Kisumu - del 2

När över 32 000 människor kommer till tro händer det så lätt att man ser på dem som en stor massa och glömmer individen. Med en sådan mängd är det visserligen omöjligt att hålla koll på var och en, men i varje fall. Det är så viktigt att minnas att Gud ser 32 000 individer, inte en hop. Lika många helt unika historier.

 För att inte bli alldeles blind för siffrorna har jag bekantat mig med några individers berättelser. Vad som fanns bakom den handen som de reste upp när jag frågade om de ville ta emot Jesus. De lokala pastorerna från Kisumu håller nu på med det tuffa jobbet att ta hand om alla dessa nyfrälsta, och de rapporterar åt mig dagligen om hur arbetet fortgår. De har också delat med sig några av de ”häftigaste” fallen, och de har varit till stor uppmuntran för mig. Hoppas de blir det för DIG också. :)

  Han hade varit rektor på skolan redan i flera år. Han var respekterad både på skolan och på orten. Eller ja, han hade i allafall varit respekterad en gång i tiden. Tidigare i år hade det plötsligt börjat försvinna böcker från skolbiblioteket. Detta rapporterades åt rektorn, som dock inte fick någon av eleverna att bekänna brottet. Längs med våren började dock allt fler böcker försvinna, och det började bli ett allvarligt problem. Biblioteket vaktades nu varje dag, men böcker fortsatte försvinna. Då riktades blickarna mot den som hade den enda nykeln till skolbiblioteket – rektorn själv. Det verkade inte finnas någon annan förklaring. Böckerna försvann nattetid, och det fanns inga tecken på inbrott. De försvunna böckernas värde hade redan uppgått till 3000 USD, och de övriga lärarna polisanmälde den tidigare så respekterade rektorn.

 Rektorn fick sparken. Han skulle dock jobba några dagar till innan han packade ihop sina saker. Det var en av dessa dagar då vi dök upp så skolan. Han hade glömt att vi skulle komma när han personliga situation blivit så svår. Nu var vi ändå där, och bad om lov att få adressera hela skolan. Vi fick lov, och snart ekade orden ”JESUS SAVES!” utanför skolan där eleverna och lärarna samlats för att höra budskapet. Flera hundra elever och lärare tog emot Jesus, och vi lämnade skolan. Vi hade ingen aning om vad som skedde under ytan...

 Följande dag hade två unga killar kommit gråtande in på rektorns kontor. Rektorn undrade förstås vad som bekymrade dessa två elever. De hade en bekännelse. De hade tagit emot Jesus dagen innan, och nu kunde de inte leva i lögn mera. De bekände att de var bakom bokstölderna som skett, och att de gjort det för att sälja dem och få lite extra pengar. De hade stulit rektorns nykel en dag för att göra en kopia, och sedan returnerat den ursprungliga nykeln utan att ha lämna fast. Därefter hade de nattetid tagit in sig på biblioteket flera gånger, valt ut de dyraste böckerna och burit dem bort för att gömma dem i en närliggande grotta. Dessa snyftande pojkar blev förstås nu alldeles utom sig av förvåning när rektorn inte alls blev arg, utan istället blev han ivrig och ville omedelbart se bokgömman. I all sin korthet reddes alltså detta fall ut, rektorn fick behålla sitt jobb  och böckerna återlämandes till biblioteket. Allt tack vare evangeliet som predikats på skolan!

  På den Afrikanska landsbygden är ”sexkulturen” ganska annorlunda, och även där varierar den mycket beroende på vilken stam det handlar om. Det är dock inte ovanligt att man har ganska lösa sexrelationer, och graviditet vid ung ålder är tyvärr väldigt vanligt. Vi såg tusentals sådana fall i skolorna vi besökte.  En sådan historia fick en ny vändning tack vare evangeliet.

  Hon hade märkt att hon var gravid redan för en längre tid sedan. Hon hade berättat om det åt sin pojkvän, men han tyckte att det var hennes problem. Hon kunde inte låta sina föräldrar veta om saken, så hon flydde hemifrån. Hon hade planerat att föda babyn ute på savannen och låta hyenorna sköta resten, efter det skulle hon kunna återvända hem. Hon skulle bara behöva hitta på någon ordentlig förklaring till var hon varit i flera månader.

 Så en dag ändrades allt. Några vithyade typer besökte hennes skola och berättade om en Jesus som älskade henne. Han hade älskat henne så mycket att Han dött för henne – och för den ännu ofödda babyn. De hade läst från en stor bok som talade om att Gud ser oss redan när vi finns i vår mammas mage, och Gud har en plan för varje dag av vårt liv redan då. Hur skulle hon då kunna döda hennes barn? Graviditeten var redan i sjätte månaden. När inbjudan kom tog hon emot Jesus som Herre och Frälsare. Hon bad frälsningsbönen med flera hundra andra. Ändå fanns många frågetecken. Vad skulle hon göra nu?

 Väckelsen spreds som en löpeld i byn efter att dessa vithyade typer lämnat skolan. Snart fick hon höra att också hennes föräldrar kommit till tro. Hon gick hem tillbaka, och kunde nu bekänna allt för sina föräldrar. De var väldigt förstående, för de hade nu en alldeles ny kärlek. De ville absolut inte att deras dotter skulle göra av sig med barnet när det föddes, utan de ville hjälpa och stöda henne ta hand om barnet.

   Budskapet om Jesus Kristus ger en syndanöd och behov av bekännelse och förlåtelse. I dessa fall ovan blev slutet lyckligt, men vissa gånger finns det också ett världsligt straff. Synd har alltid konsekvenser. I vissa fall blir följderna väldigt allvarliga. Ett exempel på det hittas också från Kisumu. En av rektorerna som kom till tro bekände att han i flera år sexuellt utnyttjat sina elever – dagligen. I ett sådant fall kan man naturligtvis inte bara täcka allt med Jesu blod och gömma resten. Inför Gud är han förlåten, ja, men det han gjort har satt djupa spår i många människors liv, och det är också ett allvarligt lagbrott. Var rektorn finns nu vet jag inte, men de lokala pastorerna lovade gå till roten med saken.

Dessa fall är bara några plock från alla de meddelanden som kommit in via de lokala pastorerna. Det vi såg med World Mission Teamet i Kisumu var toppen av ett isberg. I många byar sprids evangeliet som en löpeld, väckelsen beskrivs som ”explosiv”. Halleluja! Må Gud fortsätta att arbeta i dessa människor till helande, upprättelse och helgelse, och må deras rötter växa djupt ner i Ordet!

  Idag, torsdag, firar jag femårsjubileum med Jesus. Idag blickar jag bakåt på tiden som varit, på allt det Jesus gjort för, i och genom mig. Jag fylls av tacksamhet och förundran. Genom självdestruktivitet och depression har Han burit mig. Genom utbrändhet och sjukledighet. Från ensamhet till en verklighet där jag är omringad av underbara människor. Från bundenhet till frihet. Från mörker till ljus. Från sorg till obeskrivlig glädje. Framför allt tänker jag på Hans offer på Golgata kors. Han blev fastspikad för mina synder, genomborrad för mina överträdelsers skull. Vilken Frälsare! 

  Trots att mina tankar ännu delvis är i Kisumu så borde jag förbereda mig för nästa uppdrag. På lördagmorgon åker jag iväg till en ort som heter Gilgil. Där blir det gatuevangelisation och predikande i olika kyrkor under en vecka. Gatuevangelisation är mycket tuffare än evangelisation i skolor, och det är praktiskt taget omöjligt att se lika stora skaror komma till Kristus. Man är också mycket mera utsatt för andliga strider. Ändå är det så belönande. Det är ju ett mera personligt sätt, och undersökningar visar att de som kommit till tro via ”person-to-person evangelism” stannar i kyrkan med en mycket större sannolikhet än de som kommer till tro i massmöten. Be gärna med mig, behövs både krafter och beskydd – än en gång. May the Name of the Lord be glorified!

 Gud välsigne dig rikligen!

Kisumu - del 1

Solen lyser från en molnfri himmel. Den afrikanska savannen breder ut sig åt alla håll och ser så gott som oändlig ut. En lätt vindpust rör upp damm, och min skjorta som en gång varit vit börjar bli allt rödare. Svetten rinner ner längs ryggen. Jag kisar för att se hur publiken ser ut. Jag möts av förväntansfulla blickar. Hundratals elever och lärare har samlats under ett stort träd för att få lite skugga. Detta är dock en dag då de stiger in i ljuset. Bort från skuggornas rike. Men det vet de inte ännu.

  I februari 2013 mötte jag Mike och Jan Russel. De hade varit i Kisumu för att förbereda en missionsresa som de skulle genomföra senare samma år, och nu hade de kommit till Kiambu för att hälsa på Mr Bishop. Vi åt lunch tillsammans en dag, och de berättade om det underbara arbete de var involverade i. De åkte runt och predikade i skolor, och de hade sett över 250 000 människor komma till Jesus på bara några år. De hade tidigare odlat jordnötter, men Herren hade kallat dem, och de sålde allt de ägde för att fullt ägna sig åt Guds rikes arbete. Jag beundrade dem. Jag beundrade deras livsstil. Deras mod.

 Följande dag träffades vi igen kring lunchbordet, och plötsligt frågar Mike om jag vill komma med dem till Kisumu och predika i skolor i juni. Frågan kom som från ingenstans. Mitt hjärta stannade en stund. Ville jag? Det är klart att jag ville!! Ett bönesvar som jag inte ens vågat be om! Utan att ens titta på mina afrikanska föräldrar svarade jag ”Yes, sir! Oh, well I guess I need to talk to my parents but I would loooove to come!” Mike sade att Gud hade talat till honom sedan vi skiljdes åt dagen innan, och Gud ville ha med mig på deras resa. Vilken glädje!

 Det blev många långa diskussioner med mina afrikanska föräldrar som inte först var så förtjusna i idén, och jag förstår dem – till viss mån. De kände egentligen inte Mr och Mrs Russel, och de kände inte heller till den lokala kyrkan vi skulle samarbeta med. Det fanns många frågetecken. Ett av dem var också kostnaderna. För mig var det inte ett problem. Jag var mycket medveten om att jag inte hade särskilt mycket pengar på kontot (läs: ja va gårrfati), men jag vet att Gud känner till alla mina behov, och han kommer att förse mig med de resurser jag behöver för att göra det som är Hans vilja (Fil 4:19). Efter många om och men fick jag grönt ljus av Jospeh och Naomi, och med fler utropstecken än bokstäver meddelade jag Russel Ministries att jag joinar dem i juni! Halleluja!

  I april meddelade Russels att de bokat flygbiljett åt mig, Nairobi-Kisumu. Wow. Allt var betalt. Mina afrikaföräldrar var lite häpna. Jag kände ju inte dessa människor! ”It’s a God-thing”, svarade jag. Plötsligt var det juni och jag skulle åka iväg, men jag visste ännu inte alls var vi skulle övernatta. Jag sade åt Gud att Han får fixa det också, för om jag förväntas bo på hotell och betala för det själv så kommer det aldrig att gå ihop.

 Dagen för avfärden kom. Jag mötte Mike och Jan på flygfältet, och till min stora förvåning hade de med  sig 14 syskon i Kristus från Oklahoma, Mississippi och Texas. De hade räknat att med så många människor skulle vi nå ut till över 130 skolor på en vecka. Jag smakade på siffran 130 och tyckte att det smakade bittert av besvikelse – vi skulle aldrig hinna med så många skolor! Så lite tro jag hade. I varje fall var det en stor  glädje att bekanta sig med nya människor, och det var så roligt att få prata med dem för de skrattade åt samma saker som jag! Afrikaner har helt enkelt inte samma slags humor som finnar, men jag kunde skratta dubbelvikt med dessa nya vänner som jag just träffat, och det var mer än välbehövligt. Dessutom hade de med sig fem unga flickor så jag hade nån i min egen ålder att umgås med. Tyvärr inga killar, killar med ett hjärta för evangelism tycks vara en bristvara? 

 Innan jag visste ordet av det var vi i Kisumu, och vi kördes till ett überfint hotell. Palmträd, swimmingpool, lyxiga rum – och DUSCH och VESSABYTTA. Halleluja! Jag vågade dock inte njuta av allt det vackra, för hela tiden frågade jag mig själv, och Gud, hur i hela fridens namn jag skulle betala för  detta. Jag hann trots allt inte fundera särskilt länge innan Jan gick upp till mig och sade att allt var betalt för mig, och att jag inte skulle oroa mig för några kostnader. Oh my goodness. Jag sprang ner till poolen på direkten, och mina nya vänner skrattade åt mig där jag dansade fram och sjöng ”Halleluja, vi älskar dig Jesus...” tills jag pladaskade i det svalkande vattnet. Den kvällen åt jag som en kung.

 Nästa dag, söndag, blev det gudstjänst och barnhemsbesök. Ett tjugotal personer kom till tro i kyrkan. Det var visserligen roligt, men jag kände av en andlig seghet och fortsatte be för genombrottet som Gud lovat. Samma kväll åt vi middag allihopa tillsammans, och när den äldre befolkningen gått och lagt sig lämnade jag och tjejerna kvar kring bordet för att diskutera lite mera. Vi delade våra vittnesbörd, hur  vi kommit till tro, och berättade kort om våra liv. Sen började det hända. En av flickorna var på något sätt annorlunda, och jag upplevde att jag skulle berätta några jobbiga saker som jag varit med om i mitt liv, kanske det skulle öppna låsen som fanns kvar. Och visst, låsen öppnades. Hon berättade hur hon egentligen kände sig och det dubbelliv hon levde, och så fick vi be för henne. Om en stund gav hon sitt liv till Jesus. Hon hade aldrig personligen mött vår Frälsare, utan som en pastorsdotter hade hon levt på sin pappas tro. Hon hade inte tidigare varit tvungen att ta ställning till vad hon egentligen trodde. Detta var hennes kväll. Dagen innan vårt stora missionsuppdrag gav hon sitt liv till Jesus. Vilken märklig historia. Det visade mig hur perfekt Gud hade förberett allt. He was in control. Hennes historia kom också att visa att Gud kan verkligen använda vem som helst, oavsett hur länge vi vandrat med Herren!

 Nästa dag började arbetet. Vi delades in i sex grupper, och jag blev gruppledare för en av dem. Gruppen bestod av två damer från Oklahoma, en lokal pastor, en chaufför, en tolk och så jag. Vi hade sex skolor på listan, vi skulle besöka dem alla på en dag, presentera evangeliet, be frälsningsbönen med dem som ville, ge en fotboll som present åt skolan, samla kontaktuppgifter för follow up och sedan rusa vidare. Min uppgift var att predika, de två kvinnorna som var med mig skulle ge vittnesbörd. Vilket tajt paket. Hur skulle det fungera?

   Det var ”aningen” spännande att besöka den första skolan. Resultatet var dock häpnadsväckande. Över 200 elever och lärare kom till tro!! Den lokala pastorn som skulle ansvara för efterarbetet var utom sig av glädje. När dagen var slut hade vi hunnit med bara fyra skolor, men 790 människor hade kommit till tro. Jag hade predikat rösten av mig, men jag var som i extas. Drömde jag eller var detta verklighet??

  Fem dagar passerade snabbare än någonsin tidigare. Saldot blev 32 065 frälsta, varav jag hade lett över 5200 till Jesus. Totalt 140 skolor. Jag svävade på moln. Vi hade haft problem med polisen, fått punktering och varit fast ute i vildmarken. Vi hade blivit väl mottagna i vissa skolor och mött på starkt motstånd i andra. Vi hade varit i både större och mindre skolor, över hälften av alla barn vi sett var föräldralösa, och en stor del av dem hade HIV. Det fanns och finns så många intryck att jag kunde skriva en bok av bara det som hände under dessa fem dagar. Vid en av skolorna var rektorn inte särskilt välvilligt inställd när vi kom för att predika evangeliet, och han gav mig fem minuter. Jag övertalade honom att ge mig tio minuter. Det var tillräckligt för Gud. När jag frågade om någon ville ta emot Jesus sprang rektorn fram till mig, vilket lite skrämde mig, men han sprang för att han var i nöd. Syndanöd. Han ville vara den första som tog emot Jesus som Herre och Frälsare. Tillsammans med honom bad omkring 700 elever och lärare frälsningsbönen! Halleluja! Det finns tiotals berättelser som denna, men jag måste få skriva av mig ens lite just nu. Resten kanske finns mellan pärmar någon dag? 

 Det var fem otroligt tuffa dagar. Främst andligt. Varje dag när vi återvände till hotellet kände jag mig mörbultad, men samtidigt så glad. Alla sprang omkring som höns för att berätta vad som hänt och hur många som kommit till tro, ingen orkade vänta tills middagsbordet som väntade sjutiden! Jag svävade på moln, och poolen på bakgården hade jag glömt. Nu simmade jag i ett himmelskt hav.

  Dagarna var också tuffa p.g.a. tidspressen. Avstånden mellan skolorna på landsbygden kunde vara ganska stora, och vi hade alltid bråttom att ta oss till nästa skola. De lokala pastorerna och chaufförerna trodde att de skulle få äta flott denna vecka eftersom de var tillsammans med vita människor. Där tog de fel. I allafall i min grupp. En lunchpaus skulle ha kostat oss en skola, så jag meddelade att i min grupp tar vi inga lunchpauser. Jag sade att jag tänker lunchfasta i sju dagar, men om de vill ha lunch så kan de ta med sig en matsäck som de kan äta medan vi kör eller medan jag predikar. Några restaurangbesök blir det dock icke! Jag kunde ju dock inte kräva att dessa bröder kom med utan ersättning, utan gav dem en slant varje kväll så att de kunde köpa mat åt deras familj, men trots det försökte de kring lunchtid se på mig med vädjande ögon... Jag kunde ändå inte tillåta några pauser. Om en hel skola lämnade utanför p.g.a. vår lunchpaus så var jag hellre utan mat, och så fIck det bli. 
  Det finns så många otroliga detaljer och så många upplevelser att jag helt enkelt inte kan återge allt, men en händelse måste jag berätta om. På söndag bestämde vi att vi ville ha vår egen gudstjänst innan vi reste hem. Vi ställde alltså till gudstjänst på hotellet, och jag fick äran att predika. Huhhu. Fick ett meddelande Ovanifrån som fick alla 16 i teamet att stortjuta, veckans press och upplevelser flödade fram alla på en gång. Trots det njöt jag av situationen, fick agera psykolog vilket jag gillar väldigt mycket (har en studieplats på ÅA för att studera psykologi, men skjöt upp studierna när Gud kallade mig till Kenya). Det mest intressanta var dock det som hände senare. En kvinna från Texas som övernattade på hotellet hade hört min predikan, och hon ville att hennes kyrka i Texas skulle få höra mig predika. I brist på pengar till en flygbiljett och besök så bestämde vi för att filma en predikan, och så skickade vi videon med henne till kyrkan hon talade om. Nästa söndag predikar jag alltså via video i en kyrka i Texas som jag aldrig besökt. Kan det bli märkligare än så?... Fick annars också bli van vid att predika framför kameran eftersom vi hade en kameraman med i teamet. Han kommer att göra en dokumentär om vårt arbete, så jag hade flera gånger under veckan en stor videokamera som följde mig där jag gick omkring och predikade frälsning i Jesu namn och blod. Må den dokumentären bli till välsignelse när den sprids i USA! 
 Teamet som jag arbetade med bestod av människor från sju olika församlingar. Största delen av dem var baptister, och de trodde inte på att tala i tungor. Eftersom jag börjat bli ganska karismatisk av mig kan jag inte dölja något, och det vore ju fruktansvärt att hålla tillbaka den Helige Ande! Mina vänner fick alltså bli vana vid att ha en "tungotalare" med i gruppen. Jag måste medge att jag först var lite nervös, vad skulle de säga? Det var dock onödigt att vara nervös. Gud hade en plan. En kväll när vi satt kring matbordet och jag bad för maten sade de plötsligt att de ser tungor av eld ovanför mitt huvud, och så ville de att jag skulle be för dem! Vilket vittnesbörd!
 Alla dessa  enstaka händelser visar bara hur Gud hade planerat allt från början till slut. Han kan använda vem som helst för att sprida evangeliet, för det handlar inte ALLS om oss. När vi väljer att inte bara involvera Honom i våra liv utan ger våra liv helt och hållet åt Honom, då börjar undren ske! Till Honom vare all ära och tacksägelse för evigt! Halleluja!

  ”Kaikki hyvä loppuu aikanaan” säger vi på finska, och så är det. Plötsligt var det dags att åka hem. Eller ja, ”hem”. Mina amerikanska vänner skulle åka hem, och jag skulle återvända till bibelskolan i Kiambu. Vilket vemod. Vilken ”andlig krapula”. Så många känslor. Så många funderingar och ett huvud som var alltför trött att behandla något över huvudtaget. Nu var det dock dags att ge ansvaret över till de lokala pastorerna som varit med oss i skolorna. De skulle nu ta hand om de nyfrälsta, och Gideoniterna hade lovat skicka Biblar till de skolor vi besökt. Det var så vemodigt att lämna Kisumu, jag hade gärna lämnat där och predikat i några veckor till, men samtidigt tror jag att min kropp inte klarat av särskilt många dagar till med det tempot. Hur intensivt som helst!

 

Till Gud vare all ära och pris för allt det underbara som skett! ”God does extraordinary things through ordinary people”. Han är så god. Vår Pappa e så god. 

En vecka. Över 32 000 frälsta. Förvandlade liv. Nytt liv. Förlåtelse. Befrielse. Nya kapitel. Ett första steg på en lång vandring – också för mig.

  

Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd.

(Joh 4:35)

Dittan dattan...

Sitter på kyrkans kontor efter dagens lektioner i bibelskolan. Denna vecka hade vi helt klart det svåraste ämnet hittills, ”ministerial ethics”. Ändå lärde jag mig en massa nytt, och jag vet hur viktigt ämne det är med tanke på alla fruktansvärda skandaler som befläckat kyrkan världen runt. Dagens prov var dock väldigt svårt så vi får se hur det går... Hittills har jag kämpat på med studierna trots att det ibland kräver ganska mycket, men det ser ut som att jag hinner bli pastor innan jag åker iväg. Det är ju inte pappren jag är efter, men inte vore det alldeles illa att officiellt vara kenyansk pastor! 

  Imorgon åker jag iväg till Kenyas västra gräns till Kisumu-området där det blir skolmission tillsammans med ett amerikanskt par som jag träffat en gång tidigare. I morse slog det mig hur mycket jag ändrats under min tid i Kenya, jag har börjat bli ganska modig och klarar av att göra mer än jag tror när den Helige Ande säger att jag ska göra det. Ett bra exempel är just Kisumu. I februari träffade jag alltså i Kiambu ett amerikanskt par som berättade att de varit på missionresa. Plötsligt säger herremannen ”I feel the Spirit telling me you should join us in June”. “Well okay!” blev mitt spontana svar - för Anden inom mig jublade och sade YES! Visst blev det en lång diskussion och veckor av vädjande med mina afrikanska föräldrar och också bibelskolans rektor (inte alldeles säkert och tryggt i Kisumu), men till slut fick jag grönt ljus. Dessutom ville paret betala mina flygbiljetter till Kisumu och tillbaka! Det är bara Gud som fixar sånt.

  Kommer att stanna i Kisumu åtta dagar med sex skolbesök per dag. Eleverna bor alltså på internat och skoldagarna är också längre här så vi kan utnyttja dagarna på ett helt annat sätt. Efter Kisumu blir det en veckas vila (bibelskola förstås) och sedan åker jag till Gilgil där jag också ska stanna en vecka på missionsuppdrag. UNDERBART!!! Jag njuuuuter när jag får gå ut på fältet, strida i främsta linjen. Då bryr jag mig inte om hur lite mat jag får eller hur smutsiga mina kläder är, så länge evangeliet går framåt så jublar mitt hjärta och jag mår bättre än någon annanstans! 

  Den senaste veckan i Kiambu har varit otroligt tuff. Fysiskt har jag nog mått bra, men psykiskt eller psyk-andligt har jag varit alldeles utmattad. Jag har inte haft några särskilt tuffa uppdrag, men jag ber och tror att Gud kommer att göra STORA saker i Kisumu. Ett genombrott är på väg! Därför tror jag också motståndet varit massivare. Jag vill se en stor skara människor vända om till Jesus, våra själars herde och  frälsare! Det enda uppdraget jag hade var i måndags då jag skulle predika på en lokal skola. Jag kände mig alldeles totalt tom och tänkte att jag inte har nåt att ge. Det var då jag insåg att det inte gör nånting. Det är inte jag som ger – det är Gud. Jag förmedlar. Jag är glad att Gud gav mig den uppenbarelsen och krafter att gå till skolan och se glad ut. Orsaken är att alla förutom EN elev (enligt rektorn) kom till tro! Fick också be för dem som var sjuka, och det tackar jag inte nej till. Our God is able to do all that He said He would do!

 Mitt vemod gick dock inte över trots denna upplyftande upplevelse, och till slut öppnade jag min ”nödförpackning”. Bilder hemifrån, salmiak, min favoritbok (Nouwens ”The inner voice of Love”) och en dvd med frendit-episoder. Det var helt bra första hjälp, men det som behövdes för att komma ur denna vågdal var BÖN. Nu menar jag inte stilla, små böner utan en BÖNESTORM. Jag tog en fastedag och såg till att jag hade ordentligt med tid att vara inför Pappa, och så gick jag ner i kyrkans bönerum eller ”powerhouse” som det så fyndigt heter här. Jag bokstavligen ropade, jag bröt makten av allt det som tyngde på och talade till bergen att bli jämna mark (Jesaja 45:2).

   Där var lösningen – än en gång. Det var en annorlunda trötthet eller tungsinthet. En andlig sådan. Då är inte lösningen vila. Då är lösningen bön och kamp i Jesu namn! Jag har upplevt olika tunga saker under mitt liv. Depressionsåren var jobbiga på ett visst sätt. Utbrändheten och sjukledigheten var en annorlunda jobbighet. Vidare var tiden då jag bodde på barnskyddsenheten en tid som var jobbig på ett annat sätt. Tiden i militären var ibland jobbig, men igen på ett alldeles speciellt sätt. Det går liksom inte att jämföra jobbigheter, de är allihopa tunga på olika sätt. Det fina är att Jesus känner oss bättre än vi själva gör, och Han bemöter oss precis som vi behöver bli bemötta! Han har svaret! Jag älskar Joh 11 där vi möter Martha och Maria som sörjer deras bror Lasarus som dött. Jesus möter dessa två kvinnor på alldeles olika sätt – precis som de behöver bli bemötta! Den handlingskraftiga, starka Martha möter han med lugnande ord när hon stormar emot honom med sina anklagelser. Den lugna Maria gråter han med. Resultatet är detsamma, Jesus lyfter upp dem och ökar deras tro genom att göra ett mirakel när han uppväcker Lasarus från de döda! Halleluja! Oavsett hur din situation ser ut och oavsett hurdan du är till din personlighet så bemöter Jesus dig precis som du behöver bli bemött, och så tar han dig vidare. Brukar på engelska säga att ”Jesus meets us at the level of our need and then He takes us to the next one”. Bättre flow på engelska… 

  För att avsluta ett väldigt flummigt blogginlägg vill jag dela med mig en uppmuntrande upplevelse från förra veckan. Vi hade ett underbart bönemöte där vi en god stund bad i tungor, och mitt i allt fick jag ett nytt bönespråk! Jag visste inte om det var ett mänskligt språk eller ”änglars språk” (läs 1 Kor 12-14, där lär vi oss mycker om tungotal, också det att vi kan tala i tungor ett språk som ”påriktigt” är ett språk, eller så är det änglars språk som bara Gud förstår). Förra våren var jag på ett evangelisthem där jag fick höra att jag talade i tungor på hebreiska en stund! Jag lär upprepade gånger ha sagt något om Guds härlighet, verser från psalm sextio-nånting. Jag vet dock att det inte är mitt vanliga bönespråk, utan det var ett språk som kom för stunden, kanske just för att där fanns en syster som kunde lite hebreiska! I varje fall, detta bönemöte som vi hade förra veckan var väldigt kraftigt, och Herrens Ande var mitt ibland oss på ett extraordinärt sätt. Jag fick som sagt ett nytt bönespråk, och fick idag höra att en av pojkarna kände igen det språket! Han kommer från en stam som kallas Kikamba, och jag hade talat hans stamspråk! Han var för rädd för att prata med mig då, men kom idag och frågade var jag lärt mig kikamba. Jag kan då inte kikamba, svarade jag förstås. Jag har aldrig ens hört någon tala kikamba, så vitt jag vet! Swahili, kikuyu, luo- och masaistammens språk är de enda jag är van vid. Han såg förvånad ut. Enligt honom hade jag tydligt ropat ”Gud, varför har du kallat mig till Kenya?! Gud, varför har du fört mig hit?”. Jag är inte förvånad över det jag sade, det var nämligen en av de dagarna jag var väldigt nere, så jag är inte förvånad över att Anden i mig ropade klagovisor till Gud....

  

 I varje fall, nu mår jag mycket bättre och känner mig stabil igen. Stabil i Herren alltså! Inget i egen kraft. Ber om bönestöd när jag imorgon reser iväg till Kisumu. Må skörden bli stor, för skörden är mogen! (Matt 9:36-38)  

Gud välsigne dig!