Väckelse, skolmission och den första häxan

Måndagen den 25.2.2012

Kollade föregående blogginlägg och häpnas över hur mycket som hänt på en knapp vecka... Vet inte riktigt var jag ska börja, Gud har gjort så mycket!!

 De som följer med mig på FB har kanske märkt mina halleluja-betonade blogginlägg på sistone, och de har nog varit befogade. Är helt vimsig i huvudet av allt som sker! Förra fredagen inträffade ett av de större genombrotten hittills. Församlingen ordnade en crusade, ett evangelisationsmöte ute på tufft område, ”cursed land”. En missionär som flugit hit ända från Alaska skulle predika – men jag visste att ikväll var det min tur att dela Ordet. Inte för att jag skulle vara bättre på något sätt, men då jag var i bön för kvällen gav Gud ett så klart och brådskande budskap att jag visste att det måste nå folket omedelbart. Jag sade inte åt någon om saken, utan bad att Gud skulle öppna dörren. Så när vi sedan är på mötesplatsen och mannen från Alaska ska gå upp för att predika, går han förbi mig och säger ”be prepared”. Han presenterar sig, och så säger han att ikväll är det inte han som ska predika, utan ikväll vill Gud använda en ung man och så kallar han upp mig. Så jag kliver upp på scenen och börjar predika. Det var ett starkt budskap, och jag fick kunskapens ord om några specifika familjer som Gud ville nå den kvällen. Dessutom ville Pappa famna om de allra yngsta, och det fanns otroligt många barn på plats. Vi välsignade alla barnen, och under handpåläggningen blev otaliga barn helade! Mammor bar fram små bebisar som var febriga eller annars sjuka, och det var härligt att se hur det suddiga försvann ur ögonen på dem och de livlösa barnen började le och ville komma upp i famnen. Jag fick själv be för över 100 barn! Guds kärlek bara föll över hela stället, och det var underbart att se stora skaror ge sina liv till Jesus. Halleluja!

  Följande andefyllda möte blev på söndag. Jag skulle på highschool-mission tillsammans med en stödgrupp på tio ungdomar från församlingen. Det var verkligen bra att de kom med! När jag predikat klart bröt väckelsen ut, otaliga kom till tro och förbönstjänsten fortsatte i fem timmar. Häftiga grejer, Gud vare tack! Rektorn var ifrån sig av glädje och vill ha oss dit på besök regelbundet. Får se vad allt man har tid med... :) På vägen hem från skolbesöket hände något märkligt. En kvinna såg mig på långt håll, och jag märkte också henne där hon stod och stirrade. Plötsligt börjar hon vråla, springer mot mig, knuffar undan alla andra och spottar nån grön sörja mot mig. Hon försöker binda mina händer med en läderrem, men jag stiger åt sidan och befaller det onda i henne att tiga och försvinna. Plötsligt börjar hon babbla nånting ingen förstår, pekar upp mot himlen och sedan på mig, bugar sig, går fram en bit, bugar mot mig igen... Sådär fortsatte hon en god bit medan jag gick framåt, hon babblade och bugade. Till sist gick jag in i kyrkan och hon lämnade utanför. Jag förstod inte först vad som riktigt hände, utan tyckte bara hon var en märklig kärring. När jag kom ”hem” märkte jag ändå att allt inte var bra. Plötsligt fick jag feber som steg onaturligt snabbt, och magen började bubbla, man såg det t.o.m. på utsidan! Jag fick också huvudvärk och öronen gick i lås. Jag sade åt min afrikanska mamma Naomi vad som hänt och hur jag känner mig, och hon kom strax och bad en ”rabbakkahaija-schabokehena”-bön och bröt förbannelsens makt. Vi vet förstås inte med säkerhet, men jag tror kvinnan som attackerade mig var en häxa. Jag blev förvånad över den kraft hon hade, det var inget att leka med! Nu känner jag mig mycket bättre, febern försvann lika snabbt som den kom, men hela kroppen värker som om någon misshandlat mig. Får bara lita på Herrens beskydd och Hans helande!

  Just nu känns det helt okej att ha ÖVERbeskyddande afrikanska föräldrar som begränsar mina aktiviteter. Joseph säger nej till 90% av de uppdrag som jag erbjuds, för han ser hur trött jag är efter predikningarna och han vill inte att jag tar ut mig. Bra så. En massa dörrar står öppna nu, och ber om vishet att kunna välja rätt. Narok-resan kan bli av redan i april när vi har en tre veckors paus från bibelskolan, men vi får se. Joseph vill ordna det på ett sätt som är tryggt och bra, för det är en ganska riskfylld grej. Dessutom är jag bjuden till en ungdomskonferens nära Mount Kenya i april, så får se. I juni kommer ett missionärspar från Oklahoma att åka till västra Kenya för att predika i skolor, och de skulle vilja ha med mig och de skulle också betala flygbiljetten från Nairobi till Kisumu. Det skulle bli en veckas grej med sex skolbesök per dag, så inte helt av det lättaste slaget! Joseph är ganska skeptisk till den grejen, men må Guds vilja ske! 

  Fick idag via skype prata med broder Jussi o pappa som var hos fammo&faffa. Ojoj vad fammo såg svag ut, hemska saker! Trots att jag vill tro att hon lever när jag kommer hem så är jag nog rädd att det är önsketänkande... Hennes hjärta fungerar bara till 33% och lungvolymen är mindre än en liter, och så han hon börjat falla jätte ofta. Kändes superjobbigt att ta farväl av henne, men jag ber att hon skulle finnas kvar ännu när jag kommer hem – och att hon skulle komma till tro! Ush vad hemskt att förlora nån man har kär om de inte är troende. Att prata med Jussi var skönt, men min hemlängtan blev bara värre. Oj vad det skulle vara fint med martsat eller att bara få vara med alla vännerna igen! Kan inte förstå att jag varit här först i tre veckor, känns som flera månader. Dessutom skulle jag så gärna prata med nån som känner mig, nån som förstår. Man märker att när livet för så många här handlar om att med nöd och näppe överleva så finns det inte rum för saker som berör det psykiska planet. Humörsvängningar och ”angst” är helt enkelt inte nåt man noterar eller talar om, medan den aspekten är väldigt viktig för mig, och jag saknar mina långa pratstunder med bröderna hemma. Men nåja, man klarar sig!

  Har idag också hunnit vara ute på gatan tillsammans med missionären från Alaska. Häftig typ! Gud hade talat till honom om Finland, och nu är han fast besluten om att komma till Finland när jag kommit hem och så vill han att vi ska evangelisera runtom i landet. Mikäs siinä! :) Får se vad framtiden bär med sig. Nu ska jag försöka vila en stund och så tror jag på att jag imorgon är helt återställd!

At all times You are my refuge

Onsdagen den 20.2.2013

Idag fick jag en ordentlig släng av hemlängtan och angst. Löjligt med tanke på att jag inte varit här ens tre veckor, men den kom i varje fall. Var en god stund nere i powerhouse (bönekällaren) o grät inför Herren, det kändes lite bättre sen. Jag hade inte riktigt förstått hur ensam man kan känna sig när man inte pratar svenska annat än i bön och på skype, och när alla inte kan ens engelska så att man kunde föra en konversation. Men Gud är god och Hans löften sviker aldrig! Köpte lite choklad och kokade kaffe då vi kom hem så det hjälpte också lite... Fast pulverkaffe är inte egentligen gott så jag har helt slutat med kaffe sådär annars, märkligt nog gick det helt smärtfritt fast jag hemma oftast drack mer än tio koppar per dag. Min afrikanska mamma Naomi märkte att jag inte var så glad som vanligt, och hon tröstade med att jag nog får nya vänner här. Jag log och nickade, men inom mig ropade jag ”JAG VILL INT HA NYA VÄNNER! Jag vill ju ha mina gamla vänner kvar”. O visst är de kvar, det är bara några tusen kilometer mellan oss. Måste lite skärpa mig, för Gud påminde mig om att jag inte alls länge sedan var helt utan vänner, och det var min högsta önskan att få EN vän. Och nu är jag trotsig och vill inte ha nya vänner. Men det beror bara på att de jag har i Finland är så otroligt fantastiska och jag saknar dem så det knakar så just nu vill jag inte tänka på att knyta nya vänskapsband.

 Hade också tid att vara o klippa håret idag – och skägget också. Hela kalaset kostade tre euro. Resultatet ser bra ut, fast det var första gången frissan klippte ljust hår som är helt annorlunda än den afrikanska, hårda hårtypen.

 Imorgon börjar en av barnhemmets äldre pojkar i högstadiet tack vare de pengar som samlats ihop i Finland innan jag åkte iväg. Att gå i skolan är relativt dyrt här, och jag är glad att få vara med o stöda en ung mans utbildning. Ber att han får ett bra liv och en stabil utveckling i tonåren trots att hans mamma brunnit till döds framför ögonen på honom... Må Gud hela alla sår, för det kan nog ingen annan.

 Det kändes faktiskt bra att bara VARA inför Herren idag. Inte prestera, inte försöka hjälpa någon, bara säga hur det känns och hoppa upp i Hans famn. Som Ordet säger så härligt på engelska ”Pour out your hearts for Him, because He cares for you”. (Ps 62:8) Han är verkligen en god Gud och Jehovah Jireh – Herren min försörjare!

Måndagen den 18.2.13

Ny vecka, ny nåd, nya möjligheter. Tacksam för det. Gårdagen var en väldigt intressant dag... Först en gudstjänst som istället för 1 ½ timme tog 3½ timmar. Det bars fram en man och en kvinna som var besatta men som blev fria efter mycket kamp. Efter det var jag ute på gatan och fick be till frälsning med en pojke i min ålder! Därefter skulle jag iväg på min första "school mission", och jag trodde att det var en skola som väntade på mig. Det visade sig att de samlat eleverna från 17 skolor, tusentals elever alltså!! Märkligt hur dessa dörrar öppnas. Åkte också med den hittills söndrigaste matatun nånsin, den bokstavligen föll i bitar, vi måste stanna för att skruva fast några delar. Dessutom var chauffören berusad, så jag sjöng lovsånger hela vägen och tänkte på bilden som profeterats över mig att jag är ”omgiven av en ostkupa som skyddar”. Tack gode Gud för det!

 Efter en sån dag är det kanske inte konstigt att den onde sätter in en extra växel för att göra mig nedstämd eller sjuk – vad som helst för att hindra mig från att leva i Andens flöde idag. Så när jag i morse gick mot bibelskolan fick jag en alldeles otrolig smärta i magen som fick mig att gå dubbelvikt. Det var som ett slag i magen och smärtan bara fortsatte! Det första passet klarade jag inte av att följa med nästan alls i undervisningen, halvlåg på bordet med tårar i ögonen o svetten rann ner längs hela kroppen och jag huttrade av kyla (det var typ +25 den tiden...). Kände mig verkligen sjuk. Jag bad, bad och bad. Under pausen tvingade jag i mig vatten o frukter som sätter fart på matsmältningen, men det blev bara värre. Efter det andra passet var jag tvungen att bara ligga, och jag fördes in i baksätet på Josephs bil och alla var mycket oroliga.  Då bestämde jag att nu räcker det. Det står ”I AM healed by His stripes” (genom Hans sår är vi helade), och det tror jag på. På söndagsgudstjänsterna vittnar folk om cancertumörer som försvunnit, och jag har själv upplevt Herrens helande så många gånger att jag inte behöver eller kan tvivla på det, så nu får smärtan vika undan för Jesu mäktiga namn! Mage bli hel! Ge dig, du onde!

 Så småningom började smärtan försvinna. Jag slutade huttra och svettas, den febriga känslan försvann och smärtan lättade. Inom tio minuter kunde jag sitta upp, och om en halvtimme var jag nere i kyrkans bönekällare för att tacka Herren för Hans helande! Bwana asifiwe sana! 

  Somliga av er där hemma frågade för nån tid sedan efter adressen, och den är Patrick Tiainen, Word of Faith Church, PB 1039 – 00900, Kiambu, Kenya. Om ni vill skicka nåt smått till barnhemmet så skicka det åt mig så förmedlar jag vidare! Ett tips är t.ex. filmen Facing the Giants eller Courageous – man  får inte tag på dem nånstans här, men de är relativt billiga i Finland och borde inte kosta mycket att skicka! Jag kan gärna betala om nån skickar Facing the Giants, för jag vet att den skulle vara bra för den 15-åriga killen på barnhemmet. De har fått en tv och dvd-spelare, så utrustningen finns. Killen i fråga är ganska sluten och svår att få djupare kontakt med, men av nån anledning började jag tänka på den där filmen när jag bad. Annat de behöver är skolböcker och häften, något jag lovat skaffa men inte fått gjort ännu.

  Annars är allt bra, ser fram emot veckan och allt den innebär. Om nån dag börjar vi knacka dörr i smågrupper, på torsdag börjar crusaden (evangelisationsmöte på gatan, ska vittna/preacha där), på söndag college-mission på nytt ställe... Spännande tider. För övrigt har jag märkt att jag gärna ger bort saker, men nu börjar jag vara ganska utan tavara så att säga... Har gett bort bl.a. min vattenkokare och all finsk karkki förutom min ”emergency pack”. Gud välsignar en glad givare och har nog varit glad då jag gett bort dem – men nu känner jag mig fattig som en kyrkråtta. Svider i köttet så att säga! Mutta ei se mitään, Herra pitää omistaan huolta. :)

You are worthy of the highest praise!

Fredagen den 15.2.2013

Så var det fredag igen. Dagarna går fort! Å andra sidan har jag svårt att förstå att jag faktiskt ska vara här en längre tid, och behöver inte få alla mina planer förverkligade inom februari...

  Veckans tema i bibelskolan har varit praise&worship, och jag har lärt mig MASSOR. Önskar att alla skulle ha fått vara med, speciellt alla lovsångsteam från Crosspoint och andra sammanhang. Vi praktiserade också det en hel del, och när en del sånger var på swahili/kikuyu fick jag sjunga mina egna sånger i Anden... Gick bra så också. :) Upplevde en hel del tilltal, o önskar att jag kunde återge alla, men det skulle bli en halv bok tror jag!

  Har varit en del ute på gatan o evangelisera. Mina afrikanska föräldrar är ganska överbeskyddande, men så småningom släpper de väl ut mig mera när de inser att de ändå inte kan hålla mig tillbaka. And I’m safe, cause the Lion of Judah is walking right next to me! Vissa konkreta saker har jag dock lärt mig:

-        -  ta inte med dig pengar

-       -   ha inte på dig smycken eller klocka

-      -    käsidesi kan vara bra att ha med...

-      -    drogmissbrukare kan försöka sticka en med sprutor, så ett visst säkerhetsavstånd är bra att ha

Eftersom jag är den enda vithyade här så vill alla prata med mig, och den möjligheten utnyttjar jag frimodigt. Jag stiger ut på gatan och inom en minut är där 3-4 människor som frågar en massa – och som vill ha pengar. När de frågar vad jag gör här berättar jag att Gud sänt mig hit för att berätta om Hans stora kärlek och Hans son, och när de frågar om jag har pengar kan jag ärligt svara nej, men jag ger gärna det värdefullaste jag har – och det är Herrens välsignelse. Vissa går snopet iväg, vissa vill veta mera. Problemet här är inte att de inte skulle ha hört budskapet, utan religiositeten här såväl som i Finland är ganska utbredd. Ett annat problem är att de samtidigt som de tror på Jesus vill hålla fast vid naturgudar eller rastakulturens gudar, eller så håller de fast vid sina riter som innehåller blodsoffer – något som naturligtvis har stor inverkan på deras gudsrelation. Så det finns nog jobb!

  Nästa vecka blir det bibelskola som vanligt, och på eftermiddagarna/kvällarna ska vi knacka dörr i små grupper. Can’t wait! Har också blivit frågad till College Missions, det skulle innebära preaching/vittnande åt college-studeranden i deras skolor under veckosluten. Svarade ja, så får se hur den saken börjar utvecklas.

  I bibelskolan har jag fått en helt ny hunger för Gudsordet, något jag kämpat med länge när bibelläsandet har känts som en plikt. All ära till Gud, för nu känns det som att jag inte kan få tillräckligt! Den andra saken som förbättrats är bönelivet. Med alla dessa uppenbarelser, visioner o drömmar – och vännerna o familjen som jag saknar – känns det jätte skönt att få komma inför Gud med allt detta o bara lämna det i Hans händer. Ett av mina favoritställen här börjar bli kyrkans källare, ”prayer cave” eller ”powerhouse”.

  En av de många drömmarna jag haft under nätterna har igen varit att jag föder ett barn. Flödar manlighet... Tror ändå att betydelsen har att göra med något annat än manlighet. Jag tror att det är ett tecken på väckelse, som flera andra också tolkat. Det märkliga är att min mage i drömmen inte varit större före än efter förlossningen, och upplever att det är en bild av att det inte handlar om oss själva – vi kan inte krysta fram väckelsen (bra ordval när det gäller födelse). Den handlar inte om oss. Födslovåndorna kan vi dock känna av! Det viktiga kommer efteråt när det nyfödda barnet ska tas hand om: de människor som kommit till tro behöver rotas, älskas, undervisas och vägledas.

  Det märkliga är att dagen före jag drömde denna dröm så pratade jag med en man här, och han jämförde mig med en havande kvinna. Han sade att Guds kallelse kan jämföras med en kvinna som blir gravid. I början syns inget på utsidan, men personen själv vet att något stort sker på insidan. Hon kan också drabbas av illamående. Så småningom börjar dock även människorna omkring henne inse vad som hänt. Det viktiga i denna parallell är dock i början: ingen annan kan se det som Gud gör inom oss, och det kan t.o.m. resultera i illamående när saker och ting ändras. Vår uppgift är att stå fasta. Sen kommer välsignelsen. Tyckte att den var ganska kraftig.

  Just nu saknar jag alldeles våldsamt mina vänner. Fredagkväll betydde att folk kom hem från Vasa, om det var riktigt bra kunde det innebära sabbatsmåltid à la Leena (Gud välsigne familjen Brunell!), ofta innebar det några koppar te i bra sällskap, frendit eller film – och när klockan blev mycket körde vi allt som oftast till ABC för att köpa ingredienser till tortillas. Nattmat for the win. Har bredvid mig en av bild på dessa fantastiska typer, och är tacksam för att de finns i mitt liv. Finns, inte fanns. Minns min penkkisdag som om det var i förrgår, och igår var det följande årskulles tur, så om tiden går lika snabbt är jag ju snart hemma, visst? :) But first there’s some work to do!

Miss you guys!

Barikiwa rafikis!

Stigen som blev en väg

Söndagen den 10.2.2013

Skönt med en liten stund egen tid. Förvånansvärt tunga dagar, trots den Afrikanska livsstilen som inte alls är lika stressig som den jag är van vid. Så mycket är ännu nytt och främmande att jag lätt blir trött.

  Allra först vill jag kommentera något jag skrivit tidigare, det jag skrev om att jobba för Guds rike. Jag använde uttrycket ”jobba fullt för Gud” när jag talade om mitt Kenya-äventyr. Jag hoppas du inte förstod mig fel, för vi kan ju naturligtvis jobba fullt ut för Gud precis där vi är. Vi behövs på daghemmet, i skolan, i olika företag – på alla områden i samhället. Där ska vi vara ljus och salt. Jag vet ändå att jag behöver få jobba en tid såhär, när det inte handlar om något annat än Honom och Hans rikes utbredande. Jag är också övertygad om att flera av oss som regelbundet går i församlingen är kallade till det, men vi använder olika ursäkter för att inte stiga in i de uppgifter som skulle vänta. Varför tror jag det? Låt oss se på lärjungarna. De levde ett ganska extremt liv. De ägnade sig fullt åt evangeliets tjänst. Utan dem skulle vi inte sitta här. Om de valt att fortsätta med vanliga jobb och en gång om veckan gå till kyrkan – då skulle världen kanske se ganska annorlunda ut. Tusentals människor har valt att följa i lärjungarnas fotspår. Sådana människor behövs också idag. Det finns människor som inte hört om Kristus, och vi behöver inte gå till den Afrikanska landsbygden för att hitta dem. De finns mitt ibland oss. Ute på gatorna finns massor av människor som inte har blivit mötta av Guds villkorslösa kärlek. De behöver få höra. Vi behöver gå ut och berätta.

  Detta är naturligtvis en fråga om kallelse. Vissa får kallelsen att stiga ut i evangeliets tjänst, medan andra har en sändande roll och tjänar Gud på hemmafronten. Oavsett vad man gör är det viktiga att göra det för Gud, och att man minns att alla kallelser är lika viktiga.

   

  Jag pratade häromdan med Word of Faith Church-församlingens Bishop. En man som jag verkligen ser upp till. Han har grundat denna församling, kämpat med häxor, han litar fullt på Guds försörjande också på det ekonomiska planet – kyrkan bygger ut, deras skola bygger ut, de öppnar en ny grundskola om några veckor osv... Han hade en stark vision när han började sitt jobb här. Idag har WOFC grundat över 630 nya församlingar. Nu hade Thomas en vision av Gud för mitt liv.

  Allt ska prövas, men visst lyssnade jag ganska noga när denna man talade. Han sade att jag måste ta ansvar för det Gud gett, och inte ställa mig lättvindigt till kallelsen. ”If God tells you to lead the youth in Finland to God – you do it. If God tells you that the time for Finland has come – then you step up. Remember that it’s not about you, it’s all about the Holy Spirit who will lead you, strengthen you and talk through you. But if God gives you a mission, then it’s YOUR mission, and YOUR responsibility.” Allt vad han sade tror jag ändå inte att jag ska skriva här och nu.

  Den första bilden jag såg i bön när jag upplevde att jag ska åka till Kenya var bilden av en stig. Den stigen som finns här i Kiambu har förvandlats till en bred väg. Först blev jag förskräckt – men sedan visade Gud vad Han ville få sagt. Stigen har blivit en väg. Vad jag trodde att skulle hända var mycket mindre än det Gud planerat. Dessutom började jag inse att min tid här egentligen handlar om att lära mig hur spridandet av Guds eld riktigt fungerar. Det egentliga jobbet väntar i Finland. Det här är en tid av förberedelse och övning.

  Träffade idag i kyrkan Kenyas antagligen kändaste ”profetissa”. En kvinna med väldigt stark profetisk gåva. När hon bad och lade sina händer på människorna var det som om en blixt slagit ner – vissa av männen slängdes över en meter uppåt eller åt sidan, folk kollapsade och fick nya bönespråk. KRAFTIGT. Jag blev också förebedd och smord med olja, och jag upplevde en hel del som jag dock tillsvidare upplever att inte ska delas. Det intressanta var ändå att det tilltal som kom till henne gällde männen. Gud vill resa upp männen, aktivera dem, Gud vill se passionerade män som stiger in i Guds rikes arbete och som tar ansvar för församlingen och familjen. Ord som ”courageous, rise up, lighten up” är mer än bekanta från Kokkola där Gud gör precis samma sak. Och det bekräftades nu av en för mig främmande kvinna tusentals kilometer hemifrån. That’s God working, people. That’s God working.

 För övrigt är allt bra, men den andliga dimensionen är så ytterst intensiv att jag behöver mer vila än tidigare. Borde verkligen ha en fru som skulle säga till när jag ska vila, för jag är inte ännu heller särskilt bra på att sätta gränser för mitt görande. Numera beror det inte på att jag tror att jag måste göra saker för att duga för Gud, utan för att jag tycker om att saker sker!

  Igår var vi långt ute på landsbygden på Josephs brors begravning (speciellt männen dör vid tidig ålder här). Det var ett ytterst torrt ställe, och den röda sanden fanns precis överallt. T.o.m. Joseph som är van fick svårt att andas när sanden kom in i munnen. Det var intressant att se hur en Afrikansk begravning går till – och jag kan säga er att det inte var alls som i Finland. Den enda likheten var liket och kistan. Det var dansande och sjungande i ändlös omfattning... Jag pratade en hel del med ungdomarna och barnen från landsbygden. De äldre hade lärt sig engelska i skolan. Alla var fascinerade av kameran jag hade med mig. Det var dock inte den enda grejen de aldrig sett förr, utan för många var jag den första vita mannen de sett. De skrattade åt mina håriga ben, kände på mitt hår och min hud och ställde en massa frågor. Det intressantaste kom när vi talade om saker vi tycker om att göra. Jag berättade om mitt brandkårsintresse – men de hade aldrig ens sett en brandbil. Det var onödigt att prata om gym eftersom det är totalt obekant för dem, och hela konceptet låter korkat när deras vardag är fullt av tungt, fysisk arbete. De lever i en så totalt annorlunda verklighet. Många av dem hade inte ens sett en WC-bytta!

  På begravningen serverades också mat. Huh. Traditionell kikuyu-mat. Getmjölk, små köttbitar, ris och diverse saker kokas ihop till en slemmig gelé-aktig grej. Den kokades i grytor ovanför elden (fanns inte el förstås, inte heller tillgång till vatten). I grytorna hoppade höns omkring ibland, och jag kunde inte tänka på annat än finska hälsomyndigheter som skulle svimma av den synen... Sen kom stunden då maten skulle ätas. För hand. Den smakade våt hund.

  Jag fick verkligen ta ett stort steg i tro när jag åt den, och bad ”Gud, ge mig en mage av stål. I ditt namn har vi full auktoritet, och nu talar jag hälsa i Ditt namn över hela min kropp. Now may those bacterias die!”. Och jag blev inte ens sjuk i magen! Inte heller fick jag migrän, fast allt var bäddat för det: en dag ute i extremt stark solsken och jag glömde ta på mig hatten, vi hade inte med oss tillräckligt med vatten, vi åt morgonmål fem-tiden och följande gång om nästan 12 timmar, sand i munnen och näsan – i vanliga fall skulle jag ha fått migrän på fem röda minuter. Nu ingenting. Gud är god!

  Ska också passa på att tacka alla som gett leksaker och pengar som jag fört till barnhemmet. De har fått först en del av sakerna så att barnen inte skall bi alldeles vilda, och de är så tacksamma för varje liten sak de får. Jag sjöng tillsammans med dem, de klättrade upp i famnen och de ville visa sina odlingar och sina djur. Fantastiska barn. Hoppas jag hinner spendera en längre tid tillsammans med dem, inte bara en dag nu och då. Tillsvidare är det inte möjligt för det är så långt borta och bibelskolan börjar tidigt, men när vi har terminsemester och –paus ska jag bo på barnhemmet, det bestämde vi idag.

  Inkommande vecka har vi i bibelskolan som tema ”praise&worship” och vi kommer också att använda en del av lektionerna till att praktisera det. Ser verkligen fram emot det! Blev ett långt inlägg dehär... Barikiwa rafikis! :)