I WILL keep on singing!

Att sjunga är för mig ett väldigt viktigt sätt att närma mig Gud, att ge uttryck för det jag känner och också få ta emot av det Gud vill säga och göra, för lovsången öppnar på många sätt för Guds verk. Att få spela min gitarr och sjunga så hårt jag kan då ingen hör - det är något!

  Ibland får jag dock kämpa väldigt mycket med mitt sjungande, om jag verkligen ska våga sjunga när någon annan hör. Det har sina rötter i många olika saker, delvis säkert i min kamp med allt vad manlighet heter, för sjungandet hör inte direkt till det finska manlighetsidealet. Den största orsaken är dock helt klart det jag fått höra om min sångröst och sångförmåga - ordens makt är stor, och Skriften visar att vi borde vara väldigt försiktiga med vad vi talar över oss själva och andra. Det som jag fått höra har gjort att jag tidvis haft väldigt svårt att sjunga när någon annan är på plats, åtminstone utan att kämpa extra mycket för att sjunga rätt.
  För ett antal år sedan var jag på en gospelhelg i Vasa där flera körer samlades för att tillsammans öva in äkta svart gospel. I ett skede under helgen sade en av deltagarna åt mig att jag nog inte borde sjunga alls eftersom jag inte kan sjunga rätt. Jag blev sårad av det han sade, men fast jag var väldigt ny i tron så hade jag en uppfattning om vad Gud säger, nämligen att min sång låter ljuvligt i Hans öron! Därför tänkte jag att jag nog fortsätter sjunga för jag sjunger till och om Gud, och om Han tycker att det låter bra så borde väl det räcka. Såret fanns dock kvar, och när någon i min egen kör senare påpekade att jag sjöng fel så hade jag väldigt svårt att ta emot den feedbacken utan att bli sårad.
  När vi började med vår cellgrupp så satte vi upp vissa målsättningar, och en av dem var att vi skulle kunna sjunga tillsammans. Vi började på ganska snabbt men till en början var det mest högtalarna eller datorn som hördes och vi bara nynnade med, men efter en tid behövdes inte alltid hjälpmedlen alls utan det räckte med våra egna röster! Det var väldigt helande för mig att få sjunga tillsammans med killarna, att få uppleva att det verkligen inte utgör MINSTA skillnad hur det låter när vi lovsjunger Gud (visst är det ett stort plus när det sedan börjar låta bra också...).

  För några veckor sedan fick jag vara med o leda lovsång två gånger under samma helg, och en gång även följande helg, och det var otroligt roligt och välsignat! Det kändes som ett stort steg att våga göra det, men jag upplevde verkligen Guds närvaro och stöd när jag fick leda sången till Hans ära - och min röst höll och bar! Det kom heller inga ruttna tomater från den samlade skaran, utan t.om. positiv feedback, och jag är väldigt tacksam för att jag fick vara med. 

 Bit för bit visar Herren mig områden där det ännu finns lås - men inte nog med det, Han kommer också med nycklarna! Han har lovat att sanningen skall göra oss fria (Joh 8:32), och när Sonen gör oss fria, då blir vi verkligen fria! (Joh 8:36)  Det är underbart att få inta nya områden och jag kan bara förundras över allt det Han gör. Han är så god!

Gemenskap

 

HERREN Gud sade: "Det är inte bra för mannen att vara ensam. Jag skall göra en medhjälpare åt honom, en som är hans like. (1 Mos 2:18)

Vi är inte skapade till att leva i ensamhet. När Gud hade skapat världen såg han att vi behöver andra människor, och situationen är densamma än idag. Vi behöver varann för att stöda, hjälpa, glädjas tillsammans, gråta tillsammans och helt enkelt LEVA.

  När jag var i lågstadiet kände jag mig väldigt ensam. På grund av mobbning kände jag mig oftast utanför, och det var jag också väldigt ofta. Av olika orsaker började jag känna mig ensam även i andra situationer än i skolan, jag liksom tog för givet att jag stod utanför och inte riktigt passade in. Det blev min identitet. Jag var pusselbiten som inte riktigt passade in.
  När jag sedan kom till tro sommaren 2008 blev jag alldeles överväldigad av mängden människor som omgav mig, som brydde sig om mig och som  faktiskt verkade förstå mig. Plötsligt platsade jag in! Det tog (tar) sin tid att förstå att jag godkänns av dem som den jag är, att dessa vänner var verkliga vänner och inte krävde prestationer eller bevisningar av något slag från min sida. Det var och är en helande upplevelse.
  I och med vår cellgrupp "maanantaimartsat" fick jag lära känna några bröder på djupet, och vi kom väldigt nära varann. Vännerna och speciellt dessa bröder blev väldigt viktiga för mig. Förra hösten kom dock ett tilltal från Herren där Han sade att det kommer att bli en tuff tid härframöver, att det kommer att bli så mörkt att jag inte ser något framför mig om jag inte har hans ords till en lykta för mina fötter. Så småningom började olika saker hända, och jag blev på något sätt förvånad och överrumplad av allt som hände. Samtidigt som jag behövde mina vänner mer än någonsin så kände jag samtidigt igen Guds röst som viskade att jag först och främst ska vända mig till Honom. Det var en viktigt läxa. Det är så skönt att få ringa till en broder och berätta hur man har det att man nästan glömmer att Gud vill att vi först och främst i alla situationer kommer med saken inför Honom. Visst är det bra att vi ventilerar med någon broder eller syster, men vår relation till Herren är ändå den primära med tanke på våra liv och vårt mående. Jag blev tvungen att inse att jag ska gå till Gud innan jag vänder mig till människor, att det är Han som ska ge mig tröst, förståelse, kärlek och bekräftelse, och i den relationen får och ska jag vara beroende av motparten!

 Jag menar inte att min relation till t.ex. börderna i cellgruppen blivit mer av ytlig på något sätt, men jag hoppas i allafall att jag lärt mig att inte gå från det ena diket till det andra - från att tro att jag ska klara mig helt själv till ytterligheten där jag litar för mycket på andras hjälp. Det bör finnas en sund balans i detta, där vi minns Guds roll men också inser behovet av andra människors hjälp och stöd. Säkert ett livslångt lärande, men gott att veta att det inte här handlar om att bli snabbt färdig - det räcker att man är på väg. På Kristusvägen. :)

The breath of life

"Och HERREN Gud formade människan av stoft från jorden och blåste in livsande i hennes näsa. Så blev människan en levande varelse." (1 Mos 2:7)

Just nu är min bön att Herren pånytt ska få blåsa sin livsande i mig. Jag böjer mig inför Hans tron och ber om kraft och styrka, upprättelse, vägledning och FRID. Hans egen frid som övergår allt förstånd. Jag vet att Han lovat mig allt detta och att Hans löften håller, men ibland är det svårt  att verkligen tro att det gäller även mig och att gäller även nu. Det är lättare att tro det för någon annan och uppmuntra andra med dessa djupa sanningar, men att låta Gud bekräfta det för mig själv är inte så lätt.

  Ibland känns det som att det finns så otroligt mycket från mitt förflutna som fortfarande kräver bearbetning och helande att jag inte orkar ta itu med det. Förra vintern var på många sätt kaotisk och så intensiv att jag inte riktigt hann behandla allt som hände, men jag vet att jag måste komma med allt inför Gud och låta Honom röra vid de minnen och minnesbilder som fortfarande begränsar mig. Jag vet att Han vill göra mig helt fri. Det finns ett rop inom mig som kommer djupt inifrån och som ropar efter hjälp, som ropar efter skydd, som ropar efter trygghet och kärlek. I mina stunder tillsammans med Pappa Gud kan jag ibland bara be att Han håller om mig, för det känns som att jag skulle kunna gå i bitar. Det tar liksom sjukt i varje lem. Jag minns från psykologiböckerna att det är tecken på svåra eller traumatiska upplevelser, och psykologerna rekommenderar att man t.ex. simmar eller joggar så att man konkret känner av kroppens "kanter", att man så att säga blir varse om sig själv. Ett primitivt sätt är också fosterställningen - något jag själv brukar (och missbrukar).

 Under helgen såg jag på en undervisningsserie av Joyce Meyer som hette Emotional Healing, och plötsligt fick jag många flashbacks från min barndom, och då menar jag ända tillbaka till sena 90-talet. Jag kunde t.om. känna lukter och på ett väldigt levande sätt återuppleva det som hände då, och jag tror att det var viktigt för mig att få göra det. Att återuppleva det, men nu våga känna det jag önskat att jag vågat ge uttryck för då, det som jag så länge hållit tillbaka. Det var skönt, men samtidigt var det som att öppna en port - det kom nya minnen, nya situationer och nya sår blev uppenbarade. 

 Det är fortfarande svårt för mig att inse att jag också ska kunna be om hjälp, be om bönestöd och våga vara svag. Jag behöver inte alltid vara stark. Jag behöver inte klara mig själv. Jag får bekänna mitt behov av hjälp och min sårbarhet inför både Herren och också andra människor - och det är det senare som ibland är så svårt. Jag vet att jag får göra det inför Herren och bara kasta mig i Hans trygga och starka armar, och det är gott att göra så. Men att våga göra det inför andra, ens mina närmaste bröder, det kan fortfarande vara en utmaning.

  I allt detta vet jag ändå att Gud BÄR. Gud går vid min sida och viskar tröstande ord till min trötta själ, Han vederkvicker mig och leder mig till vattenbäckar där jag finner ro. Inom mig finns strömmar av levande vatten, och i mig verkar Hans livgivande Ande - samme Ande som uppväckte Jesus från de döda. När jag blir trött och känner mig uppgiven får jag lyfta blicken, fästa mina ögon på Jesus och inte låta omständigheterna styra mitt liv eller påverka min tro. Jag får ta på mig den andliga vapenrustningen som hindrar den onde från att trycka ner mig - och till den vapenrustningen hör också frälsningens hjälm. Med den hjälmen på huvudet slår inte oron rot i mina tankar, utan jag får istället tänka på de löften Herren gett mig och jag får tänka på hur många gånger tidigare Han räddat mig och hjälpt mig. Han är fortfarande densamme. Han är fortfarande en kärleksfull Fader. Han har omsorg om mig. Han känner mig bättre än jag själv gör. Han ser på mig och ser något fint. Han är min Kung.

Här är jag, Fader.
Blås din livsande i mig.
Res upp mig igen.
Hjälp mig att gå din väg.
Ta mitt liv och mitt hjärta.
Gör din vilja min vilja,
dina tankar mina tankar.
Jag lämnar allt i dina händer.

You hold my every moment
You calm my raging seas
You walk with me through fire
And heal all my disease

I trust in You
I trust in You

I believe You're my Healer
I believe You are all I need
I believe You're my Portion 

(Hillsong - Healer)

Hemlängtan

I min Faders hus finns många rum. Om det inte vore så, skulle jag då ha sagt er att jag går bort för att bereda plats åt er? 

(Joh 14:2)

Efter att ha bloggat för kyrkpressen under september (på http://kyrkpressen.fi/bloggar/patrick-tiainen) så känns det skönt att vara "hemma" på min egen blogg igen. Det har blivit något av en vana att skriva blogg såhär på fredagskvällar när jag är på väg tillbaka från Keuru, återge en del av det jag upplevt under veckan och eventuella tilltal från Herren.

  Just detta att känna sig som hemma är något jag funderat väldigt mycket på, fram och tillbaka. Jag har under drygt ett och ett halvt år bott ensam i en mysig etta, och det har känts som mitt första alldeles egna hem. Jag bodde dock i en annan lägenhet före det, men under den tiden var jag så utmattad och också sjukskriven att jag inte riktigt kände frid, och kunde inte riktigt känna mig som hemma där jag bodde. Jag tror ändå att jag aldrig kommer att känna mig helt och fullt som hemma, oavsett var och med vem jag bor och under vilka förhållanden. Jag kan och kommer säkert att få det riktigt bra, men det kommer alltid att finnas en längtan efter något annat, något fullkomligt. Det kommer att uppfyllas först den dagen jag får flytta in i det hem Jesus har förberett åt mig i himlen. Tänk det, att Han verkligen "förbereder rum" för oss som Han säger!

  Jag har många drömmar om hur mitt framtida hus kommer att se ut. Jag har en dröm om en familjeidyll där jag får ta hand om min fru och mina barn, sköta om gården, fixa små saker i huset och fixa sånt män vanligtvis gör. Ändå är det inte mitt slutgiltiga hem, utan bara en spegelbild av det "ultimata hemmet". Först i himlen kommer alla mina förväntingar vad som gäller omsorg, värme, kärlek och familj att uppfyllas.

Jesus sade till honom: "Rävarna har lyor och himlens fåglar har bon, men Människosonen har inget att vila huvudet mot
(Matt 8:20)



  När Jesus vandrade här på jorden hade han inget egentligt hem. Under sin aktiva tid då han gick omkring och gjorde under gick han från stad till stad. Inte ens när Han själv föddes, himmelens Konung, fick Han födas i sitt hem, utan i ett enkelt stall. Han om någon vet hur det känns att vara långt borta hemifrån, och jag kan inte ens tänka mig hur stark Hans hemlängtan varit. Han visste ju om något bättre, Han hade varit tillsammans med Fadern för att sedan stiga ner hit till jorden. Han var på många sätt hemlös under sin tid här bland oss.

 På ett sätt är detta just vad Herren kallar oss in i. Å ena sidan att inse att vårt jordiska hem inte kan tillfredsställa oss - och å andra sidan välkomnar han oss hem till sig. Han välkomnar oss med öppen famn. I Bibeln finner vi den underbara liknelsen om den förlorade sonens återkomst där Fadern välkomnar den återvändande sonen med öppen famn, klär honom med de bästa kläderna och ordnar en stor fest. På samma sätt tar Han emot oss. Han gläder sig över oss. Han gör det redan nu, men vi kan bara ana oss fram till hur det kommer att se ut den dagen vi får se Honom ansikte till ansikte. Då, mina vänner, kommer vi verkligen att vara HEMMA.

  Tills den dagen kommer får vi vandra tillsammans med Herren medvetna om att vi inte egentligen hör hemma här. Visst ska vi njuta av livet och det goda och fina vi har på denna sida av evigheten - men vårt egentliga mål är i himlen. Tills vi är där är det helt okej att bära på en gnutta hemlängtan - speciellt när man är i militären...