I startgroparna

Lägenheten är full av lådor. Teven och bokhyllorna är borta, reseväskan är packad. Två stora arbetsprojekt avklarade, många farväl och tårfyllda samtal bakom - och så många ännu framför. 

 De senaste veckorna har varit väldigt, väldigt intensiva. Utbildningsstyrelsens forskningsanalys vars beräknade arbetstid var en månad klämde jag in på en intensivperiod av två veckor, jobb långa dagar o. nätter. Nu har den finslipats fram o. tillbaka, och BER att den imorgon godkänns. Två marknadsföringsvideon för KSG är klara. Fem alarm inom tio dagar, varav den ena innebar ett dödsfall med minnesbilder som krävde några nätters nattsömn. Mamma åkte till Australien i söndags. Jag har haft fyra undervisningar de två senaste veckorna och ordnat två samlingar. Vikariat på daghem och lågstadium. Måste medge att det blev väl mycket. Visst har det varit en otroligt välsignad tid och har njutit av dessa underbara människomöten, de djuplodande bönestunderna vi haft, alla tilltal som kommit och Guds mirakulösa kraft som burit mig genom dessa utmaningar. All glory to God!

 De senaste veckorna har jag fått en hel del tilltal om Kenya. Bilder av en minaret som faller (det finns en sådan i Narok dit jag ska o predika - o islam får nog ge vika i Jesu namn!), ett stort svärd som jag bär, lovsång som bygger upp min ryggrad, bilder av stamhövdingar som gör riter o trummar (de ska komma till tro säger jag er!), en överväldigande kärlek som jag bara måste få ge vidare, löften om helande osv... Trots att jag vet att hela denna resa är helt planerad av Gud o Han förser mig med allt jag behöver så blev jag lite skraj i lördags. Två olika personer kom till mig o berättade att de sett en bild av mig där jag hotas med vapen. Däremot delade också en syster en bild av en dimma som omsluter mig o gör mig osynlig när faran hotar - o visst, jag vet att jag är trygg, Herren är min sköld, jag har Juda Lejon med mig - men i stunden blev jag rädd. Hotad med vapen? Sånt klarar jag inte av tänkte jag. Men så påminde Gud om att utan Hans kraft skulle jag inte klara av att ta ett enda steg här i livet, utan Hans kraft, nåd o kärlek skulle jag vara DÖD. Vem är jag att ifrågasätta Hans skydd, Hans planer och Hans mäktiga sätt att verka genom en bristfällig tjänare som jag?!
 Under de senaste veckorna har jag blivit ekonomiskt välsignad i överflöd. Undrade vad det berodde på, för det brukar inte gå till såhär, utan pengarna kommer då de behövs. Igår förstod jag dock varför pengarna dykt upp. De sista räkningarna som ännu ska komma är inte särskilt små, utan kan väntas uppgå till ett belopp på 1200 euro. Idag kom dessutom en del räkningar jag inte räknat med, och de ensam blev nästan 470 euro, så de pengar som kommit in var inte "överlopps" som jag först trodde. Gud är försörjaren, och Han ger oss vad vi behöver - men jag måste lära mig att ta emot pengar utan att knoga. Jag kan ju inte förvänta mig att det bokstavligen ska regna pengar från himlen, utan oftast använder Gud någon av Hans andra barn som får förmedla välsignelsen i form av en 20-lapp.
 
 Just nu tar jag gärna emot förbön. Förberedelsetiden är viktig, och nu borde jag hitta tid för stillhet, bön o lovsång, inpränta Ordet o hämta ny kraft hos Gud. Många goodbyes ännu kvar o flytten är halvfärdig, men tack gode Gud att de stora projekten jag fick är klara - och tack gode Gud att jag fick dem, för jag behöver lönen. Behöver nu få klarhet i tankarna, vara stilla knäböjd vid korset o låta Guds ljus falla över mitt oroliga hjärta. Är faktiskt jätte, jätte hungrig efter mer av Gud, och hoppas att det nu finns tid att "äta". Det borde jag förstås ha prioriterat tidigare, men det vill ju inte förståndet gå med på...

Gud välsigne er alla, tack för era böner! 



"Frukta inte, ty jag är med dig, se dig inte ängsligt om, ty jag är din Gud.
Jag styrker dig, jag hjälper dig, jag uppehåller dig med min rättfärdighets högra hand."  
(Jes 41:10)

Har helt enkelt världens bästa vänner. I söndags hade de ordnat till avskedsmiddag på Amarillo. Kommer att sakna dem alldeles otroligt, men ni ska veta att det blir ett glädjesprudlande återseende när jag återvänder! Ni har en alldeles speciell plats i mitt hjärta, kära martsat, bimbos o alla andra. :)

Försörjaren

Alltför länge sedan föregående blogginlägg! Beror än en gång på att det har varit en ganska intensiv månad, sista veckorna i militären, hemförlovning som följdes av en massa saker som jag inte hunnit ta itu med under mili-tiden, o så började jag jobba. Troligtvis blir januarimånad en ännu intensivare tid... :)

 Bara tre veckor kvar tills flyget från Helsingfors mot Nairobi (men med fyra mellanlandningar..) lyfter. Spännande, skrämmande, härligt, skönt, konstigt; jag tror jag kunde använda de flesta adjektiven som finns för att beskriva hur jag känner inför avfärden. Jag VET att det kommer att bli otroligt bra, Gud kommer att verka mäktigt och Han har otroligt fina planer för min tid där, men ibland blir jag så väldigt medveten om att jag reser iväg ensam. Är så van att ha cellgruppen, vännerna o församlingen som stöd - och visst kommer de att stöda mig även nu, det är jag övertygad om, men med ett avstånd på flera tusen kilometer mellan oss så blir det ju lite annorlunda. Jag vet att det säkert är bra för mig, jag hoppas jag lär mig på ett nytt sätt att lita BARA på Gud, för det kommer ju inte riktigt att finnas någon annan möjlighet.
 Jag är tacksam för de tilltal och bilder jag fått gällande min tid i Kenya, speciellt de som är förmedlade av andra människor, för det har jag lättare att ta till mig än det jag upplever själv. Det är underbart hur Gud bit för bit uppenbarar mera av sin plan, och hur Han alltid bekräftar det som kommer av Honom! 

 En av de saker jag ibland funderar på är min ekonomi i Kenya. Jag vet att Gud har lovat att ta hand om mig, också på det ekonomiska planet, men ibland är det svårt att helt kunna lita på det. Så jag tvivlar och våndas - tills jag ser mig omkring i min lägenhet. Jag ser på soffan, som kostade över 1200 euro när jag gick in i butiken, men som jag visste att jag ville ha. Slutligen gick jag ut med just den soffan, och betalade knappa 200 euro. Och dethär var inget loppis eller nåt sjabbigt ställe, utan en helt vanlig möbelaffär! Vidare ser jag på bankkortet som ligger på bordet, och hur det vissa gånger bara inte försvunnit pengar från kortet trots att jag säkert betalat helt normalt, knäppt in den rätta koden och fått kvittot! Jag ser på mina glasögon (eller egentligen genom dem), en utgift jag inte räknat med men som blev aktuellt när mina gamla glasögon började falla i bitar. Efter en plötslig rabattering på 130 euro fick jag två par glasögon till ett pris som visade sig vara två euro mera än summan jag fått i skatteåterbäring, och de pengarna var jag ju inte ens medveten om att jag fått! Halleluja, fick igen kasta av mig bördan och bekymren. Jag kunde fortsätta såhär en god stund. Jag har sparat alla kvitton och alla löneutdrag från den tiden jag bott i denna lägenhet, och det går helt enkelt inte ihop. Ingen chans. Utan Guds mirakulösa hjälp, utan brev med pengar som kommit in genom postluckan, utan dessa Guds tjänare som upplevt att de ska ge mig nån summa pengar, utan att jag beviljats stipendier och understöd jag inte kommer ihåg att jag ens ansökt om - ja, utan Guds hjälp skulle det inte ha varit möjligt för mig att leva här. GUD BÄR!

"Du ger dem och de samlar in, du öppnar din hand och de mättas av goda gåvor." (Ps 104:28)

 Det är märkligt att se hur Gud ger mera än vi vågat be om. När jag var yngre och kände mig helt ensam, eftersom jag inte hade några riktiga vänner då, så var mig högsta önskan att få åtmistone en vän. Jag skrev också en önskelista av något slag. För det första ville jag ha en äkta vän, en som jag kan dela allt med. För det andra ville jag få åka brandbil till något alarm och släcka bränder, och för det tredje vill jag ge ut en bok. Detdär sista blev slutligen mera målmedvetet och jag sade att jag vill ge ut en bok före jag fyller 18, och det gjorde jag. Pointen här är dock mera i min första önskan: att få en vän. Idag är jag omringad av vänner. Mest från församlingen, men även från andra sammanhang. Det är underbart att få ha vänner som man kan vara ärlig med, som man vågar dela sina djupaste tankar och känslor med - det är verkligen en välsignelse. Jag kan inte tacka Gud nog för martsat, det har varit en så underbart välsignad cellgrupp och Herren har varit oss så otroligt nära många gånger då vi samlats. Han gav mer än jag kunde be om!
  Jag älskar att få undervisa och få dela med mig av det som Gud sagt och vad Han gjort i mitt liv. Därför var min bön att jag skulle få undervisa EN gång efter militären innan jag åker iväg till Kenya. I fredags hade vi en kväll kring inre helande där jag fick undervisa, och jag upplevde mig ytterst vägledd i min uppgift, det var något alldeles extraordinärt! Igår fick jag leda Crosspoint och där dela en del saker, inkommande fredag ska jag prata på en karahelg i Kalajoki, på söndag har vi en karadag som jag är med och ordnar, och torsdagen efter det ska jag få undervisa på Silverlänken, en samling för pensionärer och åldringar. Halleluja! Än en gång gav Gud så mycket mer än jag vågat be om! Och minns när du läser detta - samma gäller DIG. Gud är vår himmelska Pappa, och Han vill ge oss goda gåvor. Han kommer att överraska dig! :)

"Bed och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er" (Matt 7:7)