Rädslor

Klaustrofobi, rädsla för spindlar, rädsla för att att tala inför människor... Bekanta vardagsföreteelser som vi stöter på varje dag, och som säkert flera av oss lider av. Just det - LIDER av. Rädslor begränsar oss, och gör oss ovilliga att göra vissa saker. Detta kan bli ett allvarligt problem när rädslorna infinner sig på viktiga områden, inte minst i vår Gudsrelation.
  Gud är vår pappa. En förälder symboliserar grundtrygghet för ett barn. När ett tre-årigt barn på daghemmet blir ängslig kan han tänka på sin mamma eller pappa, se en mental bild, och på så sätt "tanka trygghet". Detta borde också fungera i vår Gudsrelation. Vi får och ska komma till Pappa med allt som vi är rädda eller ängsliga för, inför Honom får vi lämna vår osäkra framtid och oron för ekonomin. Han har själv lovat att bära allt detta, och Han är själv vår trygghet. Vad mera behöver vi än en allsmäktigt Gud som håller oss i sin hand? Jo, vi behöver bli påminda om det.
 Det kan låta som skåpmat, men det tål repeteras. Det finns INGET vi behöver oroa oss för (I give all my cares to Him because He cares for me / 1 Peter 5:7). Oron intar så väldigt lätt vårt sinne, och ju mer vi tänker på det som framkallar rädslan eller oron desto räddare blir vi. Det farliga med rädslorna är just hur omedvetet de kan styra oss och våra val, och hur snabbt de får mera rum i oss och mera makt över oss. Människofruktan är en vanlig rädsla speciellt bland troende människor. Man är rädd att visa eller tala om sin tro för man vet inte med säkerhet hur andra människor skall reagera. Tala om att begränsa Gud...
  Jag har under den senaste tiden upptäckt väldigt många rädslor hos mig själv. En av mina största rädslor är att mista mina vänner, vilket kan låta konstigt, men det har sina grunder. Lösningen ligger i varje fall inte i att skylla bort rädslan och komma med en massa bortförklaringar. Det är bäst att gå till botten med saken och veta varför man känner som man gör, behandla saken - och sedan bli fri. Det kan ta sjukt, men det är alltid värt det.
  En stor del av våra rädslor bottnar i feluppfattningar om Gud. Om vi skulle förstå hur otroligt kärleksfull Han är, och hur stor omsorg Han har om oss, så skulle vi knappast känna någon rädsla. Jag tror inte Jesus var rädd. Om vi mer och mer fäster blicken på Gud som vår Fader som verkligen ger oss allt vi behöver och som älskar oss så otroligt mycket så får våra jordiska bekymmer falla bort. De mister sin kraft i Guds ljus. Det är därför vi inte ska se på omständigheterna. Det är därför vi ska se på Gud.