När nästa steg är steget ut på svag is

Så mycket på gång just nu... Borde sova egentligen, ska på styrelsemöte till Vasa imorgon så borde vara pigg då. Kommer inte att hända med denhär farten. Har just haft besök av en del av "folket", och insåg att det var en av de sista gångerna. Konstaterar det om det mesta som händer, och gör det kanske lite väl dramatiskt. Men i varje fall.
 Om lite på en vecka bär det av till Keuruu. God have mercy, hoppas och ber att det blir bara ett halvår i militären. Vill vidare. Vill till Kenya efter det - eller det tror jag i allafall. Jag vet att jag vill bort, och undrar ibland om det verkligen är Guds vilja att jag åker till Afrika strax efter militären. Och visst, det är inte alls säkert ännu, men ibland känns det som det enda rätta att göra. En känsla jag tycker jag känner igen från förr. En känsla som det är bäst att lyda, för då följer ett äventyr jag inte vill missa!
 Så om allt går som jag önskar (men Gud låt din vilja ske...) så blir det mili, sen Kenya och kanske till Australien o hälsa på syster med familj på "hemvägen". Efter det hoppas jag att jag är färdig för att börja studera, vad det nu än blir, får svaren från skolorna den 17.7. Dessutom kommer jag att vara åtminstone en del av permissionerna  på Vilppulan Evankelistakoti o hjälpa till med vad jag kan, så det blir inte mycket Karleby efter den 9.7 tror jag... Skrämmande, skönt, ovisst, spännande - så mycket på en gång. Känns som att jag verkligen inte är färdig att lämna allt, men samtidigt vet jag att jag aldrig kommer att bli det. Mina vänner, min familj, församlingen, FBK, mitt hem. Det skulle vara så enkelt att bara lämna här. Men jag vet att det inte är Guds plan för mig. Jag vet att Han planerat något annorlunda. Något otroligt fint, något spännande och enastående, och Han kommer att leda mig. Han är min trygghet. Han är min försörjare. Han är min sköld och mitt skydd. Han är min rådgivare, min fridsfurste, min frälsare. Han är min Gud. Han är min pappa.
 En vecka kvar alltså. Blir en massa koppar kaffe i form av goodbyes, en massa "sista gången jag gör detta med dessa människor"-tankar. Så overkligt att det verkligen händer. Ingenting är förstås slutligt, vem vet hur saker och planer ändras, och vem vet om vi alla flyttar tillbaka till Karleby om typ 10 år. Men ändå. Dethär är slutet på ett kapitel. Och början på ett nytt.

Och HERREN skall alltid leda dig; han skall mätta dig mitt i ödemarken och ge styrka åt benen i din kropp. Du skall vara lik en vattenrik trädgård och likna ett källsprång, vars vatten aldrig tryter.

- Jesaja 58:11

Walk by faith and not by sight

Dödläget på bloggen har berott på en absolut tidsbrist. Inträdesprov, jobb, förberedelser inför studentfesten o lite till inträdesprov o lite till jobb har gjort sitt. Imorgon blir det de sista intervjuerna för psykologin, och samtidigt de sista testen överlag. Efter det kan jag inte mera göra något för att styra eller ställa, utan litar på att Herren kommer att öppna den dörr som ska öppnas också vad som gäller studieplats.
 Känns som att verkligen ALLT ändras just nu. Gud är den samme förstås, tack och lov för det!! Kompisgänget, skolan, vardagen - allt annat ändras. Samtidigt som jag inte alls är färdig att gå vidare, utan bara vill stanna kvar en stund, så vet jag ändå att det är dags att ta nästa steg. Göra det jag blivit kallad att göra. Det känns bara så tryggt i Kokkola med alla man känner, församlingen, FBK och det vanliga mönstret. Kanske det just är därför jag måste vidare. Det skulle vara FÖR bekvämt att stanna här nu. Och visst, studietiden blir säkert en alldeles speciellt fin tid. Lite tveksam hur det kommer att bli i militären, men å andra sidan kan det bli en välbehövlig paus i allt det hektiska!
  Konstigt att befinna sig i en situation då så många dörrar plötsligt finns runtomkring mig. Är så van att gå i en "tunnel", man går med massan och behöver inte göra så stora val själv. De senaste 12 åren i skolan har inte inneburit så väldigt stora valmöjligheter, medan jag nu plötsligt har hela livet framför mig (känns det som i allafall) och borde veta vad jag ska göra. Härligt att bli påmind om Jesu ord: "Jag är vägen, sanningen och livet". Han inte bara visar vägen. Han ÄR vägen. Han öppnar de dörrar som ska öppnas och stänger de jag inte ska gå igenom. Han är min trygghet. Min försörjare. Mitt allt.
  För några veckor sedan besökte jag ett evangelisthem i Vilppula, och fick uppleva Herrens närvaro på ett alldeles speciellt sätt. Blev styrkt, uppbyggd och välsignad - och väldigt många gånger blev jag tillsagd att inte glömma min kallelse. Jag vet att Herrens plan för mitt liv är något unikt, och säkerligen inte något helt vanligt liv ur världens synvinkel. Jag vill göra det Han kallar mig till. Om det är i Kenya, om det är i Finland, om det är vilohemmet jag drömmer om eller missionstjänst, jobb som psykolog eller brandbefäl, som evangelist eller själavårdare, om det är en kallelse till att leva ensam eller om jag blir välsignad med familj (det sista tar sjukt att säga) - må Guds vilja ske. Det är alltid det bästa. Och vad annat är av betydelse? Han ser mina drömmar. Han ser mitt hjärta. Han ser vad som gör mig lycklig. Han ser att jag vill göra det som gör Honom lycklig. Därför tänker jag välja att vandra i tro. Jag ser inte varje steg, men så länge jag är på Hans väg kan jag lita på att Han leder mig rätt. Han gör mina steg fasta. Min Pappa. Min Gud.