Höstregn

Sitter i tåget på väg mot Åbo som bäst., ska skriva in mig vid ÅA idag. Fortsätter sedan rakt till Keuru så det blir många timmar på tåg, men det är riktigt skönt att få ha tid bara för mig själv just nu. Precis vad jag behöver.
 De senaste veckorna har varit väldigt tunga. Hela förra veckan var vi på läger ute i skogen, och när man inte får speciellt mycket sömn händer det lätt att man börjar grubbla alldeles för mycket på olika saker och gör dem större än de verkligen är. Det är så många bollar i luften just nu så att jag inte riktigt vet hur jag ska få någon ordning på dem - tills jag kommer fram till att det inte över huvudtaget är min uppgift att få någon ordning på dem. Det är Guds arbetsområde. I varje fall tänker jag av och an på Kenya, hur biljetterna ska fixas, hur ska det bli med malariamedicinerna och vaccinerna, visumen, när kan jag åka, när ska jag tömma lägenheten, hur lång blir min tjänstgöringstid i militären, när ska jag börja studera, vad händer om... Och så får man migrän. Snart börjar väl ändå frågetecknen bli utropstecken. Imorgon borde jag få veta hur lång min tid i militären blir, så efter det kan jag börja boka biljetter o fixa det praktiska. 
 Det känns som att jag borde ta en vecka ledigt från ALLT o bara vara inför Herrens ansikte, ta emot av Hans kraft, kärlek o helande. Tyvärr får det bli tills militären är över, för tillsvidare blir det inga längre ledigheter... Hösten är bara på något sätt alltid en lite tung och vemodig tid. Jag blir påmind om hösten för några år sedan då allt rasade samman och jag bara föll i mörkret. Samtidigt vet jag att jag istället kan fokusera på ljuset som räddade mig och som lyser inom mig - det ljus som inget mörker kan täcka. Jag har också upplevt att Herren i år vill ta kraften av dessa gamla minnen som en del av allt det Han gör i mig just nu. Det är märkligt hur man tror att man blivit helt helad på något område i livet tills Gud visar hur mycket skräp o hur många sår som ännu finns kvar... Men det får mig att hållas ödmjuk. "Min nåd är dig nog, ty kraften fullkomnas i svaghet."
 Hälsan har inte riktigt varit den bästa under hösten heller, än en gång. Blodvärdena stämmer inte, jag har svimmat flera gånger och haft mera migrän än under hela fjolåret. Att hela tiden vara under fysisk, psykisk och framförallt andlig press gör att jag blir väldigt trött, och när nätterna blir korta tycker väl kroppen att det blir för mycket. Får påminna mig själv om att jag får vila i den Allsmäktiges trygga händer, och Han är den som helar mig - på alla plan. Han känner mig bättre än jag själv gör, Han vet vad jag behöver, Han ser min morgondag och Han har omsorg om mig. Han BÄR mig. I Honom har jag allt jag behöver. 

HERREN skall öppna för dig sitt rika förrådshus, himlen, för att ge regn i rätt tid åt ditt land och välsigna alla dina händers verk.
 (5 Mos 28:12)

Din vilja, inte min.

Jag är en människa som så gott som alltid går omkring och planerar, funderar och lever någonstans i framtiden. Jag skulle säkert få abstinenssymptom av att vara utan min kalender... I varje fall tror jag att vi alla gör oss skyldiga till detta i större eller mindre omfattning. Vi har väl alla åtminstone en ungefärlig plan över hur vi vill att vårt liv ska se ut, vi har planerat arbetsveckan och semestern som infaller om någon månad. Det är visserligen helt okej, psykiskt sätt är det väldigt tungt att leva i ovisshet. Vi får ändå inte låta det gå för långt. Vi löper då risk för att stänga ut Gud ur bilden, vi kan begränsa Hans möjligheter att verka i våra liv om vi strävar efter full kontroll. Det är dessutom inte bara dåligt - det är en allvarlig synd. Precis densamma som Adam och Eva föll för - han ville bli som Gud. Snacka om arvsynd...

 Jag kommer väldigt ofta inför Gud med en lång lista, en sorts mental kalender där jag planerat olika saker. "Okej Gud, såhär tycker jag att de sku vara bäst. Först gör jag detdär, sen detdär och det leder dit... " Och sen till slut kommer ett ynkligt "Men låt din vilja ske, inte din". I det skedet blir väl detdär sista tillägget bara ord. En farisébön.
  Visst, Guds ord låter oss få veta att då vi ber ska vi komma inför honom med våra önsknigar:

Gör er inga bekymmer för något utan låt Gud i allt få veta era önskningar genom åkallan och bön med tacksägelse. (Fil 4:6)

Det Guds ord också låter oss få veta är att Han vill ha hängivna hjärtan, tjänare som underkastar sig Hans vilja och är villiga att gå i Mästarens fotspår. Ett "Låt Din vilja ske" som kommer från hjärtat. Även om det skulle innebära att flytta till ett annat land. Byta jobb. Bryta en relation som känns viktig. Sluta med en hobby, sluta skvallra, sluta klaga - eller sluta göra upp planer.

  Jag märker hur Gud igen har lett mig in i en situation där jag än en gång tvingas leva i en sorts ovisshet. Jag vet inte hur lång min tjänstetid i militären blir, och kan egentligen inte göra så mycket för att påverka saken. Jag kollar nästan varje dag på flygbiljetter men vet först om några veckor när jag kan flyga iväg till Kenya dit mitt hjärta längtar. JAG VET INTE. Det känns frustrerande, men samtidigt hör jag Guds röst i bakgrunden...

"Mitt barn, du är alltid hos mig. Gör dig inga bekymmer, utan låt mig helt och fullt bära dig. Jag ger dig en framtid och ett hopp. Jag ser längre än du gör, och jag vet vad du behöver. Jag är din försörjare. Jag är Herren din Gud, och jag lämnar dig aldrig."

  Vad skönt det egentligen är att ge upp. Sluta fundera, planera och oroa sig. Stänga ut alla tankar som snurrar omkring i huvudet, stänga öronen för allt annat än min himmelske Faders varma röst som försäkrar mig om att "för den som tror samverkar allt till det bästa". Han har en plan för varje dag. Eftersom Han skapat hela universum så kan jag säkert lita på att Han fixar också mitt liv?

  Slutligen kanske jag vågar be en farlig bön... "Herre, låt Din vilja vara också min vilja".

  Och så är jag plötsligt igen mitt i förändringens ström. Han gör något nytt.