"Se hur de älskar varandra!"

Av någon anledning har jag en tendens att lova alltför stora saker. Oavsett om det handlar om  skoluppgifter, sköta om någons hund eller hälsa på gamla damer på sjukhuset så är jag bland de första att räcka upp handen och lova arbetsinsatser till höger och vänster. Detta beror på mitt ohälsosamma behov att behaga människor, något som får bli ett blogginlägg i sig, men detta behövs för att förstå bakgrunden. En av de gånger jag lovade göra och hinna med alltför mycket var våren 2012 då jag blev student. 

  Av någon anledning har jag aldrig tyckt om gräddtårtor. Kalla mig tönt, men jag bara gillar inte dedär jordgubbstårtorna som finns på varje dopfest, konfirmation, vigsel och begravning. Därför bestämde jag att det på min studentfest inte ska finnas en enda köpt tårta! Jag borde kanske ha spenderat lite mera tid i Jakobs brev och läsa om hur vi ska tygla tungan. Eller så borde jag bara ha tänkt efter lite noggrannare.

  

  Våren närmade sig, och min kära lilla mamma började kallsvettas.

”Patrick, ska vi nog verkligen baka allt själv?”

Bra fråga. Jag hade inte räknat med att jag skulle jobba, läsa till inträdesprov och hålla på med en massa andra aktiviteter, och ändå baka till en fest dit jag väntade 200 gäster. Så det blev lite bråttom. Jag lovade mamma att jag tar hand om allting själv, så i slutet av maj började jag stormbaka, om man nu kan säga så. I allafall såg mitt kök ut som efter en storm. Jag bakade och förberedde kakor av alla de slag, och körde dem till en frys jag fick låna vid FBK. Ändå var det inte tillräckligt.

  Så jag bad. Herre ge mig kakor. Kanske en lite märklig bön, men en bra sådan! Den var full av tro, och dessutom konkret. Och Herre förbarma Dig, kakor kom! Plötsligt började folk kontakta mig, både från öster och väster! 

”Jag upplevde bara att jag skulle fråga om du behöver hjälp med bakandet?

”Jag kan baka 200 småbröd”

”Ja, härifrån kommer smörgåstårtor”

”Jag fixar gärna laxsmörgåsar”

 Dagen kom då jag fick sätta på mig den välförtjänta vita hatten. Jag hade reseverat lägercentret Soldatskär, för jag förväntade mig mycket folk. Mamma kallsvettades fortfarande, för hon visste inte hur många som skulle komma, och hur mycket bakverk vi hade. När vi kom till Soldatskär på morgonen för att duka klart började folk strömma in med kakor. Mamma kände ingen av dem, och stod där med öppen mun. De bar in småbröd, lyxbitar, rulltårtor, laxsmörgåsar – you name it. Och jag sken som en sol och tackade Gud för det jag kallar kakmiraklet! Jag hade aldrig haft varken råd eller tid att baka så mycket. Det blev en fin dag, och så många gäster att vi inte behövde oroa oss över rester. Tack gode Gud!

 Detta är ett bra exempel på den broderliga kärlek vi kristna är kallade till att visa varann. När någon behöver hjälp, då borde vi inte vara sena att hjälpa där vi kan.

   Lite tidigare samma år råkade jag ut för något mystiskt. Efter att jag gett mig ut för att jogga en smällkall vinterkväll blev jag hittad medvetslös i en snödriva, och fick spendera en vecka på sjukhus med oförklarliga blodvärden och annat mystiskt. Det var precis före studentskrivningarna. Vilken tajming...

  Jag behövde vänner mer än nånsin, och jag är så tacksam att de fanns till för mig då. Framförallt bad de för mig, men jag är evigt tacksam att någon också orkade komma och hälsa på mig på sjukhuset. Vidare behövde jag hjälp när jag kom hem. Jag hade körförbud och var så svag att jag knappt kunde gå 100 meter. Mina vänner körde mig till butiken, tog mig på kaffe, hindrade mig från att göra alldeles för tunga saker, kindnappade mig och tog telefonen av mig för att lindra stress – en underbar syster handlade åt mig en gång i veckan och förde en stor matkasse ända hem! Vilken kärlek! En detalj jag aldrig kommer att glömma är hur det gick till när jag fick åka hem från sjukhuset. Bröderna från min cellgrupp kom för att hämta hem mig, men de litade inte på min förmåga att gå, så de krävde att få låna en rullstol från sjukhuset. Jag glömmer aldrig det att de faktiskt hämtade hem deras trötte broder i RULLSTOL. En sådan omsorg att jag faktiskt grät en skvätt av tacksamhet när de inte såg... Dessutom en väldigt helande upplevelse för en kille som blivit mobbad, och som fortfarande ibland undrar om jag är värd dessa bröders vänskap. Tills jag kommer fram till att nej, jag är inte värd den. De(t) är nåd.

  När det blev studentskrivningar ville samma trossyster som handlat också fixa min matsäck. Tro det eller ej, det var nästan så att jag såg fram emot skrivningstillfällena tack vare hennes otroliga lunchboxar. Hon visste minsann var en ung man som bodde ensam kunde behöva lite hjälp! Tackar Herren för hennes tjänstvillighet.

    Dessa är alla bara korta exempel på hur vi kan finnas till för varann. En del av er läsare tycker att jag skriver för mycket om mig själv, så här kom ett inlägg där jag faktiskt inte gjorde nånting! ;) Nu vill jag dock att du funderar en stund. Finns det någon i din vänskapskrets, eller kanske bara en granne, som skulle behöva hjälp? Finns det någon annan tönt som jag, som lovat baka allt till en fest med 200 personer? Kanske någon behöver ekonomiskt stöd, eller få en hemmakväll med sin make, utan de åtta barnen? Vidare är min fråga, kan de som inte tror på Herren Jesus verkligen se på oss kristna och säga ”Se hur de älskar varandra”?... Om inte, då får du och jag ta oss själva i nacken. Brother, sister: there is work to do! 

Jesus sade: “Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar, om ni visar varandra kärlek.”  (Joh 13:34-35) 

        Mina barn, låt oss inte älska med tomma ord utan med handling och sanning. (1 Joh 3:18) 

                               “Detta befaller jag er: att ni skall älska varandra.” (Joh 15:17)