Kisumu - del 1

Solen lyser från en molnfri himmel. Den afrikanska savannen breder ut sig åt alla håll och ser så gott som oändlig ut. En lätt vindpust rör upp damm, och min skjorta som en gång varit vit börjar bli allt rödare. Svetten rinner ner längs ryggen. Jag kisar för att se hur publiken ser ut. Jag möts av förväntansfulla blickar. Hundratals elever och lärare har samlats under ett stort träd för att få lite skugga. Detta är dock en dag då de stiger in i ljuset. Bort från skuggornas rike. Men det vet de inte ännu.

  I februari 2013 mötte jag Mike och Jan Russel. De hade varit i Kisumu för att förbereda en missionsresa som de skulle genomföra senare samma år, och nu hade de kommit till Kiambu för att hälsa på Mr Bishop. Vi åt lunch tillsammans en dag, och de berättade om det underbara arbete de var involverade i. De åkte runt och predikade i skolor, och de hade sett över 250 000 människor komma till Jesus på bara några år. De hade tidigare odlat jordnötter, men Herren hade kallat dem, och de sålde allt de ägde för att fullt ägna sig åt Guds rikes arbete. Jag beundrade dem. Jag beundrade deras livsstil. Deras mod.

 Följande dag träffades vi igen kring lunchbordet, och plötsligt frågar Mike om jag vill komma med dem till Kisumu och predika i skolor i juni. Frågan kom som från ingenstans. Mitt hjärta stannade en stund. Ville jag? Det är klart att jag ville!! Ett bönesvar som jag inte ens vågat be om! Utan att ens titta på mina afrikanska föräldrar svarade jag ”Yes, sir! Oh, well I guess I need to talk to my parents but I would loooove to come!” Mike sade att Gud hade talat till honom sedan vi skiljdes åt dagen innan, och Gud ville ha med mig på deras resa. Vilken glädje!

 Det blev många långa diskussioner med mina afrikanska föräldrar som inte först var så förtjusna i idén, och jag förstår dem – till viss mån. De kände egentligen inte Mr och Mrs Russel, och de kände inte heller till den lokala kyrkan vi skulle samarbeta med. Det fanns många frågetecken. Ett av dem var också kostnaderna. För mig var det inte ett problem. Jag var mycket medveten om att jag inte hade särskilt mycket pengar på kontot (läs: ja va gårrfati), men jag vet att Gud känner till alla mina behov, och han kommer att förse mig med de resurser jag behöver för att göra det som är Hans vilja (Fil 4:19). Efter många om och men fick jag grönt ljus av Jospeh och Naomi, och med fler utropstecken än bokstäver meddelade jag Russel Ministries att jag joinar dem i juni! Halleluja!

  I april meddelade Russels att de bokat flygbiljett åt mig, Nairobi-Kisumu. Wow. Allt var betalt. Mina afrikaföräldrar var lite häpna. Jag kände ju inte dessa människor! ”It’s a God-thing”, svarade jag. Plötsligt var det juni och jag skulle åka iväg, men jag visste ännu inte alls var vi skulle övernatta. Jag sade åt Gud att Han får fixa det också, för om jag förväntas bo på hotell och betala för det själv så kommer det aldrig att gå ihop.

 Dagen för avfärden kom. Jag mötte Mike och Jan på flygfältet, och till min stora förvåning hade de med  sig 14 syskon i Kristus från Oklahoma, Mississippi och Texas. De hade räknat att med så många människor skulle vi nå ut till över 130 skolor på en vecka. Jag smakade på siffran 130 och tyckte att det smakade bittert av besvikelse – vi skulle aldrig hinna med så många skolor! Så lite tro jag hade. I varje fall var det en stor  glädje att bekanta sig med nya människor, och det var så roligt att få prata med dem för de skrattade åt samma saker som jag! Afrikaner har helt enkelt inte samma slags humor som finnar, men jag kunde skratta dubbelvikt med dessa nya vänner som jag just träffat, och det var mer än välbehövligt. Dessutom hade de med sig fem unga flickor så jag hade nån i min egen ålder att umgås med. Tyvärr inga killar, killar med ett hjärta för evangelism tycks vara en bristvara? 

 Innan jag visste ordet av det var vi i Kisumu, och vi kördes till ett überfint hotell. Palmträd, swimmingpool, lyxiga rum – och DUSCH och VESSABYTTA. Halleluja! Jag vågade dock inte njuta av allt det vackra, för hela tiden frågade jag mig själv, och Gud, hur i hela fridens namn jag skulle betala för  detta. Jag hann trots allt inte fundera särskilt länge innan Jan gick upp till mig och sade att allt var betalt för mig, och att jag inte skulle oroa mig för några kostnader. Oh my goodness. Jag sprang ner till poolen på direkten, och mina nya vänner skrattade åt mig där jag dansade fram och sjöng ”Halleluja, vi älskar dig Jesus...” tills jag pladaskade i det svalkande vattnet. Den kvällen åt jag som en kung.

 Nästa dag, söndag, blev det gudstjänst och barnhemsbesök. Ett tjugotal personer kom till tro i kyrkan. Det var visserligen roligt, men jag kände av en andlig seghet och fortsatte be för genombrottet som Gud lovat. Samma kväll åt vi middag allihopa tillsammans, och när den äldre befolkningen gått och lagt sig lämnade jag och tjejerna kvar kring bordet för att diskutera lite mera. Vi delade våra vittnesbörd, hur  vi kommit till tro, och berättade kort om våra liv. Sen började det hända. En av flickorna var på något sätt annorlunda, och jag upplevde att jag skulle berätta några jobbiga saker som jag varit med om i mitt liv, kanske det skulle öppna låsen som fanns kvar. Och visst, låsen öppnades. Hon berättade hur hon egentligen kände sig och det dubbelliv hon levde, och så fick vi be för henne. Om en stund gav hon sitt liv till Jesus. Hon hade aldrig personligen mött vår Frälsare, utan som en pastorsdotter hade hon levt på sin pappas tro. Hon hade inte tidigare varit tvungen att ta ställning till vad hon egentligen trodde. Detta var hennes kväll. Dagen innan vårt stora missionsuppdrag gav hon sitt liv till Jesus. Vilken märklig historia. Det visade mig hur perfekt Gud hade förberett allt. He was in control. Hennes historia kom också att visa att Gud kan verkligen använda vem som helst, oavsett hur länge vi vandrat med Herren!

 Nästa dag började arbetet. Vi delades in i sex grupper, och jag blev gruppledare för en av dem. Gruppen bestod av två damer från Oklahoma, en lokal pastor, en chaufför, en tolk och så jag. Vi hade sex skolor på listan, vi skulle besöka dem alla på en dag, presentera evangeliet, be frälsningsbönen med dem som ville, ge en fotboll som present åt skolan, samla kontaktuppgifter för follow up och sedan rusa vidare. Min uppgift var att predika, de två kvinnorna som var med mig skulle ge vittnesbörd. Vilket tajt paket. Hur skulle det fungera?

   Det var ”aningen” spännande att besöka den första skolan. Resultatet var dock häpnadsväckande. Över 200 elever och lärare kom till tro!! Den lokala pastorn som skulle ansvara för efterarbetet var utom sig av glädje. När dagen var slut hade vi hunnit med bara fyra skolor, men 790 människor hade kommit till tro. Jag hade predikat rösten av mig, men jag var som i extas. Drömde jag eller var detta verklighet??

  Fem dagar passerade snabbare än någonsin tidigare. Saldot blev 32 065 frälsta, varav jag hade lett över 5200 till Jesus. Totalt 140 skolor. Jag svävade på moln. Vi hade haft problem med polisen, fått punktering och varit fast ute i vildmarken. Vi hade blivit väl mottagna i vissa skolor och mött på starkt motstånd i andra. Vi hade varit i både större och mindre skolor, över hälften av alla barn vi sett var föräldralösa, och en stor del av dem hade HIV. Det fanns och finns så många intryck att jag kunde skriva en bok av bara det som hände under dessa fem dagar. Vid en av skolorna var rektorn inte särskilt välvilligt inställd när vi kom för att predika evangeliet, och han gav mig fem minuter. Jag övertalade honom att ge mig tio minuter. Det var tillräckligt för Gud. När jag frågade om någon ville ta emot Jesus sprang rektorn fram till mig, vilket lite skrämde mig, men han sprang för att han var i nöd. Syndanöd. Han ville vara den första som tog emot Jesus som Herre och Frälsare. Tillsammans med honom bad omkring 700 elever och lärare frälsningsbönen! Halleluja! Det finns tiotals berättelser som denna, men jag måste få skriva av mig ens lite just nu. Resten kanske finns mellan pärmar någon dag? 

 Det var fem otroligt tuffa dagar. Främst andligt. Varje dag när vi återvände till hotellet kände jag mig mörbultad, men samtidigt så glad. Alla sprang omkring som höns för att berätta vad som hänt och hur många som kommit till tro, ingen orkade vänta tills middagsbordet som väntade sjutiden! Jag svävade på moln, och poolen på bakgården hade jag glömt. Nu simmade jag i ett himmelskt hav.

  Dagarna var också tuffa p.g.a. tidspressen. Avstånden mellan skolorna på landsbygden kunde vara ganska stora, och vi hade alltid bråttom att ta oss till nästa skola. De lokala pastorerna och chaufförerna trodde att de skulle få äta flott denna vecka eftersom de var tillsammans med vita människor. Där tog de fel. I allafall i min grupp. En lunchpaus skulle ha kostat oss en skola, så jag meddelade att i min grupp tar vi inga lunchpauser. Jag sade att jag tänker lunchfasta i sju dagar, men om de vill ha lunch så kan de ta med sig en matsäck som de kan äta medan vi kör eller medan jag predikar. Några restaurangbesök blir det dock icke! Jag kunde ju dock inte kräva att dessa bröder kom med utan ersättning, utan gav dem en slant varje kväll så att de kunde köpa mat åt deras familj, men trots det försökte de kring lunchtid se på mig med vädjande ögon... Jag kunde ändå inte tillåta några pauser. Om en hel skola lämnade utanför p.g.a. vår lunchpaus så var jag hellre utan mat, och så fIck det bli. 
  Det finns så många otroliga detaljer och så många upplevelser att jag helt enkelt inte kan återge allt, men en händelse måste jag berätta om. På söndag bestämde vi att vi ville ha vår egen gudstjänst innan vi reste hem. Vi ställde alltså till gudstjänst på hotellet, och jag fick äran att predika. Huhhu. Fick ett meddelande Ovanifrån som fick alla 16 i teamet att stortjuta, veckans press och upplevelser flödade fram alla på en gång. Trots det njöt jag av situationen, fick agera psykolog vilket jag gillar väldigt mycket (har en studieplats på ÅA för att studera psykologi, men skjöt upp studierna när Gud kallade mig till Kenya). Det mest intressanta var dock det som hände senare. En kvinna från Texas som övernattade på hotellet hade hört min predikan, och hon ville att hennes kyrka i Texas skulle få höra mig predika. I brist på pengar till en flygbiljett och besök så bestämde vi för att filma en predikan, och så skickade vi videon med henne till kyrkan hon talade om. Nästa söndag predikar jag alltså via video i en kyrka i Texas som jag aldrig besökt. Kan det bli märkligare än så?... Fick annars också bli van vid att predika framför kameran eftersom vi hade en kameraman med i teamet. Han kommer att göra en dokumentär om vårt arbete, så jag hade flera gånger under veckan en stor videokamera som följde mig där jag gick omkring och predikade frälsning i Jesu namn och blod. Må den dokumentären bli till välsignelse när den sprids i USA! 
 Teamet som jag arbetade med bestod av människor från sju olika församlingar. Största delen av dem var baptister, och de trodde inte på att tala i tungor. Eftersom jag börjat bli ganska karismatisk av mig kan jag inte dölja något, och det vore ju fruktansvärt att hålla tillbaka den Helige Ande! Mina vänner fick alltså bli vana vid att ha en "tungotalare" med i gruppen. Jag måste medge att jag först var lite nervös, vad skulle de säga? Det var dock onödigt att vara nervös. Gud hade en plan. En kväll när vi satt kring matbordet och jag bad för maten sade de plötsligt att de ser tungor av eld ovanför mitt huvud, och så ville de att jag skulle be för dem! Vilket vittnesbörd!
 Alla dessa  enstaka händelser visar bara hur Gud hade planerat allt från början till slut. Han kan använda vem som helst för att sprida evangeliet, för det handlar inte ALLS om oss. När vi väljer att inte bara involvera Honom i våra liv utan ger våra liv helt och hållet åt Honom, då börjar undren ske! Till Honom vare all ära och tacksägelse för evigt! Halleluja!

  ”Kaikki hyvä loppuu aikanaan” säger vi på finska, och så är det. Plötsligt var det dags att åka hem. Eller ja, ”hem”. Mina amerikanska vänner skulle åka hem, och jag skulle återvända till bibelskolan i Kiambu. Vilket vemod. Vilken ”andlig krapula”. Så många känslor. Så många funderingar och ett huvud som var alltför trött att behandla något över huvudtaget. Nu var det dock dags att ge ansvaret över till de lokala pastorerna som varit med oss i skolorna. De skulle nu ta hand om de nyfrälsta, och Gideoniterna hade lovat skicka Biblar till de skolor vi besökt. Det var så vemodigt att lämna Kisumu, jag hade gärna lämnat där och predikat i några veckor till, men samtidigt tror jag att min kropp inte klarat av särskilt många dagar till med det tempot. Hur intensivt som helst!

 

Till Gud vare all ära och pris för allt det underbara som skett! ”God does extraordinary things through ordinary people”. Han är så god. Vår Pappa e så god. 

En vecka. Över 32 000 frälsta. Förvandlade liv. Nytt liv. Förlåtelse. Befrielse. Nya kapitel. Ett första steg på en lång vandring – också för mig.

  

Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd.

(Joh 4:35)