A full stop and a new beginning

In just a few days this calendar year is ending, and we enter something the world has never seen before. The year of 2014. The fact that we are coming to an end of something gives us all an excellent chance for some evaluation. It would be good for all of us to sit down for a while, look back and think about the year that has passed. 

What was good about 2013? Did I accomplish the goals I had set up? It’s always good to think in categories, so you might want to ask yourself for example how you’re relationships are doing. Have you spent enough time with your family? Yet, as a disciple of Christ, the most important thing for you to evaluate is your relationship with God. Where were you with God in January, and where are you now? The grace of God is there for us to keep growing in our faith, to keep maturing, developing and learning more about Him in us and us in Him. What about your prayer life? How much did you speak to God in 2013? What about fasting, what about tithing? 

    If we never sit down to evaluate ourselves and our lives, we may never realize the things that have gone wrong, and then were going to be stuck with the same problems year after year. That is why the end of this year provides a great chance to look at what has been, and see if something should be done in order to experience God in a bigger way in 2014.

  Your 2013 may have been tough. Then take some time to pray for 2014, prophesy over the new year, and trust that God is going to bring about a great change in your life in the year to come! Never cease to praise God, no matter the circumstances - Hab 3:17-18. Or maybe 2013 was the most fabulous, mind-blowing, extravagantly blessed year ever! Then you should rejoice over it, be thankful and trust that God is the same yesterday, today and forevermore (Heb 13:8). Next year is going to be at least as good!

  Maybe 2013 was like a ride in a roller coaster. Maybe it went up and down, and maybe you kept falling into sin, falling short of God’s plans? Then it’s good for you to know that God’s grace is sufficient. Let the new year bring a closure to what has been. Put a full stop, refuse to let the enemy ruin another day in your life. Repent, ask God to forgive you, and then trust that what God doesn’t remember you don’t need to remember. Yes, you should carry with you the lessons you have learned, but leave behind the shame and the guilt. Christ carried that for you. 

  The year of 2013 was by far the best year in my whole life. It was tough – I left my friends and family in Finland in February. On the other hand God blessed me with new friends and family members. It was supernatural – from February to the end of October I didn’t have any earthly assurance for my income, but God provided for all my needs. Furthermore, this has been my first medicine-free year. No pills at all. That required God in a big way, people. I used to be a person who would eat pills like others eat bread: for migraine, problems with my heart, problems with my back, you name it… Until I decided to put an end to that and believe God for my healing. Big faith honors God, and God honors big faith. I’m healed, completely healed!! 

  During this year God has imparted something beautiful in my life. I’ve realized my calling. I’ve been to Bible College, and I’ve been dedicated to be a pastor. I am ready to enter into ministry, and eager to start the work in Finland. My nine months in Kenya changed my life, it was amazing to see God use a sinner like me. That’s grace, people. All grace.

  As I enter 2014 I am dreaming bigger than ever. I’m fed up with small dreams that don’t give God any glory. I am dreaming so big, that I could NEVER EVER accomplish these dreams in my own strength. I let God speak to me, and He supersized my dreams. I believe He turned good dreams into God-dreams. And this time I’m not only dreaming big, I’m also going to achieve those things. I’m going to dream big, pray hard and think long! Next year I’m not going to let things happen, I’m going to make them happen. The visionary becomes a missionary. To do that I am setting up goals. A goal is a dream with a deadline. If dreams are the destination, goals are the GPS that gets you there. Some people think big goals are a sign of pride, but I don’t think so. Your dreams show how much you believe God can do. How big is your God? God Himself has set the standard when He gave the Great Commission – go out into the whole world and make disciples of all nations. Quite a big goal, don’t you think?

 The Bible tells us that without a vision the people perish, and obviously even the opposite is true: with a vision, the people prosper. That’s why every once in a while I like to just soak in the presence of God, and let him show me what is on His heart. He gives me His visions. Once He does that, it’s my responsibility to work like it depends on me and pray like it depends on God. I’ve stopped praying FOR and started praying THROUGH. I’ve decided to pray through until God comes through!

  The coming year will be the first of my best years. It will be a year full of God’s blessings, but also challenges will come, and they are there to make me mature and maintain a raw dependence on God. The year of 2014 is not going to be a year of addition and subtraction; it’s going to be a year of multiplication. That is a promise God has given me. I know I’m going to see more of His goodness, more of His righteousness and more of His divine power. I’m going to see more people giving their lives to Jesus. I’m going to see signs and miracles follow me – because that is His promise. I am stepping into my promised land, and I’m taking it by surprise. I’m happy with what the Lord has done so far, and I am celebrating every victory, but contentment is not confinement. I am pressing on until I see EVERY promise of the Lord being fulfilled in my life! I am not going to be happy with average – in fact I hate average! No, I’m aiming for excellence. I know that my calling is not one of perfection but one of excellence. That’s why I know that 2014 is going to be an excellent year!

  As this year is coming to an end, I urge you to sit down. Look back for a while. What do you want to carry with you from the year that has passed? What do you absolutely want to leave behind? Celebrate the good things and throw the latter ones into the sea of grace. Then start praying for the new year. Speak over it! Prophesy! Dream big! You need to know where you want to go, and then set up goals so that you can get there. Even if you’re not a list-person, write down your goals. Why? Because the shortest pen is longer than the longest memory… 

 I want to thank Abba Father for blessing me exceedingly, abundantly more than I could ever have asked or imagined this year. God, I give you all the glory. You alone deserve the praise and the honor. I also want to thank all my brothers and sisters who have been praying for me and with me. Please keep praying. Let’s believe together that the coming year will change the course of history. Let’s believe that 2014 will be remembered both in heaven and on earth as a year when a mighty revival broke out, when a new army of the Lord was mobilized. A year that changed the nations. And as we all know, if we want to change the nations we have got to let God change our hearts first.

Something ends and something new begins. God is the beginning and the end, the Alpha and  Omega. Let Him be the Omega of 2013 and the Alpha of 2014. Wishing all of you a prosperous New Year 2014!

Showers of blessings,

Patrick

Anna Sateet!

Olen jo pitkään halunnut jakaa ajatuksia siitä, mitä Herra on sydämelleni laskenut Suomea koskien. Olen kohta ollut vuoden poissa kotoa, siitä ajasta noin yhdeksän kuukautta Keniassa, missä Jumala vaikuttaa voimakkaalla tavalla. Sain nähdä kuinka pahat henget pakenee, sairaat paranee, kuolemaa tekevät sylivauvat saavat uuden voiman ja Jumalan Henki täyttää rikkinäiset ihmiset, antaen heille uuden elämän. Näin kymmenientuhansien (!) ihmisten tulevan uskoon, jopa poppamiehien antavan elämänsä Jeesukselle. Rakkauteni Jumalaa kohtaan on kasvanut tämän seikkailun aikana, ja samalla Hän on antanut minulle uuden rakkauden omaa kansaani kohtaan. Jumala puhuu melkoisella intensiteetillä Suomesta. Hänen sydämensä lyö kovaa, ja tykytys muodostaa selvät sanat... ”Herätys, herätys, herätys...”

  Tulevien vuosien aikana Suomi tulee kokemaan suuria mullistuksia. Taloudellinen tilanne ja uusi ajattelutapa saa sekä valtion että kirkon tekemään vaikeita ratkaisuja. Kansamme johtajien joukosta paljastuu lampaiksi tekeytyneitä susia. Kirkkokansa taas jakaantuu useampaan leiriin, kynnyskysymyksinä (Raamatun auktoriteetista kumpuavat aiheet) homoliitot  ja Israel. Samalla karismaatikot ja konservatiiviset lähentyvät toisiaan, ja aivan uusia verkostoja syntyy. Se on kuitenkin vasta alkua.

   Jumala valmistelee jo nyt Hänen sotajoukkojaan. Kyseessä on uusi sukupolvi, Joosuan sukupolvi, joka häätää maasta vieraat vallat ja nostaa Herran lipun korkealle, joukko joka ylistää Jeesuksen Nimeä ja julistaa Hänen valtakuntaansa rohkeasti. Kyseessä on aivan uusi verkosto ihmisiä, kuin uusi heimo. He eivät välitä seurakuntarajoista, vaan kohtaavat Jeesuksessa. He eivät välitä kielimuureista, heidät yhdistää taivaallinen kieli. Heillä on yksi päämäärä, ja se on taivas. Heillä on yksi tehtävä, ja se on saada kaikki muut mukaan.

    Suomessa kasvaa lähivuosina varsin epävakaa ilmapiiri. Talouden heilahtelut ja eriarvoisuuden kasvaminen saavat ihmiset sekä takajaloilleen että pelokkaiksi, mutta Jumala muuttaa kaiken tämän siunaukseksi. Pelko ja epävarmuus luovat maaperän herätykselle. Sen tähden Jumala kutsuu jo nyt kylvömiehiä, ja lähettää heitä mitä ihmeellisimpiin paikkoihin saamaan kokemusta ja koulutusta. 

  Jumala on jo pitkään halunnut ravistella Suomen kansaa. Hilja Aaltonen puhui Jumalan sanoja, ja myös hän näki suuren herätyksen tulevan Suomeen. Pian. Monelle rakas evankelista Hilja siirtyi Taivaan Isän luo tänä vuonna, mutta hänen sanansa kaikuvat yhä edelleen – myös Nina Åströmin laulujen kautta. Anna Sateet, Jumala... (kuuntele laulu täältä: http://www.youtube.com/watch?v=oTChwVHLzPo)  

   Herra on halunnut käyttää monta palvelijaa ja palvelijatarta, mutta useat heistä ovat sortuneet moraalittomuuteen ja syntiin, ja siten menettääneet asemansa. Nämä tapaukset ovat entisestään kovettaneet maata. Ja kun Saul ei käyttäydy Jumala etsii Daavidin. Nyt kuitenkin jotain on tapahtumassa. Elian tavoin Hilja rukoili sadetta, ja näen pienen pilven jo muodostuneen meren ylle. Kohta sade suorastaan riepottelee Suomen maata, ja herätyksen aallot kuohuvat rantaan.

  Hyvi pian Keniaan saavuttuani Herra näytti minulle vision. Olin rukoilemassa erään kirkon kellarissa, kun yhtäkkiä kaikki ympärilläni muuttui. Löysin itseni vanhan kivikirkon sisältä, asehuoneesta. Visio sisälsi paljon yksityiskohtia, tässä yhteydessä niitä on turha käydä läpi. Tärkeää on kuitenkin se, mitä asehuoneessa tapahtui. Ennen vanhaan asehuoneessa luovutettiin aseet ennen kirkkohuoneeseen astumista, mutta tällä kertaa minulle annettiin varustus asehuoneessa. Sain miekan ja kilven – Hengen Miekan ja Uskon Kilven (Ef 6:11-18). Tämä kertoo siitä Herran työstä, joka tapahtuu jokaisen Herran soturin elämässä ennen etulinjaan astumista. Ennen Hänen varustukseen astumista emme voi seistä taistelun tullen, eikä herätys voi silloin murtautua läpi.

  Varustuksen saatuani vilkuilin ympärilleni, ja näin oikealla puolellani oven. Kurkistin sisään, ja siellä papit kaavuissaan puhuivat hiljaa keskenään. Tunnelma oli suorastaan aavemainen, jokapuolella oli pölyä ja hämähäkinseittiä. Oven lähettyvillä oli karttapallo, pölyn peittämä sekin. Pölyn alta paljastui kuitenkin viimeksi tarkasteltu maailmankolkka. Afrikka.

 Papit eivät huomanneet minua, joten astuin ulos. Minua vastapäätä oli toinen huone, ja sieltä kuului itkua ja valitusta. Ovensuussa seisoi surullisen näköinen, harmaakasvoinen lapsi, ehkä kolmevuotias. Hänen silmissään ei näkynyt lapsille kuuluvaa kiiltoa ja intoa. Kurkistin huoneen sisälle, jossa varsin rikkinäinen naishenkilö itki yksinäisyyttään. Tämän näkeminen sattui sisimpääni, joten astelin ulos. Seuraavaksi astuin kirkkohuoneeseen. Ihmiset istuivat luonnottoman hiljaa ja paikallaan, aivan kuten suolapatsaat. Ilmassa leijui jokin musta olio, kuvailisin sitä ehkä lepakon kaltaiseksi otukseksi. Astuin ulos.

  Visio sisälsi myös monia muita elementtejä, mutta nämä jo mainitut ovat tärkeimpiä tässä asiayhteydessä. Tarvitsemme ensinnäkin varustusta. Toisekseen lähetyskäsky on päässyt pölyttymään pahoin Afrikkaan lähettämiemme lähetystyöntekijöiden jälkeen, ja sekä into että palo levittää evankeliumia on sammunut. Toisessa huoneessa yksin itkevä äiti kuvastaa ryhmää, jota kirkko ei ole onnistunut auttamaan ja kohtamaan. Vaikeat elämäntilanteet ja perheen kriisit ovat saanet monet äidit polvilleen, ja myös lapset kärsivät. Se nähdään oman sukupolveni edustajista.

   En tiedä uskallanko edes kertoa mitä Herra kertoi minulle kirkkosalissa näkemistäni suolapatsaista ja ilmassa leijuvasta ”lepakosta”. Tehköön kukin omat päätelmänsä Hengen johdattamina.

 Tämä visio oli ensimmäinen Suomea koskeva visio jonka Herra näytti minulle – mutta ei viimeinen. Minulla on jo kirja täynnä Herran sanoja, kuvia, visioita ja Raamatunlauseita. Tämä kirja tulee toimimaan oppaana, kun astun Herran valmistamaan tehtävään Suomessa ensi keväänä. Töitä on paljon, ja tahdon astua ”alttiuden kenkiin”.

  Ensi kesänä alkaa massiivinen evankelioimiskampanja, ”Mobilisaatio”. Se on kaksiosainen – rukousta ja työtä. Rukousillat ja –viikot kulkevat nimellä ”Rukousmyrsky – Bönestorm” ja varsinainen evankelioiminen tapahtuu ”Mobilisaatioiltojen” kautta. Kirkoistamme löytyy kyllä väkeä, mutta heidät täytyy varustaa ja mobilisoida. Olennaisena osana tätä kampanjaa on myös Mobilisaatioviikonloppu, nuorten viikonloppu joka järjestetään Vilppulan Evankelistakodilla 4-6.7.2014. Sen lisäksi kohdekaupunkeina ovat ensi vaiheessa Kokkola, Tampere, Pirkkala, Kuopio, Jyväskylä ja Utsjoki. Syytä en tiedä, mutta nämä kyseiset paikat Herra näytti kartalta. Jos olet kyseisiltä paikkakunnilta, niin otahan mielellään yhteyttä osoitteeseen patrick.tiainen@hotmail.com. 

  Osana Rukousmyrskyä Suomeen nostetaan myös rukousverkosto Suomen rajoille. Kyseessä on Jumalalta tullut käsky, varsin vanha profetia josta Jumala on muistuttanut jo monta palvelijaa alkuperäisen tehtävänannon jälkeen. Nämä esirukoilijat toimivat ”rukousvahteina”, vartijoina (kts. Hes 3:17).

  Töitä siis riittää, ja myös SINUA tarvitaan. Rukous ja työ kulkevat aina käsi kädessä, mutta tässä vaiheessa meidän on kaikkien pudottava polvillemme, ja Elian tavoin luottaa Jumalan lupaukseen sateesta, odottaen katsoa meren ylle. Ensimmäiset sadepilvet näkyvät jo. Kuuletko tuulen voimistuvan? Uudelleen ja uudelleen Herra johdattaa minut saman Raamatunkohdan ääreen – 2 Aikakirja 7:14. Meidän täytyy nöyrtyä ja rukoilla, nöyrtyä ja rukoilla ja yhä nöyrtyä ja rukoilla! Kansamme synnit ovat suuret, mutta Karitsan  veressä ne on kaikki pesty pois. Me, Jumalan lapset, kannamme vastuuta Suomesta. Loppupeleissä vastuu ei ole hallituksella, ei eduskunnalla. Se on meillä. Pyytäkäämme siis sadetta!

  Suomi tarvitsee Jeesusta. Kansalliset haavamme ja arpemme tarvitsevat Karitsan verta parantuakseen, ja vain tuo sama Karitsan veri voi puhdistaa maamme sen synneistä. Jeesuksen veri. Raamatun pyhä auktoriteetti. Rukouksen voima, rukoileva kansa, kahleita katkova, profeetallinen ylistys. Herätys tulee. Ole osana sitä.

"Se hur de älskar varandra!"

Av någon anledning har jag en tendens att lova alltför stora saker. Oavsett om det handlar om  skoluppgifter, sköta om någons hund eller hälsa på gamla damer på sjukhuset så är jag bland de första att räcka upp handen och lova arbetsinsatser till höger och vänster. Detta beror på mitt ohälsosamma behov att behaga människor, något som får bli ett blogginlägg i sig, men detta behövs för att förstå bakgrunden. En av de gånger jag lovade göra och hinna med alltför mycket var våren 2012 då jag blev student. 

  Av någon anledning har jag aldrig tyckt om gräddtårtor. Kalla mig tönt, men jag bara gillar inte dedär jordgubbstårtorna som finns på varje dopfest, konfirmation, vigsel och begravning. Därför bestämde jag att det på min studentfest inte ska finnas en enda köpt tårta! Jag borde kanske ha spenderat lite mera tid i Jakobs brev och läsa om hur vi ska tygla tungan. Eller så borde jag bara ha tänkt efter lite noggrannare.

  

  Våren närmade sig, och min kära lilla mamma började kallsvettas.

”Patrick, ska vi nog verkligen baka allt själv?”

Bra fråga. Jag hade inte räknat med att jag skulle jobba, läsa till inträdesprov och hålla på med en massa andra aktiviteter, och ändå baka till en fest dit jag väntade 200 gäster. Så det blev lite bråttom. Jag lovade mamma att jag tar hand om allting själv, så i slutet av maj började jag stormbaka, om man nu kan säga så. I allafall såg mitt kök ut som efter en storm. Jag bakade och förberedde kakor av alla de slag, och körde dem till en frys jag fick låna vid FBK. Ändå var det inte tillräckligt.

  Så jag bad. Herre ge mig kakor. Kanske en lite märklig bön, men en bra sådan! Den var full av tro, och dessutom konkret. Och Herre förbarma Dig, kakor kom! Plötsligt började folk kontakta mig, både från öster och väster! 

”Jag upplevde bara att jag skulle fråga om du behöver hjälp med bakandet?

”Jag kan baka 200 småbröd”

”Ja, härifrån kommer smörgåstårtor”

”Jag fixar gärna laxsmörgåsar”

 Dagen kom då jag fick sätta på mig den välförtjänta vita hatten. Jag hade reseverat lägercentret Soldatskär, för jag förväntade mig mycket folk. Mamma kallsvettades fortfarande, för hon visste inte hur många som skulle komma, och hur mycket bakverk vi hade. När vi kom till Soldatskär på morgonen för att duka klart började folk strömma in med kakor. Mamma kände ingen av dem, och stod där med öppen mun. De bar in småbröd, lyxbitar, rulltårtor, laxsmörgåsar – you name it. Och jag sken som en sol och tackade Gud för det jag kallar kakmiraklet! Jag hade aldrig haft varken råd eller tid att baka så mycket. Det blev en fin dag, och så många gäster att vi inte behövde oroa oss över rester. Tack gode Gud!

 Detta är ett bra exempel på den broderliga kärlek vi kristna är kallade till att visa varann. När någon behöver hjälp, då borde vi inte vara sena att hjälpa där vi kan.

   Lite tidigare samma år råkade jag ut för något mystiskt. Efter att jag gett mig ut för att jogga en smällkall vinterkväll blev jag hittad medvetslös i en snödriva, och fick spendera en vecka på sjukhus med oförklarliga blodvärden och annat mystiskt. Det var precis före studentskrivningarna. Vilken tajming...

  Jag behövde vänner mer än nånsin, och jag är så tacksam att de fanns till för mig då. Framförallt bad de för mig, men jag är evigt tacksam att någon också orkade komma och hälsa på mig på sjukhuset. Vidare behövde jag hjälp när jag kom hem. Jag hade körförbud och var så svag att jag knappt kunde gå 100 meter. Mina vänner körde mig till butiken, tog mig på kaffe, hindrade mig från att göra alldeles för tunga saker, kindnappade mig och tog telefonen av mig för att lindra stress – en underbar syster handlade åt mig en gång i veckan och förde en stor matkasse ända hem! Vilken kärlek! En detalj jag aldrig kommer att glömma är hur det gick till när jag fick åka hem från sjukhuset. Bröderna från min cellgrupp kom för att hämta hem mig, men de litade inte på min förmåga att gå, så de krävde att få låna en rullstol från sjukhuset. Jag glömmer aldrig det att de faktiskt hämtade hem deras trötte broder i RULLSTOL. En sådan omsorg att jag faktiskt grät en skvätt av tacksamhet när de inte såg... Dessutom en väldigt helande upplevelse för en kille som blivit mobbad, och som fortfarande ibland undrar om jag är värd dessa bröders vänskap. Tills jag kommer fram till att nej, jag är inte värd den. De(t) är nåd.

  När det blev studentskrivningar ville samma trossyster som handlat också fixa min matsäck. Tro det eller ej, det var nästan så att jag såg fram emot skrivningstillfällena tack vare hennes otroliga lunchboxar. Hon visste minsann var en ung man som bodde ensam kunde behöva lite hjälp! Tackar Herren för hennes tjänstvillighet.

    Dessa är alla bara korta exempel på hur vi kan finnas till för varann. En del av er läsare tycker att jag skriver för mycket om mig själv, så här kom ett inlägg där jag faktiskt inte gjorde nånting! ;) Nu vill jag dock att du funderar en stund. Finns det någon i din vänskapskrets, eller kanske bara en granne, som skulle behöva hjälp? Finns det någon annan tönt som jag, som lovat baka allt till en fest med 200 personer? Kanske någon behöver ekonomiskt stöd, eller få en hemmakväll med sin make, utan de åtta barnen? Vidare är min fråga, kan de som inte tror på Herren Jesus verkligen se på oss kristna och säga ”Se hur de älskar varandra”?... Om inte, då får du och jag ta oss själva i nacken. Brother, sister: there is work to do! 

Jesus sade: “Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.”  (Joh 13:34-35) 

        Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. (1 Joh 3:18) 

                               “Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.” (Joh 15:17)

Vår Gud är STOR och värdig att prisas!

Amy Wang föddes i en fattig kinesisk familj år 1948. Hennes föräldrar var buddhister, så hon blev från tidig ålder van vid att gå till templet för att böja knä inför statyer och bränna rökelse på olika altaren. Månadens elfte och femtonde dagar var de viktigaste dagarna när det gällde tempeltillbedjan.

  Familjen var väldigt fattig, och Amy var tvungen att börja med prostitution när hon var fjorton år. Ofta gav hennes kunder bara en kopp ris, men det var tillräckligt för Amy. Hon hade redan förlorat sitt människovärde – eller så trodde hon. När hon blev äldre behövde hon mera pengar, och hon förtjänade extra slantar av hennes kunder genom att dem alkohol, på så sätt blev männen mera givmilda. En dag kom dock chocken. Amy insåg att hon blivit gravid.

  Bedrövad över hennes livssituation rusade Amy till närmaste tempel och kastade sig ner inför buddha-statyn. Hon bad och ropade, men fick inga svar. Då tänkte hon att hon kanske måste hitta ett större tempel med en större gud, så hon tog sig till andra sidan staden där regionens största tempel var beläget. Hon böjde sig ner inför statyn och brände rökelse, men fick inga svar på sina frågor. I sin hopplösthet ropade hon ut av förtvivlan, och när hon viftade med händerna slog hon i misstag till statyn som föll ner. Amy blev skräckslagen. Hon fällde ner gud! Tyst sade hon ”Snälla, blir inte vred på mig. Och du som är gud, kan du snälla flyga upp på din pall igen”. Det var då hennes ögon öppnades. Det var då hon insåg hur korkat det hela var. Hon tittade stint på buddha-statyn som låg på golvet och sade ”Jag har fallit ner i mitt liv, och nu ber jag om din hjälp. Istället för att hjälpa mig faller du ner och vill att JAG ska lyfta upp DIG! Du är då ingen gud!”. Amy såg sig omkring, och när hon var säker på att hon var ensam rullade hon in statyn under ett bord, och rusade ut. Väl ute möttes hon av en stjärnklar himmel, och hon såg upp mot stjärnorna. ”Gud, du som skapat universum, hör min bön. Jag vet inte vem Du är, men jag behöver Dig!”.

 Några månader senare satt Amy på ett flygplan på väg mot Syd-Amerika. Hon hade skrapat ihop alla sina pengar och köpt en flygbiljett, men ingen visste att hon var havande i åttonde månaden. När planet nådde USA började Amy dock må dåligt. Om en stund spydde hon blod, och hon blev medvetslös. Planet nödlandade, och nästa gång Amy vaknade var hon omgiven av läkare och sjuksköterskor. ”Skriv under dessa papper, är du så snäll. Vi måste operera nu”, säger läkaren. 

”Vad då för papper?” frågar Amy.

 ”Bara en av er kan leva. Ni kommer inte båda att klara er, och vi måste rädda ditt liv”, svarade läkaren.

”Aldrig i livet! Jag ger inte bort min baby, och jag kommer minsann inte att ge upp livet själv!”

”Ja, det finns nog bara en person som kan hjälpa dig”, svarade läkaren med en märklig ton.

”Jamen hämta hit honom då”, tyckte Amy.

”Du behöver bara tro på honom, och så skall du leva”.

  Det var så Amy fick höra om Jesus. Av en läkare! Året var 1981. Ungefär 45 minuter efter att läkaren uttalade dessa ord fanns det en liten baby i Amys famn, och på ett mirakulöst sätt levde de båda två.

  Vad som hände därefter är en lång historia. Amy blev medborgare i USA, och idag har hon en stor kyrka där. Hon jobbar bland hemlösa och prostituerade i LA, downtown. Hennes son blev pastor och hans fru lovsångsledare. Bara Gud kan göra sånt, kära läsare. Bara Gud....

  Ganska exakt 32 år senare talar Gud starkt till Amy, och kallar henne till Sydney för att nå ut till den kinesiska befolkningen i staden. Hon bokar biljetter, men några veckor innan resan blir hon allvarligt sjuk, och hamnar in på sjukhus. Hon är mycket svag och ligger medvetslös i flera dagar. Läkarna ger hennes barn föga hopp. Så en dag kommer några medlemmar från församlingen och ber för henne, och de lägger händerna på henne. De återger att de bett ungefär såhär:

”Amy, du kan inte dö ännu! Det finns för mycket av Gudsordet i dig, Gudsordet som du måste predika! Du har ett budskap som många människor måste få höra. Stig upp!!”

I detsamma stiger Amy upp i sittande ställning, förebedjarna jublar och läkarna rusar in. Strängt försöker de få Amy att ligga ner igen. ”Jag åker hem NU”, säger Amy.

”Det gör du visst inte”, svarade läkarna. ”Du är inte alls i skick för att gå hem”.

”Jag vill hem NU. Jag måste få predika!”

”Låt läkaren göra en kontroll först.”

”Jesus har kontrollerat mig redan. Ta hit pappren så skriver jag ut mig själv.”

  Jag höll på att falla av stolen av skratt när denna runda, kinesiska kvinna delade sitt vittnesbörd i kyrkan idag. Vilken tro! Vilka vittnesbörd! Vilken stor Gud vi har! Amy, idag 65 år, kom till Sydney i fredags för att Gud kallat henne hit. Församlingen där jag är med nu samarbetar med henne, och det blev väckelsemöten på kort varning. Ett tiotal kineser har kommit till tro under de möten vi haft sen fredag, och idag predikade Amy i söndagsgudstjänsten. Guds Ande föll över oss på ett kraftigt sätt, människor föll till golvet, ett tiotal nyfrälsta fylldes av den Helige Ande och människor profeterade, skrattade och grät. Själv blev jag uppryckt i en underbar vision, och fick igen se samma, himmelska ställe som jag sett tidigare och också skrivit om. Guldtemplet, dånet av basuner, änglasång...

  De senaste veckorna har jag gått igenom en tuff andlig kamp. Främst har det varit på tankeplanet, men har även vaknat av svåra mardrömmar, haft oförklarliga motgångar och varit alldeles sjukligt trött – helt utmattad. Jag har somnat på lunchrasten med maten i hand, somnat på tåget hem efter jobbet och på andra märkliga ställen. På något sätt har jag gått i en dimma och haft svårt att inse att detta verkligen varit en KAMP, jag har varit alltför passiv och bara låtit mig kastas omkring. Men nu är det nog! Jag tillhör Jesus Kristus, och i Honom har jag vunnit över allt det onda och proklamerar full seger, frihet, glädje och ny kraft i Jesu Namn!

  Jag jobbar numera för en välgörenhetsorganisation som en metodistkyrka äger. Trots den kristna bakgrunden för arbetet är jag den enda troende där. Jag upplevde ändå att jag inte denna gång skulle predika åt arbetskompisarna, jag skulle bara älska dem och låta Jesus jobba genom mig som Han vill. En lunchrast kom genombrottet. Jag kommer inte exakt ihåg vad vi talade om, men utan att jag riktigt vet hur det hände så berättade jag att jag tror på Jesus, och att jag också är pastor. Det satte igång en märklig kedjereaktion. Plötsligt ville alla mina arbetskompisar dela sina djupaste känslor och problem. En flicka hade kvällen innan fått veta att hon inte är hennes föräldrars biologiska barn. Killen bredvid berättade hur han en gång i tiderna varit hemlös, och en annan berättade att hon var alldeles utan pengar och borde betala sin hyra samma eftermiddag.

  Det blev den längsta lunchrasten någonsin. Jag pratade med dem i flera timmar, och en del ville fortsätta med själavårdande samtal senare. Underbart!

  Trots att de senaste veckorna varit väldigt tunga så har jag ändå fått uppleva Guds godhet på så många, underbara sätt. Han ÄR densamme igår, idag och i evighet, oavsett vad vi går igenom! Det underbara är att Han alltid vet vad vi behöver och hur vi behöver bli bemötta, och Han är inte sen att möta oss just på vår nivå. Han tröstar, torkar bort tårarna, lyfter upp, ger ny kraft och blåser nya vindar i seglen! Halleluja!

   

Oavsett var du är just nu, oavsett vad du går igenom i livet, oavsett hur du känner dig så är Herren där med dig. Han vet, Han förstår. Tillsammans med honom är inget omöjligt! Lyft din blick, se upp till Jesus och allt annat mister sin kraft. Oro och rädsla försvinner, ondskan flyr och sjukdomar förtvinar. Jesus ger nytt hopp. Jesus ger liv, och liv i överflöd. Kärlek, oändlig kärlek och kraft. Ta emot det Han ger, och lita på att Herren har det sista ordet!

”Nej, över allt detta triumferar vi genom honom som har visat oss sin kärlek.” (Rom 8:37)