Att höra Guds röst

Sannerligen, jag säger er: den som inte går in i fårfållan genom grinden utan klättrar in på ett annat ställe, han är en tjuv och en rövare. Men den som går in genom grinden är fårens herde. För honom öppnar grindvakten, och fåren hör hans röst, och han ropar på sina får med deras namn och för ut dem. När han har släppt ut sina får går han före dem, och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Men en främling följer de inte, utan springer ifrån honom, därför att de inte känner igen främmande röster.” Denna bild använde Jesus när han talade till dem, men de förstod inte vad han menade. (Joh 10:1-6)

Detta är välkända ord från Herren Jesus. Vi har alla hört dem många gånger, men nu vill jag fokusera på bara några få ord - och fåren följer honom därför att de känner igen hans röst. Dessa ord kom till mig när en trogen bloggläsare frågade hur det egentligen var när jag åkte till Kenya, hur upplevde jag Guds tilltal, på vilket sätt jag hörde Honom. 

Jag brukar tänka såhär: israeliterna kunde höra Guds röst när Han talade från berget. Mose hörde Guds röst. Om de hörde Honom, och de alla levde under det gamla förbundet, hur mycket mera ska vi då inte höra Honom som lever i det nya förbundet?? Det nya förbundet är enligt Bibeln ”bättre, och stadfäst med starkare löften” (Heb 8:6). Då betyder ju det att vi har alla förutsättningar för att höra Gud! Om du går igenom Joh 10 ser du också hur många gånger Jesus säger ”de känner igen hans röst”. Men, alldeles praktiskt, hur talar Han då? Hur vägleder Gud? 

  1) Genom Ordet. Hela Skriften är utandad av Gud – 2 Tim 3:16. Jag tror problemet är att vi bär omkring vår Bibel mera än vi läser den, och när vi läser den glömmer vi att vi ska studera den och precis som Maria begrunda det i vårt hjärta. 

2) Genom sina tjänare. Först och främst har vi dem med en profetisk gåva. Trots det ska vi minnas att Gud kan tala genom vem som helst, men frågan är om vi känner igen Hans röst när Han talar genom vår mamma, vår granne, vår chef? Gud kan använda en åsna (som med Bileam), frågan är om vi känner igen rösten!

Låt mig elaborera vidare lite grann på detdär, för det ligger något i just det att vi inte känner igen Guds röst. Låt oss säga att vi har en sal med tjugo personer. Bland dessa tjugo personer finns herr X, en vän som jag kännt i ett år. Trots att alla tjugo pratar samtidigt så kommer jag att urskilja just hans röst – för att jag spenderat tid med honom! Om det plötsligt strömmade in tjugo människor till skulle jag inte mera urskilja herr X, men om min mamma fanns nånstans där skulle jag garanterat känna igen hennes röst! Varför? För att vi har spenderat ännu mera tid tillsammans. Vi har en mycket nära relation. Så nära att jag bara behöver höra några ord för att veta på vilket humör hon är. Precis på samma sätt är det med Gud. Ju mera tid vi spenderar tillsammans med Honom, desto enklare blir det att urskilja Hans röst – oavsett hur mycket brus det finns runtomkring.

3) GUD TALAR TILL DIG!

Stora bokstäver. Och vänta, här kommer några utropstecken till: !!!!!!!!!!

Ja, Han talar till var och en av oss. Det betyder inte att vi nödvändigtvis hör en röst alldeles sådär fysiskt, men vi har liksom en inre känsla, vi förnimmer något. Inom psykologin kanske man skulle kalla det intuition, men det struntar jag i (trots att jag från hösten borde studera psykka – vi får väl se hur det blir med det. Herre förbarma dig...)

  Gud talar till mig ofta när jag är ute i naturen. När jag sitter vid havet eller blickar ut över vida slätter från en hög kulle, då blir saker bara klarare framför mig. Jag börjar urskilja vilka beslut jag skall ta, vet när jag ska säga ja och nej osv... Det betyder inte att det skulle finnas något ”magiskt” med naturen, utan hemligheten ligger i att där klarar jag av att stänga av allt annat, allt bakgrundsbrus så att säga. Gud talar till oss så gott som hela tiden, men i vår mänskliga bristfällighet klarar vi inte alltid av att ta emot mer än en signal åt gången, och i vår vardag är vi omgivna av hundratals signaler, så inte undra på att vi tycker att vi inte hör Honom.

Men nu har jag ännu inte svarat på frågan... Hur var det alltså helt praktiskt, hur upplevde jag Guds tilltal när jag gjorde beslutet att åka till Kenya?

  År 2011 var jag i Kenya för första gången med en skolgrupp. På hemvägen lär vår gode rektor ha frågat när jag ska tillbaka, och jag har skrattat lite grann och svarat att jag inte tror att jag åker tillbaka. Det var inte många månader senare jag var på en gudstjänst vid metodistkyrkan i Karleby (ett ställe jag rekommenderar mycket varmt!), och under lovsången ser jag plötsligt framför mig en stig. Jag visste mycket väl att den stigen fanns i Kiambu, Kenya. Omedelbart kom tanken – ska jag resa tillbaka?

  Jag såg stigen flera gånger, och började be för saken. I något skede märkte jag att jag fått en längtan, något jag inte hade haft tidigare. Nu ville jag plötsligt åka till Kenya alldeles våldsamt mycket! (En parentes igen: när Gud vill att vi ska göra något så ger Han oss också en längtan, en passion. En av de första ledtrådarna för att finna sin kallelse är just att fråga sig vad man riktigt brinner för). Kort efter detta kom ett mera direkt tilltal när jag var i bön. Den gången var det ingen tvivel om att jag hörde från Gud. Den gången var det inte bara en känsla, en förnimmelse, utan något mera än så. Den gången var det en röst.

   Efter det kom det en massa bekräftelser. Bibelverser, sånger, böcker jag läste... ”Alla vägar ledde till Kenya” så att säga. Det märkliga var att jag också stötte på vilt främmande människor som kunde gå upp till mig och säga ”Jag vet att du snart är på väg, och jag vill välsigna dig med detta”, och så gav de mig en tjugolapp eller något annat. Jag hade ingen orsak att tvivla på vad Herren ville att jag skulle göra.

Avslutningsvis vill jag ändå säga, att vi kanske vill överdriva behovet av vägledning och bekräftelse från Herren i vardagslivet. I början sade jag att alla förutsättningar finns för att vi ska höra Guds röst, och det tror jag stenhårt på, men det betyder inte att vi ska förvänta oss eller vänta på vägledning på morgonen när vi väljer kaffekopp. Jag tror att när vi har en stabil relation med Gud så kan vi urskilja vart Han leder oss och vad Han vill göra utan att vi varje gång kräver eldskrift på väggen. Allt detta beror dock på hur vår Gudsrelation ser ut, och hur mycket tid vi spenderar tillsammans med Honom. Det behövs både kvalitet och kvantitet.

Det var alltså några tankar om vägledning. Tusen tack för frågorna, jag svarar gärna!

P.S. I skrivande stund bara 31 dagar tills jag kommer hem!!!

Det var en gång en man som bölade i regnet.

Otroligt vackra soluppgångar, otaliga kilometrar längs vandringsleder, kaffestunder på mysiga caféer, kvalitetstid med Pappa, intressanta diskussioner med andra backpackers – och mycket, mycket nudelsoppa. Det har den senaste veckan bestått av, sådär i all korthet.

För tillfället är jag alltså på Nya Zeeland, och förundras över hur den vackra naturen speglar Skaparens majestät. Har varit här en knapp vecka nu, och har en vecka kvar. Efter det reser jag iväg till Cook Islands, och ser så framemot att få stanna på en YWAM-bas en hel vecka! Har mejlat med basens ledarteam en hel del, och det ska bli roligt att få vara med dem ens en kort stund.

För övrigt sker det mycket. Så mycket att jag knappt hinner med. Har tusen tankar i huvudet, och borde egentligen tapetsera en hel vägg med vita papper och teckna ner allt jag ser framför mig för att få någon sorts ordning på det hela. Kanske det ändå får vänta tills jag kommer hem, hostellägarna kanske inte skulle gilla att ha mina visioner på väggarna. Idag nådde jag ändå en gräns, och jag bara visste att nu måste jag få be – och inte bara be, utan BE! Ropa till Gud och böla om det känns så. Ja, jag kan bli ganska högljudd ibland när jag ber, men jag litar liksom på att jag inte kan skada Guds öron. Bara som en varning till er som tänkt komma på bönemöte med mig i sommar, det är inget farligt om jag lite vrålar i Anden ibland. Det är riktigt skönt faktiskt...

  Idag var en sån dag, och jag bara visste att jag behövde få utgjuta mitt innersta inför Gud. Det var inget speciellt, inget som gått snett, inga katastrofer, men det kändes som att jag bar på en börda som inte var min. Det har hänt ofta på sistone; jag vet att jag behöver be, men egentligen inte exakt vad jag ska be för. Då är det alltid bäst att tala i tungor, och oftast klarnar det till slut vad exakt det är jag ska be för (eller vad jag redan bett för i tungor, utan att förstå innebörden).

  Jag fick hålla på en god stund ute i skogen, alldeles intill Franz Joseph –glaciären, tills det äntligen var något som släppte! I samma stund började det regna, och ni ska veta att jag bara älskar att gå ute i regnet! Jag gick omkring och lovsjöng och prisade Gud, och så plötsligt hörde jag Honom tala.

Run

Run, my son, and I will show you great and magnificent things

Run, and you shall see the diamond city

Run, and you shall not grow weary

Run, cause only one can win the race

Run

Och jag sprang. Jag visste nog att Gud talade om andliga språngsteg, men jag ville svara på Hans tilltal – så jag sprang. Kanske det också var något av en profetisk akt. Jag vet inte, men jag blev fylld med kraft från ovan och dansade och hoppade omkring i regnet. I shall not grow weary – Isa 40:31. I need to run to lay hold of the prize – 1 Cor 9:24. Halleluja!

Nåja, resten får bli till en annan gång, för min wifi-tid tar slut alldeles snart. Avslutningsvis vill jag bara säga att trots att det är en otrolig välsignelse att få uppleva allt detta och bokstavligen resa världen runt, så väntar jag nog redan på att få komma hem till Finland. Fy vad det ska bli skönt!

Välsignelse!

Pa aventyr med Jesus

Har kommer ett forsok till blogginlagg fran ett sjabbigt natcafe pa Rainbow Beach, Queensland. Sen fredag har jag rest norrut fran Sydney langs kusten, sett otroligt fina strander och traffat en massa fina manniskor - och ocksa fatt vara Guds lilla luffare. Lat mig fokusera pa det sistnamnda.

For nagra dagar sedan besokte jag den mest osterliga punkten i Australien, i Byron Bay. Nar jag stod dar pa klipporna upplevde jag att jag skulle ta fram min Bibel, och nar jag gjorde det foll mina ogon omedelbart pa en specifik vers. Det var en av de manga verserna dar Jesus uppmanar sina larjungar att forkunna evangeliet till hela varlden. Det var nagot speciellt med att lasa den versen dar jag stod pa "kanten av en kontinent". Jag upplevde att jag pa nagot satt maste svara pa versen, sa jag borjade be. Nar jag sag ner pa marken sag jag att det fanns ett kompass inristat i klipporna, och jag borjade ga pa kompasset. Jag gick fran norr till soder och fran oster till vaster, och bad att jag skulle fa vara med o ta evangeliet till alla horn. Till slut stannade jag i mitten, och pa nagot satt uppstod en vantande tystnad. Det var som om Gud vantade. "Ar du saker, Patrick? Du vet att det kostar dig allt."

"Ja."

Jag lamnade o sta. Nu var det jag som vantade. Om en stund sade ocksa Gud "Ja". Jag behovde inte ens fraga, for Han visste vad jag hade pa hjartat. Omedelbart nar Gud sagt sitt ja ser jag ut mot havet, och tva delfiner simmar forbi mig. Delfiner ar trofastna och trogna, och trofasthet ar minsann nagot jag behover, sa kanske det var nagot av ett tecken. Nar jag gar ner fran klipporna ser jag vaktlar, en paminnelse om att Herren forsorjer! Precis som Han forsorjde for israeliterna under okenvandringen forsorjer Han for sina barn idag nar vi gar langs Hans vagar. Halleluja!

 Det finns en hel del jag kunde beratta, men gardagen var alldeles speciell, sa innan jag sticker ner till stranden igen (Halleluja for det ocksa...) maste jag skriva nagra rader om vad som hande... Jag skulle resa fem timmar med buss fran Brisbane till Rainbow Beach. Nar jag satt ner i bussen bad jag att Gud idag skulle anvanda mig pa nat satt, att jag skulle fa tjana Honom pa nagot konkret satt. Om en stund sitter en ung man ner bredvid mig, och jag kan se att han bar pa en tung borda. Jag sade at honom att om han vill prata om nagot sa finns jag till for honom.
   Om en kvart brast portarna, och denne unge man borjade beratta vad som hant. Han hade pa tre veckor mist bade arbete och korkort, och nu hade frun med sonen stuckit ivag. Han visste inte vad han skulle ta sig till, sa han flydde hela situtionen och hoppade pa forsta buss fran busstationen. Vilket sammantraffande att han satt ner bredvid mig... Jag tackar Jesus att vi hade fem timmar tid, for det var inte lite som behovdes. Jag fick vittna o beratta om Guds karlek, och det var alldeles underbart. Nar vi skiljdes at skrev jag ner mina kontaktuppgifter. Jag VISSTE att han skulle ta kontakt med mig - men inte att meddelandet skulle komma redan nasta morgon. Nar Gud borjar jobba med nagons hjarta hander saker valdigt snabbt!

 Senare samma kvall gick jag ner till stranden, for jag upplevde en troghet i Anden och behovde fa sjunga och ropa ut infor Gud, och ville inte gora det pa hostellet. Andra gaster kunde ju bli skramda... Na, jag gick ner till stranden och borjade be. Jag stod pa stranden nara vattnet, sa nara att vagorna vatte tarna. Nar jag bett och sjungit en stund kom ett genombrott, och det var precis som som himlen oppnat sig - och i samma stund kommer en MEGAVAG! Alltsa jag forstar inte ur det hande, och kan inte fraga nagon heller eftersom jag stod ensam pa stranden denna sena kvall, men det var en stor vag som gjorde mig alldeles vat. Min forsta tanke efter vagen visar att det fortfarande finns omraden som kraver helgelse... "Herre forbarma dig over min iPhone!"

 Naja, efter en stund insag jag vilket tecken detta var. Jag har lange bett utifran Hesekiel 47 och tempelkallan, och detta med stigande vatten har varit ett alldeles speciellt tecken for mig. Det ar svart att har forklara precis vad jag menar, men i varje fall var denna plotsliga vag som skoljde over mig ett starkt tecken fran Herren. Och ja, om nagon undrar sa holls iPhonen hel...

  For att komma upp fran stranden skulle jag kliva upp langs nagra trappor, men nar jag borjade ga uppat blev det plotsligt tvarstopp. Jag bara kunde inte ta ett enda steg till. Jag anade en fara, men visste inte vad det var eftersom det var alldeles morkt. Sa upplever jag bara att jag skall spotta pa marken rakt framfor mig, och trots att det lat valdigt markligt i mitt huvud sa gjorde jag det. Kan du tanka dig hur forvanad jag blev nar jag spottade pa trappan framfor mig, och plotsligt borjade trappan rora pa sig - trappan, som egentligen var en stor orm! Mitt pa trappan, precis dar jag skulle lagga foten, lag en lang orm, som nu vaste och sakta ringlade (sager man sa? vad gor ormar?) bortat. Jag stod kvar en lang stund. Med tanke pa att det pa detta omrade pa ostkusten finns 17 av de 20 farligaste ormarna i vardlen sa kan man val anta att det inte var en alldeles ofarlig orm, sa Herren hade verkligen raddat mig! Visserligen blev jag ormbiten i Kenya, och Herren raddade mig aven den gangen, men nu raddade Han mig fran sjalva bettet. Tack Jesus! Och an en gang en viktig paminnelse - det ar bast att lyda Herren, oavsett vad Han sager. Aven nar Han vill att man ska spotta pa en trappa sadar alldeles plotsligt. Det kan ju handa att det ligger en orm pa lur. 

Naja, resten far bli till en annan gang, for nu kallar stranden innan solen gar ner. Perfekt tillfalle att ta fram Bibeln och njuta av kvalitetstid med Pappa. :)

Valsignelse!

P.S. Snart ses vi, Finland! I skrivande stund bara 49 dagar kvar!

Fadersbilden

Jag stod och kokade risgrynsgröt, och kunde äntligen konstatera att den börjat. Semestern. Efter alltför många 14-timmars dagar på jobbet var den äntligen där, och jag försökte andas ut. Jag försökte glädjas över det faktum att ett flera veckor långt äventyr låg framför mig. Jag försökte glädjas över kajakturen jag bokat in, resan till Great Barrier Reef och allt det andra roliga – men det gick inte. Någonstansifrån kom tvivlet. Är jag värd det?

Fy vad arg jag blev. Jag blev så arg på djävulen att han fortfarande fått lurat i mig sina lögner om att jag inte är värd något, utan måste prestera mig fram till det. Jag blev besviken på mig själv, på min bristande förmåga att älska mig själv. Jag vet att om jag inte kan älska mig själv som Gud avsett kommer jag inte att älska min nästa heller. Till slut leder det till att jag tvivlar på Guds godhet.

  Detta har varit en lång, lång kamp för mig, som ibland ännu kastar skuggor över mitt liv tillsammans med Jesus. När jag kom till tro var jag väldigt söndrig, och efter flera år av depression hade jag svårt att förstå att jag är älskad, och ännu svårare hade jag att älska mig själv. Det tog mig mer än tre år att förstå vad nåden egentligen är, och Herren får kontinuerligen påminna mig och lära mig mer om Hans godhet. Han är en GOD Fader, och Hans planer för mig är alltigenom goda.

  Jag vågar påstå att de flesta kristna går igenom vissa kamper som har sin rot i det att vi låter vår fadersbild påverka vår Gudsrelation. Relationen till vår jordiske fader speglar sig till relationen uppåt alldeles omedvetet, och plötsligt kan vi inte mera lita på att Gud är god. Tänk om Han idag är på ett annat humör? Tänk om Han idag vill ha tillbaka det Han gav igår? Tänk om det Han sade inte stämmer idag? Tänk om Han inte riktigt tycker om oss? Jag tänker på alla de gånger jag pratat med någon syster eller broder som hört från Herren, men som fortfarande tvivlar, och börjar varje mening med ”Om...” . Om vi vore fullständigt rotade i Guds kärlek skulle det inte finnas någon ovisshet när Han vill ge något eller göra något nytt, för vi skulle lita på att vad det än är så är det GOTT!

  När vi läser Bibeln, som bör vara grunden för hur vi ser på Gud, märker vi något helt annat. Gud är inte som vår jordiske fader. Gud ändras inte. Han tar inte tillbaka de gåvor Han gett. Han är inte glad en dag och sur följande dag. I Honom finns ingen ändring. (Jak 1:17) Halleluja!

  Jag är tacksam att jag än en gång fick gå inför Herren, bekänna min bristfällighet och mitt totala beroende av Jesus och Hans offerblod. Jag fick bara vara inför Honom, ta emot Hans kärlek och Hans bekräftelse och vila i den sanningen att jag är älskad och tillräcklig. Vilken skillnad! Plötsligt kunde jag glädjas över allt det roliga som låg framför mig, och se det som gåvor från Gud själv. Istället för att känna skuld över det faktum att jag är ledig kunde jag glädjas över en semester och ett ÄVENTYR tillsammans med Jesus! Let it begin!

  Detta, och mycket, mycket annat har varit på tapeten. Förberedelserna för det arbete som väntar i Finland är igång för fullt. Under den senaste veckan har jag varje dag mött någon som kommit med ett direkt tilltal. På gatan, i kyrkan eller på ett café. I söndags hade jag en lite tuff dag, men den dagen kom det TRE tilltal från tre olika personer!

Stig in i den uppgift jag förberett för dig. Motståndet måste komma, men jag är med dig. Det är jag som ger dig segern, och äran tillhör mig. Gå fram i min kraft, och förkunna frimodigt det jag viskar i ditt öra. Var inte rädd. Våga leda skeppet mot den hamn jag visar.

Jag är kär. Så kär. Uppöveröronen kär i Jesus, och så glad över allt det han gör just nu. I mitt liv, i mitt inre, och allt det Han förberett för framtiden. Jag vet att det inte kommer att bli lätt, men det har Han aldrig heller lovat. Jag kommer att göra det Han leder mig till, må det kosta vad det vill. Jag har helt enkelt inte råd att stå på bromspedalen, för tiden är kort. Mycket kort.  

  Jag vet inte hur mycket jag hinner uppdatera nu när äventyret jag kallar hemresa börjar. Inkommande fredag börjar jag resan upp längs östkusten, och den 23.3 lämnar jag Australien. Oavsett hur aktiv jag är på bloggen så landar planet i Helsingfors den 30.4, och då börjar det. Då börjar det. :)

Välsignelse! 

"Låt inte bedra er, mina kära bröder. Allt det goda vi får, varje fullkomlig gåva, kommer från ovan, från himlaljusens fader, hos vilken ingen förändring sker och ingen växling mellan ljus och mörker"

(Jak 1:17)