Jag hade litat på mina nycklar. Jag hade litat på att de öppnar de dörrar de ska öppna, och inte ens tänkt tanken att de kan gå av. Speciellt inte den tjocka Abloy-nyckeln till trapphuset. När missödet ändå inträffade började jag fundera på detta med nycklar, och kom fram till att det finns bara en nyckel som inte kan gå av. Det är nyckeln till den dörr som man inte kan vrida upp, som man inte kan storma igenom, och som ingen låssmed kan göra något åt - den öppnas inte ens med ett "Sesam, öppna dig!". Däremot öppnas den för ett namn som för människorna är oansenligt. Den dörren kan man öppna endast med en nyckel som inte såg (och kanske inte ännu heller ser ut) att vara nånting stort. Den nyckeln har formet av ett kors. Nyckelordet som får dörren att öppna sig är Jesus. Inte som ett magiskt ord, utan som ett hjärtats bekännelse.
Vilken nyckel litar du på? Vilka nycklar använder du här i världen för att öppna dörrar? Talar alltså inte om vanliga husdörrar nu... Om du vill komma in i ett gäng, så vilka nycklar använder du? Drar du nytta av att bli lik gruppmedlemmarna, tala lika som dem, skvallra, överdriva? Det gör jag ibland. Men även här borde vi använda Jesus-nyckeln. WWJD. Guds ord lovar att Han öppnar de dörrar som ska öppnas och stänger de dörrar vi inte ska gå igenom. Men litar vi på den nyckeln? Eller försöker vi i egen kraft vrida upp de dörrar som vi så gärna skulle se att öppnas för oss?
Jesus har nycklarna till evigheten. Har har livets nycklar. Att älska honom och leva tillsammans med honom är spännande, för man vet aldrig vilken dörr han öppnar - eller stänger. Samtidigt är det så otroligt tryggt. Jag behöver inte oroa mig för att hans nycklar går av. De rostar inte och skråmas inte. De förblir i evighet.
