske lite väl dramatiskt. Men i varje fall.
 Om lite på en vecka bär det av till Keuruu. God have mercy, hoppas och ber att det blir bara ett halvår i militären. Vill vidare. Vill till Kenya efter det - eller det tror jag i allafall. Jag vet att jag vill bort, och undrar ibland om det verkligen är Guds vilja att jag åker till Afrika strax efter militären. Och visst, det är inte alls säkert ännu, men ibland känns det som det enda rätta att göra. En känsla jag tycker jag känner igen från förr. En känsla som det är bäst att lyda, för då följer ett äventyr jag inte vill missa!
 Så om allt går som jag önskar (men Gud låt din vilja ske...) så blir det mili, sen Kenya och kanske till Australien o hälsa på syster med familj på "hemvägen". Efter det hoppas jag att jag är färdig för att börja studera, vad det nu än blir, får svaren från skolorna den 17.7. Dessutom kommer jag att vara åtminstone en del av permissionerna  på Vilppulan Evankelistakoti o hjälpa till med vad jag kan, så det blir inte mycket Karleby efter den 9.7 tror jag... Skrämmande, skönt, ovisst, spännande - så mycket på en gång. Känns som att jag verkligen inte är färdig att lämna allt, men samtidigt vet jag att jag aldrig kommer att bli det. Mina vänner, min familj, församlingen, FBK, mitt hem. Det skulle vara så enkelt att bara lämna här. Men jag vet att det inte är Guds plan för mig. Jag vet att Han planerat något annorlunda. Något otroligt fint, något spännande och enastående, och Han kommer att leda mig. Han är min trygghet. Han är min försörjare. Han är min sköld och mitt skydd. Han är min rådgivare, min fridsfurste, min frälsare. Han är min Gud. Han är min pappa.
 En vecka kvar alltså. Blir en massa koppar kaffe i form av goodbyes, en massa "sista gången jag gör detta med dessa människor"-tankar. Så overkligt att det verkligen händer. Ingenting är förstås slutligt, vem vet hur saker och planer ändras, och vem vet om vi alla flyttar tillbaka till Karleby om typ 10 år. Men ändå. Dethär är slutet på ett kapitel. Och början på ett nytt.

Och HERREN skall alltid leda dig; han skall mätta dig mitt i ödemarken och ge styrka åt benen i din kropp. Du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång, vars vatten aldrig tryter.

- Jesaja 58:11

Walk by faith and not by sight

Dödläget på bloggen har berott på en absolut tidsbrist. Inträdesprov, jobb, förberedelser inför studentfesten o lite till inträdesprov o lite till jobb har gjort sitt. Imorgon blir det de sista intervjuerna för psykologin, och samtidigt de sista testen överlag. Efter det kan jag inte mera göra något för att styra eller ställa, utan litar på att Herren kommer att öppna den dörr som ska öppnas också vad som gäller studieplats.
 Känns som att verkligen ALLT ändras just nu. Gud är den samme förstås, tack och lov för det!! Kompisgänget, skolan, vardagen - allt annat ändras. Samtidigt som jag inte alls är färdig att gå vidare, utan bara vill stanna kvar en stund, så vet jag ändå att det är dags att ta nästa steg. Göra det jag blivit kallad att göra. Det känns bara så tryggt i Kokkola med alla man känner, församlingen, FBK och det vanliga mönstret. Kanske det just är därför jag måste vidare. Det skulle vara FÖR bekvämt att stanna här nu. Och visst, studietiden blir säkert en alldeles speciellt fin tid. Lite tveksam hur det kommer att bli i militären, men å andra sidan kan det bli en välbehövlig paus i allt det hektiska!
  Konstigt att befinna sig i en situation då så många dörrar plötsligt finns runtomkring mig. Är så van att gå i en "tunnel", man går med massan och behöver inte göra så stora val själv. De senaste 12 åren i skolan har inte inneburit så väldigt stora valmöjligheter, medan jag nu plötsligt har hela livet framför mig (känns det som i allafall) och borde veta vad jag ska göra. Härligt att bli påmind om Jesu ord: "Jag är vägen, sanningen och livet". Han inte bara visar vägen. Han ÄR vägen. Han öppnar de dörrar som ska öppnas och stänger de jag inte ska gå igenom. Han är min trygghet. Min försörjare. Mitt allt.
  För några veckor sedan besökte jag ett evangelisthem i Vilppula, och fick uppleva Herrens närvaro på ett alldeles speciellt sätt. Blev styrkt, uppbyggd och välsignad - och väldigt många gånger blev jag tillsagd att inte glömma min kallelse. Jag vet att Herrens plan för mitt liv är något unikt, och säkerligen inte något helt vanligt liv ur världens synvinkel. Jag vill göra det Han kallar mig till. Om det är i Kenya, om det är i Finland, om det är vilohemmet jag drömmer om eller missionstjänst, jobb som psykolog eller brandbefäl, som evangelist eller själavårdare, om det är en kallelse till att leva ensam eller om jag blir välsignad med familj (det sista tar sjukt att säga) - må Guds vilja ske. Det är alltid det bästa. Och vad annat är av betydelse? Han ser mina drömmar. Han ser mitt hjärta. Han ser vad som gör mig lycklig. Han ser att jag vill göra det som gör Honom lycklig. Därför tänker jag välja att vandra i tro. Jag ser inte varje steg, men så länge jag är på Hans väg kan jag lita på att Han leder mig rätt. Han gör mina steg fasta. Min Pappa. Min Gud.

Ångest och annat trevligt

Ångest är enligt psykologins definitioner en rädsla som vi inte nödvändigtvis mera kan definiera orsaken till. Det är som känslan av att nånting hemskt händer, utan att man riktigt vet vad som är så hemskt. Det kan bara kännas som en "mörk klump".
 De flesta av oss (läs: alla) hamnar i ångest nångong under vår livsvandring. Sjukdom, problem i relationerna, stress eller ekonomiska bekymmer kan orsaka det - bland många andra orsaker. Det kanske känns som att grunden som vi litat på mittiallt rasar samman, som om mattan skulle dras undan fötterna. Vi vacklar och faller, hittar inget fotfäste. Psykologin försöker hjälpa människor i en sådan situation genom att behandla ångesten med terapi och kanske medicin, man pratar om det som är jobbigt och så småningom mister sakerna sin kraft. Men det som psykologin inte kan hjälpa med är den fasta grunder för våra liv. En grund som ALDRIG vacklar. En grund som inte är en teori, en grund som inte är beroende på definition. Klippan.
 Gud har skapat himmel och jord, och har har vävt ihop var och en av oss. Det är en underbar sanning. Han känner mig och Dig bättre än vi själva någonsin kommer att göra. Så om du känner dig ångestfylld, deprimerad eller sorgsen så vet Gud hur du känner dig. Du kanske inte kan lägga fingret på vad som är så jobbigt - men det kan Herren som rannsakar våra hjärtan. Och Han vill också bära Dig.


"Dina ögon såg mig när jag ännu var ett outvecklat foster.
Alla mina dagar blev skrivna i din bok,
de var bestämda innan någon av dem hade kommit."  (Ps 139:16)


Dessa ord från Psaltaren har många gånger hjälpt mig. Då allt känns jobbigt så behöver jag inte börja förklara saker åt Gud - visst kan jag det, men Han var där med mig när allt hände, så Han vet. Han förstår. Istället får jag ta emot av Hans kärlek och lyfta min blick bort från omständigheterna.
 Det är skönt att se hur exakt vägledning vi får i Herrens ord. När mina pengar håller på att ta slut får jag läsa Luk 12:29-34 och bli påmind om att Herren är min försörjare. När jag är sjuk kan jag läsa otaliga bibelställen som säger åt mig att jag ÄR helad genom Jesu sår, t.om. den gammaltestamentliga profetian ur Jesaja 53, som skrevs typ 700 år före Jesu födelse!! Och när jag tycker att det är jobbigt att läsa till inträdesproven och att texten är svår och innehållet ibland frustrerande onödig - då får jag påminna mig själv om att Jesus som Skapat världen tillsammans med Fadern valde att bli ett litet barn för min skull. Han valde att lära sig äta, gå och prata. Han som är Herre över allt skapat blev så liten, tog lärlingens ställe för att jag skulle få lita på att Han vet hur jag känner mig. Och när problemen blir stora med mina vänner eller familjen kan jag läsa om hur Jesus hade det - Han var minsann inte alltid godkänd av varken familj eller bland sina vänner. Han vet hur det känns, och därför förmår Han trösta mig. 
 Det är så otroligt skönt att veta att Gud alltid är med mig, och Han hör mina suckar. Han känner min ångest och är inte sen att gripa in. När jag möter jobbigheter får jag påminna mig själv om 2 Kor 4:16-18:

"Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag. Ty vår nöd, som varar ett ögonblick och väger lätt, bereder åt oss på ett oändligt rikt sätt en härlighet, som väger tungt och varar i evighet. Vi riktar inte blicken mot det synliga utan mot det osynliga. Ty det synliga är förgängligt, men det osynliga är evigt"

Herren vet var du är. Han känner dig och har t.om. räknat varje hårstrå på ditt huvud. Låt dig bli buren av Honom. Han är den sanna grunden. Han sviker dig ALDRIG.

"Ett är nödvändigt"

Ibland förvånas jag över hur mycket tid jag sätter på egentligen helt onödiga saker. Jag oroar mig för framtiden, försöker jobba för att få ihop pengar, undrar om jag kommer att vara singel för evigt, undrar hur det kommer att ordna sig med studier, hur ska det bli när jag flyttar bort från Kokkola där jag har hela mitt stödnätverk osv... Detta är säkert saker vi alla funderar på, men egentligen hör de inte till vårt arbetsområde. Det är Guds.
 Jesus säger själv "ett är nödvändigt" (Luk 10:42) när det gäller systrarna Marta och Maria. Vi minns säkert alla den historien. Den ena systern är upptagen av allt som ska göras och fixas, medan den andra bara lyssnar på vad Jesus talar. Det senare är det rätta. I Guds rike fungerar det så, torts att vi är vana vid att det är prestationerna som räknas. Det är världens tankesätt, men inte Guds.
 Vi får lämna vår framtid i Guds händer. "Var dag har nog av sin börda", vi ska inte ta ut den i förväg. Det handlar om tro - "we walk by faith and not by sight for You". Vi får lita på att Han bär ekonomin och ger oss det vi behöver (Luk 12-29-34). Han inte bara går med oss, utan Han BÄR oss. Tänk vad skönt?
 Visst, det handlar inte om att leva oförnuftigt eller slösaktigt, Gud har gett oss ett förnuft för sådant. Men vi behöver och ska inte oroa oss, vi ska inte vara herre över vårt liv - den uppgiften tillhör en annan. Det tog min länge att inse detta. Det krävde en sjukskrivning. Och en till. Och en till. Och en till. Från december till maj. Visst fanns det en massa andra saker som bidrog, men en var just mina försök att bära allt, att ha kontroll över allt och orka med allt. Not my job. Not possible. "Som din dag, så skall din kraft ock vara" sjunger vi, men det betyder inte att vi får kraft att utföra allt vi vill, utan allt det Gud vill. Vi ska gå i Hans förberedda gärningar.

  Ibland är det bara så skönt att konstatera att oavsett vad jag gör eller vad jag inte gör så ändrar det inte på det mest väsentliga: frälsningen i Jesus Kristus. För en stund kan jag bara "lay back" och tänka att jag inte behöver lyfta ett finger. Jag får bli stilla och inse att Han är Gud (Ps 46:11).

  Men bara en stund. För sen finns det igen en massa att göra...

Motgång

Ordet motgång väcker säkert starka känslor hos så gott som alla av oss. Starka, negativa känslor. Vi kanske minns något som hände för en tid sedan, sjukdom, förluster, nederlag och jobbigheter av olika slag. Eller så tänker vi på vårt liv just nu. Oavsett vad du tänker på så tror jag att du har nytta av att tänka på hur du handlar när du möter motgång. Det vet jag i allafall att jag har.
 Hela processen av att möta och behandla motgångar kan delas in i tre faser, och det är mest ändamålsenligt att göra så också nu.



Fas 1. Du möter motgång av något slag

Den vanligaste frågan vi ställer oss då vi möter motgång är "Varför?". Det är en helt tillåten, men egentligen irrelevant fråga. Gud låter oss möta något tungt och kan vända det till välsignelse, men om han svarade på frågan "varför?" så skulle allt vara förgäves. Om vi visste varför vi möter det tunga skulle vi aldrig lära oss något av det.

Jag danar ljuset och skapar mörkret,
jag ger lycka och skapar olycka. Jag, HERREN, gör allt detta.        

(Jes 45:7)

På basen av Guds ord vet vi att Gud också kan låta oss gå genom sånt som vi inte tycker att är roligt, för Han vet att det tjänar till vårt bästa. Herren tuktar den Han har kär, och vi skall böja oss i ödmjukhet under Hans tuktande hand. Det är ändå viktigt att i detta skede kunna skilja på hurdan motgång vi möter - är det Herrens tuktan eller är det den ondes fösök att göra oss modfällda? Ifall det är av det senare slaget så får vi bryta makten av attacken i namn.
  I Matt 8:23 -> kan vi läsa om Jesus och lärjungarna i båten. När stormen kom väcker lärjungarna Jesus och berättar åt Honom hur de känner sig. Det ska vi också göra!

 

Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. Då skall Guds frid, som övergår allt förstånd, bevara era hjärtan och era tankar i Kristus Jesus. (Filipperbrevet 4:6-7)

Fas 2. Mitt i stormen

När du är mitt lidandet och motgången är det vissa saker som är bra att minnas förutom det vi har med oss från fas 1. Fasta, bön, bibelläsning och brödra-/systragemenskap är viktigt. Vi skall inte fokusera alltför mycket på det jobbiga utan lyfta blicken upp till korset. Låt motgången driva dig närmare Herren. Ps 139 är en bra "utgångspunkt", i den psalmen får vi förankra vår självuppfattning, och där kan vi hämta trygghet då allt känns ovisst.

Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare, som i stället för den glädje som låg framför honom utstod korsets lidande utan att bry sig om skammen och som nu sitter på högra sidan om Guds tron. Tänk på honom som måste uthärda sådan fiendskap från syndare, annars tröttnar ni och tappar modet. 

(Hebr 12:2-3) 

     

 

Vi har också nytta av att se på hur Jesus agerade då Han mötte motgång. Vissa evangelister menar att man i varje situation skall ropa Halleluja. Jag tänker annorlunda. Om din lovprisning inte kommer från hjärtat så är det väl meningslöst att lovprisa? Då tror jag att det är bättre att sucka till Gud. Då är du ärlig med Honom, och ger Honom fria händer att arbeta i och med dig. Vad gjorde Jesus i Getsemane då Han kom i svår ångest? Steg han upp och sjöng glädjepsalmer? Nej. Han grät. Det får du också göra om det känns så. Allt har sin tid.

 

Fas 3. Då motgången lättar

 

Ta tid för att behandla det som har hänt. Vad har Gud eventuellt velat säga genom detta? Be om vägledning, att Gud får lyfta upp det som du bör se. Allt enligt Hans tidtabell. Minns att vi inte alltid får svar på våra frågor på denhär sidan av evigheten. Vår uppgift är att älska Honom no matter what. När vi låter Herren vägleda oss genom tåredalen vänds även det värsta till välsignelse.

 

”Se, det som var så bittert för mig blev till nytta” (Jesaja 38:17)